Patrik Godin

Luguber blev i ropet för snart trettio år sedan, när Klas Östergren använde ordet i början av sin genombrottsroman Gentlemän. Den lägenhet som romanens huvudperson, Klas, använder har "gardiner och draperier [som] sluter tätt för fönstren mot Hornsgatan", och därför upplevs våningen som "minst sagt luguber".

För drygt tre år sedan var det så dags igen, ty då kom Östergrens uppföljare till Gentlemän, den (i mitt tycke något okritiskt) hyllade Gangsters. I den romanen håller berättarjaget en utläggning om ordet; om hur uppmärksamheten runt det förvånade bokens författare då, när det begav sig.

Och visst, till svenskans vanligaste ord hör 'luguber' knappast, detta via franskan inlånade adjektiv. Det betyder 'dyster, skrämmande, makaber', uppger ordböckerna, och i den betydelsen fungerar det ju också i citatet ovan. Ytterst kommer det från latinets lugubris (sorglig), och första träffen på svensk botten härrör från 1782.

Att ordet på sätt och vis intecknats av Östergren i modern berättarprosa, rår han ju knappast för. Samtidigt ringar det på något vis in hans stil. Det litet tillkämpade och sökta, som har såväl elegans som något av öldränkt rännsten över sig.

Fast denna omständighet ger dock knappast svar på frågan, hur det kommer sig att inte Martin Beck hos Sjöwall-Wahlöö förknippas med ordet på samma sätt, trots att han använder det betydligt mer frekvent. För visst lämpar sig 'luguber' väl så bra för Sjöwall-Wahlöös smått harmlösa polisjargong, som för Östergrens urbana prosa?

Möjligen är det bara så, att de moderna filmatiseringar som gjorts efter Sjöwall-Wahlöös karaktärer tagit död även på språket.