Patrik Godin

"Kungar och krig" är ett skällsord i skolorna numera. Ja, egentligen är det ju tre ord. Men de har flutit ihop och utsägs gärna som ett enda. Och det utsöndrar ungefär samma unkna doft som katederundervisning och kvartssamtal.

För precis som det gamla kvartssamtalet, så är "kungar och krig" någonting otidsenligt. Det är historia på historiskt vis, historia som chauvinism och storvulna gester.

En historia om och för män.

Samtidigt säljer den här typen av böcker som aldrig förr. Biografier över kungar och fältherrar, skildringar av slag, krig och konflikter strömmar ur pressarna. Folk läser om Gustav II Adolf och trettioåriga kriget och slaget vid Kursk. Kanske lite i smyg - men likafullt.

Naturligtvis är det ett utslag av en allmän historieboom som pågått sedan slutet av 80-talet och Peter Englunds genombrott. Och ämnet har breddats - visst. Barn, kläder, tårar, känslor, cyklar, kakor: allt har ett förflutet som går att teckna ned och göra bok av.

Att fler människor syns och att fler aspekter av historien ges ett utrymme är givetvis bara att välkomna. Det har dessutom bidragit till att skildringarna av "kungar och krig" inte längre är vad de en gång var. Nu ägnas tid åt soldaternas vardag, kungafamiljernas sovgemak, våldets mekanismer, krigens verkanshistoria.

Så den konflikt som åtminstone på ytan tycks finnas mellan den gamla typen av historia och den nya, "moderna" har väldigt lite med den läsande allmänheten att göra. Eller med det som faktiskt produceras. Konflikten är snarare ett utslag av skolornas rädsla för att vara i otakt med tiden.

Nationalencyklopedins ordbok innehåller två definitioner av det lilla ordet dugg. För det första finns det ofta i sammansättningen duggregn och har då den underbara betydelsen 'findroppigt regn'. Emellanåt står 'dugg' också för sig självt, nämligen när det är ombildat till ett verb, dugga. Ibland används ordet då i överförd betydelse: flosklerna duggar tätt på den här bloggen.

För det andra förekommer ordet i fraser som 'inte ett dugg' och 'vartenda dugg'. I dessa blir 'dugg' ett slags frasförstärkare, eller kanske snarare en hyperbolisk (överdriven) mängdangivare: 'inte en gnutta (regn)', 'varenda liten beståndsdel', 'allt'.

'Dugg' är besläktat med ett annat "vattenord", det ursprungligen germanska dagg. Det är en dialektform av det och finns belagt i svenskan från 1700-talets mitt. Och trots att 'dugg' ligger ganska hårt i munnen och låter något kantigt, så bär det alltså på den skiraste av betydelser.

Högskoleprovet hösten 2007. Den sista frågan i ord-provet handlar om ordet wallraffa. Som svarsalternativ anges bland annat 'ge ut en bok på eget förlag' och 'göra en snabb karriär inom media'.

Rätt svar är dock förstås att 'arbeta under falsk identitet i journalistiskt syfte'. För det var precis det han gjorde, den (väst)tyske journalisten Günther Wallraff. I en bok som Gantz unden (Längst därnere, 1985) avslöjade han de miserabla förhållanden som inte minst människor med turkiskt ursprung arbetade under i dåtidens Västtyskland.

Hans metod - att "spela" turkisk gästarbetare för att på så sätt kunna tränga in på djupet i sitt ämne - har diskuterats och även kritiserats. Men den har också blivit stilbildande.

I så pass hög grad att verbet wallraffa alltsedan 1975 är en del av det svenska språket.

 
Günther Wallraff, f. 1942

I den turbulens som uppstått runt den idag utgivna En dramatikers dagbok av Lars Norén, så kommer jag återigen att tänka på Günther Wallraff.

Själv säger Norén förvisso att han efterstävat uppriktighet och autencitet. Därför har han heller inte väjt för vare sig intima detaljer eller diverse "sanningar" om exempelvis kollegor och journalister.

Lars Norén, f. 1944

Men samtidigt - och det är Norén naturligtvis fullt på det klara med - är det 'jag' som uppträder på dagboksbladen en litterär konstruktion, en karaktär i ett gestaltat stycke verklighet. Det har, liksom alla dagboksjag, för all del varit på plats, lyssnat av, deltagit. Men det har även spelat rollen av älskare, regissör, författare.

Därför är också jaget i En dramatikers dagbok inte så mycket Lars Norén, som någon som under det namnet wallraffat i sitt eget liv. Och därpå skrivit en bok om det.

Vem är konservatismens fader?

Aristokraten och whigpolitikern Edmund Burke svarar många. Och det är inte så särdeles märkligt. I Burkes Reflections on the Revolution in France (1790) återfinns nämligen flera av de tankar som under 1800-talet kom att förknippas med konservatismen.

Som titeln antyder är det främst den franska revolutionen som står i skottgluggen. En revolution innebär ju ett radikalt brott med traditionen. Det politiska eller ekonomiska systemet, eller den rådande tankestrukturen, slås i spillror - och ersätts av något nytt. Detta är för Burke den yttersta av fasor. Han talar om 1789 som Satan på jorden.

För Burke - och sedermera för de konservativa - är det politiska systemet ett resultat av generationers klokhet och erfarenhet. Att göra våld på det är därför detsamma som att göra våld på såväl samtiden som det förflutna. Men inte nog med det. För revolutioner drabbar även framtiden: när det bestående, "den heliga staten", en gång rivits ned, kan ju inte heller kommande genrationer ta del av den.

 Edmund Burke, 1729 - 1797

Att utnämna Burke till "konservatismens fader" är emellertid inte helt oproblematiskt. I hans bok (eller stridsskrift) nämns inte ens ordet 'konservatism'. Och det är faktiskt tveksamt om han någonsin använder det.

Till detta kommer att Burke inte är ute efter att grunda en ideologi. Han har bara ett för ögonen: att argumentera för att den franska revolutionen är förkastlig. Resten är eftervärldens verk. Precis som i fallet med Jesus och kristendomen, för övrigt.

Jag skrev tidigare om konsten att börja en berättelse. Som exempel använde jag då bl a Franz Kafkas Förvandlingen och Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga.

Jag påpekade hur de bägge två är mästare på att kasta läsaren rätt in i handlingen från första meningen. Man brukar kalla greppet in medias res. 

Hur annorlunda ter sig då inte början på Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet från 1984. Den låter så här:

Den eviga återkomsten är en gåtfull idé och med den har Nietzsche satt åtskilliga filosofer i bryderi: tänka sig att allt en dag skall upprepas, som vi en gång upplevde det, och fortsätta att upprepas i all oändlighet! Vad innebär denna orimliga myt?

En filosofisk idé som återges, med källan angiven. En fråga som ställs - och dessutom utreds på de följande raderna. Därefter är det (korta) första kapitlet slut.

 Milan Kundera, f. 1929

Det andra (ännu kortare) kapitlet liknar det första. Men här utvidgas och varieras den filosofiska idén. Sedan smalnar den av och mynnar ut i motsatsparet tyngd och lätthet.

Samtidigt införs även Parmenides. 

Vi har alltså fortfarande inte fått reda på vilka som den här berättelsen ska handla om, var vi befinner oss någonstans, när i tiden det hela ska utspelas. Etc.

Kanske kan man ana en konflikt, men det är inte alldeles enkelt att sätta fingret på den. Återupprepningens melankoliska nödvändighet? Tyngden eller lättheten?

Ändå är inledningen på Kunderas roman i sig lika mästerlig som de andra nämnda författarnas. Efter avslutad läsning känns anslaget konsekvent, oumbärligt och fullt logiskt. Det avslöjar mer än man som läsare först förstår. 

Kort sagt: det ställer upp de nödvändiga villkoren för den historia som snart ska följa.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Att det inte finns några regler att lära ifråga om det stora berättelserna? Och att en Kundera, en Kafka och en Lagerlöf illustrerar det tydligare än de flesta?

Att det formelartade bygger på deras verk, och inte tvärtom. 

16 april. Det står Patrik i almanackan. Ett namn med ädla anor. Många tänker säkert på den anglosaxiska världen, på Irlands nationalhelgon Sankt Patrick. Denne är också anledningen till att namnet en gång kom in i svenska almanackan, vilket skedde på 1700-talet.

Att 'Patrik' ens finns i Sverige beror dock inte på irländarna, utan på deras grannar skottarna. Några skotska släkter som invandrade till Sverige på 1600-talet såg till att namnet fick ett visst fäste här. Fyrahundra år senare, på 1970- och 80-talet, var det ett mycket populärt tilltalsnamn.

Det finns en hypotes som säger att 'Patrik' härrör från det iriska ordet Pádraic, och att det från början ska ha varit keltiskt. Men det tycks mig föga rimligt. Nej, namnets ursprung är förstås latinskt. Det kommer från patricius som väl enklast kan översättas med 'adelsman' (ytterst har ordet med pater - 'fader' att göra). Som bekant var det romerska samhället uppdelat i patricier och plebejer (samt slavar). Patricierna tillhörde de framgångsrikaste släkterna med gamla anor (jfr patricii = ättlingar till fäderna).

Från 'patricius' har sedan såväl 'Patrik' som femininformen 'Patricia' bildats. Och idag firar drygt 70 000 svenska män sin namnsdag; bland dem moderna aristokrater som Patrik Isaksson, Patrik Sjöberg och Patrik Klüft (tidigare Kristiansson).

Grattis.

Hagia Sofia i Istanbul.

På den här platsen har stått såväl ett Apollotempel som en basilika. På 500-talet - under kejsare Justinianus - uppfördes stora delar av det som blev en av den grekisk-ortodoxa kristendomens viktigaste kyrkor. Efter att Mehmet II hade erövrat Konstantinopel 1453 omvandlades kyrkan till sultanmoské. Och så - slutligen - utropades Hagia Sofia till museum av den inte alltid så religionsvänlige Kemal Atatürk. Det var 1934.

På så vis är Hagia Sofia också ett monument över det här områdets historia. I själva väggarna möts kristet och muslimskt, hedniskt romerskt och antikt grekiskt. Idag vallfärdar människor hit för att imponeras av den mäktiga exteriören, med minareterna och kupolen. Intrycket av väldighet förstärks också när man väl befinner sig inuti byggnaden. De fyra massiva pelarna som bär upp kupolen, arkaderna, marmorblocken. 

Men till det kommer även en skörhet som liksom balanserar all monumental tyngd: ljuset som sipprar in genom de målade fönstren, det spröda bladguldet i mosaikerna, de sirliga islamiska mönstren på kakelplattorna.

Sedan kan man ju inte låta bli att fastna för det vikingaklotter som finns på en av balustraderna i det övre galleriet. Vad som egentligen står där - i runinskrift - är högst osäkert; likaså tidpunkten när det ristades in. Namnet 'Halvdan' har man lyckats dechiffrera. Men inte mycket mer. Dateringarna skiljer sig från 800- till 1000-talet.

Klart är i alla fall att de osystematiskt klottrade runorna, numera skyddade av en plastskiva, sätter fantasin i rörelse. Förmodligen har de satts dit av någon medlem ur väringagardet - alltså den kejserliga livvakt av vikingahärkomst som var verksam i Konstantinopel för tusentalet år sedan.

Men i vilket sammanhang? Och varför?

Är skriften ett uttryck för en uttråkad soldats meningslösa kladdande under en dyster ceremoni? Eller har den en djupare innebörd än så? Idag kallas den för "Viking's graffitti" av museet, vilket tyder på att den förstnämna hypotesen är den som anses som mest gångbar. Men säker kan man så klart inte vara.

Vad säger Dan Brown?

Få är väl så lämpade att behandla ämnet fanatism som Amos Oz. Hans barndom i Jerusalem på 40-talet har nämligen gjort honom till "expert på jämförande fanatism", som han uttrycker det i Hur man botar en fanatiker.

Och i denna bok skriver han också insiktsfullt och uppslagsrikt om fanatismens olika schatteringar. Om dess plats i nuet, och i det förflutna. Han har ingen bot för den, men väl två medel att åtminstone dämpa den något.

Det ena är humor, det andra fantasi.

Humorn därför att den leder till en viss självinsikt, gör att man kan skratta åt sig själv och på så sätt bli något mindre bergfast i sin syn på det egna jaget och dess övertygelser. Fantasin därför att den uppövar vår förmåga att sätta oss in i andra människors situation.

(Amos Oz, f. 1939)

Oz påminner även om att det för hundrafemtio år sedan fanns få människor i världen som inte visste var de skulle bo, hur de skulle försörja sig och vad som skulle hända dem när de dog. De skulle bo och verka där deras föräldrar bott och verkat; och de skulle komma till en bättre plats efter döden om de bara skötte sig.

Under 1900-talet har den tryggheten - svaret på dessa frågor - gått förlorad. Och det har bland annat resulterat i ideologisk och religiös fanatism, samt i våra dagars själviskhet och konsumtionshysteri.

Under de år Saloth Sar, bättre känd som Pol Pot, och hans röda khmerer styrde Kambodja dog uppskattningsvis 1,9 miljoner människor. Av alla de ideologiska experiment som genomfördes under 1900-talet, så är detta därför ett av de mest exempellösa. Bidragande till det är naturligtvis den stora mängden döda på den förhållandevis korta tid regimen hade landet i sin hand. Under en dryg treårsperiod fick mer än en fjärdedel av landets drygt 7 miljoner människor sätta livet till.

Men draget av monstruöst experiment är också påfallande på flera andra sätt. Mycket av det som förknippas med den moderna världen skulle avskaffas: pengar, städer, klasser och avancerad teknik. I dess ställe skulle ett jämlikt bondesamhälle inrättas.

För att uppnå detta krävdes inte bara en grundläggande omstöpning av det befintliga samhället och dess strukturer. Därtill måste landets invånare smidas om, hamras till, bultas ut och passas ihop som järnstycken i en harv.

Därav alla dessa döda. De hade fel etnisk bakgrund (var exempelvis vietnameser), fel klasstillhörighet (var utbildade) eller fel tro (var buddister, kristna eller muslimer). De hackades ihjäl med bambustavar eller dukade under av svält.

 
(Arvet efter Pol Pot)

Om detta vill nu Forum för levande historia berätta. Mot att de gör det vänder sig ett icke ringa antal historiker. De kallar det för statlig kampanjhistoria. Deras invändningar är främst av principiell natur: "En sittande regering får inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen." De har således ingenting emot att skolorna tar upp och diskuterar "erfarenheterna av förtryck under kommunistiska regimer".

Frågan är när Forum för levande historias material upphörde att finns till som en resurs för lärare och andra att frivilligt använda, och istället blev ett påbud. Något som varje skola formligen dränks av och ensidigt sysslar med.

Frågan är också - vilket påpekats från flera håll, exempelvis av Bo Rothstein - var undertecknarna av uppropet höll till, när Forum för levande historia för några år sedan tvingade på landets gymnasister en massa kampanjkunskaper om Förintelsen.

Vad har 18, 23 och 66 gemensamt? Ja, de är siffror - naturligtvis. Men de är också nummersymboler, förtäckta koder som används av nutida högerextrema organisationer.

Vill man ha reda på vad de betyder, gör man klokt i att läsa Håkan Gestrins bok Högerextrema rörelser och deras symboler. Där kan man bland annat få veta att siffran 18 står för bokstäverna A (1) och H (8), dvs. Adolf Hitlers initialer.

Förutom nummersymboler dechiffreras här en mängd symboler som hör hemma i nazistiska och fascistiska kretsar. Det är allt ifrån de historiskt sett välkända, som hakkorset och det fascistiska spöknippet, till nutida högerextrema parti- och organisationssymboler.

Själv fäster jag mig speciellt vid ett avsnitt som handlar om högerextremismen i dagens Ryssland. Försvarsvänner i vårt land talar ju gärna om det potentiella militära hotet ifrån öst; om det finns fog för det kan jag inte bedöma.

Rent akut oroväckande är dock det faktum, att det i Ryssland år 2005 begicks ungefär ett mord i veckan med rasistiska motiv. Dessutom är, enligt Håkan Gestrin, samtliga partier i Duman - utom Putins "Enade Ryssland" - öppet antisemitiska. 19 riksdagsledamöter har också i ett brev till ryska riksåklagaren krävt att "alla judiska organisationer i landet ska förbjudas".

Antisemitismen i Ryssland frodas alltså inte bara hos skinnskallarna på gatan eller hos välkända högerextremister som Vladimir Zjirinovskij. Den är mer utbredd än så; den predikas från flera håll i parlamentet. Inte minst därför är Håkan Gestrins bok skrämmande aktuell.

Alla som är intresserade av det svenska språket rekommenderas att gå in här och registrera sig. För om du gör det får du varje vardag ett mejl där ett ord och dess etymologi presenteras på ett lättsamt och intresseväckande sätt.
   För en tid sedan avhandlades exempelvis ordet höna. Och det har verkligen en litet oväntad historia.
   En höna är som bekant hondjuret av hönsfåglar. Men ordet är ursprungligen besläktat med hane, något som vid en första anblick kan förefalla märkligt.
   Förklaringen finns dock i det faktum att hane även är ett äldre ord för tupp, det vill säga handjuret av hönsfåglar. Ännu idag finns den definitionen med i SAOL. Dessutom tas även uttrycket 'vid hanegället' upp. Att det innebär 'tidigt på morgonen' (när tuppen gal) är inte omöjligt att sluta sig till. 
   Men höna då, hur kommer det in i sammanhanget? Jo, det är helt enkelt femininformen av hane.
   Fast historien om hönan slutar ändå inte riktigt här. Det germanska hane uppvisar nämligen i sin tur släktskap med latinets canere, som betyder 'sjunga' eller 'gala'. Rester av detta latinska ursprung anas i vårt ord för kyrkomusiker, kantor.
   Längre än så är inte vägen från hönan till kantorn.