Cormac McCarthy
Att vara författare, man och amerikan – det är att förhålla sig till Faulkner, Hemingway och Melville. Hemingway själv framhöll för all del ofta Mark Twain som den viktigaste amerikanska författaren; inte minst för sättet på vilket Twain lät sina karaktärer använda talspråk.
Men idag tycks Twain – för att inte tala om sådana europeiserade anomalier som T.S. Eliot eller Henry James – vara ganska ute. I alla fall om man ser till en av de mer hajpade amerikanerna på senare år, nämligen Cormac McCarthy. Förutom den av bröderna Coen filmade No Country For Old Men, bygger mycket av uppståndelsen kring McCarthy på den dystopiska romanen (och tillika filmen) The Road – Vägen på svenska.
Om Faulkner och Melville genomsyrar McCarthys författarskap i dess helhet – framförallt i utforskandet av själens passioner (läs ondskan) och vad dessa gör med vår värld och människorna som befolkar den – så är Hemingway påtagligt närvarande i Vägen. Hemingways credo från Den gamle och havet, i sig ett slags Moby Dick, ekar genom hela berättelsen: en människa kan förgöras men inte besegras.
De namnlösa huvudpersonerna, en man och hans son, är på väg ut emot kusten i en värld som står på randen till förintelse. Vad exakt som har hänt får vi aldrig veta, men landskapet är bränt, fåglarna döda och människorna förvildade eller utrotade. Istället för hajar hotar kannibaler och rövarligor, lika desperata och blint ondskefulla som de havets vidunder som Ahab och Santiago konfronterades med. Och slutscenen i Vägen – med foreller i en bäck – åkallar vackert Hemingways långnovell "Den stora dubbelhjärtade floden".
Ifråga om författarpersonligheter kunde skillnaderna mellan Hemingway och McCarthy dock knappast vara större. Hemingway valsade runt överallt i världspressen. McCarthy är lika gåtfull som den katastrof som drabbat mänskligheten i Vägen. Han är undanglidande och mystisk som de mest diaboliska av hans skurkar: Judge Holden i den nyligen översatta Blodets meridian och Anton Chigurh i No Country For Old Men. Mig veterligt finns det bara en känd intervju med McCarthy – i New York Times från början av 90-talet. En del har läckt ut om hans privatliv, det finns några foton på honom. Men som få andra moderna författare i världslitteraturen, låter han sina böcker tala för sig själva.
