Patrik Godin

Det är väl lite passé att klaga på Herman Lindqvist, Men i ett tv-program för ett antal år sedan hävdade han att svenskar inte alls var vidare nationalistiska. Och så jämförde han med Frankrike, där han då bodde: där tog minsann folk ton närhelst nationalsången klingade.

En historiker som medverkade i programmet argumenterade emot Lindqvist - på goda grunder. För i själva verket är nog svenskarna minst lika nationalistiska som de flesta andra nutidsmänniskor.

Dels därför att vi är en nation med mycket gamla anor. Dels därför att Sverige - i likhet med snart sett vartenda annat land på jorden - har hela sin (succéartade) moderniseringsprocess instoppad i en mytologisk berättelse, som osar av nationalism i varenda stavelse.

Jag talar naturligtvis om folkhemmet. Om den svenska välfärdsstaten.

När folkhemmet lanserades - i ett riksdagstal av Per Albin Hansson 1928 - och sedan tog gestalt under 30-talet och decennierna därefter, så handlade en hel del om rättigheter. Meriterad för det var man per automatik i egenskap av att vara svensk: man var född här, man talade språket och man var en del av den svenska kulturen.

Klyftor skulle minska, fattigdom, arbetslöshet och trångboddhet bekämpas. Visst poängterades skyldigheter som arbete, skatt och att "dra sitt strå till stacken". Men för att alls få problem med meriteringen skulle man vara av ett främmande etniskt ursprung ("tattare"), psykiskt handikappad eller på annat sätt förment avvikande.

Sedan dess har mycket hänt, både världen och Sverige är i grunden förändrade. Därför har också meritkraven för folkhemmet tvingats att delvis omskrivas. Numera ska man in i samhället, in på bostadsmarknaden, göra det svenska språket till sitt. Men det räcker inte, dvs att vara eller bli svensk och bo i Sverige är inte nog, eller ens det viktigaste (utom, möjligtvis, för SD). Det gäller också att inte slås ut ur skolan, att inte bli sjuk eller arbetslös och hamna på fel sida av "arbetslinjen". Meriteringen kräver aktivitet, synlig närvaro, kunskap, pliktuppfyllelse.

Det var på detta borgarna vann valet. Och socialdemokraterna tycks ha köpt den omstöpta välfärdsberättelsen och arbetar nu febrilt på att göra den till sin (ex. genom att klä den i mjukare ordalag, i ett slags människokärlekens och underifrånperspektivets fernissa).

Så ser den nutida svenska nationalismen ut.

Man brukar tala om historiens drivkrafter; alltså om ett slags motorer som driver på historien. En historiematerialist kan hävda att den dagliga kampen för brödet ständigt hållit det förflutna i rullning. En idealist, däremot, pekar hellre på idéer, på att den mänskliga tanken är vad som för utvecklingen framåt.

Att franska revolutionen alls ägde rum kan således förklaras på olika sätt. Antingen läggs tonvikten på de svältande massorna, på den franska statens ansträngda finanser, på handelskonkurrensen från Storbritannien. Eller också riktas fokus mot upplysningsidéerna - och då inte minst mot det hätska ifrågasättandet av relationen mellan folk och furste.

En mycket betydelsefull drivkraft av det senare slaget är nationalismen. Den innebär att en människas nationella tillhörighet tar sig uttryck i en ideologi. Hemvisten i just den eller den nationen kläs i vissa attribut och ges en särskild motivering. Exempelvis kan man tänka sig att den nationella karaktären sitter i blodet, i folksjälen, i rasen. Man har blivit en del av en nation genom födelsen in i den ('nation' kommer av latinets natio - 'födelse, släkt, folkslag') Då blir språk, kultur, religion och tradition honnörsord. Och nazismen vinkar om hörnet.

Men det går också att tänka sig nationstillhörigheten som någonting konstruerat. Som ett ord på ett papper, eller rättare sagt som en äkthetsstämpel i ett pass. Att tillhöra en nation är att vara medborgare i den. Det är fullt möjligt att vara en del av flera nationer, att omfattas av dubbla lojaliteter och att hålla en flagga i varje hand. Dessutom går det att byta nationstillhörighet. Betydelsen är politisk: att vara medborgare i ett land är att utgöra en politisk kraft.

Var man än väljer att lägga tyngdpunkten, är det svårt att hitta en mellanstatlig konflikt under de senaste tvåhundra åren, där inte nationalismen på ett eller annat sätt varit inblandad. Även i många inomstatliga konflikter har nationalismen varit ett nog så viktigt inslag; exempelvis i Österrike-Ungern innan första världskriget. Eller i dagens Irak.

Med detta sagt kan man ju ändå inte låta bli att fråga sig, om det ens finns något sådant som historiens drivkrafter. Kanske är detta med det förflutnas motorer till syvende och sist endast en efterhandskonstruktion: de efterlevandes sätt att bringa ordning i kaos.

Jag fick ett mail, som började så här:

Hej,
Studio Total fick i uppdrag av Hotel Gothia Towers att hjälpa dem visa sitt engagemang för kultur. Tillsammans bestämde vi oss för att göra ett litterärt experiment.

Vi började med att välja ut Sveriges elva viktigaste författare. Vanligtvis letar alla från Borås tidning till Svenska akademin efter bästa författare. Vi valde alltså en annan väg och lät en jury bestående av femton lektorer, recensenter och bloggare fundera kring vad viktig egentligen innebär. Är det någon som säljer många böcker, inspirerar andra, uppfinner nya sätt att skriva, översätts till många språk eller någonting helt annat?

Juryn fastnade till slut för Katarina Mazetti, Emma Hamberg, Kristian Lundberg, Theodor Kallifatides, Karin Wahlberg, Linda Olsson, Peter Fröberg Idling, Ida Säll, Beata Berggren, Stefan Lindberg och Ronnie Sandahl

De här - "Sveriges elva viktigaste författare" - fick i uppdrag att skriva varsitt kapitel i en ny bok, SLUMP.

Jag ska villigt erkänna, att med undantag av Kallifatides, har jag inte läst någon av dem (om inte krönikor i Aftonbladet av Ronnie Sandahl räknas). Frågan är om det säger mest om mig eller om de "lektorer, recensenter och bloggare" som stått för urvalet.

Hur som helst kan jag ju nu - genom att läsa SLUMP - i ett slag råda bot på denna min brist. Det ser jag fram emot.

Det är mycket Bruno K. Öijer just nu. Hans nya diktsamling - Svart som silver - hyllas unisont i de större tidningarna. Dessutom intervjuas han titt och ofta i alla upptänkliga medier. Därmed får han också tillfälle att bre ut sig, att lägga sin analys av tillståndet i världen på bordet.

Ganska snart får man nog konstatera att han i mångt liknar Sara Lidman: lika stor som han är som diktare, lika lite har han egentligen att säga om vår tid. Eller fel: han har hur mycket som helst att säga - och han gör det bättre än de flesta - så länge han talar poesi.

På prosa, dvs. som intervjusvar, gör hans tankar ett ganska platt intryck. Vår tids människa är ytlig, alla vill bli kändisar, vi är förvandlade till varor, till konsumtionshungriga djur som ständigt och jämt sätter det inre på undantag.

Katastrofen står med andra ord för dörren.

Det kan nog vara på det viset. Men man skulle ju lika gärna (och med bibehållen trovärdighet) kunna hävda motsatsen: att mänskligheten sällan varit så fixerad vid själens många schatteringar som den är idag. Utbildningsnivån är högre än någonsin förr, den materiella standarden och den politiska friheten likaså. Den mänskliga tanken har förmodligen aldrig haft så stora möjligheter att söka sig utanför det allom givna (såsom religionen) och det omedelbart begränsande (såsom hunger och sjukdom).

Ergo: historiskt många människor har numera tid, ekonomi, frihet och förmåga nog att stirra inåt, att grubbla sig dubbel - och att läsa poesi.

Jag föreslår att de börjar med Bruno K. Öijers.

All stor dikt handlar om kärlek och död, hävdade den walesiske poeten Dylan Thomas. Och det är naturligtvis sant - även om det kan tyckas vara en truism. Dessutom kan ju "kärlek och död" utan problem växlas in mot exempelvis "livet", "sökandet efter en mening" - eller varför inte mot "identitet".

Vem är jag: se där en fråga som genom historien ställts betydligt oftare än den besvarats!

Och ändå går det inte att komma ifrån, att många av 1990- och det begynnande 2000-talets populäraste romaner och teveserier har innehållit mycket av den varan; av identitet alltså. Tänk Zadie Smiths Vita tänder, tänk Seinfeld - och tänk Soprano's.

Den första säsongen av den sistnämnda serien började sändas i repris igår i SVT. Och redan i första avsnittet grubblar Tony Soprano över sig själv. Det som gör det extra intressant är att han därtill kopplar sin egen vacklande identitet (han har ju fått panikångest, och är kanske inte alls den han tror sig vara) till en mer generell, amerikansk självbild. Hos sin analytiker frågar han: vad hände med Gary Cooper, den tysta, starka typen?

Underförstått: jag vill inte sitta här och svara på frågor, jag vill inte gräva i mig själv. 'Vem är jag' ska inte utgöra något problem, det är en icke-fråga

Därmed sätter Tony fingret inte bara på sin egen person, och på Soprano's som teveserie. Han antyder också vad som hänt med litteratur och teve de senaste 25 åren: ask no questions har förbytts mot ask 'em all. Det är i slitningen mellan en äldre självförståelse och ett "nytt", postmodernt identitetsgrubbel som Soprano's hämtar mycket av sin kraft.

Det finns gott om klassiska skildringar av den svenska staden i vår litteratur. Tänk bara på inledningen till Strindbergs Röda rummet, på Fogelströms Stad-serie - och du har Stockholm. Slå i de flesta av Hjalmar Bergmans romaner och noveller - och fram träder drag av Västerås och Örebro. Under senare år har Göteborg fångats av bl a Åke Edwardson.

Listan kan göras lång.

Frågan är hur klassisk den här skildringen är:

Det blåser upp en frisk vind från havet och packar dimman tätare mot land, innan hon sönderrives och försvinner. Kanalen [...] röres upp av vågsvallet och sprider åt alla håll en tjock, vidrig lukt av alla industrins upplösta avskräden, blandade med varandra. Vattnet är svart och tranglänsande, men efterhand som fabrikerna börjar uttömma sitt slamvatten uppstå olikfärgade fläckar runt kloaktrummornas mynningar... Här spy fabriker av alla slag ut sin orenlighet...

Texten är författad av Axel Danielsson år 1894. Vilken staden är, tål ju att tänkas på.

11 september - det är ett datum som mycket länge kommer att vara förknippat med ett terrordåd. Därför kan man också säga att det på sätt och vis har förändrat tiden. Det finns ett före och ett efter 9/11.

Dessutom avled ju för fem år sedan utrikesminister Anna Lindh - även det en tilldragelse som direkt tar plats på den stora historiska arenan.

Inte sällan kan dock händelser, som hos eftervärlden knappt alls har etsat sig fast, ändå tjäna som en ingång till en tid och en stämning.

En sådan händelse är russinbomberna över Berlin.

Som bekant kunde ryssarna och de allierade inte komma överens om hur Tyskland skulle behandlas efter andra världskriget. Ryssarna ville sätta åt landet, hålla det på mattan för att förhindra en upprepning av invasionsförsöket i juni 1941.

De allierade, däremot, (med USA i spetsen) ansåg att ett Tyskland som snabbt kom på fötter skulle borga för en demokratisk utveckling. Ett led i detta blev att införa en ny valuta (D-mark), bl.a. för att få bukt med inflationen.

Ryssarna ansåg detta vara otillbörligt, anklagade de allierade för att bryta den överenskommelse om Tysklands öde som träffats (och som innebar att landet spjälkats upp i fyra ockupationszoner, med Berlin som en delad stad inne på östtyskt, dvs. ryskt, territorium).

Så Stalins svar på D-marken blev att försätta västra Berlin i blockad.

För att inte befolkningen i Västberlin skulle svälta ihjäl, upprättade de allierade en luftbro, som dygnet runt i över 300 dagar flög in förnödenheter till de utsatta.

En av piloterna som deltog i aktionen var flyglöjtnant Gail S. Halvorsen. Vid en flygning hade han pratat med några barn på flygplatsen Tempelhof i Berlin. Han lovade dem då att kasta ut godis från sitt plan vid sin nästa tur till staden.

Och han höll vad han lovade. Nästa dag seglade små paket med russin och choklad ned från himlen - till barnens stora förtjusning, får man anta.

Så småningom utökades "russinbombningarna", och sju hela plan släppte dagligen ned 6000 godispaket i vad som kallades Operation Little Vittles.

För kalla kriget som helhet spelade denna episod ingen som helst roll; knappast heller för den succé som luftbron över Berlin till slut blev för de allierade.

Men för flera av de barn, som fick ett godispaket sig tilldelat direkt ur skyn, måste operationen å andra sidan ha hört till det väsentligaste som ägde rum under de tidiga efterkrigsåren.

Tropos är grekiska och betyder "vändning". I språkligt hänseende kan det innebära att ett ord eller uttryck "vänds" på ett sätt som gör att det framstår i ny dager.

Detta kan åstadkommas på olika vis, med olika medel - exempelvis med en liknelse. Så här låter det hos den ryske poeten Vladimir Majakovskij:

Jag kunde

                      som en varg

                                            äta upp

                                                                 byråkratin

Jaget liknas vid en glupsk varg, och i en bild fångas en av den moderna världens många kännetecken: människans inte helt problemfria förhållande till pappersvändarna.

Ett annat verktyg för att vända och vrida på språket är metaforen. Det grekiska ordet metafora innebär att något bärs från en plats till en annan. I ett ord som 'bordsben' är det således benet som flyttats. Därmed har det också fått en annan betydelse än den ursprungliga.

Hos obestridliga mästare, som Tomas Tranströmer, kan metaforen verkligen rucka på och kasta omkring orden, så att världen och tingen plötsligt får ett nytt innehåll:

Jag stod i ett rum som fyllde alla ögonblick -

ett fjärilsmuseum

Likväl är det icke utan faror. Man sover även på natten i släden, ty på grund av de korta dagarna är det nödvändigt att tillryggalägga större delen av resan nattetid. Då händer det, att de som somnar in, till en början känner vissa smärtor i trakten av njurarna. Därpå följer domning i lederna och känslolöshet, och man dör av kölden.

Så rapporterar den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti från vårt land på 1670-talet. Han är tämligen imponerad av hur förhållandevis smärtfritt det är att resa här. Det är lätt att få tag i åkdon och uthärdliga nattläger. Bönderna är tjänstvilliga, sängarna "rätt goda".

Mindre nöjd är italienaren med maten, som mestadels sägs bestå av saltat och rökt fläsk samt nötkött. Ölet smakar rök och är tjockt och svart.

Som framgår av citat ovan är resor vintertid emellertid ganska riskfyllda. Förutom kölden utgör också bräckliga isar en fara. Faktiskt är det så vanligt att slädar försvinner ned i djupen, att olyckor av det slaget varken förvånar eller förskräcker, skriver Magalotti.

Under det vid jämförelse mycket kalla 1600-talet är dock de svenska isarna säkra från jul till mars. De danska, däremot, är alltid farliga. De höll förvisso för Karl X, men en dansk is kan spricka när som helst. 

Därför kallas också klena isar i gemen för "danska isar". Och enligt Magalotti anspelar detta ordstäv för en svensk inte bara på det frusna vattnet, utan också på den danska nationens karaktär.

Den är som en aprilis: "falsk och föga att lita på". 

I Torgny Lindgrens underbara Merabs skönhet (1983) böjs verbet "att dö" konsekvent med dödde i preteritum (imperfekt). Ja, Lindgren går till och med så långt att han på ett ställe använder har dödde som supinumform.

Annars utgör ju döden ofta adjektivkramarnas favoritobjekt. För adjektiv som död, döv och flintskallig går inte att kompareras, heter det. Döv, dövare, dövast? Nej, nej! Antingen är man döv, eller så är man det inte. Och: ett hårstrå på huvudet innebär att man inte längre är flintskallig. Så hur skulle det kunna böjas?

Och så vidare.

Några - som, misstänker jag, Fredrik Lindström - hävdar dock att det går alldeles utmärkt att bända på döden. Död, dödare, dödast - se där hur enkelt det var!

Själv tycker jag att den typen av diskussioner är grammatikens själva kärna. För vad är egentligen grammatik om inte ett språk om språket? Ett verktyg för att komma åt det som vi använder för att komma åt nästan allting annat: orden, meningarna, texten och talet.

Att öva sig i och lära sig grammatik är att utveckla ett slags metatänkande. Det är att ställa sig utanför sig själv som språkbrukare och titta in.

Så det är bara att traggla på.