Patrik Godin

HEJ!

Vägen till Erik Johan Stagnelius (1793-1823) diktning går nästan alltid via hans biografi.
   Född på Öland. Fadern kyrkoherde i Gärdslösa och Bredsättra, sedermera biskop i Kalmar. Flytten till Stockholm, det oavlönade arbetet som extra ordinarie kanslist på ecklesiastikexpeditionen. De ruffiga hyresrummen - oftast belägna på Söder -, utstöttheten,  fulheten, nätterna och drömmarna.
   Diktandet, som går hans samtid obemärkt förbi. 
   Fyllorna, missbruket av opiater. Bristen på kvinnor, det erotiska begäret, gränsande till det sjukliga.
   Den ensamma, tragiska döden vid 30 års ålder.
   Och så till slut: den postuma upphöjelsen, geniet som först efter att han är hädangången erhåller sin rättmätiga plats i poeternas panteon.

 Bildkälla

Nu är det givetvis inte alldeles ovanligt att man närmar sig författare med hjälp av deras livshistoria. Men i just Stagnelius fall är det extra tacksamt, eftersom hans öde så ypperligt väl passar in på en romantiker. 
   Så även om man slänger in en och annan av hans dikter, för att s a s understryka berättelsen om hans liv, så tjänar hans biografi sitt syfte väl så bra: 
   Läser du något in dig på människan Stagnelius, får du hela den romantiska epoken på köpet.
   Sant är att flera av hans kändaste nummer ("Vän! I förödelsens stund", "Näcken", "Till Förruttnelsen", "Endymion" m.m.) förefaller ge stöd åt en sådan "romantisk" uppfattning av Stagnelius livsbana; för det är klart: något fotad på verkligheten är alltid en författares verk, hur mystiskt och "overkligt" det än ter sig.
   Problemet med Stagnelius är emellertid att vi i grund och botten har rätt lite kunskap om honom. Och det som trots allt finns - i form av vittnesbörd och annat - pekar knappast entydigt i blott en riktning.
   Vad gäller det anonyma diktandet vet vi att flera av dåtidens kanoner (Tegnér, Geijer, Almqvist) hade kännedom om honom. Med Almqvist var han förvisso arbetskamrat på ecklesiastikexpeditionen; men Geijer hade blivit imponerad av Stagnelius skådespel "Martyrerna", och begärde att få träffa honom. Mötet blev dock en katastrof, främst därför att Stagnelius var höggradigt berusad.
   Hur som helst kom Stagnelius 1818 på andra plats i en poesitävling utlyst av Svenska Akademien. Geijer kallar honom "genialisk" i ett brev till Atterbom (efter det fiaskoartade mötet). Och Tegnér anser att "Martyrerna" röjer "stora men tyvärr missledda anlag."
   Kvinnorna i Stagnelius liv tycks för all del inte ha varit många. Men det har funnits åtminstone en som han stod på god fot med. Hon hette Jenny Hellenstjerna, var kaptensdotter, och tio år äldre än skalden. Hon verkar emellanåt ha tagit hand om honom, följt med honom på fester, sett till att han inte druckit för mycket. De delade också rum en tid. Ett brev från Stagnelius till henne har bevarats.
   En del har även hävdat att Stagnelius tidvis rumlade om en hel del i glada vänners lag (och alltså inte var riktigt så ensam som man velat göra gällande). Både i Uppsala, där han studerade en tid, och under de otaliga återbesöken i Kalmar efter flytten till Stockholm, ska detta ha ägt rum, menar man. Dessa antaganden bygger främst på diktmaterialet. Och det gör också den tradition, som påstår att skaldens barndom på Öland i huvudsak varit lycklig och ljus.
   Och varför inte? Kan man utifrån dikterna säkerställa att Stagnelius varit en övergiven och livstrött solitär, ja, då borde det rimligtvis också vara tillåtet att utifrån andra dikter säkerställa  motsatsen.
   Till allt detta kommer några ytterligare gynnsamma uttalanden, bl.a. av fader biskopen - men källorna är som sagt få. Något porträtt som säkert föreställer (den "fule") poeten finns exempelvis inte.
   Därför är det också vanskligt att dra några vattentäta slutsatser om Stagnelius liv och leverne utifrån det bevarade materialet. Och det i såväl positiv som negativ bemärkelse.
   Fast när det nu finns passager som ger en antydan om ett delvis annat liv än det allmänt accepterade, borde man möjligen försöka bli något mer nyanserad i sina uttalanden om Stagnelius.
   Men så är inte fallet.
   För hans öde (i likhet med Lord Byrons, John Keats´ och några till) utgör en sådan perfekt ingång till romantiken, att man hellre väljer att bortse från det underlag som faktiskt föreligger. Vårt behov av Erik Johan Stagnelius är nämligen ett annat. Kanske kan man kalla det romantiskt: vi fyller Stagnelius liv med det innehåll som passar våra syften. 
  

Läs gärna vidare: Jan Olov Ullén: Erik Johan Stagnelius, 2003.