Patrik Godin

HEJ!

Fredagens intervju med Norman Mailer i SVT bjöd väl inte på så mycket nytt. Mailer är förvisso vältalig; men riktigt intressant blev det bara när Mailer talade om Hemingway.

Det Mailer beundrade hos Hemingway var hans stil, hans sätt att skriva prosa; något han knappast är ensam om. Mindre bra tyckte han däremot om sin kollegas omtalade - och ofta ytterst manierade - machospektakel.

Hemingway skrev klokt och vackert om behovet av mod, menade Mailer. Men han hade även en brutal sida, och hans uppträden och våldsamheter i det privata slog inte sällan över i rena pinsamheter.

 (Norman Mailer, 1923 - 2007)

Som synes var Mailers insikter i Hemingways natur inte särdeles uppseendeväckande. Men det han sade ger trots allt en god karakteristik av Hemingway - och av Norman Mailer.

Något säger mig att den senare näppeligen skulle ha lidit av ett sådant påpekande.

HEJ!

Första delen av Bob Dylans memoarer är rik på många sätt; inte minst på namn. Namn på sångare och sånger, på restauranger, caféer, gator, klubbar, vänner, platser och konstnärer.
   Det skapar närvarokänsla, tiden - det begynnande sextiotalet - och platsen - New York - skildras med precision och skärpa.
  Till det kommer också Dylans sinne för detaljer. Ett jalusi-skrivbord beskrivs på ett sätt värdigt en möbelhandlare. Här finns dofter, kläder, byggnader, sportresultat, aktuella politiska händelser.
   Dylan visar sig även vara skicklig på att porträttera människor; med några få penseldrag - och med ett ibland rätt spektakulärt bildspråk - avbildas den ena personen efter den andra. 

Mest fascinerande blir det ändå när Dylan redogör för sin metod, för sitt sökande efter ett personligt idiom, en filosofisk grundhållning för sina sånger. 
   Ett viktigt steg på vägen dit är att sitta på New York Public Library och titta igenom gamla mikrofilmer. Det Dylan letar efter är hur USA skildras i tidningsklipp från mitten av 1800-talet. Det vill säga före, under och efter den stora vattendelaren i amerikansk historia: inbördeskriget.
   Så trots att Dylan lever i en omvälvande tid, går han till historien för att ta ut riktningen mot det nya och unika. På sin jakt efter sig själv, sin egen röst, nöjer han sig inte med att gräva bara i den egna personen, vilket väl annars är vanligt bland låtskrivare. Han gräver även i USA:s förflutna.
   Och det är först sedan han funnit de avgörande punkterna där, som Bob Dylan kan finna sin tonart. Bli den han är.

Lyckligtvis kan ni som ikväll missade Eva Beckmans dokumentär om Sonja Åkesson se den i repris. Den går i SVT 2 på söndag och tisdag.
   Medan ni väntar kan ni läsa om dokumentären här och här. Och om Sonja Åkesson här.



Sonja Åkesson, 1926-1977
  

HEJ!

Don DeLillos Cosmopolis (2003) innehåller en del rappa repliker av typen "En vacker dag blir man vuxen och då har ens mor ingen att prata med". Men man stöter även på sånt som mera känns som trött manér, exempelvis: "Det finns smärta så det räcker åt alla nu." Eller "Vi dör på veckosluten också, Jane."     
   Uppslaget till romanen är annars rätt fyndigt. 
   En morgon har den unge miljardären Eric Packer fått för sig att han ska klippa sig. På en annan sida av Manhattan än där han bor. I en vräkig och högteknologiskt utrustad limousin ger han sig ut på en odyssé genom delar av New York.
   Romanen utspelar sig sedan under ungefär ett dygn. På vägen stoppas Packers ekipage upp av trafikstockningar, presidentbesök, våldsamma kravaller. Han träffar sin nyblivna hustru, ett antal älskarinnor, flera av sina medarbetare. Samtidigt finns det ett hot mot hans liv - och han valutaspekulerar dessutom friskt, med katastrofala resultat.


  
Det som stör mest med boken är att den vill säga så mycket om vår tid: Om kapitalismens råa mekanismer. Om mediesamhällets yviga clownerier. Om den globala by, som för tillfället är vår värld.
   Det är för all del relevanta frågor; problemet är bara att DeLillo... säger det. 
   För författare som vill berätta något om hur de upplever sin samtid, ställs alltid inför ett problem: hur får jag fiktionen att stå pall för min analys? 
   Ett sätt, oftast inte vidare elegant, är helt enkelt att författaren pladdrar på själv. Frågan är då bara varför hon inte skriver en traktat istället. Eller en politisk kampskrift.
   Att göra en, eller möjligtvis ett par, av bokens karaktärer till språkrör är ett annat beprövat trick. Fast då krävs att den eller de som levererar sanningarna också någorlunda går i ton med vad de säger. Samt att deras visdomar följer naturligt av handlingen 
   Är karaktärerna inte trovärdiga - är det de säger inte förenligt med vad de gör, med de val de träffar, med de vägar handlingen i övrigt rör sig längs - ja då blir sanningarna påfrestande, lätt genanta. Och läsaren tar strax spjärn emot dem. Sen må de vara hur sanna som helst. 
   De stora samtidskildringarna utger sig sällan för att vara just - stora samtidsskildringar.

HEJ!

För ett tag sedan beskrev jag min oförmåga att riktigt ta till mig krigsskildringar. Samt hur svårt jag har att föreställa mig våren, när jag befinner mig mitt i hösten. Visst går det, men det är ändå alltid något som fattas, något som ställer sig emellan.
   Inuti en utpräglad och distinkt årstid, är jag alltid fången. I ett krig kan jag sällan på allvar fastna.
   Bäst går det om jag får understöd av någon enskild soldat, någon vars öde jag för en kort stund kan försöka ikläda mig. På samma sätt kan jag ofta ta mig ifrån en årstid till en annan med hjälp av Carl von Linné. 
   Så här börjar hans Öländska resa:

                                                       1741 maj 15

Stockholm reste vi ifrån i den behagligaste vårtiden, kl. 11 förmiddagen. Solen sken klar och luften var något kulen.
   Våren som ej bör mätas efter calendarium utan efter klimatet och värmen, var så vida kommen att lönnen utslagit sina blommor, men ej blad; att björken nyligen utspruckit och blommade som bäst; alens stiplar voro nyligen utbrustna och granen hade på sina yttersta kvistar små röda smultronlika knoppar, som voro dess hanblomster, men ännu ej mjöliga; lind, ek och asp stodo ännu sovande i sin vinterdvala.



Någon fler än jag som kommer att tänka på inledningen till Röda rummet? 
   Fantasins vägar är outgrundliga.

HEJ!

Att vi människor en gång slängts ut ur Edens lustgård, gläder så klart inte alla. Ovetande och oskuldsfulla gick vi där, bland träd "som var ljuvliga att se på och goda att äta av".
   En flod rann upp och bevattnade trädgården. Inget arbete krävdes av oss. Och det var gott.
   Beskrivningen av paradiset upptar ett kapitel i Första Mosebok. Fördrivningen därifrån - efter att ormen tubbat Adam och Eva till att äta av kunskapens frukt - ytterligare ett.
   Sedan kan berättelsen om människan börja på riktigt allvar.
   För det är ju så, att skulle det inte varit för ormen, och det därpå följande syndafallet, - ja då hade inget mer hänt. Adam och Eva hade i all evighet klampat omkring där bland Edens guld och honung, bekymmerslösa, okunniga, utanför tiden.
   Och den typen av berättelser finns det tyvärr alltför många av.
   De berättelser som lyckas, däremot, innehåller alla en orm. Det vill säga de har ett inslag som utlöser en konflikt, något som får handlingen att drivas framåt. Ibland kallas det för trigger, denna storyns energipaket: ett mord, en oförlöst relation, ett farväl eller ett välkomnande.
   Alfred Hitchcocks så kallade MacGuffin är en släkting till triggern. Skillnaden är väl att en MacGuffin ofta är trivialare och av en mer tillfällig natur. Den gör att spänningen stiger någon grad, att vi som publik får en föraning om att något möjligen är på gång. Men själva den utlösande faktorn kan sedan vara något betydligt mer dramatiskt och genomgripande.
   Om MacGuffin är en viskning, så är triggern ett bösskott. Eller åtminstone ett tåg som stannar vid en perrong. När huvudpersonen sedan kliver av, och råkar glömma sin tidning, då är herr MacGuffin återigen framme.
   Och paradisets flodbankar har förpassats till reseguiden.

Sätter mig ned för att läsa om Doris Lessings debutroman Gräset sjunger. Det börjar dramatiskt: med en tidningsnotis om ett mord i Ngesi i Syd-Rhodesia. En död kvinna, en man som blivit galen. Språket glasklart, skarpt som hos J.M. Coetzee. Eller snarare: Coetzees språk är lika precist som Lessings.
   Nästan omedelbart börjar en misstanke smyga sig på: varför känner jag inte igen mig? 
   Men jag läser vidare. Hur svagt avtryck en bok än har gjort - och hur lång tid det än har gått sedan man läste den förra gången - brukar det förr eller senare dyka upp något, en scen, ett tonfall, en händelse som man minns.
   En bit längre in i boken, och ännu ingenting som klingar bekant. Fast just för tillfället har jag lagt den onda aningen åt sidan. Istället är jag totalt uppslukad av det jag läser. Huvudpersonen - Mary Turner - gifter sig och flyttar ut på en gård som hennes man, lantbrukaren Richard, äger.
   Jordbruket går tämligen dåligt. Förfallet tilltar. Mary får allt större problem att finna sig tillrätta.


The Grass Is Singing, 1950. (Gräset sjunger, 1951)

Ganska snart kommer jag att tänka på Madame Bovary. Mary har en hel del av henne i sig. Drömmarna som krockar med verkligheten, en sorts aningslöshet blandad med djärv (och någon gång lite småaktig) oppositionslusta. I egenskap av kvinnor är de klavbundna av sitt kön, visst. Men de går inte bara till storms mot det. De utforskar också de roller de fått sig tilldelade, blir ibland överraskade av - och undantagsvis nöjda med - vad de finner. Inte sällan flyr de även in i sin könstillhörighet, hoppas på att finna en trygghet i den trots allt.
   Om de bara låter allt vara som det borde, som det är.
   Men för varje gång det sker, växer sig hatet starkare. Det är ett hat riktat mot  omvärlden, mot de äkta männen och mot dem själva.
   Vad knuffar dem egentligen över stupet? Samhället, könsrollerna, klass-hierarkierna eller - i Lessings fall - rasmotsättningarna? 
   Eller har de blott sig själva att skylla?
  Doris Lessing ger inget entydigt svar. Men hon gestaltar frågorna så rasande skickligt att jag nästan är övertygad nu: jag har inte läst Gräset sjunger förut. Orsaken till att jag ändå har fått för mig det, kan jag inte ange. Men något så här utomordentligt drabbande skulle jag inte ha glömt.
   Under tiden håller gården och jordbruket på att fullständigt gå i putten. Det ena projektet efter det andra misslyckas. Solen steker, det röda dammet yr. I närheten finns förvisso både grannar och tjänstefolk, "infödingar". Men ändå lever Mary Turner och hennes man i princip isolerade från omvärlden, som på en öde ö. De har med sig samhället och dess konflikter till ön. De har med sig sina minnen. Men väl där iscensätter de sedan stora delar av dramat på egen hand. Det är först med inträdet av Moses, en svart tjänare, som någon annan på riktigt allvar tar plats i deras gemensamma liv.
   Moses blir en katalysator för skeendet. Porträttet av honom är styvt, spelet mellan honom och Mary tidlöst, allmängiltigt. De skepp som då och då kan siktas vid horisonten (pengar, lycka, framgång, barn, nedbrutna ras- och könsbarriärer) stävar obönhörligt vidare, ut på öppna havet. 
   Inte minst det borde jag ha kommit ihåg.

HEJ!

Jag tror det var Kerstin Ekman som sa, att man i sin läsning bör tänka 3-1. Ja, hon uttryckte sig inte riktigt så vanvördigt förstås. Men vad hon menade var att man bör försöka läsa ett modernt verk på tre klassiker. Annars är det lätt att man fastnar i klassikerna, och tappar bort nuet.
   Eftersom Kerstin Ekman är en klok människa beslöt jag mig för att följa hennes råd. Jag bad en bibliotekarie leta fram en av årets mest omtalade böcker. Den är skriven av en manlig författare som kan sägas vara i ropet. Han är född i slutet av sjuttiotalet, och han har vad jag förstår ett par böcker bakom sig.
   I torsdags fick jag hans senaste roman i min hand; i fredags började jag läsa.
   Det höll i hundrafemtio sidor. För igår - måndag - lämnade jag tillbaka den.
   Författaren är otvivelaktigt begåvad, inte minst språkligt. Problemet är bara att han fortfarande tycks vara i färd med att utforska sin begåvning. Som det är nu kastar den omkring med honom, tar honom med på emellanåt rätt bländade utfärder - men också på en hel del mördande tråkiga luftsprång.
   Det blir ord, ord, ord. Det blir litteratur om litteratur, språk om språk. Och till slut är väl tanken att det hela ska klappa ihop - vilket det också gör, om man nu ska tro de recensioner jag har läst.
   Är det här då bara gnäll? Ett mossigt och krampaktigt försvar för äldre litteratur? Nej, jag har läst kanoniserade verk som är ännu värre. Och jag kommer säkert läsa den här författaren igen. Jag ser faktiskt fram emot den dag då han inte längre jagar runt hela tjugokilometersslingan, på jakt efter sin begåvnings utmarker.
   Förhoppningsvis kliver han förr eller senare ur elljusspåret, och sätter sig under ett träd och röker. 

HEJ!

Årets nobelpristagare i litteratur är utsedd. Det blev, som bekant, engelskan Doris Lessing. Av reaktionerna att döma var det ett ganska populärt val.
   Fast det är klart - några kritiska röster har ju hörts. Bland annat har man ansett att Lessing borde ha fått priset för länge sedan. Det är så dags nu, tycks man resonera.
   Sånt gläfs är dock ingenting mot den rytande storm som Nobelpriset i litteratur emellanåt kan orsaka. Minns bara Elfriede Jelineks utnämning härom året. Som i de flesta tävlingar där det bara finns plats för en vinnare åt gången, så vimlar det av förståsigpåare, smakdomare och motståndarcoacher som vill säga sitt om slutresultatet.
   Den typen av protester förefaller inte gå dagens medlemmar av Akademien särdeles djupt till sinnes. Åtminstone visar man det inte utåt. Och det med all rätt.
   Litteraturpriset är bara en av en mängd uppgifter de är satta att utföra. De kan knappast ödsla tid på att stå upp för och försvara sina val i alla väder. Även om flera av dem säkerligen inte skulle dra sig för att göra det.
   Samtidigt går det inte att komma ifrån att det vore ytterst intressant att få ta del av hur diskussionerna har låtit. Vilka överväganden som har gjorts, vilka argument som har förts fram just för "vinnaren". 
   Och då menar jag tämligen omgående efter det att en pristagare utsetts. 



När kritiken mot Svenska Akademien är som mest imbecill får man ibland intrycket att folk tror att männen och kvinnorna där arbetar med hjälp av en dold agenda. De har en kravprofil utifrån vilken de vaskar fram sin kandidat. Svårtillgänglig, vänsterradikal, kvinna, utomeuropeisk är de tydligaste dragen i den profilen.
   Även om den ständige sekreteraren och de andra knappast fäster någon vikt vid sådant knaster, är det önskvärt att de tar loven av en del av det. Kanske kunde man tänka sig en mildare variant på Riksbankens metod att offentliggöra protokollen som ligger bakom vissa av deras beslut.
   Vad nu stadgarna än säger om det.
   Om inte annat skulle offentliggörandet tjäna ett folkbildande syfte. Det är nog rätt många som respekterar exempelvis Torgny Lindgrens eller Kristina Lugns åsikter om ett visst författarskaps förtjänster. Att få ta del av valda bitar av dem - strax efter att pristagaren tillkännagivits - skulle därför vara av intresse för åtskilliga ur den läsande allmänheten.
   Att någon ur Svenska Akademien då och då skulle blogga från sammanträdena är nog en alltför from förhoppning.   

HEJ!

Den 87-åriga engelskan Doris Lessing får årets Nobelpris i litteratur. Och den här gången kan ingen grymta över att priset gått till någon obskyr och tämligen oläslig poet från provinsen. Doris Lessing är ett välbekant namn för många.

 (Doris Lessing, f. 1919)

Men helt smärtfri är förstås inte utnämningen. Vad som slinker igenom är en och annan kritisk röst som menar att Lessing borde ha fått priset för länge sedan.
   Att ge det till henne nu? Då kunde man lika gärna ha låtit bli.
  Och det är sant att Lessing var desto mer omtalad för 30 år sedan. Läser man Göran Häggs Världens litteraturhistoria från år 2000, så finner man att Doris Lessing får en rad. Vi upplyses om att Lessing är född 1919, i Rhodesia (vilket för övrigt inte stämmer -  hon är född i nuvarande Iran). Två av hennes verk nämns, men inte det kanske mest inflytelserika (Den femte sanningen, 1962). 
   Konstigt nog säger detta mindre om Göran Hägg och mer om Doris Lessings statuts på 2000-talet.

HEJ!

Den 21 november 1811 höjde Heinrich von Kleist sin pistol och sköt fru Henriette Vogel till döds. Därefter riktade han pistolen mot sig själv och tryckte av. När man fann dem en stund senare var de bägge två döda.


(Heinrich von Kleist, 1777-1811)

Den tyske författaren och dramatikern Heinrich von Kleist är väl numera främst känd för sin kortroman Michael Kohlhaas - och för sin våldsamma död. Ekot av skotten hörs ännu, är emblematiskt för romantiken på samma sätt som det ensamma, misskända geniet och den för tidiga döden.
   Men även hästhandlaren Kohlhaas lever kvar. Denne utsätts för ett övergrepp av en junker, och när samhället vägrar ge honom rätt tar han saken i egna händer. Han startar ett uppror i 1500-talets Tyskland. Till en början har han endast hjälp av en handfull man. Sedan sluter sig allt fler till honom. Snart är hela landet i gungning.
   Kohlhaas stöter dock också på patrull. Hans hustru dör, hans närmaste man misshandlas svårt och dödas sedan, Martin Luther, som uppträder i berättelsen, vänder sig inledningsvis emot Kohlhaas, vilket går honom djupt till sinnes.
   Likväl står han fast vid sitt krav på upprättelse. Lantjunkern som har bestulit honom på hans hästar måste straffas. Först sedan han fått gehör för sin sak resignerar han. Därpå blir han avrättad - för brott mot landsfreden.
   Men Michael Kohlhaas dör nöjd. Måhända gäller detsamma för Heinrich von Kleist. För i ett brev till sin halvsyster skriver han dagen före själv-mordet:

Och nu farväl - må himlen skänka dig en död, blott hälften så fylld av glädje och outsägligt lugn som min.

HEJ!

När man är stadd på resa i främmande land, stöter man ofta på ett och annat som fascinerar. Det kan vara en maträtt, en byggnad, en nymodighet eller utsikten från ett berg.
   Det är nog ganska vanligt, det har säkert hänt de flesta - genom alla tider.
   Hör här bara:
 
Jag har i egenskap av smutsförfattare särskilt studerat klosetterna på hotellen. Den mest glänsande uppfinningen träffade jag i Hamburg. Där träckade man i något som liknade en soppskål och när man tittade sig om så var där ingenting att se, oaktat man kunnat svära på att man nedlagt ett par meter; skålen var så fin efter förrättningen att man kunnat äta äkta sköldpaddsoppa ur den...

                                                           Ur brev till Per Staaff, 18 september, 1883

 (Marcel Duchamps)


Vid pennan? August Strindberg.

HEJ!

Ett av de tidigaste, ännu bevarade breven av Stig Dagerman är ställt till hans far. Dagerman växte upp hos sina farföräldrar i Älvkarleby, och i november 1932 skriver den då nioårige Dagerman till fadern i Stockholm:

Kära far, jag mår bra hoppas du gör det samma. Det går bra för mig i skolan. I morse gick jag upp kl. halv sex, Henning [Dagermans farbror] väckte mig då. Jag har börjat låna böcker i skolan, den boken som jag lånade först hette Booker varshington.

 (Stig Dagerman, 1923-1954)

Den 5 november 1954 tog Dagerman sitt liv. Självmordet föregicks av en lång period med depressioner, skrivkramp och självmordsförsök.
   Två veckor före sin död skriver han i ett brev till skådespelerskan Inga Landgré:

Den gudomliga kärleken? Det är väl den som ska göra oss fria. Jag läste hos en katolik om någon som ingen såg, därför att han gömde sig i ljuset. Hade vi ändå ett ljus att gömma oss i.

Det är lite drygt tjugo år mellan dessa två brev. Men där ryms en hel levnad: två äktenskap, barn. Romaner som Ormen (1945) och Bröllopsbesvär (1949). Reportageboken Tysk höst (1947). Dramerna Skuggan av Mart (1948) och Den yttersta dagen (1952). 
   Noveller, dagsedlar, tidningsartiklar i syndikalistpressen. Ännu fler dramer, ännu fler romaner. Priser, resor. -
   Tempot i Dagermans liv är högt. Från det tidiga mötet med litteraturen - i barndomsbrevet - löper en rak linje ända till slutet. I det sena brev som citerades ovan talar han även om Herman Hesses Stäppvargen.
   Så att rama in Stig Dagerman med hjälp av hans egna ord, är inte en helt vilseflugen tanke.

HEJ!

Låt vara att jag upprepar mig. Men ibland är det svårt att låta bli. För dagens DN innehåller ett par artiklar om Gunnar Ekelöf. Och i en av dem frågar man redan i ingressen:
   "Hur står han sig på 2000-talet?"
   Sedan visar det sig att man har kontaktat en del yngre poeter för att förhöra sig om deras förhållande till Ekelöfs poesi. Och flera av dem säger att hans dikter inte är så särdeles aktuella för dem.
   Ekelöf håller alltså på att monteras ned.
   Litteraturforskaren Anders Mortensen förklarar att det är "alla poeters öde att de ska bli föraktade och bespottade. Inte av allmänheten utan av de yngre poeterna."
   Göran Greider slår å sin sida fast att han inte tycker om personen Ekelöf. Det har visst med klass att göra. Men trots Ekelöfs överklassbakgrund så "älskar" Greider  hans dikter.
   Får jag bara - ytterst anspråkslöst - påminna om vad jag skrev i ämnet Gunnar Ekelöf här och här för några månader sedan?

STORMEN

Nu höljer sig jorden åter i svart. Det är stormen
som stiger ur nattliga klyftor och dansar
allena sin spöklika dans över jorden.
Nu kämpa människor åter - fantom mot fantom.
Vad vilja de, vad veta de? De äro drivna
som boskap ur mörka vrår,
de slita sig ej lös från händelsernas koppelked:
de stora idéerna driva sitt byte framför sig.
Idéerna sträcka förgäves besvärjande armar i stormen,
han, den dansande, vet att han ensam är herre på jorden.
Världen rår ej om sig själv. Det ena skall
störta som ett brinnande hus, som ett murket träd,
det andra står kvar förskonat av okända händer.
Och solen ser på allt detta, och stjärnorna lysa i iskalla nätter
och människan smyger sig ensam sin väg mot den gränslösa lyckan. 

                                                                 
                                                                                       (Ur Rosenaltaret, 1919)

HEJ!

Den 22 juli skrev jag om Erik Johan Stagnelius här. Bland annat påpekade jag då hur lite vi egentligen vet om hans liv - och hur mycket av hans liv vi ändå läser in i dikterna.
   Eller om det nu är tvärtom.
   Det är hur som helst en vansklig metod. Men vi gör det - i ett slags pedagogiskt nit - därför att vi har ett behov av det.
   Romantiken framträder nämligen i lite klarare gestalt då, tycks det som.
   I dagens DN anmäler Ingrid Elam en ny biografi över Stagnelius, författad av Göran Hägg. Hon diskuterar där återigen hur få källorna till Stagnelius liv faktiskt är, och hur svårt det därmed blir att på dem bygga en levnadsteckning.
   Frågan är om det ens är meningsfullt.

HEJ!

DN refererar idag till en artikel i tidskriften Science. Enligt den har ett svenskt och ett schweiziskt forskarlag lyckats "flytta människans 'jag' till en plats utanför kroppen."
   Låt mig bara i all stillhet påminna om den persiskspråkige 1200-tals poeten, sufiern, mystikern m.m. Jalal ad-din Rumi. I "Rörflöjtens sång", som inleder den gigantiska lärodikten Mathnawi-ye Ma'navi, skriver han


Lyss till rörflöjten, vad den förtäljer,
   hur den klagar över att den skilts från allt:
Sedan jag skars bort ur vassens bädd
   har min musik fått man och kvinna att sörja.
                                   [...]
Vemhelst som vistas fjärran från sin egen rot
   längtar efter återförenandets tidpunkt.


Vassröret (rörflöjten) står här för själen, vassens bädd och roten för det gudomliga ursprunget. Det är dit själen längtar; det är dit den vill återvända, eftersom den en gång befunnit sig där, innan människan tog plats i världen.
   Och hur kommer man dit?
   Jo, genom att ge upp sitt jag, låta det förintas. För jagutplåningen röjer nämligen väg för en förening med gud, ungefär som när vattnet i ett trångt kärl töms ut i en flod.
   Här är det alltså inte bara fråga om att jaget flyttas ut från kroppen, som i artikeln ovan. Här upplöses det helt:


Jag har blivit sanslös, jag har förfallit
i jaglöshet - i absolut jaglöshet...


Men det är ett tillstånd som inte är artificiellt, utan eftersträvansvärt och äkta:


Jag är endast fullständig, när jag är utanför de fem sinnena och de fyra elementen.


   Var tid har sitt flyende jag.

HEJ!

I somras hände det sig att jag befann mig i Sundsvall. Jag stod uppe på Södra berget, på en smal, rätt sprucken gata, kantad av uppvuxna fruktträd och höga häckar. Framför mig låg ett mörkt trähus som säkert varit med i över ett sekel.
   - I det huset föddes Lars Ahlin, sa han som var anledningen till att jag var där.
   - Verkligen, sa jag.
   - Ja, eller möjligtvis i det här, sa han och pekade på sitt eget hus, som ligger bredvid - och som är vitt, men säkerligen lika gammalt som det mörka.

 (Lars Ahlin, 1915-1997)

   Sedan fick jag veta att författaren Lars Ahlin en gång på äldre dagar hade vallats omkring i de här kvarteren - av en Ahlinforskare. De hade gått där och Ahlin hade berättat om sin barndom i Sundsvall, om gatorna, byggnaderna, något om sina böcker.
   Plötsligt hade han blivit stående framför det vita huset. Och så hade han sagt:
   - Här föddes jag.
   - Nja, hade forskaren svarat (ytterst försiktigt, får man förmoda). Jag tror faktiskt att det var där, i det huset.
   Alltså det mörka.
   Ahlin protesterade naturligtvis. Forskaren stod på sig. Ahlin blev förbannad. Forskaren hänvisade lite försynt till sin forskning, sina "bevis" (som säkert var mycket starka).
   Men Ahlin vek inte en tum...
   Vem som slutligen avgick med segern, vet jag inte. Inte heller vem som egentligen hade rätt.

Om historien stämmer, säger den något om Lars Ahlin. I alla fall inbillar jag mig att han var en människa som var svår att övertyga om motsatsen - vad det än handlade om.
   Sedan verkar det ju rimligt att tro att han visste besked i just det här fallet. Men även om ovedersägliga bevis hade presenterats för honom, och dessa sade att han faktiskt hade fel, så hade han knappast vidgått det. 
   Åtminstone inger hans person en den känslan.
   I hans böcker spiller den här orubbligheten ibland över i ett predikande drag, som många finner svårsmält. Ahlin har alltid ett budskap (oftast flera), och han tar till en mängd knep för att inte bara berätta vad det är, utan också se till att vi som läsare inte glömmer det.
   Han vill nämligen att vi "aktivt" tar emot det. Det vill säga att vi sliter litet.
   Ytterst handlar det väl om att vi ska göra budskapet till vårt eget. När så sker är det troligen redan förändrat, men vi äger det å andra sidan själva. Och på samma gång tillsammans med alla andra.
   I varje Ahlinroman man öppnar, kan man därför vara övertygad om att den är på väg. Kanske på den här sidan, kanske på nästa: den sanningssång som någon av karaktärerna omisskänneligen ska få brista ut i.
   Och så börjar den. Den startar lågt, knappt hörbart; skruvas sedan upp. Högre och högre. Snart slingrar den sig ut ur boken, slår en ring runt hela författarskapet, exploderar i fanfarer.
   Förklingar och lägger sig till rätta (med darr) som en hel världsbild. 
   Kärleken finns med, och Luther, och värnandet om de utsatta, samhällets "avskrap". En bohemisk, fladdrig, livsoduglig fadersfigur. En moderlig skurgumma med bägge fötterna på jorden, som ensam får klara skivan.
   Och allt meddelas på ett bildrikt, litet högtravande språk, lika fjärran romanfigurernas värld, som nära Lars Ahlins.
   Kan man tänka sig något omodernare? 
   Läst är han väl heller knappast idag. Blotta åsynen av tegelstenen Din livsfrukt från 1987 får väl folk att knäa och skrika på hjälp.
   Eller ta Natt i marknadstältet från 1957, möjligen Ahlins främsta roman. Den börjar ju lovande, i ren Läckberganda:

Det var natten till marknadslördan som tyske konsulns villa uppe vid Stadsbacken brann ned till grunden;

Men sen - bara några sidor senare - kommer det:

Dock: hon fanns till för honom. Hon var hans friska kropp, hans händer och fötter. Det var sig själv hon lutade sig ned till när hon lutade sig ned till honom; det var sina egna plågor hon stillade när hon stillade hans.

Vilka anspråk! Och vad värre är: om man har läst romanen ett par gånger så vet man att det här är bokens (och Ahlins) credo. Vi kan hjälpa varandra, vi kan ta på oss andras smärta och göra den till vår.
   Det är människans dilemma - och förlösning.
   Så nog är det är lika bra att jämna hela Bleckslagaregatan i Sundsvall med marken. Ifall någon skulle få idéer.

HEJ!


Förslag på läsning en söndagskväll i augustirötan: Anna Maria Lenngren. Hon är frän, rakt på sak och dräpande kvick. Knappast någon av hennes samtida -Bellman och Kellgren möjligtvis undantagna - kan göra henne rangen stridig som en det svenska språkets mästare. Jag undrar hur många humorister vi egentligen har som befinner sig på hennes nivå.
   Eller vad som sägs om följande:


EPIGRAM

När elden nyss kom lös på söder, mitt i natten,
hos brodren Rusius, man anmärkt har därvid,
att han för första gången uti sin levnadstid
         skrek efter vatten.

                       ***

Den talegåva Lukas har
av mången hålls för stor och rar;
man tror, att ingen kan i konsten högre stiga.
Men sakens art jag bättre vet,
ty all hans tungas färdighet
är blott en oförmögenhet
att kunna tiga.

 (Anna Maria Lenngren, 1754-1817)


REFLEXION

Cornelius Tratt är död, (en liten rödlätt man,
gick gärna med syrtut, igår begravdes han).
Jag kistan såg och processionen
och gjorde denna reflexionen:
"Bror Tratt, du levde glatt och kort,
förr bars du alltid hem, nu bärs du äntlig bort".


Fler dikter av Lenngren hittar du här. Börja gärna med Den mödosamma världen eller Grevinnans besök.

HEJ!

John Steinbecks roman Tortilla Flat (1935) kan man läsa av många anledningar. Bland dem finns humorn, värmen, de smått bisarra figurerna som fylkas kring Dannys bord; eller snarare i de två hus som Danny ärvt av sin farfar.

 (John Steinbeck, 1902-1968)

   Danny är - liksom sina vänner Sjörövaren, Pablo, Pilon - paisano, dvs. "en blandning av spanskt, indianskt, mexikanskt och diverse kaukasiskt blod." De talar engelska med brytning, spanska likaså, och hör således egentligen inte hemma någonstans.
   Och överallt.
   De bor allesammans i Tortilla Flat, ett område i bergen ovanför den lilla sömniga kuststaden Monterey i Kalifornien. Det är förvisso en plats i marginalen: utan vare sig elektricitet eller mer än några strimmor av det man brukar kalla civilisation. 
   Människorna där är för det mesta dagdrivare, i omvärldens ögon värdelösa utanförstående. De är ständigt på jakt efter någon att skörta upp. De tycks ha ett omättligt sug efter vin. Kvinnorna är parodiskt koketta och "lättfärdiga" på ett sätt som liknar en pubertal dröm. Männen är smutsiga, fattiga, inte sällan bostadslösa.
   Vi befinner oss alltså så långt ifrån den amerikanska drömmen som tänkas kan.
   Men när Danny efter kriget ärver ett par hus skönjs en ljusning. Dock dröjer det inte länge förrän hans vänner också tar plats i hans nya hem. Och skaran växer. För även om man gärna drar varandra vid näsan, så håller man också hårt på sin hederskodex, sina "ridderliga" regler. Bland dem ingår att öppna sitt hem (om man har något) eller sin vintunna (om man har lyckats komma över någon) för sina vänner.
    Och det gör i sanning Danny - med tämligen katastrofala följder.

John Steinbeck är känd som en författare som betraktar världen från vänster. I hans mest omtalade verk, The Grapes of Wrath (Vredens druvor) från 1939 är detta ytterst tydligt. Det är en ganska överlastad roman; men den realistiska huvudfåran i den ångar av harm över förtryck och orättvisor i depressionens USA.
   Annat då i Tortilla Flat. Den liknar ju snarast ett slags drönartillvarons lovsång. Följaktligen mötte Steinbeck också protester från vänsterhåll. Man saknade en uttalad politisk tendens.

 (Bildkälla)
 
   Och det är helt riktigt att romanen inte hämtar sin kraft från något glödande politiskt ställningstagande, framställt på en vardaglig prosa och åskådliggjort i verklighetstrogna scener. Språket är tvärtom starkt arkaiserande, fullt av ålderdomliga ord och uttryck. Karaktärerna utvecklas inte i ordinär, psykologisk mening. Romanen har heller ingen riktig intrig, utan består av en uppsjö episoder, den ena dråpligare än den andra.
   Ändå går det naturligtvis att se Danny och hans riddares "vid-sidan-om-tillvaro" som ett alternativt levnadssätt - om än grovt tillyxat och brutalt karikerat. Att vägra inrätta sig i den västerländska huvudfåran, med karriär, konsumtion och ett socialt välordnat liv - det är väl ingen dröm som per automatik kan skällas för kommunism.
   Men likväl är det i slutändan en vision om ett annorlunda livsval, en väg vid sidan om den som stod till buds i USA och Europa vid den här tiden; och som väl gör så än idag.
    Just genom att inte fastna i ett färdigt svar, att inte erbjuda ett program som förefaller välplanerat, inläst och framgrubblat - genom allt detta uppnår Steinbeck en säregen effekt: han får sina karaktärer att leva, trots deras oskarpa, för att inte säga groteska drag.
   Vi vet inte exakt vad Steinbeck ville åstadkomma med sin roman. Men vi vet vad Danny och hans vänner vill: ha tag på ännu en gallon surt vin. Det är knappast en livsfilosofi som särskilt många av oss på allvar försöker leva efter. Men vi läser gärna om den, och gläds. 
   Fjärran manifesten.