Utrensning
Det finns en del att beundra i Sofi Oksanens prisbelönta och uppmärksammade roman Utrensning. Den innehåller en detaljrikedom som skänker autenticitet och närvarokänsla åt de historiska tillbakablickarna. Även de allmänhistoriska penseldragen sitter där de ska; bara en fotnotshysteriker kan störa sig på att den ryska hemliga polisen får heta Tjeka och NKVD när NKGB och MGB ibland vore det riktiga.
Berättelsens spänningsfält utgörs främst av den lilla människans utsatthet i de stora politiska systemen, i detta fall det kanske mest brutala av dem alla: det sovjetkommunistiska. Men det handlar också om det postkommunistiska trauma som drabbat många östeuropeiska länder, med människohandel som den värsta avarten.
Berättelsens struktur, som har något av deckarintrig över sig, är väldigt genomtänkt. I boken varvas dokumentära källor (dagboksblad, konfidentiella rapporter från ryska säkerhetstjänsten) med en allvetande berättares fokus på några enskilda kvinnoöden. De torra underrättelsehandlingarna tar färg av de mänskliga gestalter som läsaren vet gömmer sig under den byråkratiska jargongen.
Starkast intryck gör ändå de psykologiska genomlysningar som Oksanen utför, framför allt av Aliide Truu, den ena huvudpersonen. Hon drabbas av ett slags stockholmssyndrom, vilket i sig inte är unikt i litteratur om nazityskland och kommunistryssland. Men den starka betoningen av kvinnornas situation i en av dessa förtryckarregimer känns som en landvinning; likaså att Estland står i centrum.
Vill man säga något om människan gör man som författare klokt i att låta sina gestalter få leva under omständigheter, eller konfronteras med situationer, som på något vis plockar av dem det trivialas skyddsdräkt. Endast då – när vardagen är minerad, som i det ockuperade Estland, när händelser inträffar som skärper uppdelningen av tillvaron i ett före och ett efter – endast då kan vi lära oss något väsentligt om våra liv på den korta tid som det tar att läsa en roman. Annars krävs det oftast en hel levnad.
Förklaringsmodeller
Vanliga, mänskliga misstag: att tro (eller hoppas på) att komplexa skeenden kan förklaras med hjälp av gottköpslogik.
Ta Adolf Hitler exempelvis, som ju sköt sig häromdagen, fast för 65 år sedan.
Att han var en glödande antisemit förnekas av få. Redan 1919 uttryckte han sig sålunda i ett brev: ”det slutliga målet måste ovedersägligen vara avlägsnandet av judarna helt och hållet.” (Att man sedan alltjämt diskuterar när tanken på den slutgiltiga lösningen lämnade idéstadiet och blev konkret, är en annan sak.)
Så: antisemit, ja. Men varför?
Därför att Hitlers farfar var jude (vilket han inte var).
Därför att den judiske läkaren Eduard Bloch - som behandlade Hitlers cancersjuka, döende mor Klara - tog för mycket betalt, lät modern undergå en smärtsam jodoformkur - varpå han sedan ändå misslyckades med att rädda henne. (En orsak som motsägs av Hitlers relativt sett milda behandling av familjen Bloch fram till 1940, då familjen emigrerade.)
Därför att Hitler inte drog jämnt med några judiska officerare under första världskriget (vilket det inte finns några belägg för. Över huvud taget är det inte mycket som stöder att Hitler skulle ha varit någon särskilt fanatisk antisemit innan han slog sig in på politikerbanan efter kriget. Att grunden till hatet ibland läggs till Wienåren beror främst på uppgifter från Hitler i Mein Kampf.)
Därför att Hitler smittades med en könssjukdom av en judisk prostituerad (vilket inte stämmer).
Därför att professorerna i Wiens Konstakademis antagningskommitté, som nekade Hitler inträde till de av honom hett eftertraktade konststudierna, hade judiskt påbrå (vilket ingen av dem hade).
Därför att judarna låg bakom storkapitalet (vilket är en myt).
Därför att judarna låg bakom Versaillesfreden (vilket passade Hitler och Ludendorff som en del av dolkstötslegenden).
Därför att judarna låg bakom kommunismen (vilket Hitler påstod för att kunna spela på ”den vanlige människans” kommunistskräck).
Därför att antisemitismen låg i tiden (vilket den gjorde. Men Hitler tycks ha sugit upp och förkastat rätt många av tidens idéer, på sitt eget osystematiska sätt. Att vissa av dem till slut slog rot berodde till icke ringa del på tillfälligheter, opportunism, yttre omständigheter och påverkan från äldre ”mentorer”.)
Kanske var Hitler själv - paradoxalt nog - närmast lösningen på gåtan om den nazistiska antisemitismen; nämligen när han sade att ”om inte juden [funnits] hade vi måst uppfinna honom."
