Ur Skotteboken

Två viktiga källor till Stockholms historia är stadens skotteböcker och tänkeböcker. Stockholms Tänkeböcker innehåller bland annat protokoll från rättegångar; skotteböckerna är förteckningar över vad de skattepliktiga invånarna betalde i skatt. De står listade med namn, yrke och summan på det de skulle betala. "Inom mur" (området innanför stadsmuren i Gamla Stan) fanns således en rådman (Mattis Bredholt) som betalade 5 mark i skatt 1466, en ansenlig summa. Där fanns också en Birgitta Spetz, som skulle betala det mer blygsamma två öre (1 mark = 8 öre).

Med hjälp av Skotteboken från 1466 kan man också göra sig en bild av vilka yrken som folk hade i staden i slutet av medeltiden. Det framgår då att ett vanligt yrke har med fisk och fiskerinäring att göra. 35 fiskare upptas, men också tio laxekarlar (handlar med eller fiskar lax) och en speckerska (som röker fisk och kött).

Återkommande yrken är även skräddare, skomakare, murmästare och bagare. Dessutom finns det tretton stycken skattskyldiga guldsmeder, ett högstatusyrke. Några av de mer exotiska yrkena är åderlåterska, skytt (ansvarig för stadens kanoner) och lekare (musikant).

image88 (Lekare med fiddla)

Skotteböckerna ger alltså en intressant inblick i stadens liv. Samtidigt ska man ha klart för sig att massor av människor inte alls finns med i dem, helt enkelt därför att de inte betalade någon skatt. I Stockholm, liksom i andra städer runt om i Europa, vimlade det av pigor, arbetskarlar, prostituerade, tiggare, sjuka, gamla och "arbetslösa" som inte syns i källorna.

Om de inte hamnade i klammeri med rättvisan eller på annat sätt registrerades, så levde de och dog utan att lämna några mera bestående spår efter sig. Ett öde de för övrigt delar med de flesta av oss.


Hajtänder och elefantspillning

Niels Steensen hade ett problem. Han hade nämligen dissekerat en haj och sedan jämfört disektionsmaterialet med fossila fynd som gjorts i vissa bergartslager. Jämförelsen visade att hajen en gång levat i ett forntida hav, som numera var höga berg i Italien.

image86(Fossil av hajtänder och en dissekerad haj)

Till detta kom att Niels Steensen (eller Nicolaus Steno, som var hans latiniserade namn) via geologiska undersökningar slutit sig till att varje bergartslager är äldre än det närmast ovanliggande. De olika lager som man hittade vid en utgrävning hade alla en gång utgjort landytan.

Det kan tyckas trivialt för oss i vår tid, men betydelsen av dessa rön blev på sikt oerhörd. För den danske Stenos upptäckter, som bl a lades fram 1669 i Prodromus, pekade entydigt på en sak: jorden måste vara åtskilligt äldre än de 6000 år som Bibeln stipulerade.

Från Steensens horisont innebar detta som sagt ett problem. För vid sidan av sina geologiska studier var han strängt upptagen av religiösa grubblerier. Med tiden konverterade han också till katolicismen. Och då ville han inte längre veta av sina vetenskapliga resultat.

Fast faktum kvarstod ju: de fossila fynden skulle inte bara försvinna. Men de kunde kanske tolkas annorlunda?

image87 (Niels Steensen, 1638 - 1686)

Steensen grubblade vidare - och kom så småningom fram till att fossilerna inte alls stammade från urtida hajar. De var istället stelnad spillning från härföraren Hannibals elefanter (vilka som bekant hade vandrat över Alperna på väg ned i Italien under Romarrikets dagar).

Niels Steensen kunde nu lugnt låta viga sig till biskop.


Ett gott skratt

"Anno 1566 syntes döden med en lie hugga av huvudkålen i en kålgård i Sudertorp, så att slagen hördes och kålhuvudena föllo omkull."

Detta står att läsa i prästen Joen Klints handskrift "Om meteorer". Klint pekar i citatet på ett varsel om den stora pest som drabbade Sverige just det året, 1566.

Pesten förknippas ju annars ofta med digerdöden på 1300-talet. Men som Dick Harrison och andra har påmint om, så var denna sjukdom ständigt återkommande under flera århundraden.

Enbart under Vasatiden slog farsoten till 1548-49, 1565-66, 1572, 1576, 1580, 1603, 1623, 1629-30, 1638, 1653 och 1657.

Att människor i efterhand försökte placera sjukdomen i ett sammanhang är inte märkligt. Den gavs en anledning att dra fram just då och på det sätt som skedde. Och man visade - som Joen Klint - på olika typer av järtecken som varslat om den.

image85
(Järtecken i Joen Klints Den Swenska Krönicka om Konungh Göstaffs Rigemente ifrån Anno 1520 intill Anno 1560)

Men man hade också idéer om hur pesten skulle tacklas. I en handskrift från slutet av 1500-talet uppmanas folk att hålla sin boning "väl torr och icke sånk (fuktig) eller dammaktig". Vidare bör man elda med en "god rök" bestående av bland annat kanelbark, muskotblomma och enbärsträ.

Ens eget uppträdande är också viktigt. Man måste akta sig för vrede, sorg, ångest och fruktan. Istället ska man hålla sig glad och lättsinnig, "bruka sång, harpolek... och andra sådana spel och lustighet".

Ett gott skratt förlänger som bekant livet.


Olika spår, samma människa

I förordet till sin klassiska biografi över Erik XIV, slår Ingvar Andersson fast vilka spår av en människa som biografen har att arbeta med. Något förenklat kan man säga att dessa är:

  • Vad personen gjort

  • Vad personen sagt (och skrivit) i officiella sammanhang (kungörelser, propagandaskrifter, tal)

  • Vad personen sagt (och skrivit) "privat" (brev, dagböcker)

  • Vad andra människor sagt (och skrivit) om personen.

Fällor som många har tenderat att gå i, inte minst innan källkritiken slog igenom inom historieämnet, är att lägga för stor vikt vid det officiella - eller vid andra människors (många gånger ensidiga) iakttagelser. Detta kan exempelvis sägas vara fallet med äldre skildringar av Gustav Vasa.

Levde föremålet för biografin för väldigt länge sedan, kan dock privata brev och liknande vara mycket svåra att komma över, om de nu ens existerar. Dessutom är gränsen mellan privat och officiellt inte sällan flytande.

image83(Erik XIV)

Som alltid avgör källornas antal och beskaffenhet hur djupt historikern kan nå. Men bilden av den avporträtterade kan aldrig bli helt tydlig. Ingvar Andersson konstaterar att de "skiftande belysningarnas samspel [dvs. punkterna ovan]" som bäst kan bidra till "att ge bilden ett slags stereoskopiskt liv".

Kung eller inte kung - närmare än så kommer man inte.


Vem skapade Amerika?

image80


Kartan här ovanför är ganska dyr. Den finns på Kongressbiblioteket i Washington D.C., och när den köptes in kostade den 10 miljoner dollar.

Att den finns i USA, och att man just där var villig att betala så mycket för den, är ingen tillfällighet. För denna så kallade Waldseemüllerkarta från 1507 är den första kända där namnet 'Amerika' förekommer. Och där Amerika utmålas som en egen, fristående kontinent i den västra hemisfären.

Kartan ritades av den tyska kartografen Martin Waldseemüller (och hans kollega Ringmann). I utförandet av den gjorde Waldseemüller bruk av longitud och latitud. Det hade han lärt sig av Ptolemaios. Dessutom tog han hänsyn till de uppgifter som strömmade in från sjöfarare som Christofer Columbus och Amerigo Vespucci (som också fick ge namn åt kontinenten).

Columbus begrep ju som bekant aldrig att han hittat fram till en ny kontinent. Men det gjorde Vespucci. Och Waldseemüller.

Så visst - Columbus må ha "upptäckt" Amerika. Men han skapade det inte.


Newton och traditionen

De recensioner jag läst av Jörgen Sjöströms Newton och gravitationen innehåller framförallt två invändningar. Den ena handlar om att Sjöströms prosa är rätt träig och onjutbar ("trögflytande", tror jag det stod). Den andra går ut på att den idéhistoriska bakgrunden i boken - innan Newton ens kliver in på banan - är alltför lång och omfattande.

image78

Och visst, Sjöström skriver knappast som en driven författare av facket. Framför allt "andas" inte hans språk, dvs. det är föga varierat ifråga om meningslängd, ordval och konstruktioner. Till yttermera visso skäms texten av en del rena korrekturmissar: ordluckor, prepositionsfel, citationstecken som hamnat snett.

Å andra sidan ska det genast sägas att det inte är något lätt ämne Jörgen Sjöström tagit sig an. Att skriva förståeligt och pedagogiskt om - åtminstone för en lekman - tämligen avancerad fysik är inte det lättaste. Och med det lyckas Sjöström mycket bra.

Den andra invändningen har jag svårare att godta. Sjöström avhandlar förvisso både Aristoteles, skolastiken (om än styvmoderligt) och 15- och 1600-talets stora kanoner (Kopernikus, Kepler, Galilei, Descartes) innan han når fram till Isaac Newton och gravitationen. Men det gör han helt rätt i. Newton talade ju själv om att han "stått på en jättes axlar", med andra ord nått sina resultat med hjälp av sina föregångare.

Dessutom har man inom filosofi- och vetenskapshistoria haft en tendens att bli väl romantisk i sin skildring av banbrytande, vetenskapliga insatser. Det ensamma geniet som på trots mot all rim och reson (och i livsfarlig opposition mot katolska kyrkan, myndigheterna, vetenskapssamfundet) på egen hand kommer sanningen på spåren - det är en inte ovanlig berättelse i de här sammanhangen.

image79 (Isaac Newton, 1642 - 1727)

Med sin idéhistoriska utblick visar Sjöström tvärtom hur oerhört beroende varje människa är av sina föregångare, av traditionen. Även när det gamla och förhärskande välts över ända, så är ju det förflutna hela tiden närvarande.

Någon gång är väl kopplingarna till Newton inte glasklara. Men för det mesta så tjänar det idéhistoriska avsnittet verkligen sitt syfte. Att Sjöström också berör arvet efter Newton, vilket innebär att Einstein tas upp, gör ju inte saken sämre.


Hunger som vapen

Sensommaren 1932 var ovanligt regnig; något som naturligtvis påverkade jordbruket i Ukraina negativt. Skördarna stördes av ogräs och angreps därefter av svamp. 

Som om detta inte var nog, så hade även de två föregående åren varit klena. På flera håll utbredde sig ren svält. Partidistrikten i Ukraina (som ju allt sedan 1922 var en del av Sovjetunionen) upplyste under augusti och september Moskva om att bristen på mat bidrog till att situationen snabbt förvärrades. Man skulle inte ha en chans att nå upp till de mål för jordbruket som satts upp i 5-årsplanen.

image72(bildkälla)

Politbyrån under Stalins ledning vägrade hörsamma klagomålen. Istället skärptes kraven. Som ett svar på protesterna från bönderna och de lokala partifunktionärerna - protester som bland annat tog sig uttryck i stölder och arbetsvägran - stiftades en ny lag. Den stipulerade dödstraff för "stöld av kollektiv egendom". I november 1932 dömdes runt 500 personer till döden, och 20 000 till straffarbete.

Resultatet av nödåren 1930-33 blev att mellan 5,5 och 6,5 miljoner människor dog i Ukraina och Nordkaukasus. Enligt Robert Conquest (1986) berodde detta på Stalin och den politik han och hans parti förde. Conquest talar om "terrorhunger", om en medveten strategi för att driva igenom kollektiviseringen och bekriga och utplåna kulakerna som klass.

I en senare studie (2004) vill R.W. Davies och Stephen G. Wheatcroft nyansera Conquests bild av förloppet. De menar att hungerkatastrofen hade flera orsaker: dåligt väder, kommunistpartiets usla relationer till omvärlden, en oförmåga att handskas med jordbruket, felberäkningar m.m. Det var alltså inte enbart en medveten strategi.

image73(bildkälla)

I slutändan är dock inte det viktigaste att ställa Conquests resultat mot Davies & Wheatcrofts. Då är det betydligt angelägnare att lägga deras studier bredvid varandra - som ett värn mot tystnaden.


Plinius problem

HEJ!

Plinius den yngre har gått till eftervärlden genom sina brev. Två av dem handlar om staden Pompejis förstörelse, som Plinius upplevde personligen när han var sjutton år gammal. De är därmed en av de främsta källorna till den katastrof som vulkanen Vesuvius utbrott orsakade i augusti år 79. För även om breven är nedtecknade långt senare, ger de en god bild av vad som skedde. 

   image69

"Redan hade aska fallit på båtarna[...]. Vidare föll pimpsten samt även stenar som var svarta, brända och sönderbrutna av elden." (Ur Plinius den yngres skildring av Pompejis förstörelse.)

Några andra brev som är oerhört intressanta härrör från Plinius tid som guvernör i Bithynien (nuvarande nordvästra Turkiet). Året är 112. I ett par skrivelser till kejsar Trajanus ber Plinius om råd. Han har nämligen stött på grupper av människor - på landsbygden, i städer och byar - som han inte riktigt vet hur han ska handskas med:

De är en skara av alla åldrar och samhällsställning[...]. De försöker leva rätt och binder sig med ed att inte begå brott, stöld eller äktenskapsbrott...

De här människorna tycks vara tämligen harmlösa och ofarliga. Men de vägrar offra vin och rökelse åt kejsarens staty. Dessutom träffas de och äter enklare måltider och diskuterar moral, vilket kan ses som ett brott mot förbudet att bilda "föreningar".
   Och när de uppmanas att avsäga sig sin vidskepliga tro, nekar de oftast. Många av dem är till och med villiga att gå i döden för sin sak.
   Plinius vill nu veta hur han ska behandla dessa människor. Han har redan låtit tortera och avrätta några av dem, utan att för den skull uppnå några bestående resultat. 
   Av Trajanus svar framgår att Plinius handlat helt rätt. Att det är just på det viset som "problemet" ska lösas. De här människorna behöver Plinius inte söka efter aktivt. Men om de anges och erkänner sina brott, så ska de straffas.

image68

Under de följande två hundra åren skulle de kristnas situation i Romarriket inte förbättras nämnvärt; snarare tvärtom. Men trots det ökade de stadigt i antal. Först med kejsar Konstantin (272-337) uppnådde Kristi anhängare legitim status inom imperiet.
   Från 300-talet och framåt blev kristendomens betydelse sedan bara större och större. Plinius beskrivning av den är en av de allra tidigaste.


Lästips: Tore Jansson: Romarinnor och romare, 2006.


En varm skolsal

Joseph Henry hade provat på flera olika yrken innan han 1826 hoppade på en lärartjänst. Han drevs knappast av någon pedagogisk iver, och lönen var ett skämt. Men skolsalen i staden Albany i USA skulle åtminstone vara varm. Och för en som tillbringat åtskilliga vintermånader som lantmätare i gränstrakterna mot Kanada, var värme inte att förakta.

Tyvärr så var inte den eldade skolsalen nog för de uttråkade bondpojkarna i klassen. De var praktiskt lagda, och när bokliga studier kom på tapeten stökade de mest.

I syfte att roa pojkarna lindade Henry en dag lite koppartråd runt ett järnstycke. Sedan drev han med hjälp av ett Voltabatteri elektricitet genom tråden. På ett ögonblick hade järnstycket förvandlats till en magnet som kunde lyfta metallbitar på fyra kilo.

Pojkarna i klassen greps genast av samma iver som Henry. De virade runt ännu fler koppartrådar - och elektromagneten kunde bära nio kilo. De lindade trådarna tätare, så tätt att det började spraka om dem. Då isolerade de dem med tygremsor klippta från Henrys hustrus klänningar. 

Inom några år hade Henry flyttat uppfinningen utomhus och hissat upp den i en byggnadsställning. Folk kom från när och fjärran för att beskåda den. Numera kunde den av elektricitet magnetiserade järnbiten lyfta 680 kilo.

Hela idén med att experimentet hade Henry fått från en brittisk artilleriofficer vid namn William Sturgeon. Denne hade i en tidskrift redogjort för hur han lyckats få liv i ett järnstycke med hjälp av den mystiska elektriska "strömmen".

Sturgeon hade dock inte vetat vad han skulle göra med sina resultat. Men det visste uppenbarligen Henry. Ett par år senare uppfann han dessutom telegrafen, med samma typ av teknik. Fast i slutet av 1820-talet var han nog mest tacksam för att han fått någorlunda lugn i sin uppvärmda skolsal.
 


Ett kvinnoöde

Första gången hon bjöds ut på äktenskapsmarknaden var hon tre år gammal. Hennes far, Henrik II av England, försökte då få henne bortgift med Vilhelm den gode, kung på Sicilien.

På inrådan av sin mor tackade dock Vilhelm nej den gången. Henriks troliga inblandning i mordet på ärkebiskop Thomas Becket torde ha varit det avgörande skälet till det. 

Men sju år senare - när flickan alltså var tio - var omständigheterna annorlunda. Efter påtryckningar från påven gick Vilhelm med på att låta några av sina sändebud "besiktiga" henne. Föll bara hennes utseende honom i smaken, kunde äktenskapet bli av.

Till fader Henriks och påvens stora glädje.

Och äktenskapet kom också till stånd, i början av år 1177.  Johanna av Sicilien, som hon har kommit att kallas, skulle då fylla elva, hennes make var tjugotre.

Tolv år senare dog Vilhelm. Äktenskapet hade varit barnlöst. Och eftersom det inte fanns någon naturlig arvinge till kungadömet, så framstod Johannas situation som något prekär - åtminstone i hennes brors, Richard Lejonhjärtas, ögon. Efter diverse turer "fritog" han henne från ön och förde henne med sig till det heliga landet.

Väl där, erbjöd Richard - under en av sina duster med Saladin - Johanna som brud åt Saladins bror.

Det äktenskapet blev emellertid inte av. Istället gifte hon sig med greven av Toulouse. 34 år gammal dog Johanna i barnsäng, alltjämt utan att ha blivit mor.


Per Brahes pedagogik

image64

Greve Per Brahe den äldres Oeconomia eller Hushållsbok för ungt adelsfolk (1581) innehåller bland annat följande sentens:

Den sitt barn kärt haver, han håller det städse under riset.

Denna bryska uppmaning hänger samman med en syn på barnet - ja, på människan över huvud taget - som något i grunden förtappat. Via arvsynden har ondskan fått fäste i världen. Och den går inte att bli av med. Endast Guds nåd kan rädda oss.

Därför gäller det att hålla ondskan i schack. Annars får vi det 'allas krig mot alla' som filosofen Thomas Hobbes talar om.

Men det är inte bara genom våld som djävulen i barnet ska hållas stången. Kunskap och färdigheter är andra medel: teologi, latin, etik, aritmetik, vältalighet, historia, fäktning, ridning. Och allt enligt ett väl inrutat schema. Struktur och strama tyglar är också ett sätt att mota fan i grind.

Vänder man uppochned på hela resonemanget (som Rousseau delvis gjorde) blir pedagogiken istället den motsatta. Eftersom barnet till sin natur är gott är det viktigt att det ges fritt spelrum. Väck med scheman och disciplin och herrans tukt och förmaning. Ställ ut ungen i världen och låt den ta för sig bäst den vill. Eller uttryckt på ett något annorlunda sätt: låt henne 'forska'. 

Annars finns risk att hon blir - ondskefull.


Det västerländska undantaget

HEJ!

I pappersutgåvan av DN (2/12) recenserar Göran Rosenberg historikern Mark Lillas bok Det västerländska undantaget. I såväl recension som bok laboreras med två begrepp, som säger en hel del om vår tid.
   Det första begreppet är "politisk teologi". Enligt Rosenberg är det "ett tankesystem som förutsätter en högre avsikt med tillvaron och därmed också en högre insikt om hur samhället bör vara ordnat och människan leva sitt liv."
   Sanningen om hur ett samhälle bör organiseras erhålls med andra ord via uppenbarelse. Det finns ett rätt sätt att bedriva politik, att ordna samspelet människor emellan. Och det är skapat av gud. Det säger sig självt att kritik av denna sanning också blir en kritik av religionen, av guds uppenbarade lag.
   Någonstans på vägen har det dock - menar Lilla - i västerlandet skett en "stor separation" - det är det andra begreppet. Separationen innebär att politisk teologi och politisk filosofi skiljs åt. Politik blir "vetenskap", samhällets organisering byggs på erfarenheter, slutsatser, misslyckade försök och utveckling. 
   Separationen startar på 1600-talet men fullbordas långt senare. Ett viktigt steg på vägen är den franska revolutionen. Minst lika avgörande tycks mig dock den naturvetenskapliga revolutionen vara. 
   Det är då - med Galilei, Newton och andra - som tro och vetande, uppenbarad och världslig sanning på allvar börjar gnidas mot varandra. Även om motsättningen mellan religion och vetenskap ofta har överdrivits, går det inte att komma från att man nu långsamt tar till sig andra metoder (observation, experiment etc) för att nå kunskap. Det här vetenskapliga sättet att arbeta på spiller sedan över på andra discipliner än de rent naturvetenskapliga. En av dessa är den politiska filosofin; vi brukar kalla det för upplysningen.
   Titeln på Lillas bok är som nämnts Det västerländska undantaget; detta för att påminna om att den stora separationen är en parentes - i tiden och i rummet. Den äger rum i Västeuropa, och relativt sent i historien. På många andra ställen i världen ser det annorlunda ut. I exempelvis USA trummas för närvarande den politiska teologin ständigt ut från det ovala rummet. Och på det viset kommer det väl att fortsätta - ända till den dag då väljarna åter får säga sitt.


En konstruktion av smuts

HEJ!

Det är rätt mycket som är konstruerat nu för tiden. Mycket som är ett resultat av överenskommelser, snarare än att det är av naturen givet. Tankestrukturer och historien - naturligtvis. Men också gud och Sanningen (vilken som helst). Vårt språk, vårt kön (genus), vår etniska identitet.

Postmodernismen har förstås ett finger med i spelet här. Och så även existentialismen. Simone de Beauvoir hävdade som bekant att man inte föds till kvinna, utan blir det.

Lite vanvördigt kan man i samband med det här tänka på Platon. Hans teori om en idévärld - att varje ting och föreställning här på jorden har en mer fulländad motsvarighet i en annan värld - är möjlig att kritisera på flera sätt. Ett av dessa är att fråga hur det är med negativa saker som hat, avundsjuka och smuts. Finns det även en perfekt motsvarighet till allas vår smuts i idévärlden?

Och i så fall: hur föreställer man sig det?

En liknande koppling - till smuts - kunde man kanske göra när det gäller konstruktionsivern i vår tid. Så här berättar en kvinna från Edsbyn:

Jag fick en automatisk tvättmaskin 1971. [...] Jag förstår inte men nu har jag tvätt jämt, jag tvättar var och varannan dag. Hygienen har ju förändrats. Inte bytte man byxor varje dag inte, det var långt emellan.

Med andra ord är det inte bara gud som är människans egen skapelse. Hennes begär efter renlighet är det i lika hög grad.


Konung av Guds nåde

image62

Madame de Sevigné - en hovdam som vistades i kretsen kring Ludvig XIV - ger oss följande glimt av Solkungen i ett brev till sin dotter år 1664:

Kungen hade på sistone fuskat i skaldeyrket. Häromdagen gjorde han en liten madrigal, som han själv inte fann märkvärdig. Så en morgon sade han till en av sina marskalkar: "Herr marskalk, var vänlig och titta på den här madrigalen och säg, om Ni någonsin läst något så dumt..."

Då marskalken läst den, sade han till kungen: "Ers majestät har ett omdöme som är gudomligt. Just precis. Detta är den dummaste och löjligaste madrigal jag någonsin läst."

Kungen brast i skratt och sade: "Stämmer det inte, att det är en dumbom, som skrivit den?"

"Sire, man kan inte ge honom något annat namn."

"Gott", sade kungen. "Jag är förtjust, att Ni värderat den efter förtjänst. Det är jag som är författaren."

"Men Sire, vilket förräderi. Må ers majestät tillåta mig att läsa den på nytt, jag var alltför snabb!"

Madame de Sevignés brev slutar med reflektionen, att det är svårt för en man i kungens ställning att få höra sanningen. 

Kanske skulle man kunna försvara den stackars marskalken genom att tillägga: och det är svårt för människorna i närheten av en person som kungen, att veta vilken sanningen är.


Att klå dansken

Ärkebiskopen hade varit ute i god tid. Redan vid kyrkomötet 1475 hade han luftat sina planer på ett fullvärdigt universitet inom rikets gränser.  Detta eftersom antalet studieresor utomlands - framförallt till de nordtyska universiteten - ständigt ökade.

Själv hade ärkebiskopen - Jacob Ulfsson - studerat i både Rostock och Paris. Därefter hade han vistats fem år vid kurian i Rom. 1469 hade han beklätt Sveriges ledande kyrkliga ämbete.

Tiden vid kurian skulle han få nytta av nu. För den supplik som planerna på ett inhemskt universitet mynnade ut i, sommaren efter kyrkomötet, sändes till just Rom.

Och där fastnade den - i den påvliga byråkratin.

Samtidigt slapp ett rykte lös att även danskarna hade planer på att grunda ett universitet. Visserligen befann sig Sverige officiellt i union med dem sedan 80 år tillbaka. Men likafullt ville man hinna före dem, bli först i Norden med ett eget universitet.

Drygt ett halvår senare beviljades så äntligen suppliken. Bullan utfärdades och kom med kurir till Sverige. På hösten 1477 startade verksamheten vid Uppsala universitet - med domkapitlets kaniker som lärare. Och med Jacob Ulfsson som kansler.

image60

Först två år senare fick danskarna sitt universitet, i Köpenhamn. Att det allt sedan 1430-talet fanns ett studium generale i Lund, tog man från svenskt håll lätt på för stunden.


Ett ansträngt huvud

Av de fyra större artärer som löper till hjärnan, är tre helt igensatta. Men även den fjärde artären är förkalkad. Detta finner man vid den obduktion som påbörjas dagen efter hans död. 
 
En så här grov rubbning av cirkulationen i hjärnan för med sig en hel del: förlamningssymtom, trötthet, olust, talrubbningar, emotionell bedövning och - paranoia.  

Så kanske finns det ett samband mellan det alltmer utsatta personliga tillståndet och den ökade terrorn i hans land? För proppar och blödningar i bägge hjärnhalvorna samt i hjärnbarken, visar att han de sista åren av sitt liv måste ha haft flera mindre slaganfall. 

Därtill några större.

 Drygt tio månader före sin död drabbas han så av ytterligare en stor stroke. I Tio hjärnor skriver David H Ingvar:

[Han] invalidiseras massivt med total högersidig förlamning och markant talstörning... Efter detta slaganfall blir [han] i princip politiskt helt inaktiv.

Med ledaren för landet satt ur spel, kan de presumtiva tronföljarna flytta fram sina positioner. Ledaren själv är oförmögen att påverka det maktspel som snart pågår helt öppet. Vem han helst ser som sin efterträdare, blir i slutändan oviktigt.

När han dör den 21 januari 1924 är han 54 år gammal. Åtgärder för att balsamera hans kropp - och bevara hans hjärna - vidtas omedelbart.

image58


Historiekongressen.se

HEJ!

Mitt uppdrag att blogga om historia åt Natur & Kultur är nu slutfört. Historiekongressen - i bl a Natur & Kulturs regi - ägde rum 19 oktober, och därefter fortsatte min blogg på deras hemsida ytterligare några veckor.
   Men nu är det alltså slut.
   Några av de texter jag skrev åt Historiekongressen kommer jag då och då att ladda upp här. Den första följer senare under dagen.


Göran Persson skriver historia

HEJ!

Göran Perssons memoarer Min väg, mina val har just släppts. Idag söndag kommenteras de av Niklas Ekdal på ledarplats i DN.
   Efter några positiva, inledande ord når Ekdal fram till en kritik av Persson - och av den socialdemokratiska historieskrivningen - som är ganska vanlig numera. 
   Bakgrunden till den kritiken ser ungefär ut så här:  
   För trettiofem år sedan låg Sverige på en topplacering i världen vad avser ekonomiskt välstånd. Ända sedan andra världskrigets slut hade industrin mer eller mindre gått på högvarv. Arbetskraftsinvandring hade krävts för att produktionen inte skulle tappa fart.
   Samtidigt hade rekordåren inte fört med sig ökade klyftor. Tvärtom var skillnaden mellan rik och fattig, och mellan män och kvinnor, vid en internationell jämförelse förhållandevis liten.  
   Bygget av välfärdsstaten, folkhemmet ägde rum parallellt med det ekonomiska undret.  
   Under hela den här perioden satt det socialdemokratiska partiet och dess ledare vid makten: Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. Mycket av deras program kunde därför genomföras. Den offentliga sektorn svällde, skattetrycket steg, näringslivet reglerades från statligt håll, fördelningspolitiken framstod som närmast radikal.
   Summa summarum: Socialdemokraterna skapade det moderna Sverige.

image54

Enligt Ekdal (och en hel del andra) är det dock felaktigt - på gränsen till historieförfalskning - att ge socialdemokratin hela äran av att ha frambringat den svenska välfärdsstaten. 
   För det första var läget ytterst gynnsamt efter andra världskriget. Sverige hade stått utanför kriget och kunde därför bidra till Europas uppbyggnad från allra första början. Socialdemokraterna kom med andra ord till ett dukat bord. Även om Högern hade suttit vid makten hela tiden, så hade ett framgångsrikt Sverige vuxit fram.
   Det gick liksom inte att misslyckas.
   För det andra (vilket Ekdal dock inte nämner vid just det här tillfället) hade Socialdemokraterna inte egen majoritet. De var beroende av andra partier för att kunna genomföra sin politik. Vanligast var att man fick hjälp av Bondeförbundet (dagens centerparti). Under 50-talet bildade man exempelvis koalitionsregering med dem.
   Ekdal påpekar även att Persson och Socialdemokraterna inte bara tar åt sig äran av att ha rest folkhemmet på egen hand. De ger också borgarna skulden för att ha raserat det. 
   Under regeringen Bildt, 1991-94.
   Naturligtvis finns det en alternativ historia att skriva även här. Ekdal menar bland annat att det snarare var den hårda statliga regleringen av näringslivet som låg bakom 90-talskrisen i Sverige. Och eftersom Socialdemokraterna bar ansvaret för regleringen, så bär de också ansvaret för den nuvarande rötan i folkhemmet.
   Vem sa att historia bara används som vapen på Balkan?


De hedniska svenskarna

HEJ!

Om du vistats i Sverige på 1870-talet, hade du säkert lagt märke till att det på många håll i landet sjöd av aktivitet.
   Järnhanteringen var inne i en expansiv fas: stålåldern var här, och Sverige blev snabbt en viktig kugge i den. Även trävaruindustrin gick på högvarv. Efterfrågan på sågade trävaror var stor ute i Europa, inte minst i England. Vid sidan av Canada och Norge såg Sverige till att leverera.
   Jordbruket mekaniserades och producerade ett överskott som gick på export, "polarklimatet" till trots. Verkstads- och textilindustrierna fick sitt genombrott just under detta årtionde. 
   Frågan är bara vad allt detta berodde på?
   För en av dem som verkligen var med, så var svaret enkelt.

image52 (Joseph Arthur de Gobineau, 1816-1882)

Greve Joseph Arthur de Gobineau, en av portalfigurerna i rasismens idéhistoria, befann sig 1874 i Stockholm med anledning av den stora kongress som då ägde rum där. Det fullständiga namnet på den var "Den internationella kongressen för antropologi och förhistorisk arkeologi".
   Gobineau hyste ett brinnande intresse för en av 1800-talets mest omsvärmade föreställningar: den om ariermyten kopplad till germanerna, och då framförallt till nordborna. Därför blev Sverige en översvallande upplevelse för honom. Mycket riktigt kom han också att bli kvar här långt efter att kongressen avslutats; närmare bestämt i fyra år.
   Och vad Gobineau lade märke till, utöver industrins och jordbrukets kraftiga uppsving, var att det fanns många ogifta kvinnor som födde illegitima barn. Dessutom var kvinnorna ganska fria och självständiga.
   Detta, menade Gobineau, hängde ihop med att kristendomen (och därmed det kristna äktenskapet) aldrig på allvar hade slagit rot i landet. Det fanns fortfarande ett stråk av hedendom kvar, en rest av förkristen oppositionslusta, något ociviliserat, kargt och "naturligt".
   Eller - om man så vill - något forngermanskt.
   Och givetvis måste analysinstrumenten då kalibreras utifrån detta. Sveriges förträfflighet, dess förvandling från agrart och efterblivet till industrialiserat och, så småningom, "modernt", beror ytterst på specifika egenskaper i den överlägsna, svenska rasen. Dessa egenskaper har levt kvar genom historien. Inte ens kristendomen har kunnat tvätta bort dem.
   Att ett gediget empiriskt underlag inte alltid räcker för att slutsatserna ska bli rimliga, torde vara allmänt känt. Är den teori som fakta silas genom uppåt väggarna, löper resultaten risk att bli därefter. Sällan är det tydligare än i fallet Gobineau och de hedniska svenskarna.

Lästips: Maja Hagerman: Det rena landet. Om konsten att uppfinna sina förfäder, 2006.


Historia som kamp

HEJ!

Med anledning av en ledare i söndagens DN skrev jag ett inlägg här. DN-artikeln - och min text - handlar i korthet om det turkiska folkmordet på armenierna 1915. Eller rättare: om att man i Frankrike och USA har slagit fast från officiellt håll (såsom i den franska nationalförsamlingen) att det verkligen rörde sig om ett folkmord.
   Att lagstifta om tolkningen av historiska förlopp är problematiskt. Sedan spelar det ingen roll om man är övertygad om att ett folkmord verkligen ägde rum. Att det inte - som det ibland heter - var ett av situationen framtvingat och nödvändigt våld; alltså något som snarast kan kallas för en krigshandling, ett värnande om landets säkerhet - eller vilka epitet man nu väljer att ta till.
   Reaktionerna lät inte vänta på sig. Tämligen omgående fördes Förintelsen på tal. Varför får man inte förneka den, när det är tillåtet att förneka det turkiska folkmordet?
    Och så vidare.
   Det är ju en truism, men en alltid lika fascinerande sådan: att en del historiska händelser genom åren packats fulla med dynamit. Blotta omnämnandet av Vietnamkriget eller staten Israel får folk att studsa upp från sina stolar, ur sina soffor och - reagera. I tal och skrift, med plakat och slagord.
    Inte sällan även med ett irrande och kutande och viskande i underjordiska gångar.

image49

I vår interaktiva värld, i bloggarnas och svarskommentarernas tidevarv, så innehåller reaktionerna dessutom en ytterligare dimension. De späckas med länkar, siffror, sidhänvisningar, citat, citat av citat och referat i en sådan utsträckning att de blir mycket svåra att bemöta.
   Var ska man börja? På vad ska man ta sikte?
   Plocka upp en aspekt, ta avstamp i ett påstående - och din antagonist hoppar raskt över till nästa tuva. 
   Följ efter - bara för att få se honom försvinna.
   Till slut står man där med våta fötter. Och med en dröm om en hederlig gammal armbrytning.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0