Patrik Godin

Vem vinner?

Om du någon gång under tidigt 1500-tal hade fått frågan: vilken del av världen kommer de närmaste femhundra åren att bli den världsledande - vad skulle du då ha svarat?
   Tja, förutsatt att du ens hade överblick nog att kunna ta dig an frågeställningen, så skulle svaret knappast bli Europa. Tror du det, är det förmodligen för att du har facit i hand.     
   Kina är nog ett rimligare antagande. Mingdynastin (1368-1644) där var framstående på många sätt. Det blåvita porslinet, naturligtvis. Men också statliga universitet som ett led i en större satsning på utbildning. Och ett sjöfartsväsen som tog kineserna till bland annat Östafrika. Dessutom hade de under lång tid genomgått en teknisk utveckling, som knappt ens hade börjat i väst. Pappret, boktryckarkonsten, krutet och kanonerna - allt fanns i Kina sedan länge.

 
Andra förslag är något av de stora muslimska imperierna som låg spridda över Asien. Moguldynastin i delar av nuvarande Indien. Safaviderna i dagens Iran. Det framgångsrika osmanska väldet med bas i det som numera är Turkiet.
   Det osmanska riket skulle under flera hundra år förbli en utmanare till Europa. Ett par gånger stod man utanför Wien. Det "turkiska" - liksom det kinesiska - blev på modet, ansågs exotiskt, mystiskt, orientaliskt och elegant.

Varför Europa?

Ändå blev det Europa som utvecklades till den ledande makten. Ekonomiskt, militärt och ideologiskt lade européerna under sig allt större arealer. 1914 stod över 80 % av jordens yta under europeiskt inflytande. Att allt fler frågar sig varför är därför inget att förundras över.
   Knappast heller att svaren på frågan varierar väldeliga.      
  En del bedömare tar sin utgångspunkt i det materiella. Militär och så småningom industriell teknik, silverfyndigheter som exploaterades i Nya världen, kol som en viktig faktor i industrialiseringen. Ja, till och med glasögonens intåg på 1300-talet (vilket möjliggjorde ett ytterst förfinat precisionsarbete under fler timmar på dygnet) har anförts som orsak till att Europa blev den ledande kontinenten i världen.
  Andra faktorer som anses vara viktiga är uppkomsten av en stark medelklass i Västeuropa. Den hade andra värderingar, andra drivkrafter och i mångt en annorlunda syn på tillvaron än adel och präster. Kopplas medelklassens medlemmar dessutom ihop med inomkyrkliga reformrörelser, som protestantism och kalvinism, förstärks bilden av en kontinent med delvis unika drag. 
   Som ett exempel på det kan man ta den arabiske historikern Ibn Khaldun. I jätteverket "Kitab al-Ibar" försöker han sig på att inte bara berätta om historiska händelser, utan även att analysera varför de har ägt rum. Ibn Khaldun anlägger på sätt och vis ett vetenskapligt perspektiv, vilket är ganska unikt i hans tid. Till det kommer också att han intresserar sig för det "globala", med hans mått mätt. Han inventerar främmande städer, länder och klimatzoner. Han skriver en världshistoria.

 (Ibn Khaldun, 1332-1406)

Samtidigt finns det hos Ibn Khaldun en slutenhet, en syn på den egna religionen och kulturen som oöverträffad och närmast oantastlig. Koranen har uppenbarat alla sanningar och sitter inne med alla svar. Religionen avgör vad som är värt - och tillåtet - för en vetenskapsman att befatta sig med. Det främmande och annorlunda, som kommer utifrån, kan i det perspektivet inte vara något gott.
   Ett sådant sätt att se på världen var inte unikt för Ibn Khaldun. Det fanns även i Kina - och i Europa. Men trots allt hände något i Europa, inte minst under den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet, något som gjorde att tro och vetande sakta men säkert släppte taget om varandra. 
   Européernas möten med sin omvärld skedde förvisso på ojämlika villkor, och var ofta tämligen ensidiga. Men fullt så opåverkade som man ibland velat göra gällande var européerna inte. I just detta faktum ligger en del av hemligheten med Europas dubiösa framgångssaga. 
  Vår världsdel öppnade sig - utan att riktigt erkänna det.