Ingmar Bergman

Av olika anledningar - såsom att C More plötsligt frivisas i min teve - har jag plöjt igenom fyra av Ingmar Bergmans filmer de senaste dagarna. Jungfrukällan, Smultronstället, Viskningar och rop, Det sjunde inseglet.
 
Ordningen de presenteras i i föregående mening är ingen slump. Det är så jag rankar dem. Många är kluvna inför Bergman. Olof Lagercrantz var knappast imponerad. Woody Allen och den nyligen bortgångne kritikern Roger Ebert hyllar honom dock närmast förbehållslöst.
 
Och visst finns där humor i svårmodet. Och visst tar Bergman, Gunnar Fischer och Sven Nykvist ibland i så att de spricker när de visuellt vill omsätta karaktärernas uppgörelser med människans villkor.
 
Men ingen kan undgå att känna satsningen. Hur Bergman sätter saker på spel. Egentligen är det fascinerande att han, när han är som bäst, lyckas få ihop sina filmer till en övertygande helhet. Dialogen är pompös, men ärlig. Fotot är, som sagt, utstuderat men grandiost på samma gång. Intrigen bromsas, eller nålas fast (snarare än drivs på) med hjälp av en existentiell konflikt (schack med döden, minnets irrvägar, ondska och hämnd).
 
Ändå tror jag att myten Bergman ofta ställer sig i vägen för hans filmer. Här finns inte så lite av hurtfriskt stojande - fast givetvis med sorgkant. Det ju också detta som gjort att Fanny och Alexander slagit an hos en bredare publik. Gycklaren och narren som hjular in i evigheten. Gud som tystnad och illasinnad upptågsmakare.
 
I Jungfrukällan skrattas det i begränsad omfattning. Men jungfru Karin, som våldtas och mördas, skimrar av en naiv livsglädje som skickar värmestrålar rätt in i den stränga, oförlåtande fromhet som hennes föräldrar ger uttryck för. Därför är också den meningslösa tragiken i det brott hon utsätts för, liksom den förtröstan och den självrannsakan som hennes hämnande far uppvisar, så mycket mer drabbande.
 
 

Färdknäpp

Hur berättar man för en partikel att idag - just idag - ska du få färdas fortare än ljuset?


Varia i juli

Mördandet i Norge trotsar all beskrivning. Men om mördaren är den som gripits, och om det som hittills läckt ut om honom stämmer någorlunda, passar han väl in i standardmanualen: ensam, arg, missanpassad, ung man söker revansch och bekräftelse. Ett uppdrag i livet, något som fyller det tomma med innehåll. Det är en människotyp som alltid har funnits, men att det tar sig sådana extrema uttryck är naturligtvis - och hoppfullt nog - ytterst sällsynt.

Timothy Snyders "Bloodlands" är emellanåt ovarsam med siffror och väl kategorisk. Icke desto mindre är det en av de senaste årens viktigaste böcker.

Att romantisera leder fel. Men att Amy Winehouses talang var större än hon orkade bära är idag en tanke lika vacker som någon annan.


Håkan Juholt

Äntligen stod Håkan i predikstolen. Under en presskonferens igår hänvisade han så ofta till dagens linjetal, att spänningen var på topp klockan tio i morse. Trots att man vet att ingen bomb ska brisera – det gör det aldrig i sådana sammanhang – så kunde man inte låta bli att hoppas.

Bitvis var Håkan Juholt lite forcerad. Till dels berodde det säkert på nervositet; han ska ju trots allt ta över Sveriges näst största parti. Men Juholt hade också mycket som han ville hinna med, och för att klämma in det på utsatt tid tarvades ett visst tempo.

Juholts humor fungerade dock utmärkt. Jämförelsen mellan Harald Blåtand och en nutida ”blå hövding” – Reinfeldt – var dräpande. Suveränt utförd. När det behövdes tankade han också lite trygghet hos Göran Persson. De pliktskyldiga hänvisningarna till denne, liksom till Mona Sahlin och Ingvar Carlsson, hamnade emellertid snart i skymundan. Och fram steg Olof Palme.

Newsmill och på borgerliga ledarsidor har man de gångna veckorna hävdat att Göran Persson var en framgångsrikare partiledare än den i S-kretsar så vördade Palme. Palme förlorade flera val, han förmådde inte ställa om Sverige till det nya ekonomiska landskap som 80-talet medförde. Dessutom öppnade han upp ett avgrundsdjup mellan Socialdemokraterna och borgerlig-heten. Uppgörelser av det snitt som länge varit såväl tradition som pur nödvändighet inom socialdemokratin – tänk Axel Pehrsson-Bramstorp och Gunnar Hedlund – omöjliggjordes därmed.

Föga förvånande fanns det ingenting i Juholts tal som tyder på att han delar den historie-skrivningen. Han citerade ett längre stycke av Palme. Han använde ett bildspråk som påminde om Palmes och han var över huvud taget oerhört noggrann med orden. Få Socialdemokrater torde alltså ha blivit besvikna.


Perpetuum mobile

Vid förra valet, 2006, skrev jag följande text med anledning av den eftervalsdebatt som hölls en tid efter valet. När jag nu läser den på nytt, funderar jag på vad som egentligen har hänt. Ja, det är klart: SD blev större nu än då, men anledningen till det verkar vara densamma. Och då, på den tiden, fanns det visst någon som hette Persson i rikspolitiken. Men han ensam gör väl knappast att man tänker "bättre förr"?


"Tittade på repriseringen av eftervalsdebatten härförleden. Det är då man får facit för hela valrörelsen. Vad som gick snett, vad som gick rätt – och varför. Valresultatet räcker nämligen inte på långa vägar. Det behövs mer. Det behövs politiker som berättar för oss vad vi egentligen gjorde när vi röstade.

Alla partiledarna utom en hade också masat sig till kulturhuset i Stockholm. Stämningen var gemytlig, nästan varm. Ohly log brett och blåste upp sig själv och sin egen insats under valrörelsen till statyformat. Reinfeldt tog ton mot en generaldirektör, som öppet erkände att han var sosse. Hägglund skämtade så fort han kom åt. Peter Ericsson anklagade visserligen Maud Olofsson för att ha ljugit ”fem gånger”. Men Maud höll huvudet kallt.

Medierna fick dock ta en del stryk. Dels hade småpartier som FI och Junilistan fått på tok för mycket utrymme. Dels hade samma medier stängt dörren för Sverigedemokraterna, vilket ledde till att de fick tre procent av rösterna. Så om medierna bara inte gjort som de alltid brukar göra, utan också på något annat sätt, ja då hade alla riksdagspartier fått egen majoritet. Och ingen hade röstat på SD.

Det tycktes de flesta närvarande vara överens om

Och det hade nog även socialdemokraterna kunnat hålla med om. Ifall Persson hade varit där. Men av någon anledning hade han stannat hemma. Kanske satte han upp gardiner. Eller också tog han ned dem. När det gäller honom kan ju faktiskt det ena vara lika sant som det andra. Han har den förmågan, det erkände både Alliansen och Lars-Peter. Persson kan vinna och förlora på samma gång. Han kan göra fel, fastän det är rätt. Och tvärtom, någon gång då och då.

Faktum är att Persson nog kommer att kunna fortsätta regera det här landet. Trots att statsministern bevisligen heter Fredrik Reinfeldt. För precis som under eftervalsdebatten, så kommer mycket framöver ändå att handla om Persson. Han har den förmågan. Att verka utan att synas."


La Belle et la Bête (del 2)

Någonstans i cirkusen runt Peter Doherty finns naturligtvis också musiken. Och den har faktiskt hamnat mer och mer i blickfånget på senare år, sedan förhållandet till Kate Moss tagit slut och Doherty, med varierande resultat, försökt att tackla sitt drogberoende. På NME:s lista över de bästa albumen från 2000-talet hamnade nyligen Libertines bägge skivor på plats 2 respektive 24. Babyshambles Down in Albion (2005) upptar plats 35. I synnerhet Up the Bracket ses som ett mästerverk. På en annan lista av NME, där de främsta brittiska albumen någonsin räknas upp, placerar sig Up the Bracket på tionde plats.

Både Libertines och Babyshambles förenar i det närmaste trallvänliga melodislingor med lagom farliga, oborstade gitarriff och ett emellanåt tämligen elegiskt tilltal. Som musikaliska förebilder har Doherty nämnt The Smiths, Sex Pistols och Oasis. Kännarna av dessa grupper letar mer än gärna efter lånade ackordföljder och alluderande textrader i efterföljarens produktion.

Dohertys texter innehåller ofta lekfulla vändningar (”charm the bees’ knees off the bees”), hyfsat lärda anspelningar, nonsensrim á la Lewis Carroll och dubbelbottnade textrader. Vad som är självbiografiskt och inte ger den skandalintresserade skäligt med huvudbry. ”Can´t Stand Me Now” rotar troligtvis i det infekterade förhållandet mellan Doherty och Barât. En sång som ”What Katie Did” handlar väl om Kate Moss – fastän den bevisligen skrevs innan de två var ett par?

Doherty tycks vidare besatt av den engelska särarten – något som till viss del förklarar varför hans bägge band egentligen är väldigt brittiska fenomen. I en låt som ”Albion” målas ett England upp som består av ”Gin in tea cups/ Leaves on the lawn/ Violence in bus stops/ And a pale thin girl with eyes forlorn.” I “Fuck Forever” talar han om “New Labour and Tory/ Purgatory and no happy families.” Doherty är även svag för historiska utflykter, något som inte minst märks i hans kritikerrosade soloalbum Grace/Wasteland från i våras. Där djupdyker han i både sin egen släkts (”The Last of the English Roses”) och i örikets historia:

Kids knee-deep in rubble

London urchins grey with dust

Packed off ours in evacuations

To farmers' wives

(”1939 Returning”).

Ibland uppvisar Dohertys texter en skörhet som avslöjar den noggrannhet med vilken han trots allt väljer sina ord: Alarm bells ring when you say your heart still sings/ When you´re with me (”Music When The Lights Go Out” – för övrigt en alludering på Percy Bysshe Shelleys ”Music When Soft Voices Die”). Hans förkärlek för de romantiska poeterna är uppenbar. Ett närmast naturlyriskt nummer som ”I Am the Rain” innehåller rader som:

My friend the wind, with breath he is twinned

Blow high or low high tornadoes to spin

My mother the cloud, in widows black shroud

Gives birth to the earth before fields can be ploughed

My cousin the snow lays blankets below

States that her flakes are just threads to be sewn

My rival the sun, it ripens the plum

Is feared and revealed it gives sight to the gun

Nämnde Shelley viskar i vinden. Och Lord Byrons och William Blakes diaboliska apparitioner tycks passa den ångestridne Doherty som hand i handske.

På senare år har han också allt oftare uppträtt på egen hand, en kantstött bard med blott en akustisk gitarr. Otaliga är de privatinspelningar som finns på Youtube där han tar sig an egna och andras låter. Sena nätter kan vi se honom sitta, inte sällan drogpåverkad, i en kvart någonstans i London och med sin på en gång hesa och litet späda röst ge ett mer eller mindre autentiskt uttryck åt Culture Clubs ”Karma Chameleon” eller Whams ”Last Christmas”.

I dessa ögonblick framstår han som vem som helst som tar plats framför en webbkamera och sjunger in några smetiga covers därför att andan faller på. Det skapar en dunkel intimitet med de mest inbitna beundrarna. Någon som vanligtvis befinner sig i ett annat solsystem ifråga om kändisskap och musikalitet, tar plötsligt plats i deras vardagsrum. Att det på samma plattform finns klipp som visar hur Doherty injicerar droger, släpps ut från fängelser eller jagas av glupande paparazzifotografer är väl i slutändan bara logiskt. Det självförbrännande geniet lever numera sitt eviga liv inför öppen ridå i rymden.

I kväll och imorgon spelar han dessutom i Stockholm och Malmö.


La Belle et la Bête (del 1)

Den 25 juli 2003 bröt sig en ung man in i gitarristen, låtskrivaren och libertinessångaren Carl Barâts lägenhet i London. Bytet blev bland annat en gitarr, en dvd-spelare, några böcker och en bärbar dator. Några veckor senare dömdes gärningsmannen till sex månaders fängelse, ett straff som dock kortades ned till två månader.

Den dömdes namn var Peter Doherty.



Vid den här tiden – sommaren 2003 – hade Dohertys och Barâts band The Libertines funnits i lite olika konstellationer och under olika namn i ungefär sex år. De två vännerna hade träffats i London genom Dohertys äldre syster, som läste vid samma universitet som Carl Barât. Barât spelade gitarr och sjöng på lokala syltor. Officerssonen Doherty var en musikintresserad tonåring med strålande studieresultat och ett första pris i en lyriktävling (vilket innebar att han fick resa på en kort turné till Ryssland) som främsta meriter.

När bandet var färdigformat spreds efterhand ryktet om The Libertines på Londons musikscen i början av 2000-talet. Framförallt var det deras vilda, tumultartade konserter som banade väg för dem. Doherty och Barât hade exempelvis ett sätt att dela mikrofon på, som dels alstrade en sällsamt magisk energi, dels påminde om The Beatles tidiga live-framträdanden.

2002 kom så debutalbumet, Up the Bracket, producerat av Mick Jones från The Clash. När det släpptes på nytt ett år senare, med ett extraspår, hade gruppen redan börjat sticka ut som en representant för ännu en våg av den s.k. indierocken. För efter att band som Blur och Oasis erövrat världen på 1990-talet hade den brittiska alternativa rockmusiken nu ett stigande behov av värdiga arvtagare. Och Libertines sågs just som sådana.

Men frontfigurerna Doherty och Barât fogade sig dessutom till en annan brittisk musiktradition, nämligen den av, låt oss kalla det mytiska, låtskrivarpar. Lennon-McCartney. Jagger-Richards. Morrissey-Marr – och så då Doherty-Barât.

Alla de givna ingredienserna tycktes omedelbart finnas där. Talangen och drogerna. Gränsöverskridandet, själsfrändskapen och konflikterna. Blandningen av fokusering, lekfullhet och nonchalans. Dessutom viskades det om att Dohertys och Barâts symbios även inbegrep en sexuell dimension; något som senare har förnekats av Carl Barât.

Redan från början fanns det också ett ödesmättat drag av kaos och undergång runt frontmännen. Famösa blev deras s k guerilla gigs, oannonserade spelningar som iståndsattes med kort varsel. Ofta ägde de rum i den lägenhet som Doherty och Barât ett tag delade på 112a Teesdale Street i Bethnal Green. De kallade bostaden The Albion Rooms. Detta gamla ord för Storbritannien, Albion, har sedan regelbundet återkommit i Dohertys produktion, i såväl böcker som låtar.

Internet och modern kommunikationsteknik utnyttjades av fansen för att följa och föreviga bandets nyckfullheter. Bootleg-inspelningar och hemsnickrade filmer och konsertupptagningar spreds broderligt bland de mest begeistrade. Blandningen av punkens fuck you-attityd och rockens glorifiering av sex och droger tycktes fungera utmärkt även i den postmoderna eran. Namnet Libertines var, när allt kommer omkring, valt med viss omsorg.

Vid tiden för deras andra – och möjligen sista – album, The Libertines, 2004, hade bandets interna slitningar och Dohertys eskalerande drogmissbruk blivit något av en löpsedelsföljetong. Under studioarbetet med skivan fick vakter hyras in för att hålla isär de forna vännerna. Då hade redan inbrottet i Barâts lägenhet ägt rum. Carl Barât och de övriga i bandet hade också upprepade gånger sagt åt Doherty att han måste ta itu med sina drogproblem om han ville fortsätta spela och turnera med dem. Enligt Doherty var det dock snarare konstnärliga meningsskiljaktigheter som låg bakom brytningen.

När skivan väl släpptes var bandet i praktiken upplöst. Doherty fortsatte med sitt nya band, Babyshambles, och rönte så småningom betydande framgångar. Samtidigt var han ett ständigt ämne för tabloidpressen. När han därtill inledde ett förhållande med supermodellen Kate Moss, stod det klart att han var på väg att bli ytterligare ett av den moderna medielogikens många offer. För trots att han hela tiden skrev ny musik av hög karat och uppnådde flera tio-i-topp placeringar, och trots ihärdiga rykten om att The Libertines skulle återförenas, så handlade Dohertys berömdhet under åren runt 2007 enbart om två saker: crack och Kate Moss.


Att verka utan att synas

Den här bloggen har varit inaktiv sedan i maj. Med viss förundran konstaterar jag dock att antalet unika besökare ökat dramatiskt sedan jag tystnade. Jag tar det som ett tecken.


Jubileum

Maj 2009. Den här bloggen fyller två år. Det tänkte jag fira - genom att låta den ligga i träda


Ensidighetens pukor

I veckan satt Stefan Lindgren i svt:s Debatt och svarade "USA" på varenda fråga som berörde Pol Pots och röda khmerernas förbrytelser mellan 1975 och 1979.

Idag har Andreas Malm en lång artikel (egentligen en recension) i DN där han försöker låtsas att sexdagarskriget i juni 1967 enbart handlade om Israels vilja till makt, land, blod och förödelse. Det låter som om de plötsligt bara bestämde sig för att slå till. Och vips var ockupationen av palestiniernas land, som påbörjats långt tidigare men eskalerat 1948, närmast romersk i sin omfattning.

I själva verket känner naturligtvis Andreas Malm till vilken roll Storbritannien och FN spelade för staten Israels bildande. Han vet att israelerna inte själva stått som angripare vid samtliga arabisk-israeliska krig. Och han är fullt på det klara med att kriget 1967 hade föregåtts av egyptiska truppsammandragningar vid Israels gränser, av ingångna försvarspakter mellan Jordanien, Egypten, Irak och Syrien, av luft- och markstrider mellan Israel och Syrien.

Någonstans vill man ju också tro att Malm inte hyser den uppfattningen att alla judar är sionister, och att alla sionister per automatik vill fördriva palestinierna och döda deras barn. Den ensidighet som han visar upp i snart sett alla sammanhang där han dyker upp, tjänar inget annat syfte än hatets. 

Om de senaste kriget i Gaza var orättfärdigt, och det finns mycket som pekar på det, så vill jag att någon annan än Andreas Malm talar om det för världen. Annars är risken stor att han inte blir trodd. Och det gagnar knappast det palestinska folket.


På tredje dagen

Idag återuppstod Jesus. I det äldsta av evangelierna - Markus - läser vi om hur bl a Maria från Magdala "tidigt på morgonen efter sabbaten" kommer till graven (16:2). Stenen framför den är bortrullad, och inne i graven sitter en ung man i vit dräkt. Han uppmanar Maria och de övriga kvinnorna i sällskapet att gå och meddela lärjungarna vad som hänt.

De skyndar iväg.

Senare på den tredje dagen visar sig den uppståndne, först för Maria från Magdala, sedan för de elva lärjungarna (Judas har ju hängt sig efter sitt förräderi). Jesus säger åt dem att gå ut i världen "och förkunna evangeliet för hela skapelsen". (16:15) 

Enligt Lukas öppnar Kristus även lärjungarnas sinnen "så att de [kan] förstå skrifterna". (24:45) Hos Johannes finns tillägget om Tomas tvivlaren - han som befrias från sitt tvivel genom att gå fram och sticka fingrarna i Jesu sår. (20:27)

Tillsammans ger de fyra evengelierna alltså en rätt fyllig bild av ett av de mer centrala inslagen i hela den kristna tron, nämligen uppståndelsen. I sin nya bok, Om Jesus, skriver Jonas Gardell att berättelserna om Jesu barndom för en troende går att förbise på ett helt annat sätt än de om Jesu död och återkomst. Det är naturligtvis riktigt. 

Utan det som hände i morse, ingen kristendom.

http://www.bringyou.to/apologetics/RubensResurrection.jpg


Mörkläggning

Så har världen då släckt lyset under en timme - också här i Sverige. Men att döma av mitt eget grannskap är det lite si och så med efterlevnaden. Gatubelysningen står på;  hos flera av grannarna brinner flitens lampor.

Något riktigt medeltida mörker är det alltså inte fråga om. Fast visst känns det ändå att något är på gång. Får jag ens göra det här - använda en bärbar dator? Sliter inte det mer på miljön än om jag tänder en ynka energilampa och läser en snutt?

Någon har velat förklara Europas ekonomiska under med glasögonens uppfinnande på 1300-talet. Först med dem blev det möjligt att vara hyfsat produktiv också i skumt ljus efter mörkrets inbrott. Först nu kunde ett ytterst finstilt precisionsarbete utföras av människor som kommit upp en bit i ålder.

Och ja, kanske. För om jag den här kvällen skulle vilja slå ett verkligt slag för miljön, stängde jag av all el, allt batteridrivet, all värme. Sen skulle det inte bli mycket gjort.

Reducera mina ögon, och jag stannar. Dessutom slipper jag se Sverige bli förnedrade av Portugal alldeles strax.


Retorikens elementa

Du sitter på en förtroendepost. Du har gjort fel. Eller allmänheten uppfattar det som att du har gjort fel. En av dina affärer är suspekta. Ingen rök utan eld, tänker folket.

Kanske känner du dig felaktigt utpekad. Kanske är du arg, ledsen, besviken. Närmast panikslagen.



Och drevet fortsätter. Dag ut och dag in. På vartenda löp. Du försöker förklara - hjälper inte. Förvärrar.

Varför?

Därför att du INTE ska förklara dig. Du ska inte ljuga. Du ska inte spela oskyldig, ovetande. Du ska inte skylla på någon annan, anklaga media, gud, fosterlandet, oppositionen.

Du ska INTE säga att du blivit lurad. Inte peka på oegentligheter, som bara verkar än mer mystifierande.

Nej, vad du gör är att du erkänner allt. Tar på dig att ett fel begåtts (oavsett om det är sant eller inte). Därefter ber du om ursäkt. Säger att du tänker ta konsekvenserna (det räcker oftast att säga det).

Slutligen ber du om ursäkt ännu en gång. Avslutar med att nämna att du är en människa, med barn och familj eller nåt annat sånt trams.

Sen är du i hamn. Det är retorikens elementa.


Babbel

Litteraturprogrammet "Babel" poppar till sig allt mer. Daniel Sjölin liknar snart Per Sinding-Larsen på pricken. Vinjetten är hyfsat urban, de kortare inslagen välstylade som ett fik på Kungsholmen.

Igår var dessutom Alex Schulman där, med anledning av en bok han skrivit om sin döde far. Att den kommer få bra kritik är ingen vågad gissning. När en riksbuse (nåja, för vissa åtminstone) helt plötsligt tejpar hjärtat utanpå Pringletröjan, så brukar kritikerna jubla. Att Sjölin stämplade ordet författare i pannan på honom är nog, i all sin tramsighet, en symbolhandling så gott som någon.

Roligare var det då med Olle Ljungström. För den som följde honom i Jacob Frösséns dokumentär härförleden var metamorfosen påtaglig. Tyvärr lyckades dock Sjölin efter en liten stund dribbla bort ett rätt intressant samtal om texter och låtskrivande. Det hade kunnat ge en hel del, också i ett sånt här program.

Jag förstår att ett band som Broder Daniel höjs till skyarna, även om folk ibland verkar tappa alla proportioner ifråga om dem. Fast när man ser Olle Ljungström, hur han rest sig från ryggläge till sittande, då sänker också den mest cyniske garden. Och accepterar någonstans kulten av musikhistoriens hjältar.


Liten kinesisk ordlista

De tre t:na. Några av de mest brännbara politiska orden i dagens Kina - åtminstone för en ytlig svensk betraktare - är Tibet, "Tian anmén Square" (dvs Himmelska Fridens torg och massakern där 1989) och Taiwan. Tibet ser man ex på som ett före detta underutvecklat område som Folkrepubliken, allt sedan dess bildande 1949, har ryckt upp till en någorlunda acceptabel nivå. Tål väl att diskuteras. Just det: diskuteras.

Folkkongressen. Pågår just nu. Varje dag rapporterar tidningarna om hur Kommunistpartiet ska tackla olika ärenden: ekonomiska, militära, inrikespolitiska etc. Ex gick det i "China Daily" att läsa (5/3) att Kina endast lägger 1,4 % av sin BNP på militären. Detta ska jämföras med USA (4%) och Frankrike (2%).

Skorpioner. Säljs lagom rostade på Nattmarknaden (Donghuamen Night Market).

Hutonger. De traditionella gränderna, som blir allt sällsyntare. I Beijing rivs nämligen för att få luft och ljus.

15 mars. Den dag Julius Caesar mördades. Men i Kina innebär datumet något annat, nämligen att företagen darrar. För detta är konsumenternas dag, då bloggar går varma och kritiken mot företag som missköter sig växer till orkanstyrka.

Guanxi. Ganska svåröversatt. Enkelt talat handlar det om att bygga relationer, att etablera någon typ av vänskap, ex i en affärsrelation. I stället för att säljare och kund snackar siffror på ett inglasat kontor, så går de ut och äter, nätverkar och pratar väder. Eller kanske sport och annan kultur.


Peking - 2009: tjugo ord

Storm. Folkkongress. De tre t:na. Himmelens tempel. Skorpioner. Handelskammaren. Smogg. Hutonger. Glas. Plataner. Kattor. Carl Bildt. 15 mars. Taxi. "Guanxi".


Kyrktidningar

Om man inte är intresserad - vilket jag inte råkar vara - så orsakade detta med kronprinsessans förlovning föga bubbel i mellangärdet.

Roligare var det då att höra om de så kallade kyrktidningarna som Expressen, vid dagen för det stora kungörandet, sände till konkurrenten Aftonbladet.

Expressen hade nämligen fått nys om det hela - förmodligen via en läcka hos Reinfeldt eller hos hovet - och ville naturligtvis vara säkra på att de och endast de skulle få breaka denna nyhet för världen. Följaktligen lät de trycka några tidningsex. tidigt på morgonen i tisdags, i vilka de toppade med helt andra nyheter.

Därefter sände man tidningarna, de "falska", till Aftonbladet.

http://www.kvadd.net/blog/data/upimages/expressen_vs_aftonbladet.jpg

(VEM KAN MAN LITA PÅ?)

Detta, att skicka kyrktidningar till konkurrenter, var tydligen vanligare förr, då information inte var lika lättillgängligt. Hur vanligt, vet bara tidningsfolk. Men det är onekligen en ganska kittlande företeelse - kanske framför allt därför att den tycks vara på väg in i historiens dimmor.


Istället för vykort

Såren i det småländska skogslandskapet är fortfarande enorma, så här mer än fyra år efter "Gudrun". Stormfällda träd och ris och buskar i bråte på bråte på den snötäckta marken. Och här i trakterna kring Nydala kyrka och klosterruin, reser sig de packade timmerstockarna pyramidhöga framför lador och vid vägkanter.

På en av det gamla cistercienserklostrets raserade väggar finns en minnestavla. Där berättas bland annat hur Kristian Tyrann - på genomresa - som tack för den gästvänlighet som visades honom lät dränka en av munkarna i den närbelägna sjön. Det är en historia som ännu lever i bygden. Men för mig låter den som propaganda från Gustav Vasas kansli.


Globalt sett äger naturligtvis varken Gudruns eller den danske kungens onda härjningar samma tyngd som den nuvarande ekonomiska krisen. Ännu vet vi inte ens exakt vad krisen kommer att innebära: hur stark den blir, hur världen efter den kommer att se ut. Att dess verkningar dock knappast blir avläsbara i ett sårigt svenskt skogslandskap eller på ett minnesmärke, därom torde vi kunna enas.

Människor blir arbetslösa, tvingas går från hus och hem - det är förvisso påtagligt. Men ändå finns det något ogripbart runt hela den finansiella krisen, som kallats den värsta sedan 1930-talet. Den går liksom inte att ringa in och nåla fast. Är en storm som innehåller någonting utöver stormens vanliga attribut. Och det har inte bara att göra med att den ännu inte dragit förbi.


Att veta bäst

Att toppidrottsmän inte behöver göra sig som experter i teve, vet alla. För en sådan bör nämligen vara pedagogisk, men inte övertydlig, då och då säga något nytt och fräscht, utan att det för den skull verkar sökt. Språket måste även vara någorlunda nyanserat och klichébefriat, publiktillvänt utan att bli för överlastat med facktermer och jargong.

Och vad säger att en aldrig så lyckosam utövare av en viss idrott per definition besitter alla dessa egenskaper? Tränare har ofta bättre förutsättningar, just därför att de ägnat sig åt att förklara sin sport, snarare än att praktisera den. Skillnaden mellan att befinna sig mitt i krutröken, och att från sidan betrakta densamma, är trots allt betydande.

Etermediernas dynamik skiljer sig också från middagsbordets affekterade debatter och tv-soffans explosiva känsloutbrott.  Niklas Wikegård tycks numera bortplockad som tv-kommentator i ishockey, och det sörjs nog av ingen. Alla hans "kom igen nu då" och "jobba" påminde mest om de där typerna i skoteroverall som springer bredvid längdskidåkarna under några meter och vrålar ut tider och placeringar.

Samtidigt har Wikegård emellanåt en tränares pedagogiska blick för spelet. Att han ritar och tycker saker i en studio mellan perioder och efter matcher är fullt på sin plats. Hans ordval är udda och personligt, även om han löper en viss risk att förvandlas till en gamängaktigare version av Björn Hellberg.

Glenn Strömberg och Stig Strand är kunniga och duktiga på att förklara det vi lekmän inte ser. Men deras språk luktar snus och skidvalla. Claes Hellgren (handboll) är väl docerande, och hans entusiasm för spelet och spelarna smittar bara till en början. Canal + laguppställning är ojämn. Arto Blomsten och Calle Johansson är tämligen intetsägande, Jens Fjellström en besserwisser, men inte utan en viss charm.

Experternas kanske svåraste uppgift är nog ändå att de utmanas av så många, i princip av varenda tittare. Alla kan, alla vet - bättre än de. Det är som att vara lärare: en expert bland experter.


Israel/Palestina

Kriget i Gaza berör. Dels därför att väldigt många människor är drabbade, direkt eller indirekt. Dels därför att Israel/Palestina-konflikten är ideologiskt laddad som få andra konflikter i världen.

På samma sätt som när det gäller USA, så får blotta namnen Israel/Palestina många människor att gå igång. Åsikterna är legio, känslorna intensiva intill bristningsgränsen. Inte sällan blir stämningsläget ett sådant, att all form av nyanserad debatt tycks utesluten. Ett bra exempel på det är Janne Josefssons debattprogram i Sveriges television härförleden (15/1).

Bland annat därför är det naturligtvis en rejäl underdrift att kalla konflikten för komplicerad. Den har en djup historisk förankring, den innehåller många och svåröverskådliga faser, den har religiösa och, som sagt, ideologiska övertoner.

Till detta kommer dessutom en informationsbrist som är på gränsen till skrämmande. För som ex. Natan Shachar påpekat i DN, har i princip inga journalister kommit in i Gaza under de senaste veckorna. Omvärlden har varit utelämnad till rapporter från flyende - samt till mer eller mindre officiella kommunikéer.

Att information under ett krig styrs, stryps och manipuleras är förvisso inget nytt. Det har pågått så länge moderna massmedier har funnits. Men samtidigt lever vi nu i en värld där information sägs färdas snabbare och vara mer lättillgängligt för gemene man än någonsin förr.

Och visst, bilder på skadade och döda barn cirkulerar. Likaså uppgifter om att Hamas använder barn som mänskliga sköldar. Efter gårdagens vapenvila utropade Hamasledaren Ismail Haniya att Gud har givit palestinierna "en stor seger".


Men samtidigt känns det i nuläget som få konflikter på senare år varit så oöverblickbara som denna. Övergrepp, övervåld, martyrskap, försvar, anfall, ockupation, koncentrationsläger, massaker, blodbad, terrorister - ord som i vanliga fall pekar på något exceptionellt, men som tycks vara de för samtalet normala i just denna konflikt.

Eller i just denna tid.


Tidigare inlägg
RSS 2.0