Selma
Vissa inslag i Svt:s stora julsatsning Selma passerar alls icke obemärkt. Skådespeleriet (i synnerhet Göran Stangertz och Ingela Olsson) håller emellanåt hög klass. De lagom tidstrogna interiörerna (såsom de från Grand Hotel) är roliga att ta del av. Likaså språkrikedomen (franska, italienska, danska) som nog säger en hel del om hur det var att röra sig i rätt kretsar kring förra sekelskiftet.
Dessutom lyckas regissör och manusförfattare skapa en viss nerv med hjälp av diverse dramatiska trianglar. Främst dem runt Lagerlöf själv förstås (Selma - Sophie Elkan - Valborg Olander); men också ex. kring det familjedrama som har Magnus Roosmans tyranniske familjefader som en ond genius.
Problemet med serien är dock att huvudpersonen, Selma Lagerlöf, egentligen inte behövs. Den bisarra intrig som utspelar sig i samband med hennes nobelpris kan man gott vara utan. Och i övrigt kunde serien ha haft vilken kvinna som helst med ett visst anseende att försvara som ledande karaktär.
För den homosexuella problematik (homosexualitet var straffbart ända in på 1940-talet) som är filmens själva kärna är intressant och dramatiskt användbar. Men att ta omvägen runt Selma Lagerlöf känns både sökt och onödigt.
Nu utgör snarast detta politiska ämne, tillsammans med den besläktade frågan om kvinnors rättigheter, seriens verkliga fokus. Och det är inget fel i sig. Men klokare på författaren Selma Lagerlöf blir vi knappast. Därtill är hon på tok för osynlig.
De som ber
Att vara präst är nog inte det lättaste. Nuförtiden vill ju var och varannan ingå äktenskap, sak samma om det är med någon av motsatt könstillhörighet eller inte. Och för inte alltför länge sedan började även kvinnor att predika guds ord inför öppen ridå.
Trots detta går det inte att säga att det var bättre förr. Ty på medeltiden fanns ju celibatet. Dessutom nådde de allra flesta av kyrkans män aldrig någon biskopsstol, utan de harvade på vid sin täppa, knaprade i sig av vad gården och tiondet gav. Visst kunde en sockenpräst, i likhet med vissa påvar, hålla sig med både älskarinnor och oäkta barn. Men när som helst kunde också fällan slå igen och prästen tas i örat; ja, till och med avsättas och ställas på bar backe.
Viss möjlighet till extrainkomster gavs naturligtvis i form av avgifter för vigsel, kyrktagning och jordfästning. Men fett var det sällan. Mången präst under den svenska medeltiden är snarast att betrakta som vilken bonde som helst, låt vara med ett stycke skattebefriad jord till sitt förfogande.
Och så förstås - en viss status.
Men å andra sidan var sockenprästen ofta det närmaste en myndighetsperson som många människor någonsin kom. Därför fick denne också ta smällen när missnöjet grodde i byalaget. Prästen klämdes helt enkelt fast mellan överheten och undersåtarna. En allt starkare kungamakt ställde allt hårdare krav; och folket satte sig på tvären.
Till detta kom att en guds tjänare inte fick ha några kroppsliga lyten. På Fyn uteslöts en präst ur sitt stift efter att ha fått ett finger på vänster hand avhugget i ett bråk. En annan präst, omnämnd i ett påvebrev i början av 1200-talet, togs på bar gärning när han bröt mot det heliga celibatet tillsammans med en ung bondhustru. Den äkta mannen, som överraskat paret, skar näsan av prästen - vilket fick till följd att denne avsattes från sitt ämbete.
Sett i det ljuset, så är kanske en ny äktenskapslag inte en sådan tragedi trots allt.
Julläsning (del 3)
I en av dikterna i Bruno K. Öijers senaste diktsamling, Svart som silver, talas det om hur Mozart och Hank Williams "regnar bort" i sina gravar. Men jag tänker att det är just när Mozart och Hank Williams möts, som Öijer är som bäst.
Det behövs den där blandningen av en behärskad, liksom framtuktad klarhet och patetiska gester för att hans poesi riktigt ska växa. Lägerelden får gärna spraka och månen lysa isande kall och ensam. Men i så fall måste en överjordiskt skönsjungande näktergal spela i någon närbelägen buske. Och så ovanpå detta, ett ting laddat med trivialitet: en cigarett, en kopp kaffe, en pappersservett.
I Svart som silver syns detta kanske tydligare än någonsin förr. Dikter där ett 'jag' konfronteras med ett 'du', kanske ibland också med en tredje person; dikter där inte en bärande bild sträcks ut så pass att den spricker, eller blir alltför konstfärdigt deformerad - utan där till synes oförenliga bilder krockar, skär sig, för att slutligen på något magiskt sätt mötas: det är där det händer.
Då har Öijer få övermän i den samtida, svenska poesin.
Vid andra (sällsynta) tillfällen närmar han sig det genanta. En dikt som "Sky av lögn" - där riksdagshuset kopplas ihop med lögner och damm, och trädens löv med solidaritet mellan människor - brister i både skärpa och komplexitet. Här är ett 'jag' som vet något om världens tillstånd; och nu är det hans uppdrag att få oss alla andra att förstå detta något - och tycka likadant.
Dock är nog många villiga att förlåta Öijer även detta. För med rader som "Jag satt ensam och drack gin på en bar" har han ju sina mest inbitna fans säkrade. Och med dikter som "Aldrig", "Bågskyttar" och "Blodet i snön" besegrar han oss övriga dödliga.
Julläsning (del 2)
1981 kom första delen i det som skulle bli en svit om fyra böcker. Författare var Sven Delblanc, och denna första del heter Samuels bok. Den blev ett mästerverk, medan övriga tre delar i sviten inte är lika betydande, i synnerhet inte de två sista.
Samuels bok handlar om författarens morfar, prästvigd i USA. Om hans misslyckade försök att få verka som präst med fulla rättigheter också i Sverige. Dörr efter dörr stängs för honom, och till slut är han fullständigt nedbruten: psykiskt sjuk och utfattig slutar han sina dagar som byfåne.
Det mest frapperande med romanen är tonen. Eller snarare tonerna - samt Delblancs förmåga att skapa en samklang mellan dem. För i boken varvas pastor Samuel Erikssons dagboksanteckningar med en allvetande berättare och en berättelse i jagform.
Det är ett vanskligt företag. Dels kan tonerna inte harmoniera fullt ut - då kunde de ju lika gärna vara en och densamma. Dels får de inte spreta alltför mycket, så att historien faller sönder i fragment utan inbördes överensstämmelse.
Delblanc ror dock detta i land med en beundransvärd säkerhet. Han lyckas få de olika berättarrösterna att ta färg av varandra, och på så sätt berika varandra, utan att de för den skull någonsin kletar ihop. Porträttet av pastor Eriksson har något av en Picassomålning över sig: han framträder hela tiden ur olika vinklar, samtidigt.
Detta gör honom till en både komplex och, bisarrt nog, ytterst fascinerande människa. Men det medför även att gestaltningen av Samuels tragedi blir så övertygande, att läsaren efter en stund inte orkar värja sig mot den.
Och därmed har romanen också lämnat de mediokras skara.
Anställd i helvetet
Förintelsemuseet i Washington äger ett antal fotografier, som offentliggjordes för drygt ett år sedan. På de flesta av dem syns tyskar i uniform. Män och kvinnor. Barn. På ett fotografi tänder någon en julgran, på ett annat ligger man avspänt tillbakalutad i solen. På ett tredje tycks samtliga närvarande vara på väg att explodera av skratt. En mössprydd man håller i ett dragspel.
Det som gör bilderna så fruktansvärda är att människorna på dem arbetar i Auschwitz. De deltar alltså på ett eller annat sätt i ett av historiens värsta massmord. Och samtidigt ägnar de sig åt sådant som de flesta människor gör: firar jul, solar, leker med sina barn.
De framstår på fotografierna som mänskliga.
Och kanske är det just här som Förintelsen blir som allra svårast att ta in. För den pågick på så många olika nivåer - och de som medverkade går därför inte bara att avfärda som omänskliga. Hur man än försöker.
Sankta Lucia
Lucia kände inte för att gänga sig, för hon digga gud. Men det här va på stenåldern nånstans i Italien, så hennes morsa fiska ändå upp en lirare åt hon. Då försökte Lucia gitta. Och så bad hon sin polare gud om hjälp. Och på tre röda fick morsan blödarsjuka.
Men sen hela man morsan framför nån fet grav, och då lova hon Lucia att hon skulle slippa ringmärkningen. Fast det kunde ju inte hennes snubbe köpa, så han gola för en som jobba åt kejsaren.
Och kejsaren - Diokletus nånting - dissa kristna. Och Lucia fick pisk. Och sen skulle hon gå på gatan som straff. Fast det kunde hon ju inte göra, för hon hade redan lova gud att han och bara han var han som ägde.
Men nu va ju kejsaren som en gud han med, fast med sjukt snygga kläder, så han tvinga igenom straffet. Och på vägen till gatan som hon skulle gå på så tömde man ashet olja på Lucia. Men hon vek inte ner sig för det. Hon kände typ inte ett skit. Och alla undra om oljan var seriös. Fast då körde nån ett svärd rätt igenom halsen på hon. Och sen tog det en stund.
Och sen dog hon.
Julläsning
En bit förbi hälften i första delen av Selma Lagerlöfs Jerusalem, finns kapitlet "L'Univers' undergång". Väckelsen har redan nått bönderna i Nås, men ännu har tanken på att resa till Jerusalem inte fötts.
L'Univers är en fransk passagerarbåt som löper på sträckan New York - Hâvre. Efter en kollision i dimma med en segelbåt, vars bogspröt rammar passagerarbåten, sjunker L'Univers. I kapitlet får vi följa några människors sätt att reagera när de befinner sig på randen till undergången.
Där finns den unge skeppsgossen, som får chansen att rädda sig över till den mindre seglaren, men som avstår. Han kan helt enkelt inte föreställa sig att det är det betydligt större passagerarskeppet som lidit mest skada. Och där finns det unga, nygifta paret, som bestämmer sig för att möta döden tillsammans, inuti deras egen hytt. Men när kvinnan ser "en smal strimma vatten komma insilande under den stängda dörren" så rusar hon ut, och lämnar sin man.
Där finns också miss Hoggs - "en liten gumma med grått, burrigt hår, runda uggleögon och rödfnasig hy". Hon är resklädd, och hon lyckas bevara något av sitt lugn mitt i det kaos som råder på däck sedan paniken spridit sig. Hon har tur och finner en tom skeppsbåt som ännu inte sänkts i vattnet. Hon kliver i. Båtarna runt henne firas ned, men hennes förblir bunden utanför relingen. När L'Univers slutligen börjar gå till botten, sitter miss Hoggs alltjämt i sin tomma båt, högt uppe i luften.
Där finns, avslutningsvis, även en mrs Gordon. Hon reser med sina barn. När katastrofen närmar sig får hon erfara hur människor kämpar alltmer desperat för att klara livhanken. Hur ingen tar någon notis om henne, hur ingen hjälper henne och barnen, utan istället så när trampar ner dem. Hon hamnar i vattnet och barnen druknar.
Dessa scener skrevs 1901 - alltså 11 år innan Titanic förliste. Ändå har de en åskådlighet och en nerv som är rent förbluffande. För alla som läst om och sett (otaliga) filmatiseringar av Titanics undergång, känns Lagerlöf nästan kusligt profetisk. Hennes roman behöver förvisso ingen extra draghjälp av historien. Men ändå har den fått det - genom att verkligheten, som vanligt, rättat sig efter dikten.
