Werner Aspenström
Bonniers ger i dagarna ut Werner Aspenströms samlade dikter. Det är en händelse som ser ut som en tanke - i så måtto att många av de diktare från förra seklet som då var uppburna, omskrivna, akademiskt utforskade, idag tycks om inte bortglömda, så åtminstone undanskymda. Minns bara namn som Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren och - Werner Aspenström.
Till viss del är det väl tiden. Poesin har sämre genomslagskraft än någonsin - och genomslag är den enhet med vilken varje analys görs gripbar. Lyrik läses inte, diskuteras icke, är ej en del av kultursidornas brus och läsecirklarnas knaster. (Yaha Hassan är här undantaget som bekräftar regeln.)
Vad detta egentligen beror på kan dock professorerna få utreda, eftersom de har betalt.
Måhända är det dessutom fåfängligt att fundera på en förändring. Samt och tillika: onödigt. Tänk istället - sniket, hädiskt - att rader som dessa helst bör undanhållas mänskligheten:
En skröplig arm sträcker sig upp mot den vackra,
den onåbara, hon från Karelen.
Det finns ett slitet ord för detta avstånd
mellan hand och kind
och ögats minne av en astrakan högt uppe.
Ju färre som läser, desto bättre.
Kommentarer
Trackback
