Shakespeare i vår tid

SvD:s ledarsida har gjort det; Nathan Shachar i Dagens Nyheter likaså – associerat till Shakespeare när de skrivit om Muammar Khaddafi. Och det är klart, vem talar egentligen här:

– Jag tänker slåss tills köttet hackats bort från mina ben.

Är det Macbeth när undergången närmar sig, eller den libyske diktatorn sittande under ett paraply?

Skillnaden är väl att Macbeth, mördaren och förrädaren, av Shakespeare ändå förlänas ett slags tragisk storhet. Eller åtminstone har han handlat i enlighet med sin natur. Valmöjligheterna har inte varit legio. Lady Macbeth – ”unsexed” – rycker i trådarna.

Khaddafi är skrämmande på ett annat sätt. En bisarr, fullständigt irrationell ledare, visst. Men också en man med reell makt över liv och död. Och få omständigheter borgar mer för en katastrof, än en narr med makt. En narr intelligent nog att inte bara minnas sin egen förträfflighet, utan alltjämt också tro på den.

Att Shakespeare används för en analys av vår tid är annars inte ägnat att förvåna. Ingen annan författare är lika slösande rik. Antalet ord i hans samlade verk ska visst uppgå till 25 000 (Milton använde runt 12 000). Det antal schatteringar i människosjälen som presenteras är nästan lika högt. Här finns en livshållning för varje människa, ett ämne för varje era. Ingen kärlekshistoria kan koncipieras utan att Romeo och Juliet infinner sig. Ingen postmodernistisk språklek kan någonsin överträffa Falstaffs svada, ingen identitetslek förbrylla och förhäxa såsom den i Trettondagsafton.

Och ta Freud – vad visste han som inte redan Hamlet åskådliggör? Någon tror kanske att Hamlet grubblar över om vålnaden talat sant; över det rättfärdiga i att ta sin fader konungens baneman och sin egen mor av daga. Icke, svarar freudianen. Hamlet slits mellan två personligheter inuti sig själv. Den ena är ett idealiserat jag, en handlingsmänniska som har koll på världen och vet åt vilket håll han ska gå.

Det vill säga Fortinbras.

Den andra: ett jag fyllt av otillbörliga lustar, av en önskan att äkta sin egen mor – det vill säga Claudius, farbrodern som enligt vålnaden har spillt gift i kungens öra. Så när Hamlet tvekar (”att vara eller inte vara”) gör han det därför att han inte förmår ta död på en del av sig själv. När han till slut ändå skrider till verket – i femte akten – finns heller ingen återvändo. Utan sitt lägre jag, sitt driftsjag, kan människan inte leva, är hon inte hel. Fullkomligare, ja. Men i Shakespeares universum dömd att gå under. Därför ligger Hamlet snart död på scenen.

Eller ta skolans kris. Det tydligaste exemplet på den är inte resultaten i PISA eller succén för en dokusåpa som ”9A”. Det är att det finns något som kallas Livskunskap på många klasscheman, men inte ett ämne som heter Shakespeare. För utan honom förstår man varken sig själv eller de galningar som befolkar vår kaotiska värld.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0