Steen Steensen Blicher

Det finns en scen i Steen Steensen Blichers En klockares dagbok som det är svårt att inte fastna vid. Den äger rum i slutet, när huvudpersonen återser sin ungdoms kärlek, herrskapsdamen Sophie – trettiofem år efter att han först installerades som betjänt i hennes hushåll. Hon har då råkat i ett förfall som närmar sig förruttnelse redan i livet. Dagboksförfattaren drabbas vid åsynen av henne av en ”ångest, en känsla av kväljningar, som när man plötsligt ser en huggorm.” Det är en förtvivlan som gränsar till äckel över själva livsvillkoren: att människan förr eller senare inte bara deklasseras, utan obönhörligen vissnar. Det vackra smutsas, det sköna skavs sönder till oigenkännlighet.

 

Ytligt sett behandlar novellen Marie Grubbes tragiska öde, men på ett mer allmänt plan kan den ses som ett stycke mänskligt liv i koncentrat. Blichers låt oss kalla det organiska livssyn understryks som ofta med hjälp av det jylländska landskapet: den bruna heden, den gröna skogen samt med diverse romantisk rekvisita, som en måne som ”jagat stjärnorna ifrån sig”. I just den här berättelsen finns också en rörelse i rummet (från Jylland via Stockholm till Riga och Sibirien), och inte blott i tiden. Men det är framförallt de långa tidssvepen som här binder samman Blicher med en sådan som Alice Munro. Den sena 1800- och den tidiga 1900-talsnovellens enhet i tid, rum och handling utgör härvidlag en parentes.

 

Någon novell av prästsonen ingår enligt uppgift i Danmarks litteraturkanon (de har ju som bekant en sådan). Här hos oss undrar jag om han läses över huvud taget. Det borde något svenskt förlag försöka råda bot på.

 

 

 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0