Rosens namn

HEJ!

Redan på håll känner man att det är något högst säreget med byggnaden. De olika partierna tycks närmast vara hoppusslade, liksom klistrade vid varandra som klossar från vitt skilda byggsatser.
   Ett bastant torn och vapenhuset går i samma, nästan kalkvita färg. Mörkare i nyansen är långhuset, ett absidförsett gravkor och de bägge korsarmarna, samt två ytterligare gravkor, varav ett skiljer sig ordenligt från de andra i stil och utförande.
   Inalles alltså: ett torn, två korsarmar, tre gravkor. Och då talar vi ändå bara om södersidan.
   Vilken röra!
   Samtidigt finns det även något som inger en känsla av enhet - som att det ändå borde se ut på just det här viset. Man tycker sig kunna ana en grundstruktur, omöjlig att riktigt få grepp om från marken. Men om bara utsiktsposten vore en annan, så skulle det nog vara möjligt att få denna aning bekräftad.
   Åtminstone hoppas man på det.
   När man sedan träder in genom träporten förstärks inledningsvis det intrycket: kryssvalven, det pampiga mittskeppet, triumfkrucifixet vid ingången till koret. Det hänger ju faktiskt ihop.
   Fast strax därpå förvillar man sig in i det ena gravkoret efter det andra. In i små prång och nischer med lågt i tak och djupa fönster. Med inga fönster alls. Här ligger visst Magnus Nilsson (svensk kung ca 1125-1130). Och här är en minnesvård över Ragnvald Knaphövde (svensk motkung på 1120-talet). Där på väggen skymtar man ett skäggprytt huvud på en medeltida kalkmålning, som förmodligen ströks över under reformationen, men som nu med tålmodig hand har tagits fram på nytt.
   Och vänta - här är en stentrappa; därnere syns koret och altaret, en trefönstergrupp, en snidad predikstol. Och så plötsligt, bakom tjockt glas, en hög med sarkofager tillhörande ätten Douglas.
   Förvirringen är åter total.
   Var har jag egentligen hamnat?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0