Patrik Godin

GUSTAF III blev ju som bekant skjuten på operan i Stockholm 16 mars, 1792. I pistolen höll kapten Jacob Johan Anckarström. Det järnskrot som fanns i skottet, vilket tog i konungens rygg, orsakade blodförgiftning. En tillstötande lunginflammation fick kungen att somna in 29 mars samma år.

Det här var dock inte första (men väl sista) gången som något dramatiskt i Gustaf III:s liv kom att förknippas med en opera. När han besteg tronen, vilket skedde på våren 1771 (även om kröningen ägde rum ett år senare) så berodde det naturligtvis på att hans far, Adolf Fredrik, gått ur tiden. Denne blev sjuk redan 12 februari, efter en väl tilltagen diné, och dog strax efteråt. Besked om detta fick dock inte sonen Gustaf förrän ett par veckor senare. Han var nämligen stadd på en längre resa. Först i början av mars mottog han nyheten om sin fars död. Var han befann sig? På operan i Paris, naturligtvis.

Drygt ett år senare fann Gustaf, inte minst efter hejarop från franske kungen, Ludvig XV, att tiden var inne för att sätta punkt för frihetstiden i Sverige. "Adelsväldet" och de bägge partierna, Hattarna och Mössorna, slet riket i stycken. En ny, enande kraft måste inta scenen.

Med hjälp av bl a en av bröderna Sprengtporten planerades kuppen. Den genomfördes sedan den 19 augusti, 1772. Dagen innan laddade Gustaf III upp med supé och med att rida till tre på natten. Redan klockan sex följande morgon var han uppe för att ta nattvarden. Men dessförinnan, innan middagen och ridandet och kommunionen, så befann han sig på - operan. Han följde repetitionerna av "Thetis och Pelée ".

Så har världen då släckt lyset under en timme - också här i Sverige. Men att döma av mitt eget grannskap är det lite si och så med efterlevnaden. Gatubelysningen står på;  hos flera av grannarna brinner flitens lampor.

Något riktigt medeltida mörker är det alltså inte fråga om. Fast visst känns det ändå att något är på gång. Får jag ens göra det här - använda en bärbar dator? Sliter inte det mer på miljön än om jag tänder en ynka energilampa och läser en snutt?

Någon har velat förklara Europas ekonomiska under med glasögonens uppfinnande på 1300-talet. Först med dem blev det möjligt att vara hyfsat produktiv också i skumt ljus efter mörkrets inbrott. Först nu kunde ett ytterst finstilt precisionsarbete utföras av människor som kommit upp en bit i ålder.

Och ja, kanske. För om jag den här kvällen skulle vilja slå ett verkligt slag för miljön, stängde jag av all el, allt batteridrivet, all värme. Sen skulle det inte bli mycket gjort.

Reducera mina ögon, och jag stannar. Dessutom slipper jag se Sverige bli förnedrade av Portugal alldeles strax.

Du sitter på en förtroendepost. Du har gjort fel. Eller allmänheten uppfattar det som att du har gjort fel. En av dina affärer är suspekta. Ingen rök utan eld, tänker folket.

Kanske känner du dig felaktigt utpekad. Kanske är du arg, ledsen, besviken. Närmast panikslagen.

Och drevet fortsätter. Dag ut och dag in. På vartenda löp. Du försöker förklara - hjälper inte. Förvärrar.

Varför?

Därför att du INTE ska förklara dig. Du ska inte ljuga. Du ska inte spela oskyldig, ovetande. Du ska inte skylla på någon annan, anklaga media, gud, fosterlandet, oppositionen.

Du ska INTE säga att du blivit lurad. Inte peka på oegentligheter, som bara verkar än mer mystifierande.

Nej, vad du gör är att du erkänner allt. Tar på dig att ett fel begåtts (oavsett om det är sant eller inte). Därefter ber du om ursäkt. Säger att du tänker ta konsekvenserna (det räcker oftast att säga det).

Slutligen ber du om ursäkt ännu en gång. Avslutar med att nämna att du är en människa, med barn och familj eller nåt annat sånt trams.

Sen är du i hamn. Det är retorikens elementa.

James Salters Ljusår är en ganska stillastående roman. På Tjechovskt manér är tonen elegisk, prosan impressionistisk, det yttre förloppet tämligen händelsefattigt. Även när något dramatiskt inträffar (såsom en misshandel, en utomäktenskaplig affär, en skilsmässa) så berättas det på samma långsamma och eftertänksamma sätt.

Naturligtvis är lugnet bedrägligt. Handlingen (ett äktenskap som upplöses) spänner över många år; och själva tidsaspekten borgar för en närmast geologisk förändringstakt. Mycket ska pågå under ytan, i replikskiften, i stämningar som målas upp med hjälp av väder och vind, i allmänfilosofiska reflektioner och i ett språk så vasst och precist att det ibland skär väl djupt.

Ändå måste det finnas rörelse även i en sådan här roman. Det åstadkoms genom tidens obönhörliga gång; men också via språket. Salter är rätt förtjust i den stilistiska figur som benämns zeugma. Den går ut på att två till synes disparata substantiv tillåts krocka, genom att de binds ihop med samma verb: Han slog upp förlovningen och en stor konjak. (Bonniers svenska ordbok)

Det kan ge en lätt komisk effekt. Men zeugman kan också, annorlunda använd, driva upp tempot i en prosa som annars riskerar att stanna på stället. För hur mycket briljant stämningsmåleri en författare än är mäktig, måste farten ibland ökas. Det är när Salter med väldigt små medel lyckas med det, som Ljusår når de verkliga höjderna.

Även om det avtagit på senare år, så är Karl XII fortfarande i ropet emellanåt. Han brukas och missbrukas, hyllas, tolkas och kritiseras. Hans dramatiska död är alltjämt föremål för vidlyftiga spekulationer: vem sköt vad, och varför?

Ändå är det, historiskt sett, knappast mordteorierna eller 30-novembermarscherna som varit det intensivaste uttrycket för detta brukande av Karl XII-gestalten. Åtskilliga svenska skolungdomar har växt upp med - och betygssatts på sina kunskaper om - denna vår dundergud.

1832 heter det, att Karl XII "eldade i sitt tält med kanonkulor och åt själv det möglade bröd hans krigare vägrade förtära." Konungen är en He-Man, orädd, tapper, redlig och god. Att han år ut och år in härjade omkring i Polen och Ryssland, till olycka för de flesta, tillskriver författaren endast konungens "orubbligt fasta karaktär" som gjorde att han vägrade ge sig innan den svenska äran var "hämnad". (Jacob Ekelund: "Fädernelandets historia i sammandrag för begynnare")

Bäva månde den elev, som på ett prov vågade kalla Karl XII för en flopp!

I Claes Theodor Odhners "Lärobok i fädernelandets historia för realskolan" (1954) finns fortfarande upptagenheten vid Karl XII:s person kvar. Men nu är Sverige fullödigt demokratiskt sedan mer än 30 år; och det märks. Odhner kritiserar nämligen kungen för att ha varit "envåldskungen (förf. kursiv) som aldrig förklarade sina planer, endast befallde."

Dessförinnan, runt förra sekelskiftet, kunde folkskoleeleverna förhöras på Karl XII:s fysionomi ("välväxt man av medelmåttig längd"), klädsmak ("blå rock med mässingsknappar, långa älgskinnshandskar, trehörnig filthatt") och ryttarförmåga ("vilda ritter uppför branta berg och på svaga isar"). (Ola Bergström: "Lärobok för folkskolan", 1898)

Detta (moraliska) fokus på kungars person och personlighet finns numera inte kvar i läroböckerna. Istället betonas gärningar, händelser, politisk och ekonomisk utveckling. Men helt borta ur folkbildarskrået är det ändå inte. Tänk bara på en sådan som Herman Lindqvist.

Den politiskt intresserade skribenten, som känner för att piffa upp sitt språk litet, behöver numera inte gå till bokhyllan. Eller till mamma. Det räcker med att gå in här. Sen är det bara att sörpla i sig av sådana gamla hederliga ord som kannstöperi, partigängare och ränksmidare - samtliga oundgängliga för en politisk kommentator av rang.

JOYCE CAROL OATES. I titeln antyds konflikten: Svart flicka, vit flicka. Och det handlar mycket riktigt om ras, många amerikanska författares favorittema.

Att det är på det viset är inte svårt att förstå. Dels är ämnet tacksamt att konstnärligt behandla. Det går att förankra historiskt, det är fyllt av våld, sorg och dramatik och det har närmast oöverskådligt många rottrådar ned i den amerikanska litterära myllan. Dels är ämnet ständigt aktuellt i den politiska debatten, på alla nivåer - från senat och president till arbetsplatser, skolor och universitet.

På ett universitet utspelar sig också Svart flicka, vit flicka. Två flickor med olika bakgrund, den ena vit (Genna Meade) den andra svart (Minette Swift) blir rumskamrater. Ganska snart börjar Minette utsättas för rasistiska trakasserier, och omvärldens ömsom ängsliga, ömsom aggressiva sätt att handskas med dessa är romanens tema.

Eller borde vara. För i slutet av romanen kantrar det över till att istället handla (alltför mycket) om Gennas ytterst komplicerade förhållande till sin far, stjärnadvokaten "Mad Max" - en radikal av 60-talssnitt, som visar sig ha flirtat lite väl intensivt med extremvänstern.

Naturligtvis är tanken att de två spåren till slut ska korsa varandra, bli till ett; och att slutresultatet då ska bli något större än de ytligt sett åtskilda delarna. Men riktigt så blir det inte, vilket är en betydande brist i romanen.

Ett annat problem är en av dess premisser. Att den plikttrogna, självutplånande Genna inte förrän sent inser vem som egentligen ligger bakom trakasserierna mot rumskamraten, spelar mindre roll. Likaså att läsaren snabbt listar ut vem det är. Det är en typ av ironi som ofta är mycket fruktbar. Inte sällan tvingar den - på ett ytterst subtilt sätt - in en läsare i berättelsens universum.

Men att i princip ingen av romanens övriga karaktärer förstår det som vi som läsare tidigt börjar ana, det är att tänja på fiktionen väl mycket. Kvar blir känslan att ämnet hela tiden äger förtur framför berättelsens inre logik. Och då brukar det sällan sluta lyckligt.

Litteraturprogrammet "Babel" poppar till sig allt mer. Daniel Sjölin liknar snart Per Sinding-Larsen på pricken. Vinjetten är hyfsat urban, de kortare inslagen välstylade som ett fik på Kungsholmen.

Igår var dessutom Alex Schulman där, med anledning av en bok han skrivit om sin döde far. Att den kommer få bra kritik är ingen vågad gissning. När en riksbuse (nåja, för vissa åtminstone) helt plötsligt tejpar hjärtat utanpå Pringletröjan, så brukar kritikerna jubla. Att Sjölin stämplade ordet författare i pannan på honom är nog, i all sin tramsighet, en symbolhandling så gott som någon.

Roligare var det då med Olle Ljungström. För den som följde honom i Jacob Frösséns dokumentär härförleden var metamorfosen påtaglig. Tyvärr lyckades dock Sjölin efter en liten stund dribbla bort ett rätt intressant samtal om texter och låtskrivande. Det hade kunnat ge en hel del, också i ett sånt här program.

Jag förstår att ett band som Broder Daniel höjs till skyarna, även om folk ibland verkar tappa alla proportioner ifråga om dem. Fast när man ser Olle Ljungström, hur han rest sig från ryggläge till sittande, då sänker också den mest cyniske garden. Och accepterar någonstans kulten av musikhistoriens hjältar.

De tre t:na. Några av de mest brännbara politiska orden i dagens Kina - åtminstone för en ytlig svensk betraktare - är Tibet, "Tian anmén Square" (dvs Himmelska Fridens torg och massakern där 1989) och Taiwan. Tibet ser man ex på som ett före detta underutvecklat område som Folkrepubliken, allt sedan dess bildande 1949, har ryckt upp till en någorlunda acceptabel nivå. Tål väl att diskuteras. Just det: diskuteras.

Folkkongressen. Pågår just nu. Varje dag rapporterar tidningarna om hur Kommunistpartiet ska tackla olika ärenden: ekonomiska, militära, inrikespolitiska etc. Ex gick det i "China Daily" att läsa (5/3) att Kina endast lägger 1,4 % av sin BNP på militären. Detta ska jämföras med USA (4%) och Frankrike (2%).

Skorpioner. Säljs lagom rostade på Nattmarknaden (Donghuamen Night Market).

Hutonger. De traditionella gränderna, som blir allt sällsyntare. I Beijing rivs nämligen för att få luft och ljus.

15 mars. Den dag Julius Caesar mördades. Men i Kina innebär datumet något annat, nämligen att företagen darrar. För detta är konsumenternas dag, då bloggar går varma och kritiken mot företag som missköter sig växer till orkanstyrka.

Guanxi. Ganska svåröversatt. Enkelt talat handlar det om att bygga relationer, att etablera någon typ av vänskap, ex i en affärsrelation. I stället för att säljare och kund snackar siffror på ett inglasat kontor, så går de ut och äter, nätverkar och pratar väder. Eller kanske sport och annan kultur.

Storm. Folkkongress. De tre t:na. Himmelens tempel. Skorpioner. Handelskammaren. Smogg. Hutonger. Glas. Plataner. Kattor. Carl Bildt. 15 mars. Taxi. "Guanxi".