Patrik Godin

SvD:s ledarsida har gjort det; Nathan Shachar i Dagens Nyheter likaså – associerat till Shakespeare när de skrivit om Muammar Khaddafi. Och det är klart, vem talar egentligen här:

– Jag tänker slåss tills köttet hackats bort från mina ben.

Är det Macbeth när undergången närmar sig, eller den libyske diktatorn sittande under ett paraply?

Skillnaden är väl att Macbeth, mördaren och förrädaren, av Shakespeare ändå förlänas ett slags tragisk storhet. Eller åtminstone har han handlat i enlighet med sin natur. Valmöjligheterna har inte varit legio. Lady Macbeth – ”unsexed” – rycker i trådarna.

Khaddafi är skrämmande på ett annat sätt. En bisarr, fullständigt irrationell ledare, visst. Men också en man med reell makt över liv och död. Och få omständigheter borgar mer för en katastrof, än en narr med makt. En narr intelligent nog att inte bara minnas sin egen förträfflighet, utan alltjämt också tro på den.

Att Shakespeare används för en analys av vår tid är annars inte ägnat att förvåna. Ingen annan författare är lika slösande rik. Antalet ord i hans samlade verk ska visst uppgå till 25 000 (Milton använde runt 12 000). Det antal schatteringar i människosjälen som presenteras är nästan lika högt. Här finns en livshållning för varje människa, ett ämne för varje era. Ingen kärlekshistoria kan koncipieras utan att Romeo och Juliet infinner sig. Ingen postmodernistisk språklek kan någonsin överträffa Falstaffs svada, ingen identitetslek förbrylla och förhäxa såsom den i Trettondagsafton.

Och ta Freud – vad visste han som inte redan Hamlet åskådliggör? Någon tror kanske att Hamlet grubblar över om vålnaden talat sant; över det rättfärdiga i att ta sin fader konungens baneman och sin egen mor av daga. Icke, svarar freudianen. Hamlet slits mellan två personligheter inuti sig själv. Den ena är ett idealiserat jag, en handlingsmänniska som har koll på världen och vet åt vilket håll han ska gå.

Det vill säga Fortinbras.

Den andra: ett jag fyllt av otillbörliga lustar, av en önskan att äkta sin egen mor – det vill säga Claudius, farbrodern som enligt vålnaden har spillt gift i kungens öra. Så när Hamlet tvekar (”att vara eller inte vara”) gör han det därför att han inte förmår ta död på en del av sig själv. När han till slut ändå skrider till verket – i femte akten – finns heller ingen återvändo. Utan sitt lägre jag, sitt driftsjag, kan människan inte leva, är hon inte hel. Fullkomligare, ja. Men i Shakespeares universum dömd att gå under. Därför ligger Hamlet snart död på scenen.

Eller ta skolans kris. Det tydligaste exemplet på den är inte resultaten i PISA eller succén för en dokusåpa som ”9A”. Det är att det finns något som kallas Livskunskap på många klasscheman, men inte ett ämne som heter Shakespeare. För utan honom förstår man varken sig själv eller de galningar som befolkar vår kaotiska värld.

Saul Friedländer – aktuell med andra delen av sitt tvåbandsverk om Förintelsen: Tredje riket och judarna – påminner i en intervju i DN om ett viktigt faktum. De som levde under Förintelsen hade inte det perspektiv på händelserna som vi har. Vare sig man var offer, bödel, åskådare eller hjälte, så pågick Förintelsen just då. Endast i efterhand är det möjligt att dra väl underbyggda slutsatser, se en mängd alternativ och urskilja den riktning som historien tog. Och då är det så dags.

Detta är förstås historikerns dilemma. Han sitter i sitt ordnade nu och betraktar ett vimlande då. Att återskapa det kaos som Förintelsen var, snarare än att frysa det förflutna i en enda, överblickbar bild – detta har varit Friedländers avsikt med sina böcker om tyskarnas massmord på Europas judar.

Det är svårt att i detta sammanhang låta bli att tänka på det som händer i Libyen just nu. Eller i Tunisien och i Egypten och Bahrain. Många tycker en massa om det, många spekulerar i konsekvenser och riktar strålkastarljuset mot Mellanösterns historia. Och så måste det naturligtvis vara. Känslan är dock att vi är med om något, som är på en gång så kaosartat och så monumentalt, att det kommer dröja årtionden innan historikerna på allvar kan bringa reda i händelserna. Till dess får vi nöja oss med att vara vittnen.

11 februari 1795 – om vädret var riktigt lika uselt då som nu, det vet jag inte. Men någon typ av oväder hade ändå länge härjat i hans själ, när han dog – vid pass halvett på natten. I samband med begravningen åtta dagar senare skrev hans syster:

Torsdag. Vackert väder. Söta far for klock. 3 eftermiddagen på […] begravning. Gravölssällskapet åtföljdes till Klara kyrka, varest liket förut stod i koret, der speltes på orgorna och skolgossar sjöngo, efter jordfästningen for var och en från kyrkan genast till sitt hem.

Några veckor tidigare – 19 januari – hade i Stockholms rådhusrätt samlats en bunt kreditorer. Alla hade de fordringar på den i lungsot svårt nedbrutne mannen, som alltså strax skulle till att ge ”både lyran och glaset på båten”.

Bland kreditorerna fanns en skatteuppbördsman, en bryggare, en siden- och klädeskramhandlare samt traktören vid Sabbatsbergs värdshus, Abraham Fischer. Denne bifogade en räkning, där hans krav stod specificerade. Den sammanlagda skulden uppgick till över 6 riksdaler och var ihopsamlad under flera år. Av räkningen framgår exempelvis att gäldenären 15 november 1792 hade förtärt – eller bjudit på – fyra ”hollensa sillar”, 1 stekt gädda, 5 supar och 2 öl. Den 16 januari 1793 slank 10 supar ned; den 23 januari samma år bland annat 7 stycken supar plus en butelj rött Bordeauxvin.

Resultatet av förhandlingarna kunde bara bli ett: konkurs. Just det nederlaget slapp dock Carl Michael Bellman uppleva. Domen avkunnades nämligen först i december 1796.

Ute på fältet i snön bläddrar jag
fram bilderna på Iphonen och ser
ansiktena hos västvärldens ledare

Är detta poesi? Ja, förvisso. Allt är poesi, i rätt sammanhang. Dessutom har ju texten ojämn högermarginal.

Är det stor poesi? Nej.

Fast jo – enligt Göran Greider, som skrivit detta. Och jo – enligt någon ansvarig på DN, som i dagens kulturbilaga på sidan fem låtit publicera en lång dikt av bemälte Greider, där dessa rader ingår. Temat är den rådande situationen i Egypten.

Någonstans kan man förstå den bakomliggande tanken. I Egypten pågår just nu något som i efterhand kan visa sig vara en historisk händelse av oerhört stor vikt. Eventuellt t o m på Berlinmursnivå. Märkligt är det väl då inte om DN vill belysa detta skeende från olika håll. Ledare, nyhetsrapportering, fördjupande reportage.

Och så en dikt av Greider.

Och för all del. Göran Sonnevi har visat att det går alldeles utmärkt att skriva politisk dikt, som överlever sitt omedelbara sammanhang; liksom, förstås, Erik Blomberg:

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Hävstångseffekten i den här dikten utgörs av de okända kulorna – de gör att man kan förlåta raden om hunger; de gör att man kan förlåta Blomberg vad som helst. Men den typen av estetiska arrangemang är Göran Greider fjärran. Om han skrivit Blombergs dikt, skulle han genast ha fyllt det okända med något för honom hatiskt: kapitalet, Wallenberg, Gustav V.

Därför raden om "västvärldens ledare" ovan. 

Göran Greiders problem, från ett rent litterärt perspektiv, är att han inte nöjer sig med att kanalisera sin vrede eller sina politiska förhoppningar i diktform. Han injicerar dem även i läsaren – i doser som är närmast dödliga. Eller åtminstone sövande.