Vid sjön Roxen
HEJ!
Vreta kloster i närheten av sjön Roxen utanför Linköping är Sveriges äldsta kloster. Dess historia sträcker sig förmodligen ända tillbaka till sent 1000-tal och kung Inge d.ä. av den stenkilska ätten. Fast mycket kring den här tiden är ytterst osäkert. Källäget är minst sagt tunt (vilket för övrigt gäller hela den tidiga svenska - och alltså ej den skånska - klosterverksamheten).
Under 1100-talets första hälft tycks Vreta i alla fall ha varit ett kloster för benediktinnunnor. På 1160-talet övergick det till Cisterciensorden, som då utbredde sig över hela det katolska Europa. Övergången till den nya orden skedde med kung Karl Sverkerssons goda minne: han donerade bland annat Vreta kungsgård till klostret.
Runt 1550 drog svenska kronan (det vill säga Gustav Vasa) in hela verksamheten. När de sista nunnorna dog trettio år senare revs de flesta av klosterbyggnaderna; dock inte kyrkan.
Klosterkyrkan har genom åren undergått åtskilliga om- och tillbyggnader; därav dess märkliga exteriör.
Det började med att en treskeppig kalkstenskyrka med absidkor byggdes vid 1100-talets början. Denna del når man när man idag passerar genom vapenhuset (F) och ut i mittskeppet (D). Tornet restes senare samma sekel, och så även gravkoret (L) intill den södra korsarmen.
Det ännu existerande, korsformiga koret (A) med sina tre fönster (symboliserande treenigheten) byggdes runt 1160. Då revs också det ursprungliga koret (med absiden). På 1200-talet ändrades långhuset och kryssvalven tillkom. En del av tornet monterades ned och koret höjdes. Samtidigt försågs södersidans exteriör med ytterligare ett gravkor.
Det nuvarande, karakteristiska utseendet hade börjat utkristallisera sig.
I slutet av 1500-talet lät Johan III resa gravmonument över bl.a. Ragnvald Knaphövde (K) och Magnus Nilsson (L) inuti kyrkan. Det var ju en tid när ett för landet och ätten ärorikt förflutet eftersöktes med ljus och lykta. (Jfr med Johans bror kung Erik, som lyckades skrapa ihop tretton föregångare till sig själv med namnet Erik på Sveriges tron. Således blev han den fjortonde.)
1663 anslöts ytterligare ett gravkor i barockstil (J) till den södra väggen, den här gången åt ätten Douglas på Stjärntorps slott. På 1700-talet återuppbyggdes tornet. Slutligen fick klosterkyrkan sin nuvarande form vid en omfattande restaurering 1915-17.
Svårare än så var det alltså inte.
Att man upplever det som om kyrkan har två par korsarmar beror på att det i princip är två olika kyrkor (eller kyrkhalvor) som slagits ihop till en. Det andra paret korsarmar är helt enkelt det nuvarande korets tvärskepp (M). Och gravkoren som tillkommit genom seklerna är även de en del av denna "klippa & klistra-strategi". Sammantaget blir byggnadens spretighet i sig ett monument över dess brokiga tillkomsthistoria.
Förvirrande? Inte det minsta.
Tills man kommer dit.
Rosens namn
HEJ!
Redan på håll känner man att det är något högst säreget med byggnaden. De olika partierna tycks närmast vara hoppusslade, liksom klistrade vid varandra som klossar från vitt skilda byggsatser.
Ett bastant torn och vapenhuset går i samma, nästan kalkvita färg. Mörkare i nyansen är långhuset, ett absidförsett gravkor och de bägge korsarmarna, samt två ytterligare gravkor, varav ett skiljer sig ordenligt från de andra i stil och utförande.
Inalles alltså: ett torn, två korsarmar, tre gravkor. Och då talar vi ändå bara om södersidan.
Vilken röra!
Samtidigt finns det även något som inger en känsla av enhet - som att det ändå borde se ut på just det här viset. Man tycker sig kunna ana en grundstruktur, omöjlig att riktigt få grepp om från marken. Men om bara utsiktsposten vore en annan, så skulle det nog vara möjligt att få denna aning bekräftad.
Åtminstone hoppas man på det.
När man sedan träder in genom träporten förstärks inledningsvis det intrycket: kryssvalven, det pampiga mittskeppet, triumfkrucifixet vid ingången till koret. Det hänger ju faktiskt ihop.
Fast strax därpå förvillar man sig in i det ena gravkoret efter det andra. In i små prång och nischer med lågt i tak och djupa fönster. Med inga fönster alls. Här ligger visst Magnus Nilsson (svensk kung ca 1125-1130). Och här är en minnesvård över Ragnvald Knaphövde (svensk motkung på 1120-talet). Där på väggen skymtar man ett skäggprytt huvud på en medeltida kalkmålning, som förmodligen ströks över under reformationen, men som nu med tålmodig hand har tagits fram på nytt.
Och vänta - här är en stentrappa; därnere syns koret och altaret, en trefönstergrupp, en snidad predikstol. Och så plötsligt, bakom tjockt glas, en hög med sarkofager tillhörande ätten Douglas.
Förvirringen är åter total.
Var har jag egentligen hamnat?
Ett bastant torn och vapenhuset går i samma, nästan kalkvita färg. Mörkare i nyansen är långhuset, ett absidförsett gravkor och de bägge korsarmarna, samt två ytterligare gravkor, varav ett skiljer sig ordenligt från de andra i stil och utförande.
Inalles alltså: ett torn, två korsarmar, tre gravkor. Och då talar vi ändå bara om södersidan.
Vilken röra!
Samtidigt finns det även något som inger en känsla av enhet - som att det ändå borde se ut på just det här viset. Man tycker sig kunna ana en grundstruktur, omöjlig att riktigt få grepp om från marken. Men om bara utsiktsposten vore en annan, så skulle det nog vara möjligt att få denna aning bekräftad.
Åtminstone hoppas man på det.
När man sedan träder in genom träporten förstärks inledningsvis det intrycket: kryssvalven, det pampiga mittskeppet, triumfkrucifixet vid ingången till koret. Det hänger ju faktiskt ihop.
Fast strax därpå förvillar man sig in i det ena gravkoret efter det andra. In i små prång och nischer med lågt i tak och djupa fönster. Med inga fönster alls. Här ligger visst Magnus Nilsson (svensk kung ca 1125-1130). Och här är en minnesvård över Ragnvald Knaphövde (svensk motkung på 1120-talet). Där på väggen skymtar man ett skäggprytt huvud på en medeltida kalkmålning, som förmodligen ströks över under reformationen, men som nu med tålmodig hand har tagits fram på nytt.
Och vänta - här är en stentrappa; därnere syns koret och altaret, en trefönstergrupp, en snidad predikstol. Och så plötsligt, bakom tjockt glas, en hög med sarkofager tillhörande ätten Douglas.
Förvirringen är åter total.
Var har jag egentligen hamnat?
Den återuppståndne författaren
HEJ!
Egentligen började det väl redan på 1800-talet. Det var ju då som religionen här i Västerlandet slutgiltigt ersattes av vetenskapen. Det subjektiva, känslomässiga, intuitiva och slumpartade fick ge vika för det objektiva och lagbundna. Individen strök på foten för lackmuspappret.
På litteraturens område kom sedan de ryska formalisterna. De följdes snart av de anglosaxiska nykritikerna, med T.S. Eliot i spetsen. Slutligen trädde de franska strukturalisterna fram och slog i den sista spiken i kistan.
Nu var det ett faktum. Författaren var död.
Och det räckte naturligtvis inte med författaren själv. Bort försvann även historien, det omgivande samhället, ekonomin, politiken och de filosofiska idéerna om desamma.
Kort sagt: det biografiska.
För all del försökte de marxistiskt influerade strukturalisterna då och då att infoga diverse abstrakta strukturer (såsom samhällets 'värdesystem' ) i analysen. Men på det hela taget så var den gamla, samhälls- och individförankrade tolkningstraditionen passé.
Istället inriktade man sig nu med full kraft på verket och texten: dess 'spelsätt', retoriska figurer, grammatiska strukturer. Ingenting utanför texten tillskrevs någon som helst betydelse.
De lingvistiska termerna flödade.
Det senaste decenniet har dock en viss tillnyktring skett. Och kanske kan man också se floden av romaner med en verklig (men död) författare i huvudrollen som en del av detta. Såväl Bellman som Kellgren har ju uppträtt i romangestalt på senare år.
I själva verket går det att med ett enkelt tankeexperiment utmana hela föreställningen om författarens obetydlighet för sitt eget verk, så snart detta är färdigt och möter sin läsare.
Kring Homeros, den som med Iliaden & Odysséen inleder den europeiska litteraturen, råder numera viss konsensus. Han härstammade från Mindre Asiens kust och levde någon gång på 700-talet f.Kr. Detta har man kommit fram till bland annat genom kritiska textstudier.
Men frågan är varför man har lagt ned sådan möda på det. Och framför allt: vad skulle hända om förhållandet visade sig vara ett annat än vad man tidigare antagit?
För säker är man inte. Och avvikande uppfattningar finns det gott om. Har verkligen någon Homeros levat som kan kopplas till Iliaden & Odysséen? Och om så är fallet, är han då ensam upphovsman till bägge eposen - alltså författare till dem i modern mening?
Antag nu att fakta framkommer som otvetydigt omkullkastar den teorin. Istället är Homeros nämligen en kvinna, av spartanskt ursprung, verksam på 400-talet f.Kr. (Nej, det är inte möjligt, bl.a. av språkliga skäl. Men häng med ändå - för tankeexperimentets skull!)
I ett slag skulle denna upptäckt ställa nästan vartenda ord i de bägge berättelserna i ett nytt ljus. Otaliga omläsningar och omtolkningar av dem skulle genast äga rum. Massor med nya tjänster skulle utannonseras på litteraturinstitutionerna världen över.
Vad är egentligen verkens innersta kärna? Vad är ironiskt, vad allvarligt menat? Vilka teman är i grunden de bärande?
Men inte nog med detta. Därutöver skulle ju stadstaten Sparta - detta militarismens och fascismens urhem - skifta färg i eftervärldens ögon. Måhända bli mjukare, mer humant? Åtminstone skulle bilden av det nyanseras i betydande grad.
Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att författaren knappast led något annat än en skendöd. Fast alltför säker ska man förstås inte vara. Läs Paul Auster eller Philip Roth och grubbla vidare!
HEJ!
Egentligen började det väl redan på 1800-talet. Det var ju då som religionen här i Västerlandet slutgiltigt ersattes av vetenskapen. Det subjektiva, känslomässiga, intuitiva och slumpartade fick ge vika för det objektiva och lagbundna. Individen strök på foten för lackmuspappret.
På litteraturens område kom sedan de ryska formalisterna. De följdes snart av de anglosaxiska nykritikerna, med T.S. Eliot i spetsen. Slutligen trädde de franska strukturalisterna fram och slog i den sista spiken i kistan.
Nu var det ett faktum. Författaren var död.
Och det räckte naturligtvis inte med författaren själv. Bort försvann även historien, det omgivande samhället, ekonomin, politiken och de filosofiska idéerna om desamma.
Kort sagt: det biografiska.
För all del försökte de marxistiskt influerade strukturalisterna då och då att infoga diverse abstrakta strukturer (såsom samhällets 'värdesystem' ) i analysen. Men på det hela taget så var den gamla, samhälls- och individförankrade tolkningstraditionen passé.
Istället inriktade man sig nu med full kraft på verket och texten: dess 'spelsätt', retoriska figurer, grammatiska strukturer. Ingenting utanför texten tillskrevs någon som helst betydelse.
De lingvistiska termerna flödade.
Det senaste decenniet har dock en viss tillnyktring skett. Och kanske kan man också se floden av romaner med en verklig (men död) författare i huvudrollen som en del av detta. Såväl Bellman som Kellgren har ju uppträtt i romangestalt på senare år.
I själva verket går det att med ett enkelt tankeexperiment utmana hela föreställningen om författarens obetydlighet för sitt eget verk, så snart detta är färdigt och möter sin läsare.
Kring Homeros, den som med Iliaden & Odysséen inleder den europeiska litteraturen, råder numera viss konsensus. Han härstammade från Mindre Asiens kust och levde någon gång på 700-talet f.Kr. Detta har man kommit fram till bland annat genom kritiska textstudier.
Men frågan är varför man har lagt ned sådan möda på det. Och framför allt: vad skulle hända om förhållandet visade sig vara ett annat än vad man tidigare antagit?
För säker är man inte. Och avvikande uppfattningar finns det gott om. Har verkligen någon Homeros levat som kan kopplas till Iliaden & Odysséen? Och om så är fallet, är han då ensam upphovsman till bägge eposen - alltså författare till dem i modern mening?
Antag nu att fakta framkommer som otvetydigt omkullkastar den teorin. Istället är Homeros nämligen en kvinna, av spartanskt ursprung, verksam på 400-talet f.Kr. (Nej, det är inte möjligt, bl.a. av språkliga skäl. Men häng med ändå - för tankeexperimentets skull!)
I ett slag skulle denna upptäckt ställa nästan vartenda ord i de bägge berättelserna i ett nytt ljus. Otaliga omläsningar och omtolkningar av dem skulle genast äga rum. Massor med nya tjänster skulle utannonseras på litteraturinstitutionerna världen över.
Vad är egentligen verkens innersta kärna? Vad är ironiskt, vad allvarligt menat? Vilka teman är i grunden de bärande?
Men inte nog med detta. Därutöver skulle ju stadstaten Sparta - detta militarismens och fascismens urhem - skifta färg i eftervärldens ögon. Måhända bli mjukare, mer humant? Åtminstone skulle bilden av det nyanseras i betydande grad.
Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att författaren knappast led något annat än en skendöd. Fast alltför säker ska man förstås inte vara. Läs Paul Auster eller Philip Roth och grubbla vidare!
En delad ö
HEJ!
15 juli 1974 invaderade turkarna Medelhavets till ytan tredje största ö, Cypern. Efter det kom en demarkationslinje att löpa tvärs igenom ön, och tvärs igenom huvudstaden Nicosia.
Innan detta skedde hade folk av turkiskt och grekiskt ursprung bott utspridda och blandade över hela landet. Efter självständigheten från britterna 1960 utbröt dock oroligheter, och en begynnande uppdelning mellan de bägge befolkningsgrupperna började äga rum.
Sommaren 1974 skildes de sedan åt permanent - och det på flera olika sätt.
Det mest uppenbara var naturligtvis det rent geografiska: turkcyprioter i norr, grekcyprioter i söder. Över 200 000 greker och minst 53 000 turkar bytte helt sonika plats med varandra, nästan över en natt.
Men eftersom grekcyprioterna utgjorde en befolkningsmässig majoritet, lät turkiska myndigheter även flytta över en hel del turkar från fastlandet. Inte minst på grund av dessa omflyttningar cementerades skillnaderna.
Cypern klövs.
Därför talar man idag turkiska i norr, är muslim och hissar den turkiska flaggan. I söder, däremot, är språket grekiska. Där tillhör man den ortodoxa kyrkan och använder sig av den cypriotiska flaggan. (Två korslagda olivkvistar och en gul kartbild över ön mot en vit botten).
De turkiska myndigheternas åtgärder var dock inte tillräckliga för att utjämna styrkeförhållandena mellan folken. Alltjämt utgör turkcyprioternas numerär troligen inte ens en fjärdedel av grekcyprioternas (siffrorna är opålitliga). Och något liknande kan sägas gälla för ekonomierna. Den grekcypriotiska blir allt starkare; den turkcypriotiska klarar inte av att hålla jämna steg. Enligt varierande uppgifter är södra delens BNP mellan tre och fyra gånger så stor som den norras.
Numera är det framförallt turismen som håller ön levande. Och även i det fallet är det den södra halvan som blomstrar. Folk från hela Europa semestrar här, i Agia Napa och Pafos, i Larnaca och Limassol. Till den norra delen hittar främst turkar.
Sedan EU-inträdet har det emellertid talas om en början till försoning. Det går fortfarande trögt, men genomsläppligheten över gränsen har ökat. Med hjälp av ett pass och ett särskilt tillstånd är det nu för tiden möjligt att ta sig från en sida till en annan utan några större problem.
Hur lång tid det tar innan den mentala barriären rivs, vet ingen.
15 juli 1974 invaderade turkarna Medelhavets till ytan tredje största ö, Cypern. Efter det kom en demarkationslinje att löpa tvärs igenom ön, och tvärs igenom huvudstaden Nicosia.
Innan detta skedde hade folk av turkiskt och grekiskt ursprung bott utspridda och blandade över hela landet. Efter självständigheten från britterna 1960 utbröt dock oroligheter, och en begynnande uppdelning mellan de bägge befolkningsgrupperna började äga rum.
Sommaren 1974 skildes de sedan åt permanent - och det på flera olika sätt.
Det mest uppenbara var naturligtvis det rent geografiska: turkcyprioter i norr, grekcyprioter i söder. Över 200 000 greker och minst 53 000 turkar bytte helt sonika plats med varandra, nästan över en natt.
Men eftersom grekcyprioterna utgjorde en befolkningsmässig majoritet, lät turkiska myndigheter även flytta över en hel del turkar från fastlandet. Inte minst på grund av dessa omflyttningar cementerades skillnaderna.
Cypern klövs.
Därför talar man idag turkiska i norr, är muslim och hissar den turkiska flaggan. I söder, däremot, är språket grekiska. Där tillhör man den ortodoxa kyrkan och använder sig av den cypriotiska flaggan. (Två korslagda olivkvistar och en gul kartbild över ön mot en vit botten).
De turkiska myndigheternas åtgärder var dock inte tillräckliga för att utjämna styrkeförhållandena mellan folken. Alltjämt utgör turkcyprioternas numerär troligen inte ens en fjärdedel av grekcyprioternas (siffrorna är opålitliga). Och något liknande kan sägas gälla för ekonomierna. Den grekcypriotiska blir allt starkare; den turkcypriotiska klarar inte av att hålla jämna steg. Enligt varierande uppgifter är södra delens BNP mellan tre och fyra gånger så stor som den norras.
Numera är det framförallt turismen som håller ön levande. Och även i det fallet är det den södra halvan som blomstrar. Folk från hela Europa semestrar här, i Agia Napa och Pafos, i Larnaca och Limassol. Till den norra delen hittar främst turkar.
Sedan EU-inträdet har det emellertid talas om en början till försoning. Det går fortfarande trögt, men genomsläppligheten över gränsen har ökat. Med hjälp av ett pass och ett särskilt tillstånd är det nu för tiden möjligt att ta sig från en sida till en annan utan några större problem.
Hur lång tid det tar innan den mentala barriären rivs, vet ingen.
Edvard I:s parliamentum
HEJ!
England och sedermera Storbritannien har haft ett antal kungar med namnet Edvard. Den senaste i raden hette Edvard VIII, och han hade inte suttit på tronen ens ett år när han abdikerade 1936.
En av de intressantare är annars den allra förste, även kallad Edvard Longshanks. Under sin relativt långa tid vid makten (1272-1307) hann han uträtta en hel del.
Han ärvde sin tron på väg hem från ett korståg i Palestina. Han hamnade i krig med Frankrike, inlemmade Wales med England (men inte Skottland - det misslyckades, trots att Edvard och hans bågskyttar besegrade skottarna vid Falkirk 1298). Vidare avskaffade Longshanks åtskilliga feodala rättigheter och effektiviserade förvaltningen.
Sitt storslagna eftermäle har Edvard I emellertid fått på grund av det parlament han sammankallade 1295. Det går under beteckningen the Model Parliament eftersom det på flera sätt lade grunden för parlamentets centrala position i den brittiska historien. Dessutom kom man ända till 1832 att följa den praxis för representation som tillämpades under Edvard för första gången.
Bakgrunden var i korthet att kungen behövde skaka fram pengar till alla sina krig. Att då kalla till ett "parliamentum" - ett slags rådslag - var ingen nyhet. Oftast bestod det av rikets stormän, men någon gång också av det lägre ridderskapet och en utvald grupp borgare.
Någon fast princip för vilka som fick vara med, hade dock aldrig utarbetats. Till yttermera visso kunde rådslaget emellanåt faktiskt användas som ett vapen mot kungen. Så hade skett 1265, under Henrik III.
Men år 1295 fastslog Edvard klart och tydligt vad som gällde. Sedan tidigare var som sagt baroner, ärkebiskopar och biskopar självskrivna. Dessa fick nu veta att "vad som rör alla bör godkännas av alla". Och följaktligen fick varje grevskap välja två riddare som sina representanter; detsamma gällde för varje stad (fast då två borgare). London tilläts på grund av sin storlek skicka hela sex representanter.
Och på det viset skulle det alltså fortsätta. I över femhundra år.
Nu vore det naturligtvis ytterst anakronistiskt att utifrån detta dra slutsatsen att England år 1295 blev ens tillnärmelsevis demokratiskt. Snarare bidrog the Model Parliament till att stärka kungens makt, på stormännens bekostnad. Och i det spelet var riddare och borgare bara statister.
Icke desto mindre blev sättet som kung Edvard utnyttjade parlamentet på snart mönsterbildande. Här uppe hos oss tog exempelvis Gustav Vasa efter och drev igenom sin egen (självsvåldiga) politik med hjälp av ett antal riksdagar. Fast det skedde så klart över 200 år senare - och då med en och annan bonde närvarande.
Till alla mammonsträlar här på jorden
HEJ!
Vad har ord som kalmera, fagerlockig, fejdlysten och mammonsträl gemensamt? Jo, de har alla utrangerats ur den senaste upplagan av SAOL (den 13:e).
Men varför har så egentligen skett, frågar sig vän av ordning? Blotta åsynen av dessa ord får det ju att vattnas i munnen på en!
Ta fagerlockig exempelvis. Låter inte det som det optimala ordet för att beskriva en däka i någon antediluviansk folksaga? Eller varför inte den lengula prinsessan i Frödings "Ett gammalt bergtroll"? Hon är inte vacker eller snygg eller skön. Hon har inte en tjusig koaffyr.
Hon är endast fagerlockig.
Eller ta ett uttryck som kalmera sig. Det behöver vi väl alla lite till mans då och då? När sinnet rinner över? Dessutom använder oraklet Björn Hellberg det i "På spåret" i snart sett varje program. Ska vi sitta där som frågetecken då, medan tåget passerar revy!
Och fejdlysten ut i fingerspetsarna är åtminstone mången arg debattör. Tror ni mig inte, så ratta bara in Göran Greider eller Åsa Linderborg på dumburken - och det kommer tvivelsutan att slå gnistor. Fast nu, nu slutar de nog att larma och göra sig till när som helst. Nu framstår de strax som ett under av trankilitet - ty det ordet överlevde senaste gallringen.
Största smolket i glädjebägaren är emellertid utrensningen av mammonsträlen. För det epitetet passar faktiskt som hand i handske på varenda kotte nu för tiden. Mycket vill ha mer, heter det. Mer i plånboken, högre lägstalön, ökade vinster, tätare utdelningar, slopade värnskatter, lägre styrränta och fan och hans mormor.
Gud är död, sa Nietzsche. Och det må så vara. Men mammon lever. Vi är alla hans lakejer - Horace Engdahl icke undantagen.
Venus födelse
(Klicka här för en bättre bild)
HEJ!
Enligt myten föddes Afrodite (Venus) ur havets skum utanför Cyperns kust. Därför är också ett av hennes tillnamn Kypris (den cypriska).
En av dem som tolkat denna händelse i sin konst är Sandro Botticelli (1445-1510). Runt 1480 utförde han verket Venus födelse för medicéernas Villa di Castello. I det ses kärleksgudinnan stå naken på en snäcka, i ett regn av rosor. Hon är omgiven av bland annat Zefyros, västanvinden och en nymf i purpurfärgad mantel. I fonden kan man skymta en dunkel trädlund, och bakom den det grönskimrande havet.
Konstverket hör tidsmässigt hemma i renässansen. Men vid en första anblick kan man fråga sig om det även är ett renässansverk rent stilmässigt.
Nu hänger ju svaret på den frågan för all del ihop med vad man lägger i begreppet. Icke desto mindre finns det en poetisk sprödhet och en svävande, eterisk lyster över hela tavlan. Vilket kanske inte är det man först kommer att tänka på när det gäller renässanskonst.
Här finns inte mycket av Michelangelos monumentalitet, av Masaccios geometriska balans och Leonardos och Verrocchios nästan anatomiska realism.
Samtidigt beskriver ju verket en antik myt. Och detta att hämta sina motiv i antiken är ju ett av det mest typiska renässansdragen.
Dessutom finns det en sensualitet i Venus nakenhet, som vittnar om en ny tid. Hennes pose är fotad på en antik staty, och den har också något statuariskt över sig. Men med det upphöjda trängs även något jordbundet och kroppsligt. Man brukar tala om ett nyplatonskt inflytande, dvs att det kristna och antika smälter ihop till en ny helhet. Den sinnliga Venus får drag av den himmelska Jungfru Maria - och vice versa. Själ och kropp, ande och materia tar färg av varandra i ett aldrig upphörande utbyte.
Och precis där någonstans ligger väl också storheten i Venus födelse. Verket spretar åt många olika håll, beskriver en rörelse såväl uppåt som nedåt. Är på samma gång förändring och vila.
Liksom mytens Afrodite föds det på nytt varje dag.
Cornelis och kalla kriget
HEJ!
Två apor sitter på varsin tron
vad tror ni att aporna heter?
Den ene tjattrar om revolution
den andre om månraketer.
("Jag har en spricka i läppen", 1964)
Så beskriver Cornelis Vreeswijk (1937-1987) det kalla krigets två supermakter, USA och Sovjetunionen. Och kanske kommer man, kanske gör man det redan - ser på det kalla kriget som ett närmast obegripligt käbbel mellan två tjattrande apor. Hela konflikten sjunker in i historien och påminner snart om för länge sedan överståndna religiösa strider, exempelvis mellan katoliker och ortodoxa, eller mellan katoliker och protestanter.
Jesus är gudomlig och mänsklig. Nej, han är gudomlig.
Vägen till lyckan stavas kommunism.
Att någon med liv och lust har skrikit ut slagord av den här typen, kan förefalla märkligt, som en rest från svunna tider.
Men när Cornelis Vreeswijk sjöng om revolutioner och månraketer, så befann han sig mitt uppe i det kalla krigets mest akuta fas. Kubakrisen hade två år på nacken. Vietnamkriget trappades upp under president Johnson. Massiv vedergällning (att varje kommunistisk attack mot väst skulle besvaras med USA:s hela kärnvapenstyrka) lydde som princip.
Tjatter och käbbel förvisso. Men på ett sätt som kunde få för mänskligheten katastrofala konsekvenser.
Denna andra, mer allvarliga sida av konflikten kommer också fram i slutet av visan. Där berättar nämligen Cornelis om "den stackars lille japanen", som varken har ben eller armar kvar, eftersom han fått en "a-(tom)bomb" på sitt hem.
Över huvud taget finns det i "Jag har en spricka i läppen" en viss vacklan mellan det groteskt överdrivna, det småputtrigt komiska och det utsatta tidsläget - även om det komiska hela tiden skiner igenom.
På det viset är Vreeswijk naturligtvis ett barn av sin tid. Att häckla det kalla kriget, och samtidigt frukta att det skulle övergå i ett tredje världskrig, blev nästan till en litterär genre under de här åren. Protestsångarna i USA tog väl i allmänhet sig själva på något större allvar. Men tendensen till att blanda komik och tragik finns även där.
Det som slår en när man lyssnar på just den här visan, är dock att den inte känns riktigt så förpassad till historien som annat från det "överpolitiska" sextio- och sjuttiotalet. Naturligtvis har det till viss att göra med att "Jag har en spricka i läppen" också innehåller andra verser, av mer allmängiltigt slag.
Men till denna känsla bidrar också det komiska, förvandlingen av supermakternas ledare till två apor (av vilka den enes skalle är "kal och bar" och den andra bara har "fransar kvar"). För på samma sätt som de mest glödande appeller för den ena eller andra sidan i en religiös konflikt ganska snart blir oläsliga, så är många av de alltför högstämda protestvisorna idag tämligen döda. Det som lever är det som på något sätt har lyft från det omedelbara sammanhanget. Som inte har följt med den aktuella konflikten ned i djupen
Sällan passar denna truism bättre in, än när det kommer till konst från den period, som blev till historia över en natt.
Två apor sitter på varsin tron
vad tror ni att aporna heter?
Den ene tjattrar om revolution
den andre om månraketer.
("Jag har en spricka i läppen", 1964)
Så beskriver Cornelis Vreeswijk (1937-1987) det kalla krigets två supermakter, USA och Sovjetunionen. Och kanske kommer man, kanske gör man det redan - ser på det kalla kriget som ett närmast obegripligt käbbel mellan två tjattrande apor. Hela konflikten sjunker in i historien och påminner snart om för länge sedan överståndna religiösa strider, exempelvis mellan katoliker och ortodoxa, eller mellan katoliker och protestanter.
Jesus är gudomlig och mänsklig. Nej, han är gudomlig.
Vägen till lyckan stavas kommunism.
Att någon med liv och lust har skrikit ut slagord av den här typen, kan förefalla märkligt, som en rest från svunna tider.
Men när Cornelis Vreeswijk sjöng om revolutioner och månraketer, så befann han sig mitt uppe i det kalla krigets mest akuta fas. Kubakrisen hade två år på nacken. Vietnamkriget trappades upp under president Johnson. Massiv vedergällning (att varje kommunistisk attack mot väst skulle besvaras med USA:s hela kärnvapenstyrka) lydde som princip.
Tjatter och käbbel förvisso. Men på ett sätt som kunde få för mänskligheten katastrofala konsekvenser.
Denna andra, mer allvarliga sida av konflikten kommer också fram i slutet av visan. Där berättar nämligen Cornelis om "den stackars lille japanen", som varken har ben eller armar kvar, eftersom han fått en "a-(tom)bomb" på sitt hem.
Över huvud taget finns det i "Jag har en spricka i läppen" en viss vacklan mellan det groteskt överdrivna, det småputtrigt komiska och det utsatta tidsläget - även om det komiska hela tiden skiner igenom.
På det viset är Vreeswijk naturligtvis ett barn av sin tid. Att häckla det kalla kriget, och samtidigt frukta att det skulle övergå i ett tredje världskrig, blev nästan till en litterär genre under de här åren. Protestsångarna i USA tog väl i allmänhet sig själva på något större allvar. Men tendensen till att blanda komik och tragik finns även där.
Det som slår en när man lyssnar på just den här visan, är dock att den inte känns riktigt så förpassad till historien som annat från det "överpolitiska" sextio- och sjuttiotalet. Naturligtvis har det till viss att göra med att "Jag har en spricka i läppen" också innehåller andra verser, av mer allmängiltigt slag.
Men till denna känsla bidrar också det komiska, förvandlingen av supermakternas ledare till två apor (av vilka den enes skalle är "kal och bar" och den andra bara har "fransar kvar"). För på samma sätt som de mest glödande appeller för den ena eller andra sidan i en religiös konflikt ganska snart blir oläsliga, så är många av de alltför högstämda protestvisorna idag tämligen döda. Det som lever är det som på något sätt har lyft från det omedelbara sammanhanget. Som inte har följt med den aktuella konflikten ned i djupen
Sällan passar denna truism bättre in, än när det kommer till konst från den period, som blev till historia över en natt.
Commodus i våra hjärtan
HEJ!
Kejsare Marcus Aurelius Commodus Antoninus var ingen rolig typ, åtminstone inte om man får tro filmen Gladiator.
Nu bör man kanske inte använda sig av Hollywoodfilmer som källor till historisk kunskap. Men faktum är, att om man går till läggen (ex Historia Augusta från 300-talet) så snarast förstärks bilden av Commodus som en ytterst obehaglig figur.
Och det började tidigt. Redan som barn var Commodus "osedlig, grym och liderlig". I sin ungdom ägnade han sig mest åt utsvävningar; något som han skulle fortsätta med hela sitt liv. Inte sällan pågick festandet in på småtimmarna, för att slutligen rundas av med att Aurora hälsades välkommen på någon bordell.
Som kejsare - vilket han var 180 -192 - lämnade han snart över de dagliga statsärendena till en undersåte (Perennis). Därefter kunde Commodus på heltid rumla om i sitt palats, i sällskap med sina 300 älskarinnor och lika många homosexuella män
Dock hann han med att låta avrätta folk på löpande band: konsuler, prokonsuler, prefekten för livgardet, sin syster Lucilla, sin hustru, oskyldiga, "anonyma" som av någon anledning inte behagade honom.
Metoderna varierade: en slängdes in till en grupp vilddjur. En annan bjöds på förgiftade fikon. En tredje, överviktig man, lät han skära upp buken på, så att inälvorna rasade ut på marken. Han slog ihjäl folk med stridsklubba, iförd kvinnokläder och ett lejonskinn. Han sköt prick med pil och båge på handikappade.
Flera av kejsarens offer överlevde trots allt hans infall - men till vilket pris? För han tvingade sina älskarinnor att låta sig våldtas i hans åsyn. Han beordrade dyrkare av gudinnan Bellona att hugga av sig armen och "Isiskultens anhängare [...] att misshandla sina bröst med tallkottar tills de var nära att dö". På en persons huvud lät han placera en stare "som i tron att den letade efter mask med sitt pickande åstadkom varbölder på mannens huvud".
Någon gång fick han för sig att leka läkare och tappa folk på blod. En annan sysselsättning var att sticka ut någons öga eller krossa någons fot. Något mer oskyldig var väl hans faiblesse för att blanda avföring i de elegantaste rätter?
I filmen slåss Commodus ju på gladiatorarenan, och så skedde verkligen, om man nu ska förlita sig på Historia Augusta. Han våldförde sig också på sin syster, ja faktiskt på flera av dem. Han kom även på kant med senaten, bland annat därför att han krävde att Rom skulle kallas upp efter honom själv.
Slutligen ändades Commodus liv lika brutalt som man kunde förvänta sig: den 31 december år 192 fick han gift av sin älskarinna Marcia. Och när det inte tog, ströps han i badkaret av en brottare vid namn Narcissus.
Ha en trevlig kväll!
Kejsare Marcus Aurelius Commodus Antoninus var ingen rolig typ, åtminstone inte om man får tro filmen Gladiator.
Nu bör man kanske inte använda sig av Hollywoodfilmer som källor till historisk kunskap. Men faktum är, att om man går till läggen (ex Historia Augusta från 300-talet) så snarast förstärks bilden av Commodus som en ytterst obehaglig figur.
Och det började tidigt. Redan som barn var Commodus "osedlig, grym och liderlig". I sin ungdom ägnade han sig mest åt utsvävningar; något som han skulle fortsätta med hela sitt liv. Inte sällan pågick festandet in på småtimmarna, för att slutligen rundas av med att Aurora hälsades välkommen på någon bordell.
Som kejsare - vilket han var 180 -192 - lämnade han snart över de dagliga statsärendena till en undersåte (Perennis). Därefter kunde Commodus på heltid rumla om i sitt palats, i sällskap med sina 300 älskarinnor och lika många homosexuella män
Dock hann han med att låta avrätta folk på löpande band: konsuler, prokonsuler, prefekten för livgardet, sin syster Lucilla, sin hustru, oskyldiga, "anonyma" som av någon anledning inte behagade honom.
Metoderna varierade: en slängdes in till en grupp vilddjur. En annan bjöds på förgiftade fikon. En tredje, överviktig man, lät han skära upp buken på, så att inälvorna rasade ut på marken. Han slog ihjäl folk med stridsklubba, iförd kvinnokläder och ett lejonskinn. Han sköt prick med pil och båge på handikappade.
Flera av kejsarens offer överlevde trots allt hans infall - men till vilket pris? För han tvingade sina älskarinnor att låta sig våldtas i hans åsyn. Han beordrade dyrkare av gudinnan Bellona att hugga av sig armen och "Isiskultens anhängare [...] att misshandla sina bröst med tallkottar tills de var nära att dö". På en persons huvud lät han placera en stare "som i tron att den letade efter mask med sitt pickande åstadkom varbölder på mannens huvud".
Någon gång fick han för sig att leka läkare och tappa folk på blod. En annan sysselsättning var att sticka ut någons öga eller krossa någons fot. Något mer oskyldig var väl hans faiblesse för att blanda avföring i de elegantaste rätter?
I filmen slåss Commodus ju på gladiatorarenan, och så skedde verkligen, om man nu ska förlita sig på Historia Augusta. Han våldförde sig också på sin syster, ja faktiskt på flera av dem. Han kom även på kant med senaten, bland annat därför att han krävde att Rom skulle kallas upp efter honom själv.
Slutligen ändades Commodus liv lika brutalt som man kunde förvänta sig: den 31 december år 192 fick han gift av sin älskarinna Marcia. Och när det inte tog, ströps han i badkaret av en brottare vid namn Narcissus.
Ha en trevlig kväll!
