Gogol, Nabokov och Bergman

Idag dog Gogol. Eller igår. Nej, idag – den fjärde mars 1852. Den som vill veta exakt gör klokt i att inte vända sig till Vladimir Nabokovs självbelåtna och briljanta lilla bok om ”den störste konstnär Ryssland hittills har frambringat.” Den skrev han i mitten av förra seklet. Det finns inte mycket som talar för att han skulle ha ändrat uppfattning om han levat nu.

 

 

Men icke desto mindre – rent biografiska uppgifter, såsom datum, platser, modersrelationen intresserade Nabokov föga. Inte heller var han vidare välvilligt inställd till Gogols tidigaste produktion, novellerna från Ukraina och Sankt Petersburg (möjligen med undantag av Nevskij prospekt). Där är Nabokov väl hård i sina omdömen, färgad av sin egen biografi, sitt minst sagt kluvna förhållande till moderlandet. Som utböling är det svårt att neka till att stycken som Godsägare från den gamla goda tiden eller Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovij blev osams nog ändå äger sin charm, trots allt. Fast charm är å andra sidan ett värdelöst estetiskt omdöme i Nabokovs värld.

 

Vad han istället lyfter fram hos Gogol illustreras kanske bäst i följande smått mirakulösa formulering: ”… skillnaden mellan tingens komiska och kosmiska sida beror blott på en frikativ.” Han skyr med samma intensitet dem som vill göra Gogol till realist, eller samhällskritiker, eller humorist. I sina största verk – Överrocken, Statsinspektören, Döda själar – har Gogol nämligen åstadkommit konst som ”talar till hemliga djup i den mänskliga själen där skuggor från andra världar passerar som skuggor från namnlösa och ljudlösa skepp.”

 

Själv har jag svårt att inte tänka på Hjalmar Bergman när jag läser Gogol. Ingen annan författare på det svenska språket äger samma förmåga att trotsa logik och rationalitet, att inte väja för de fantasins utmarker, där publik, kritiker och det egna (skenheliga) jaget inte gärna vill vistas. Ofta mynnar de mörka stråken ut i en grimas, en komisk åtbörd – och ett poetiskt stycke naturlyrik slår opåkallat över i en saltomortal.

 

I en berömd sågning av Hjalmar Bergman skrev Fredrik Böök: ”Den handfastaste och trivialaste verklighet upplöser sig här till ett virrvarr av besynnerligheter.” Det är just i dessa besynnerligheter som Bergmans och Gogols storhet står att finna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0