Svensk bokhandel

Svensk bokhandels höstkatalog. Lösenord krävs för att läsa hela texten. Alltså kan jag inte läsa den. Men å andra sidan har jag skrivit den.

UNT och GD

Upsala Nya Tidning och Gefle Dagblad presenterar några av höstens böcker.


Gimokrönikan del 2

Bonniers höstkatalog finns nu på nätet.

Huckleberry Finns roller

Huckleberry Finns äventyr - pojkromanernas urmoder, om uttrycket tillåts. Hemingway ansåg den dock vara början på den amerikanska litteraturen över huvud. För honom var det väl främst ett sätt att ta ställning för en roman skriven på ett mer talspråkligt, folkligt idiom istället för på det europeiserade, höglitterära språk som New England-författare som Hawthorne och Emerson nyttjade i sina texter. Det vill säga ett sätt att ta ställning för sitt eget uttryckssätt, odlat inte minst i novellerna om Nick Adams.

 

Men Huck Finn har fler förtjänster än sättet den är berättad på (i första person, av Huck själv). Till det intressantare hör de många roller som Huck ikläder sig under bokens gång. I grunden är han en outcast, son till en alkoholist och kåkfarare: otämjd som den då delvis outforskade amerikanska kontinenten med dess "vildar" till urinvånare. Men den rollen upphör delvis när Huck upptas i änkan Douglas hem. Där får han lära sig bordskick, att tvätta sig och passa tider. I likhet med USA och Västern ska han kultiveras.

 

En tredje roll Huck spelar är en flickas, när han utklädd efter sin "död" (en fjärde roll) besöker en gård utanför sin hemstad Saint Petersburg. Rollen som flicka, vilken han misslyckas i, får skrivas på det humoristiska kontot; detsamma gäller slutet av boken (som Hemingway menade var skriven av någon annan än Mark Twain) där Huck av misstag tas för sin bäste vän Tom Sawyer av några släktingar till denne.

 

Det är symptomatiskt för leken med identiteter att de bägge storskojarna hertigen och kungen, som Huck och Jim tvingas dras med, har som affärsidé att klä ut sig. De är amatörskådespelare, med bedrägeriet som profession. I sällskap med dem måste Huck bland annat utge sig för att vara en engelsk betjänt till hertigen och kungen, vilka i sken av att vara europeiska släktingar till en rik amerikansk familj försöker svindla åt sig ett ansenligt arv. För dessa bägge herrar går det illa, de slutar på en stång, insmorda i tjära och beklädda med fjädrar.

 

Den största rollen Huck får prova på är emellertid slavens, den förföljdes. Flykten tillsammans med den förrymde Jim nedför Mississippi är bokens verkliga huvudspår. Det är där dynamiken i boken finns, det är i förhållandet mellan Huck och Jim som utvecklingen äger rum.

 

I mina ögon är det i kombinationen av detta rollspel och berättarrösten som storheten i romanen ligger. Lik en Proteus är Huck med sina många skepnader en del av den amerikanska erfarenheten. Någon för alla.


Gimokrönikan

 
 
 
Här finns något som måhända kan intressera någon.


Tomas Tranströmer

Det fanns en tid då jag levde så gott som dagligen med Tomas Tranströmers dikter. Jag skrev en C-uppsats om honom; närmare bestämt om titeldikten från diktsamlingen Sorgegondolen (1996). När jag var färdig bestämde jag mig för att skaffa en handledare och få uppsatsen godkänd för litteraturseminariet. Och eftersom det här var i Uppsala kontaktade jag Staffan Bergsten, som redan då hade skrivit en bok om Tranströmer (han kom ju med ytterligare en tidigare i år). Han var dessutom docent vid institutionen.

En tidig lördagsmorgon ringde det hemma hos mig. Det var docent Bergsten. Han hade läst min uppsats, men han tänkte inte godkänna den för seminariet. Även han hade analyserat dikten Sorgegondol nr 2, i Lyrikvännen. Det är en dikt som bland annat handlar om en svärfar och dennes måg, de världsberömda kompositörerna Liszt och Wagner. Musikanspelningarna i dikten är legio, som så ofta hos Tranströmer:

När Liszt spelar i kväll håller han havspedalen nedtryckt.

Det som Bergsten framför allt vände sig emot var att jag valde att behandla dikten som just det den är, en dikt, en text. Bergsten tyckte att de många musikreferenserna borde inta en central plats i analysen. Det gjorde de i hans artikel. Han menade, vidare, att allt som ligger utanför dikten, fakta om Wagners och Liszts liv, partitur, musikhistoriska referenser etc måste vägas in - och det på ett betydligt utförligare sätt än vad jag hade gjort. Själv ansåg jag att dikten skulle läsas på sina egna villkor, som ett eget universum. Stöd för detta hade jag hämtat hos Kjell Espmark, som också han ägnat sig åt Tranströmer. Kanske kan man säga att den biografiska skolan krockade med den nykritiska hemma hos mig den lördagen.

Slutligen släpptes uppsatsen i alla fall igenom - och jag kom att lätta något på mitt eget, inre Tranströmertryck. Idag konstaterar jag, med mild förvåning, att Tranströmers poesi tycks ha överlevt min och docent Bergstens bittra holmgång.


Berättaren som vapen

Vare sig en roman är skriven i första eller tredje person, så finns där någon som berättar. Någon som presenterar tankar, miljöer och personer. Någon som, kort sagt, lägger romanen till rätta för läsaren. Ibland kan berättarna vara flera, som hos António Lobo Antunes. Ibland är han opålitlig och skojfrisk, någon som tar mycket plats. Den typen lanserades av Laurence Sterne på 1700-talet. Hos Marcel Proust är berättaren istället tämligen tom och intetsägande. Och så vidare.

Något som berättaren dock aldrig är, och aldrig kan vara, är identisk med sin upphovsman, med den författare vars namn står på omslaget. Således är det inte Roberto Bolaño som för ordet i den lilla romanen Amulett. Istället är det ”den mexikanska poesins moder”, Auxilio Lacouture. Förvisso dyker Bolaños alter ego Arturo Belano upp här och var i romanen, men det är inte han som berättar den för oss.

Komplexiteten med Bolaños berättare är att hon, med hennes egna ord, befinner sig i en tidsmaskin. Till det yttre är den en toalett på den humanistiska institutionen på Mexico Citys universitet, som under några dagar år 1968 har ockuperats av den mexikanska armén. Där sitter den ännu inte tandlösa Auxilio Lacouture och minns sitt liv. Men, kuriöst nog, redogör hon även för händelser som ligger efter 1968. Hon minns så att säga även framtiden (där bland annat Bolaño/Belano ingår och där hon också tappar sina tänder). Och då har vi strängt taget inte längre att göra med en otillförlitlig berättare á la Sterne. Begränsad i rummet, vilket brukar vara det som oftast trixas med (tänk Candide som färdas från en kontinent till en annan på ett ögonblick) men fri, obunden av tiden. En berättare som utgör en personifikation av Einsteins relativitetsteori – detta är vad Bolaño ger oss:

Jag vet inte varför jag minns den där eftermiddagen så väl. Den där eftermiddagen 1971 eller 1972. Och det underligaste är att jag minns den från min utkikspunkt 1968. Från mitt utkikstorn, från min blödande tunnelbanevagn, från min evighetslånga regndag. Från damtoaletten på fjärde våningen på humanistiska fakulteten, min tidsmaskin varifrån jag kan betrakta alla tider där Auxilio Lacouture lever och andas. (översättning av Lena E. Heyman).

Den komparativt lagde kan säkert leta fram liknande, närmast teoretiskt konstruerade berättare. Tandlösheten och sjavigheten (hon sitter faktiskt på toaletten när armén stormar in på universitet) förlänar emellertid Auxilio Lacouture en kroppslighet, som gör henne autentisk och mänsklig. Tonen i hennes röst uppvisar också en hel del av den pålitlige berättarens auktoritet. Det drömlika och overkliga till trots, så har hon på ett sätt lika mycket sina rötter i den realistiska berättartraditionens mylla. Detta gör henne på en gång ogripbar och konkret. Ungefär som den framlidne Roberto Bolaño själv.


Cormac McCarthy

Att vara författare, man och amerikan – det är att förhålla sig till Faulkner, Hemingway och Melville. Hemingway själv framhöll för all del ofta Mark Twain som den viktigaste amerikanska författaren; inte minst för sättet på vilket Twain lät sina karaktärer använda talspråk.

Men idag tycks Twain – för att inte tala om sådana europeiserade anomalier som T.S. Eliot eller Henry James – vara ganska ute. I alla fall om man ser till en av de mer hajpade amerikanerna på senare år, nämligen Cormac McCarthy. Förutom den av bröderna Coen filmade No Country For Old Men, bygger mycket av uppståndelsen kring McCarthy på den dystopiska romanen (och tillika filmen) The RoadVägen på svenska.

Om Faulkner och Melville genomsyrar McCarthys författarskap i dess helhet – framförallt i utforskandet av själens passioner (läs ondskan) och vad dessa gör med vår värld och människorna som befolkar den – så är Hemingway påtagligt närvarande i Vägen. Hemingways credo från Den gamle och havet, i sig ett slags Moby Dick, ekar genom hela berättelsen: en människa kan förgöras men inte besegras.

De namnlösa huvudpersonerna, en man och hans son, är på väg ut emot kusten i en värld som står på randen till förintelse. Vad exakt som har hänt får vi aldrig veta, men landskapet är bränt, fåglarna döda och människorna förvildade eller utrotade. Istället för hajar hotar kannibaler och rövarligor, lika desperata och blint ondskefulla som de havets vidunder som Ahab och Santiago konfronterades med. Och slutscenen i Vägen – med foreller i en bäck – åkallar vackert Hemingways långnovell "Den stora dubbelhjärtade floden".

Ifråga om författarpersonligheter kunde skillnaderna mellan Hemingway och McCarthy dock knappast vara större. Hemingway valsade runt överallt i världspressen. McCarthy är lika gåtfull som den katastrof som drabbat mänskligheten i Vägen. Han är undanglidande och mystisk som de mest diaboliska av hans skurkar: Judge Holden i den nyligen översatta Blodets meridian och Anton Chigurh i No Country For Old Men. Mig veterligt finns det bara en känd intervju med McCarthy – i New York Times från början av 90-talet. En del har läckt ut om hans privatliv, det finns några foton på honom. Men som få andra moderna författare i världslitteraturen, låter han sina böcker tala för sig själva.


Ingenstans i min fars hus

Ytligt sett kan det verka som om den algerisk-franska författaren Assia Djebar har svårt att avsluta sin självbiografiska roman Ingenstans i min fars hus. Här finns inte en epilog, utan tre. Samt och tillika en efterskrift.

Men egentligen är denna lite vacklande struktur helt följdriktig – ungefär på samma sätt som när Djebar plötsligt växlar från första- till andraperson mitt i texten. Det är som om hon letar efter sig själv – den hon var under sin uppväxt i det koloniala Algeriet – och samtidigt har fullständigt klart för sig vad som är viktigt att berätta:

Upptäckten av världslitteraturen. Den första riktiga vännen. Ett misslyckat självmordsförsök.

Vi får alltså inte följa Assia Djebar i någon enkel, linjär mening, även om här finns en kronologi i botten. Istället spelar ett fåtal scener och ett fåtal människor en central roll. Dessa turneras, förändras, upprepas. Hon närmar sig sina objekt som en gång Faulkner. Eller varför inte Rodin.

Som ett slags grund finns Djebars förhållande till sin far, en skollärare som bär på tämligen konservativa värderingar om bland annat en kvinnas plats i världen. I relationen mellan honom och hans dotter krockar en sekulariserad västerländsk, eller fransk, världsbild och en mer traditionell, arabisk. Hos dottern leder detta till en konflikt, som så småningom sånär slutar i en tragedi. Åtskillnaden mellan manligt och kvinnligt speglar dessutom en lika djup etnisk klyfta som exploderar i det fransk-algeriska kolonialkriget. Men så långt fram i tiden sträcker sig inte romanen annat än glimtvis. Det mesta händer under tiden fram till 1953.

Men det pågår ännu.


Du och jag, farsan

I CajsaStina Åkerströms bok om hennes pappa, används ett direkt tilltal. Ett jag, en dotter, skriver till ett du – en far. Men fadern är inte vem som helst, utan Fred Åkerström. En rumlare som hade mer än den konstnärliga genialiteten gemensamt med 60- och 70-talets andra stora vissångare, Cornelis Vreeswijk.

Ämnet för den här boken är dock inte så mycket trubaduren Fred Åkerström. Visst syns här personer ur den dåtida kändis- och kultureliten: ovan nämnde Vreeswijk, Lars Forssell, Lill-Babs. Visst förekommer stämsång och gitarrackord och strängar. Och en del texter av Fred Åkerström citeras, inte minst i ett långt appendix i slutet.

Ändå är allt detta en bisak. Det här är en bok om ett barns förhållande till en plågad vuxen. Flera av de övriga personerna som befolkar den uppträder bara som en bokstav. M, L och så vidare. Det är naturligtvis av hänsyn till förmodligen ännu levande, icke-offentliga människor. Men det är också talande för texten som helhet: detta är ingen biografi, ingen rundmålning, ingen bred tidsbild. Det är ett uppslitande samtal, ett blödande brev och – ett försök till försoning.

Och som sådant är Du och jag, farsan mycket drabbande. Genom att Fred Åkerströms rötter blottläggs – bl a via en autentisk text skriven av CajsaStinas farfar, Gunnar – så djupnar porträttet av honom alltmer. Den såriga relationen mellan far och dotter går tillbaka på en närmast sadistiskt präglad uppväxt för Fred Åkerström själv. Som i sin tur går tillbaka på fadern/farfadern Gunnars trasiga barndom… När CajsaStina Åkerström sedan berättar om några av sina egna tillkortakommanden i livet, pulserar orden av en atavistisk smärta.


Cornelis i Gamla stan



Pallen i förgrunden var ursprungligen vit, det var på den tiden den tillhörde Lill-Babs. Men när den någon gång under 80-talet hamnade i Cornelis Vreeswijks ägo, lät han måla den svart. Uppenbarligen kände han sig mer befryndad med den färgen. Under de sista åren genomförde han inte sällan sina konserter sittande på just denna pall.

Gitarren är en nylonsträngad Yamaha. Strängarna, varav två har brustit, är även de trubadurens egna. Alltså är de senast från 1987, det år han dog. När Cornelis begravdes i Katarina kyrka på Söder i Stockholm, låg denna gitarr på kistan.

Och vad mer? Tja, stället där dessa klenoder finns att beskåda är snart ett minne blott. Cornelis Vreeswijkmuseet i Gamla stan - alldeles vid Stortorget - ska slå igen. Det bär sig inte. I museets fönster hänger en skylt: Lokalen överlåtes.


Shakespeare i vår tid

SvD:s ledarsida har gjort det; Nathan Shachar i Dagens Nyheter likaså – associerat till Shakespeare när de skrivit om Muammar Khaddafi. Och det är klart, vem talar egentligen här:

– Jag tänker slåss tills köttet hackats bort från mina ben.

Är det Macbeth när undergången närmar sig, eller den libyske diktatorn sittande under ett paraply?

Skillnaden är väl att Macbeth, mördaren och förrädaren, av Shakespeare ändå förlänas ett slags tragisk storhet. Eller åtminstone har han handlat i enlighet med sin natur. Valmöjligheterna har inte varit legio. Lady Macbeth – ”unsexed” – rycker i trådarna.

Khaddafi är skrämmande på ett annat sätt. En bisarr, fullständigt irrationell ledare, visst. Men också en man med reell makt över liv och död. Och få omständigheter borgar mer för en katastrof, än en narr med makt. En narr intelligent nog att inte bara minnas sin egen förträfflighet, utan alltjämt också tro på den.

Att Shakespeare används för en analys av vår tid är annars inte ägnat att förvåna. Ingen annan författare är lika slösande rik. Antalet ord i hans samlade verk ska visst uppgå till 25 000 (Milton använde runt 12 000). Det antal schatteringar i människosjälen som presenteras är nästan lika högt. Här finns en livshållning för varje människa, ett ämne för varje era. Ingen kärlekshistoria kan koncipieras utan att Romeo och Juliet infinner sig. Ingen postmodernistisk språklek kan någonsin överträffa Falstaffs svada, ingen identitetslek förbrylla och förhäxa såsom den i Trettondagsafton.

Och ta Freud – vad visste han som inte redan Hamlet åskådliggör? Någon tror kanske att Hamlet grubblar över om vålnaden talat sant; över det rättfärdiga i att ta sin fader konungens baneman och sin egen mor av daga. Icke, svarar freudianen. Hamlet slits mellan två personligheter inuti sig själv. Den ena är ett idealiserat jag, en handlingsmänniska som har koll på världen och vet åt vilket håll han ska gå.

Det vill säga Fortinbras.

Den andra: ett jag fyllt av otillbörliga lustar, av en önskan att äkta sin egen mor – det vill säga Claudius, farbrodern som enligt vålnaden har spillt gift i kungens öra. Så när Hamlet tvekar (”att vara eller inte vara”) gör han det därför att han inte förmår ta död på en del av sig själv. När han till slut ändå skrider till verket – i femte akten – finns heller ingen återvändo. Utan sitt lägre jag, sitt driftsjag, kan människan inte leva, är hon inte hel. Fullkomligare, ja. Men i Shakespeares universum dömd att gå under. Därför ligger Hamlet snart död på scenen.

Eller ta skolans kris. Det tydligaste exemplet på den är inte resultaten i PISA eller succén för en dokusåpa som ”9A”. Det är att det finns något som kallas Livskunskap på många klasscheman, men inte ett ämne som heter Shakespeare. För utan honom förstår man varken sig själv eller de galningar som befolkar vår kaotiska värld.


Fyra sillar och en stekt gädda

11 februari 1795 – om vädret var riktigt lika uselt då som nu, det vet jag inte. Men någon typ av oväder hade ändå länge härjat i hans själ, när han dog – vid pass halvett på natten. I samband med begravningen åtta dagar senare skrev hans syster:

Torsdag. Vackert väder. Söta far for klock. 3 eftermiddagen på […] begravning. Gravölssällskapet åtföljdes till Klara kyrka, varest liket förut stod i koret, der speltes på orgorna och skolgossar sjöngo, efter jordfästningen for var och en från kyrkan genast till sitt hem.

Några veckor tidigare – 19 januari – hade i Stockholms rådhusrätt samlats en bunt kreditorer. Alla hade de fordringar på den i lungsot svårt nedbrutne mannen, som alltså strax skulle till att ge ”både lyran och glaset på båten”.

Bland kreditorerna fanns en skatteuppbördsman, en bryggare, en siden- och klädeskramhandlare samt traktören vid Sabbatsbergs värdshus, Abraham Fischer. Denne bifogade en räkning, där hans krav stod specificerade. Den sammanlagda skulden uppgick till över 6 riksdaler och var ihopsamlad under flera år. Av räkningen framgår exempelvis att gäldenären 15 november 1792 hade förtärt – eller bjudit på – fyra ”hollensa sillar”, 1 stekt gädda, 5 supar och 2 öl. Den 16 januari 1793 slank 10 supar ned; den 23 januari samma år bland annat 7 stycken supar plus en butelj rött Bordeauxvin.

Resultatet av förhandlingarna kunde bara bli ett: konkurs. Just det nederlaget slapp dock Carl Michael Bellman uppleva. Domen avkunnades nämligen först i december 1796.


Medan giftet verkar

Ute på fältet i snön bläddrar jag
fram bilderna på Iphonen och ser
ansiktena hos västvärldens ledare

Är detta poesi? Ja, förvisso. Allt är poesi, i rätt sammanhang. Dessutom har ju texten ojämn högermarginal.

Är det stor poesi? Nej.

Fast jo – enligt Göran Greider, som skrivit detta. Och jo – enligt någon ansvarig på DN, som i dagens kulturbilaga på sidan fem låtit publicera en lång dikt av bemälte Greider, där dessa rader ingår. Temat är den rådande situationen i Egypten.

Någonstans kan man förstå den bakomliggande tanken. I Egypten pågår just nu något som i efterhand kan visa sig vara en historisk händelse av oerhört stor vikt. Eventuellt t o m på Berlinmursnivå. Märkligt är det väl då inte om DN vill belysa detta skeende från olika håll. Ledare, nyhetsrapportering, fördjupande reportage.

Och så en dikt av Greider.

Och för all del. Göran Sonnevi har visat att det går alldeles utmärkt att skriva politisk dikt, som överlever sitt omedelbara sammanhang; liksom, förstås, Erik Blomberg:

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Hävstångseffekten i den här dikten utgörs av de okända kulorna – de gör att man kan förlåta raden om hunger; de gör att man kan förlåta Blomberg vad som helst. Men den typen av estetiska arrangemang är Göran Greider fjärran. Om han skrivit Blombergs dikt, skulle han genast ha fyllt det okända med något för honom hatiskt: kapitalet, Wallenberg, Gustav V.

Därför raden om "västvärldens ledare" ovan. 

Göran Greiders problem, från ett rent litterärt perspektiv, är att han inte nöjer sig med att kanalisera sin vrede eller sina politiska förhoppningar i diktform. Han injicerar dem även i läsaren – i doser som är närmast dödliga. Eller åtminstone sövande.


Kvinnor och äppelträd

”För första gången i vår litteratur skildras här på ett modernt språk de arbetande kvinnornas sexualitet” – så skriver Ebba Witt-Brattström i förordet till pocketutgåvan av Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd (1993; o.u. 1932). Därmed har Witt-Brattström också ringat in romanens bägge kraftcentra: kvinnors sexualitet och arbetarklassens livsvillkor. Därtill förstår vi att Moa Martinson har sökt anpassa form efter innehåll: att en för litteraturen ny vinkel kräver ett nytt, ”modernt språk”. 

Att skriva om den arbetande klassen var ju annars något som fler än Moa Martinson gjorde under 30-talet. Ivar Lo-Johansson, Harry Martinson, Jan Fridegård, Eyvind Johnson – alla var de sprungna ur enkla förhållanden och alla slog de igenom på bred front under detta decennium. Det Moa Martinson tillför är ett fokus på genus, på kvinnans lott i dessa förment manliga miljöer.

För Kvinnor och äppelträd handlar ytterst om kvinnokroppen som livgivare, om barnafödande och ofrivillig barnlöshet. Att kvinnor bär ett barn i sin kropp och sedan föder det – det är vad som i grunden skiljer män och kvinnor åt, tycks Martinson mena. Detta faktum präglar kvinnor och män, igår, idag, imorgon. Den viktigaste symbolen för detta är titelns fruktbärande träd.

Handlingen kretsar kring två kvinnor, Sally och Ellen, som möts som barn och sedan igen som vuxna. De har en gemensam anmoder som bara förekommer i första kapitlet. Men genom henne, och sedan genom hennes ättlingar, utvidgas mannens värld med kvinnans, och de burgna klassernas med de underprivilegierades. Via sina ämnen – hushållsbestyr, barnafödande, opålitliga, missbrukande män som försvinner i perioder från hemmet för att söka tunga kroppsarbeten, eller bara för att hålla sig undan – lyckas Moa Martinson föra in nya perspektiv på det som idag brukar benämnas social identitet. Hon har så att säga en annan blick på tillvaron än sina samtida, manliga kollegor.

 


Längd och vikt

2011 tillhör bland annat Olof Lagercrantz, för i år är det 100 år sedan han föddes. DN, den tidning Lagercrantz verkade i så länge, inte minst som chefredaktör, uppmärksammade honom redan på årets andra dag.

Detta genom att nytrycka Lagercrantz vackra nekrolog över vännen Gunnar Ekelöf, som dog i mars 1968.

Nu råkar jag tillhöra dem som tror sig veta en del om Ekelöf. Carl Olov Sommar har skrivit om honom, och Anders Olsson, och Bengt Landgren – och naturligtvis även Lagercrantz, i Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma (1994).

DN-texten är uppbyggd som frågor och svar, och en del av det som skulle komma att ingå i boken från 1994 finns med som ett slags utkast i nekrologen (ex. den höga uppskattningen av dikten ”Arsinoë”). Annat är känt sedan länge. De återkommande bilderna av havet, hemortsrätten i svenskt 1700-tal och i antikens Medelhavsvärld. Språkrikedomen, mystiken.

Men så kommer det, ungefär mitt i dödsrunan, något för mig helt nytt: att Ekelöf var 180 cm lång och vanligen vägde ca 68 kilo. I sig är det en trivial upplysning, fullständigt ointressant för Ekelöfs författarskap. Förvisso har Lagercrantz jämfört Ekelöfs poesi med Ferlins med hjälp av deras kroppar (spenslighet, skygghet och en benägenhet för flykt kontra vighet och armbrytningsråstyrka). Sällan går dock vägen till en diktares värld genom hans kroppsmått.

Och ändå kan jag inte låta bli att fascineras av uppgifterna. De lägger en dimension till Ekelöf som jag aldrig tänkt på, trots att den egentligen borde vara självklar. De ger honom den kropp som så sällan syns till. Hans poesi kan för all del vara både sinnlig och sensuell. Men hans väsen är på många sätt ganska undflyende, närmast eteriskt. Om jag skulle få reda på vad ex. Moberg vägde, skulle jag knappast reagera på det. Det hör liksom inte till saken, trots att Moberg själv gärna spände sina biceps.

Det går att läsa lite här och var om Ekelöfs fyllor och mänskliga tillkortakommanden, om hans fruar, den såriga modersrelationen. Om vänskapssvek och bistra utfall mot sådana som inte förtjänade det. I Ekelöfs dikter tycker man sig väl också, inbilskt nog, komma honom ganska nära.

Inte desto mindre ger några siffror oss en inblick, som åtminstone jag tidigare har saknat – utan att veta om det.


Leif Persson, GW kallad

Läser Leif GW Persson och konstaterar trenne saker.

1. Att det varumärke GW byggt upp åt sig själv (som en bufflig, akademisk frifräsare, med machoväst och hostiga ironier under läppen) fungerar utmärkt som ett slags tonart i texten. Alla karaktärer - heter de så Johansson, Bäckström eller Jarnebring; är de så arkivråttor eller suputer eller slagskämpar eller utredningsproffs - är i själva verket en och densamma: Leif Persson, GW kallad.

2. Att Persson nog ska akta sig för att kritisera Camilla Läckbergs prosa. En mening som denna hittar man sällan i texter som ägnats någon som helst omsorg:

"Om dessa byråkratiska överväganden hade Johansson ingen aning medan han stönande plöjde sig igenom de handlingar som Stockholmspolisen lämnat ifrån sig"

(Mellan sommarens längtan och vinterns köld, s.35 i pocketutgåvan)

3. Att Persson ger sken av att veta mer om politikers, myndigheters och polisers smutsiga byk än vad som troligen är fallet. Men mig lurar han i alla fall. Och i detta ligger böckernas (relativa) storhet. Berättarrösten i den här genren ska osa av självhävdelsebegär och en kaxig jag-vet-allt attityd.


Katharsis

När det snöar som det gör just nu. När det viner och virvlar och när iskylan blåser rätt in i märgpiporna, då ska man läsa "Pälsen". Hjalmar Söderbergs "Pälsen". Sedan känns allting så mycket bättre.


Utrensning

Det finns en del att beundra i Sofi Oksanens prisbelönta och uppmärksammade roman Utrensning. Den innehåller en detaljrikedom som skänker autenticitet och närvarokänsla åt de historiska tillbakablickarna. Även de allmänhistoriska penseldragen sitter där de ska; bara en fotnotshysteriker kan störa sig på att den ryska hemliga polisen får heta Tjeka och NKVD när NKGB och MGB ibland vore det riktiga.

Berättelsens spänningsfält utgörs främst av den lilla människans utsatthet i de stora politiska systemen, i detta fall det kanske mest brutala av dem alla: det sovjetkommunistiska. Men det handlar också om det postkommunistiska trauma som drabbat många östeuropeiska länder, med människohandel som den värsta avarten.

Berättelsens struktur, som har något av deckarintrig över sig, är väldigt genomtänkt. I boken varvas dokumentära källor (dagboksblad, konfidentiella rapporter från ryska säkerhetstjänsten) med en allvetande berättares fokus på några enskilda kvinnoöden. De torra underrättelsehandlingarna tar färg av de mänskliga gestalter som läsaren vet gömmer sig under den byråkratiska jargongen.

Starkast intryck gör ändå de psykologiska genomlysningar som Oksanen utför, framför allt av Aliide Truu, den ena huvudpersonen. Hon drabbas av ett slags stockholmssyndrom, vilket i sig inte är unikt i litteratur om nazityskland och kommunistryssland. Men den starka betoningen av kvinnornas situation i en av dessa förtryckarregimer känns som en landvinning; likaså att Estland står i centrum.

Vill man säga något om människan gör man som författare klokt i att låta sina gestalter få leva under omständigheter, eller konfronteras med situationer, som på något vis plockar av dem det trivialas skyddsdräkt. Endast då – när vardagen är minerad, som i det ockuperade Estland, när händelser inträffar som skärper uppdelningen av tillvaron i ett före och ett efter – endast då kan vi lära oss något väsentligt om våra liv på den korta tid som det tar att läsa en roman. Annars krävs det oftast en hel levnad.


Flickvännen

En stor del av hemligheten med Jens Lapidus succédebut Snabba Cash var att folk trodde på det. Aha, snubben är jurist - han har sett skiten inifrån.

Men riktigt så enkelt var det ju inte, visade det sig. Lapidus hade hittat på åtskilligt; annat hade han snott från nätet och från olika böcker (ex ett slags handbok i hur man tvättar svarta pengar så att de blir vita).

Konstfärdigheten bestod naturligtvis i att hans skildring av det kriminella livet ändå kändes autentisk och trovärdig. Det låg i detaljerna, i språket, i händelserna och perspektiven. Vi befann oss mitt uppe i de kriminellas värld, och vi läste Lapidus berättelse som en initierad och skakande rapport om tillståndet i dagens Sverige.

Karolina Ramqvists Flickvännen har ett delvis annat upplägg. De kriminella männen spelar även här en viktig roll, men de är fysiskt frånvarande romanen igenom. Istället ligger fokus på fruar och flickvänner. På dessa som ofta får agera våp, sexualobjekt, ställföreträdande gråterskor eller moraliska rundningsmärken.

Det är ett intressant upplägg. Det ger utrymme för en alternativ skildring av en miljö som många finner fascinerande, men som ännu fler endast hyser en motvillig nyfikenhet inför.

Tyvärr brister det en del i just det som gjorde Lapidus roman så bra: trovärdigheten. Ramqvist är hyfsad på dialog (fast anglicismerna känns ibland överdrivet pubertala) och hon fångar rätt väl det psykologiska spelet kvinnorna emellan.

Det är dock omöjligt att ro iland ett sådant här företag utan att ta in det kriminella livet i skildringen. Att göra åtminstone en liten Lapidus. Och just däri ligger det problematiska i den här romanen. Ramqvist röjer alltför tydligt sina knep, vilket får den effekten att läsaren snart börjar misstänka att hon inte kan sitt ämne tillräckligt väl. Scenen där en tatuering tas bort från en gängmedlems underarm med en slipmaskin är ex. hämtad från boken Svensk maffia. Vilket är helt okej - om bara Ramqvist ägde förmågan att dölja det lite bättre.

Och så fortsätter det. Med språket (kokain kallas för kola - men hallå, det stinker inte direkt maffia). Med detaljerna (som när den kvinnliga huvudpersonen sjunger ut sin avsky för Svenssonlivet, samtidigt som hon kan tala om naivistisk konst). Med psykologin (alla kvinnor dras innerst inne till råa machomän).

Karolina Ramqvists anstränger sig tyvärr väl hårt för att framstå som någon som har cred, fast så där lite från sidan, vilket stjälper hennes roman. Oavsett genre, handlar det nämligen i slutändan alltid om att dölja knepen, inte avslöja dem.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0