Emily Dickinson
Det finns dikter – till exempel av Emily Dickinson – som kastar en ur sadeln. Vilken sadel? Det vet jag inte, den vi alla sitter i när vi är upptagna med att få rätt glöd i grillen?
Så här (i Ann Jäderlunds översättning):
Han trevar vid din Själ
Som Pianisten vid tangenterna –
Innan de låter Musiken
brisera –
Han bedövar dig steg för steg
Förbereder din bräckliga Natur
för den Eteriska Stöten
Med vekare Hammare –
avlägset hörda –
Sen närmare – Sen så sakta
att dina Andetag hinner
sträcka ut sig –
Din Hjärna – porla Kall –
Utdelar Ett – majestätiskt – Blixt-
nedslag –
Som flår din nakna Själ –
När Vindar håller Skogar
i sina Rovdjurstassar
Är Universum – stilla –
Texten väcker givetvis genklang hos oss, här, eftersom dikter i samma tonart skrivits av Edith Södergran och Karin Boye. Men den är dessutom ett synnerligen gott exempel på en dikt vars form, med Nietzsches ord lätt förvanskade, är ett med sitt innehåll.
Den är ett pianostycke som handlar om att kärleken är som ett pianostycke, trakterat på den älskandes själ.
Och därtill är det något med andningen, hur orden arrangerats så att de liksom lyssnar till sig själva, sin egen rytm. Musik som avlyssnas och framförs av samma person. Samtidigt. Tid upphävd, som kärlek som i sin kod bär på förlösning och besvikelse.
Till allt det kommer så den märkliga auktoritet som vidlåter diktjagets röst. Det finns i den ett slags orubblig myndighet som magiskt strålar samman med ömheten i känsloregistret.
Ju mer man läser av Dickinson, desto mer övertygad blir man om att detta är spänningsformeln som konstituerar hennes lyriska geni. Granit som droppar av rosenvatten.