Kvinnor och äppelträd
”För första gången i vår litteratur skildras här på ett modernt språk de arbetande kvinnornas sexualitet” – så skriver Ebba Witt-Brattström i förordet till pocketutgåvan av Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd (1993; o.u. 1932). Därmed har Witt-Brattström också ringat in romanens bägge kraftcentra: kvinnors sexualitet och arbetarklassens livsvillkor. Därtill förstår vi att Moa Martinson har sökt anpassa form efter innehåll: att en för litteraturen ny vinkel kräver ett nytt, ”modernt språk”.
Att skriva om den arbetande klassen var ju annars något som fler än Moa Martinson gjorde under 30-talet. Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson – alla var de sprungna ur enkla förhållanden och alla slog de igenom på bred front under detta decennium. Det Moa Martinson tillför är ett fokus på genus, på kvinnans lott i dessa förment manliga miljöer.
För Kvinnor och äppelträd handlar ytterst om kvinnokroppen som livgivare, om barnafödande och ofrivillig barnlöshet. Att kvinnor bär ett barn i sin kropp och sedan föder det – det är vad som i grunden skiljer män och kvinnor åt, tycks Martinson mena. Detta faktum präglar kvinnor och män, igår, idag, imorgon. Den viktigaste symbolen för detta är titelns fruktbärande träd.
Handlingen kretsar kring två kvinnor, Sally och Ellen, som möts som barn och sedan igen som vuxna. De har en gemensam anmoder som bara förekommer i första kapitlet. Men genom henne, och sedan genom hennes ättlingar, utvidgas mannens värld med kvinnans, och de burgna klassernas med de underprivilegierades. Via sina ämnen – hushållsbestyr, barnafödande, opålitliga, missbrukande män som försvinner i perioder från hemmet för att söka tunga kroppsarbeten, eller bara för att hålla sig undan – lyckas Moa Martinson föra in nya perspektiv på det som idag brukar benämnas social identitet. Hon har så att säga en annan blick på tillvaron än sina samtida, manliga kollegor.
Längd och vikt
2011 tillhör bland annat Olof Lagercrantz, för i år är det 100 år sedan han föddes. DN, den tidning Lagercrantz verkade i så länge, inte minst som chefredaktör, uppmärksammade honom redan på årets andra dag.
Detta genom att nytrycka Lagercrantz vackra nekrolog över vännen Gunnar Ekelöf, som dog i mars 1968.
Nu råkar jag tillhöra dem som tror sig veta en del om Ekelöf. Carl Olov Sommar har skrivit om honom, och Anders Olsson, och Bengt Landgren – och naturligtvis även Lagercrantz, i Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (1994).
DN-texten är uppbyggd som frågor och svar, och en del av det som skulle komma att ingå i boken från 1994 finns med som ett slags utkast i nekrologen (ex. den höga uppskattningen av dikten ”Arsinoë”). Annat är känt sedan länge. De återkommande bilderna av havet, hemortsrätten i svenskt 1700-tal och i antikens Medelhavsvärld. Språkrikedomen, mystiken.
Men så kommer det, ungefär mitt i dödsrunan, något för mig helt nytt: att Ekelöf var 180 cm lång och vanligen vägde ca 68 kilo. I sig är det en trivial upplysning, fullständigt ointressant för Ekelöfs författarskap. Förvisso har Lagercrantz jämfört Ekelöfs poesi med Ferlins med hjälp av deras kroppar (spenslighet, skygghet och en benägenhet för flykt kontra vighet och armbrytningsråstyrka). Sällan går dock vägen till en diktares värld genom hans kroppsmått.
Och ändå kan jag inte låta bli att fascineras av uppgifterna. De lägger en dimension till Ekelöf som jag aldrig tänkt på, trots att den egentligen borde vara självklar. De ger honom den kropp som så sällan syns till. Hans poesi kan för all del vara både sinnlig och sensuell. Men hans väsen är på många sätt ganska undflyende, närmast eteriskt. Om jag skulle få reda på vad ex. Moberg vägde, skulle jag knappast reagera på det. Det hör liksom inte till saken, trots att Moberg själv gärna spände sina biceps.
Det går att läsa lite här och var om Ekelöfs fyllor och mänskliga tillkortakommanden, om hans fruar, den såriga modersrelationen. Om vänskapssvek och bistra utfall mot sådana som inte förtjänade det. I Ekelöfs dikter tycker man sig väl också, inbilskt nog, komma honom ganska nära.
Inte desto mindre ger några siffror oss en inblick, som åtminstone jag tidigare har saknat – utan att veta om det.
