Rickard III

Man har velat likna den diaboliske Rickard III, i Shakespeares tappning, vid en skådespelare; någon gång vid en berättare. Det engelska hovet under Rosornas krig är spelplatsen och de människor som den blivande kungen agerar inför är mestadels hämtade ur högadeln. Det finns en hel del som talar för en sådan tolkning. I själva verket har nog styckets popularitet sin grund i bland annat detta: i den lätthet med vilket det lånar sig till uppsättningar. Rollen som Rickard är säkerligen många skådespelares dröm. Att skådespela som skådespelare.

 

Samtidigt har Gloucester rätt mycket av regissör över sig, vilket Stefan Larsson tagit fasta på i sin uppsättning av stycket på Dramaten. Rickard instruerar medhjälpare som Buckingham, ger dem anvisningar hur de ska agera i olika situationer. Det kan handla om att hyckla sorg, att spela svårövertalad, from, fjär. Men också om hur en person ska stå och röra sig. Som blivande härskare ligger det naturligtvis i ämbetets natur att befalla, men sällan att likt en demonisk regissör främja beteenden som enbart har till syfte att bedra och skapa illusioner. 

 

Till de mest berömda delarna av pjäsen hör Rickards monologer. Första akten öppnar ju med en sådan (”missnöjets vinter”), och den har liksom övriga monologer två funktioner. Det är en rent teaterteknisk lösning, där vi som publik får ta del av Rickards planer, så att vi vet mer än de övriga karaktärerna enligt den ironins lag som är en del av dramatikens väsen.  

 

Men monologerna kan också sägas vara Rickards sätt att ge regi åt sig själv. I öppningsmonologen förklarar han att han bestämt sig för att bli en skurk (”to prove a villain”). Sedan följer den märkliga scen där Rickard förmår vända lady Annes hat gentemot honom till en möjlig acceptans av hans frieri. När han lyckats med detta berömmer han sig inför oss i publiken: har ni någonsin sett ett sådant frieri tidigare! Då är det lika mycket regissören Rickard som talar till skådespelaren med samma namn. 

 

Ända fram till mardrömsscenen i femte akten tycks Rickard ha regissörens kontroll över skeendet. Men just där brister det, när hans många offer hemsöker honom. Och Rickards slutord (”en häst, en häst, mitt kungarike för en häst”) – vad är det om inte ett förtvivlat rop på den rekvisita som ingen längre tillhandahåller?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0