Leif Persson, GW kallad
Läser Leif GW Persson och konstaterar trenne saker.
1. Att det varumärke GW byggt upp åt sig själv (som en bufflig, akademisk frifräsare, med machoväst och hostiga ironier under läppen) fungerar utmärkt som ett slags tonart i texten. Alla karaktärer - heter de så Johansson, Bäckström eller Jarnebring; är de så arkivråttor eller suputer eller slagskämpar eller utredningsproffs - är i själva verket en och densamma: Leif Persson, GW kallad.
2. Att Persson nog ska akta sig för att kritisera Camilla Läckbergs prosa. En mening som denna hittar man sällan i texter som ägnats någon som helst omsorg:
"Om dessa byråkratiska överväganden hade Johansson ingen aning medan han stönande plöjde sig igenom de handlingar som Stockholmspolisen lämnat ifrån sig"
(Mellan sommarens längtan och vinterns köld, s.35 i pocketutgåvan)
3. Att Persson ger sken av att veta mer om politikers, myndigheters och polisers smutsiga byk än vad som troligen är fallet. Men mig lurar han i alla fall. Och i detta ligger böckernas (relativa) storhet. Berättarrösten i den här genren ska osa av självhävdelsebegär och en kaxig jag-vet-allt attityd.
Underbara dagar framför oss
Man skulle kunna hävda att en biografi över Olof Palme aldrig kan ligga fel i tiden. Ty så stort inflytande har socialdemokratin - och därmed dess ledare - haft på det nutida Sverige.
Samtidigt kunde Henrik Berggren knappast ha träffat mer rätt med sin Underbara dagar framför oss än vad som nu blivit fallet. För i ljuset av det senaste valresultatet, och efter den avgående Mona Sahlins linjetal härförleden, så är S tveklöst det intressantaste politiska partiet i landet just nu.
Vilken väg väljer man? Vem blir partiledare? Hur vital blir den idédebatt som är av nöden? Och - inte minst: vilken roll kommer fackföreningsrörelsen (läs LO) att spela i det nya S?
Frågor om Sverigedemokraterna känns lika stimulerande som ett julklappsrim vid jämförelse.
Berggrens biografi är traditionell i sitt upplägg. Här finns ingen synlig upptagenhet vid formen, inget tvivel på nyttan med en övergripande tolkningsram, vilket ju engagerat Peter Englund på senare år. Vi får följa Palme från vaggan till graven (nåja, första kapitlet behandlar även släkten Palmes öden och äventyr som storsvensk familj runt förra sekelskiftet). Skottet på Sveavägen sätter punkt. Frånvaron av yviga spekulationer i vem som höll i pistolen, är en händelse som ser ut som en tanke.
Palme sätts in i ett slags socialliberalt sammanhang. Detta hänger dels ihop med hans uppväxt - i ett högborgerligt hem på Östermalm; dels med ett studieår i USA i slutet av 40-talet. Något som enligt Berggren fick Palme att få upp ögonen för såväl modernitetens möjligheter, som den starka statens nödvändighet och ansvar. Ytterst, tycks Berggren mena, vill Palme människans frihet. Den radikalisering som senare skedde - av Palme och av partiet - ska framför allt ses mot bakgrund av tidsandan: de i politiskt hänseende gränslösa 60- och 70-talen.
Då och då under läsningen vill man med Hemingway säga: Jag misstror alla människor, vars historia hänger ihop. Det är, med andra ord, svårt att inte emellanåt gripas av känslan att Palme alltför mycket pressas in i Berggrens liberala tolkningsram.
Men det bestående intrycket är ändå ett annat. Nämligen att denna välskrivna biografi mycket väl kan tjäna som en av flera källor att ösa ur, när det socialdemokratiska partiet nu ska ta ut sin färdriktning.
Framtiden börjar som bekant i det förflutna.
