Gimokrönikan
Ingmar Bergman
Av olika anledningar - såsom att C More plötsligt frivisas i min teve - har jag plöjt igenom fyra av Ingmar Bergmans filmer de senaste dagarna. Jungfrukällan, Smultronstället, Viskningar och rop, Det sjunde inseglet.
Ordningen de presenteras i i föregående mening är ingen slump. Det är så jag rankar dem. Många är kluvna inför Bergman. Olof Lagercrantz var knappast imponerad. Woody Allen och den nyligen bortgångne kritikern Roger Ebert hyllar honom dock närmast förbehållslöst.
Och visst finns där humor i svårmodet. Och visst tar Bergman, Gunnar Fischer och Sven Nykvist ibland i så att de spricker när de visuellt vill omsätta karaktärernas uppgörelser med människans villkor.
Men ingen kan undgå att känna satsningen. Hur Bergman sätter saker på spel. Egentligen är det fascinerande att han, när han är som bäst, lyckas få ihop sina filmer till en övertygande helhet. Dialogen är pompös, men ärlig. Fotot är, som sagt, utstuderat men grandiost på samma gång. Intrigen bromsas, eller nålas fast (snarare än drivs på) med hjälp av en existentiell konflikt (schack med döden, minnets irrvägar, ondska och hämnd).
Ändå tror jag att myten Bergman ofta ställer sig i vägen för hans filmer. Här finns inte så lite av hurtfriskt stojande - fast givetvis med sorgkant. Det ju också detta som gjort att Fanny och Alexander slagit an hos en bredare publik. Gycklaren och narren som hjular in i evigheten. Gud som tystnad och illasinnad upptågsmakare.
I Jungfrukällan skrattas det i begränsad omfattning. Men jungfru Karin, som våldtas och mördas, skimrar av en naiv livsglädje som skickar värmestrålar rätt in i den stränga, oförlåtande fromhet som hennes föräldrar ger uttryck för. Därför är också den meningslösa tragiken i det brott hon utsätts för, liksom den förtröstan och den självrannsakan som hennes hämnande far uppvisar, så mycket mer drabbande.
