De som arbetar
Eftersom en sådan försvinnande liten del av den medeltida svenska befolkningen inte bodde på landet, så är den nästan försumbar. Åtminstone före senmedeltiden. Dessutom var de få stadsborna (Stockholm, den största staden, hade 5-6000 invånare på 1400-talet) helt beroende av jordbruksproduktion och djurhållning för sin överlevnad.
Så de som var det egentliga Sverige befann sig alltså på landsbygden, och arbetade med jorden. Där fanns framförallt två kategorier, som ofta klumpas ihop som bönder. Dels landbor, vilka arrenderade en bit jord på kyrkans, kronans eller adelns ägor. Dels självägande bönder, som betalade skatt till den framväxande centralmakten. Därtill kom mera löst folk: daglönare, fattiga och gamla, vilka antingen drog omkring på vägarna eller bodde på nåder där det nu var möjligt.
Den svenska allmogen blev jämförelsevis tidigt en politiskt medveten kraft. Till inte ringa del hängde det ihop med att andelen självägande bönder här var relativt stor. Men det har också sina orsaker i en mer allmäneuropeisk utveckling på det militära området. För när kavalleriet ("riddarna") tappade i inflytande, tog infanteriet över. Det bestod av armborstbeväpnade fotsoldater, dvs. bönder - ibland utskrivna, betydligt oftare uppbådade. Och män i vapen betyder män med krav på politiskt inflytande. Så var det i Grekland under antiken, och i Sverige när den allmänna värnplikten infördes.
Redan på 1400-talet tycks svenska bönder ha fått delta vid viktiga politiska möten, "riksdagar". Dessutom kunde de ta till vapen och göra uppror mot vad de uppfattade som fiskala orättvisor och alltför brutala fogdar. I södra Västergötland upprättades till och med ett slags autonom bonderepublik under några år på 1480-talet. Man vägrade helt enkelt betala skatt, och drev överheten på flykten.
40 år senare hade en viss Gustav Eriksson lärt sig att utnyttja den här politiska kraften för egna syften.
