Moderat historiebruk

Hur historia används, moraliskt, politiskt, ideologiskt – det är på modet. Det kallas för historiebruk och tillhör nyheterna i de färska ämnesplanerna för historia på gymnasiet.

Så lämpligt då att en skrivelse i moderaternas reviderade partiprogram har lett till uppror i vissa kretsar. Med lite god vilja går det nämligen att tolka skrivelsen – och framför allt Sofia Arkelstens försvar av den – som att moderaternas föregångare, den tidigare svenska högern, har spelat en inte obetydlig roll i införandet av allmän rösträtt i Sverige.

Och hur är det nu: har högern bekämpat eller befrämjat demokratins genombrott (vilket i princip är liktydigt med allmän rösträtt) i vårt land?

Förutsatt att det finns källor, vilket det gör, så är svaret som med alla historiska frågor av någorlunda komplexitet, att det beror på vilket perspektiv man har. Men också: vad man vill med sin historia. Hur man brukar den.

Otvetydigt var dåtidens vänster (Socialdemokrater och föregångarna till dagens Folkparti, Liberala samlingspartiet) pådrivande ifråga om en utökad rösträtt. Kanske drevs man av demokratisk idealism; kanske av tanken på vilket utmärkt väljarunderlag en växande arbetarklass skulle kunna utgöra. Förmodligen både och.

Men samtidigt var det en högerregering som genomförde det första steget 1907, då rösträtten blev allmän för män. Å andra sidan hade dåtida högern (Allmänna valmansförbundet) stoppat ett förslag om utvidgad rösträtt 1906, då liberalen Karl Staaff var statsminister. Detta skedde dock inte minst eftersom förslaget även innehöll ett bibehållande av majoritetsval; något som för övrigt också Socialdemokraterna varit tveksamma till. Majoritetsval gynnar sällan mindre partier.

På våren 1918, under inflytande av revolutionen i Ryssland, inbördeskriget i Finland och första världskriget, kom sedan ett förslag från vänstern (återigen: S plus liberalerna) om allmän rösträtt. Högern sade nej. Och då de hade majoritet i första kammaren (Sverige hade tvåkammarsystem på den tiden och bägge kamrarna måste ge sitt bifall) strandade förslaget. På senhösten 1918 återkom det. I maj 1919 sade högern till slut ja, till dels därför att storkapitalet (exempelvis Enskilda Banken) utövade påtryckningar, rädd som man var för politisk oro liknande den som härjade på kontinenten.

Högern genomförde alltså första steget (1907) och röstade åtminstone inte nej 1918, framhärdar de som är moderata tillskyndare.

Högern obstruerade och gav endast med sig när de förstod att loppet var kört, påpekar de som ser rött när de hör talas om den moderata historieskrivningen.

Och vi andra? Vi säger: som man frågar får man svar.


Kommentarer
Postat av: Claes Carlsson-Klauzner

Att påstå att dåtidens höger var för allmän rösträtt är faktiskt helt och fullständigt missvisande. De stretade emot så gott det gick men när till och med det stora förgångslandet Tyskland fick demokrati, efter att ha varit nära en revolution åt vänster kunde de inte längre. Dessutom rådde det upprorsstämningar även i Sverige. För socialdemokraterna var frågan om allmän rösträtt den absolut viktigaste frågan eftersom det dåvarande systemet där rösträtten berodde på förmögenhet och på hur mycket man tjänade var så uppenbart orättvis. Om någon gjorde det av rent ideologiska skäl (där ideologin innebar förlust i inflytande) så var det liberalerna. Högerns motstånd var hårdnackat och Sverige var, om man jämför med resten av europeiska sena med sin demokratisering. Att högern var med i reformeringen ska ses som taktiska manövrer i hopp om att säkra så mycket makt som möjligt. Det finns faktiskt inga gråskalor här. Det moderaterna försöker med är inte historiebruk, det är historieförvanskning.

2011-10-28 @ 10:57:29
URL: http://historia-cck.blogspot.com/
Postat av: Patrik Godin

Mycket av det du påstår stämmer - och det står väl också så i texten ovan (att S och liberalerna var drivande, att högern bromsade etc). Sena att införa allmän rösträtt var vi dock i ett nordiskt prespektiv, ej i ett europeiskt. Min huvudpoäng var dock att historia, och inte minst historiebruk, handlar om urval, perspektiv och olika sätt att utnyttja historien för sina egna syften. Du kallar det historieförvanskning. Men historiebruk vetter väldigt ofta åt det hållet. När Gudrun Schyman likanr svenska män vid talibaner, så är det historiebruk (exempel efter Klas-Göran Karlsson i Historielärarnas förenings årsskrift, 2011). Likaså används historia flitigt i Israel-Palestina-konflikten. Det är också därför som Moderatenas bruk av historien är så intressant för mig. Vad jag tycker om det rent politiskt vet du inte, för det framgår inte av blogginlägget.

2011-10-28 @ 11:20:45

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0