Patrik Godin

För den som lever i historiens framkant - alltså nu - är det lätt att tro att man sitter inne med facit. Så här blev det. Allt som hänt i historien hade som syfte just det här. Demokrati. Industrialism. Västvärldens hegemoni. Kapitalism.

Detta påverkar naturligtvis sättet att läsa av och tolka historien. Det som pekar ut riktningen mot nuet lyfts fram och avtäcks. Det som spretar, avviker och grumlar tas bort. Därmed blir historien organisk, styrd av lagar och möjlig att analysera i form av orsak och verkan.

Å andra sidan kan man hävda att det som hänt, den utveckling som skett, beror på en oräknelig mängd slumpmässiga faktorer. Första världskriget behövde inte ha ägt rum - om bara inte chauffören av det österrikiska kronprinsparets bil hade kört fel. Och därmed rätt i händerna på Gavrilo Princip.

Och tänk om Adolf Hitlers far Alois hade slagit ihjäl sin son. Eller om sonen kommit in på konstakademin i Wien. Blivit framgångsrik, avlönad, vanlig.

Nu blev det inte på det viset, utan vad mänskligheten fick var det blodigaste århundradet i historien. Varför det föll sig så är något av det som historikerna sysslar med. Som skolan lär ut. Oavsett om historisk förändring är strikt orsaksbunden eller blott ett tillfälligheternas spel.

Kanske både och.

Med detta i åtanke så verkar det gamla påståendet att "all historia handlar om nuet" fullt rimligt. Det man vill uppnå genom historiska studier är inte i första hand kunskap om det förflutna, utan om sin egen samtid. Därför är det heller inget märkligt med att var tid ser på sig själv som historiens krön. Utan det perspektivet skulle vi inte ha en aning om vad i det förflutna som vi ska välja ut och göra till vårt - erövra genom att förstå det.

Världen krymper. Och man kan – litet smått hädiskt – fråga sig när det började. Var det när Egypten enades under en centralmakt för 5000 år sedan? Eller när Alexander den store ryckte fram genom Främre Orienten på 300-talet f. Kr.?

Resultatet av Alexanders framfart blev ju den kulturblandning, som går under namnet Hellenism. Den avspeglades i ett synnerligen vitalt vetenskapsutbyte i staden Alexandria i Egypten, där bland annat Euklides verkade. Alexander gick även så långt i sin iver att förena öst och väst, att han lät sina soldater äkta, enligt uppgift, 10 000 persiska kvinnor.

Några århundraden senare hade romarnas imperium växt till sig ordentligt. Och de betraktade kommunikationer och smidiga transporter som så viktiga, att de byggde vägar och förbindelseleder som stått sig in i vår tid. Varor av alla de slag strömmade från imperiets utkanter in i dess hjärta, patriciernas Rom.

På romarna följde sedan islams expansion; därpå mongolinvasionerna under det från europeisk synpunkt smått kaotiska 1200-talet. Men mongolerna öppnade upp en korridor mellan Europa och Fjärran Östern, vilket fick till följd att det civilisatoriskt högt utvecklade Kina flyttades ett par steg närmare den europeiska horisonten.

När sedan turkarna proppade igen den korridoren, hade européerna fått en sådan smak på det ”orientaliska”, att de genast sökte andra vägar till Österlandet. Resultatet blev Columbus, da Gama, Magalhaes och övriga sjöfarare.

Och därmed hade mänskligheten nått fram till en punkt, där världen var på väg att bli i det närmaste överblickbar. Kartor ritades, sjöfartsteknik utvecklades, navigeringsinstrument förfinades.

Fortfarande fanns dock fläckar på kartan. Fortfarande var världen så pass stor att den för gemene man framstod som främmande, farlig och ofta också fördomsfullt exotisk bara en bit bortom husknuten.

* * *

Men så kommer 1800-talet. Och en explosion sker, inte minst på teknikens område. Ångbåtar börjar trafikera haven. Suezkanalen byggs. Järnvägsräls läggs som ett gigantiskt nät över kontinent efter kontinent. Tropikmediciner och snabbskjutande gevär gör det möjligt att färga kartornas blinda fläckar; inte minst gäller det Afrika. Att resa jorden runt på 80 dagar framstår som äventyrligt och svårt, men är snart allt annat än Science Fiction.

(Ericssontelegraf, 1880-tal)

Och det är inte bara människor och varor och valutor som flödar. Även nyheter, tankar, ord och erfarenheter slungas mellan världsdelarna. Folk läser tidningar. Kablar läggs under vattnet, dras mellan stolpar till lands. Nyheten om en skjuten amerikansk president, om att en försvunnen skotsk missionär påträffats vid liv på östra stranden av Tanganyikasjön, når fler människor på kortare tid än någonsin förr i historien.

Så ja – världen hade börjat krympa för länge sedan. Men på 1800-talet sker det med en tidigare aldrig överträffad hastighet.

I A Vindication of the Rights of Women (1792) pläderar Mary Wollstonecraft förvisso inte för att kvinnor och män är på alla sätt lika. Inte heller håller hon före att just de fattiga bland kvinnorna är speciellt utsatta, och därmed värda en proportionellt sett större del av samhällets resurser.

Framför allt ger hennes text uttryck för en borgerlig syn på världen, såsom den uttrycktes av upplysningsförfattare under 1700-talet. Skillnaden är dock hennes fokus på kvinnan. Wollstonecraft menar att kvinnan ska ses som en tillgång i samhället, inte bara som en prydnad. Och därför - hävdar hon i motsats till Rousseau - så behöver kvinnor utbildning. Kvinnors kapacitet kan nämligen aldrig tas tillvara på ett för samhället effektivt sätt, om de inte utbildas för sin roll.

*  *  *

På Saint-Dominique, nuvarande Haiti, utbröt år 1791 ett stort slavuppror. Det började i de norra delarna, på sockerrörsplantagerna där, och spred sig sedan söderut. Haiti var då en fransk koloni, och en mycket inkomstbringande sådan. Förtrycket var hårt, brutalt och absolut. Men inspirerande av franska revolutionen reste sig alltså slavarna. Som en följd av de oroligheter revolutionen skapat i Frankrike, samt därför att Frankrike hamnat i krig med Storbritannien, så blev upproret framgångsrikt. Slaveriet avskaffades år 1793. Drygt tio år senare försökte Napoleon på nytt erövra ön, men misslyckades. Därmed blev Haiti den första kolonin i västra hemisfären att avskaffa slaveriet.

*  *  *

På många sätt var 1700-talet och det begynnande 1800-talet den tid då vår moderna värld föll på plats. Trots relativa misslyckanden, som i Wollstonecrafts fall - kvinnor fick ju exempelvis inte rösträtt eller rätt till högre utbildning i Sverige förrän över hundra år senare - så sattes då många frågor i fokus, som än idag står högt på den politiska agendan. En del handlar om kön, andra om etnicitet ("ras"). Till det kommer sådant som har med klass och nationellt ursprung att göra. Dessa frågor härrör bland annat från rörelser som nationalismen och socialismen - även de barn av den här tiden.

Franska revolutionen - och årtalet 1789 - får ofta utgöra symbolen för när den gamla världen välts över ända och ersätts av en ny. Det är inget fel i det, så länge man håller i minnet att revolutionen var så mycket mer än den franske kungens dekapitering i Paris. Det visar inte minst exemplen Mary Wollstonecraft och Haiti.

Vem vinner?

Om du någon gång under tidigt 1500-tal hade fått frågan: vilken del av världen kommer de närmaste femhundra åren att bli den världsledande - vad skulle du då ha svarat?
   Tja, förutsatt att du ens hade överblick nog att kunna ta dig an frågeställningen, så skulle svaret knappast bli Europa. Tror du det, är det förmodligen för att du har facit i hand.     
   Kina är nog ett rimligare antagande. Mingdynastin (1368-1644) där var framstående på många sätt. Det blåvita porslinet, naturligtvis. Men också statliga universitet som ett led i en större satsning på utbildning. Och ett sjöfartsväsen som tog kineserna till bland annat Östafrika. Dessutom hade de under lång tid genomgått en teknisk utveckling, som knappt ens hade börjat i väst. Pappret, boktryckarkonsten, krutet och kanonerna - allt fanns i Kina sedan länge.

 
Andra förslag är något av de stora muslimska imperierna som låg spridda över Asien. Moguldynastin i delar av nuvarande Indien. Safaviderna i dagens Iran. Det framgångsrika osmanska väldet med bas i det som numera är Turkiet.
   Det osmanska riket skulle under flera hundra år förbli en utmanare till Europa. Ett par gånger stod man utanför Wien. Det "turkiska" - liksom det kinesiska - blev på modet, ansågs exotiskt, mystiskt, orientaliskt och elegant.

Varför Europa?

Ändå blev det Europa som utvecklades till den ledande makten. Ekonomiskt, militärt och ideologiskt lade européerna under sig allt större arealer. 1914 stod över 80 % av jordens yta under europeiskt inflytande. Att allt fler frågar sig varför är därför inget att förundras över.
   Knappast heller att svaren på frågan varierar väldeliga.      
  En del bedömare tar sin utgångspunkt i det materiella. Militär och så småningom industriell teknik, silverfyndigheter som exploaterades i Nya världen, kol som en viktig faktor i industrialiseringen. Ja, till och med glasögonens intåg på 1300-talet (vilket möjliggjorde ett ytterst förfinat precisionsarbete under fler timmar på dygnet) har anförts som orsak till att Europa blev den ledande kontinenten i världen.
  Andra faktorer som anses vara viktiga är uppkomsten av en stark medelklass i Västeuropa. Den hade andra värderingar, andra drivkrafter och i mångt en annorlunda syn på tillvaron än adel och präster. Kopplas medelklassens medlemmar dessutom ihop med inomkyrkliga reformrörelser, som protestantism och kalvinism, förstärks bilden av en kontinent med delvis unika drag. 
   Som ett exempel på det kan man ta den arabiske historikern Ibn Khaldun. I jätteverket "Kitab al-Ibar" försöker han sig på att inte bara berätta om historiska händelser, utan även att analysera varför de har ägt rum. Ibn Khaldun anlägger på sätt och vis ett vetenskapligt perspektiv, vilket är ganska unikt i hans tid. Till det kommer också att han intresserar sig för det "globala", med hans mått mätt. Han inventerar främmande städer, länder och klimatzoner. Han skriver en världshistoria.

 (Ibn Khaldun, 1332-1406)

Samtidigt finns det hos Ibn Khaldun en slutenhet, en syn på den egna religionen och kulturen som oöverträffad och närmast oantastlig. Koranen har uppenbarat alla sanningar och sitter inne med alla svar. Religionen avgör vad som är värt - och tillåtet - för en vetenskapsman att befatta sig med. Det främmande och annorlunda, som kommer utifrån, kan i det perspektivet inte vara något gott.
   Ett sådant sätt att se på världen var inte unikt för Ibn Khaldun. Det fanns även i Kina - och i Europa. Men trots allt hände något i Europa, inte minst under den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet, något som gjorde att tro och vetande sakta men säkert släppte taget om varandra. 
   Européernas möten med sin omvärld skedde förvisso på ojämlika villkor, och var ofta tämligen ensidiga. Men fullt så opåverkade som man ibland velat göra gällande var européerna inte. I just detta faktum ligger en del av hemligheten med Europas dubiösa framgångssaga. 
  Vår världsdel öppnade sig - utan att riktigt erkänna det.

År 1492

Att gnugga årtal är knappast på modet nuförtiden. Fast det finns ju vissa årtal som man inte kommer runt. 1789 är väl ett, 1939 ett annat. 
   Och så - förstås - 1492.
   För det året föll Granada, morernas (muslimernas) sista fäste i Spanien. Nu var landet helt återerövrat. 
   Och nu var det redo att bli - Spanien.

 (Granadas fall 2 januari 1492, av Francisco  Pradilla Ortiz)

   De morer som blivit kvar tvångsdöptes och förvandlades till morisker, till skillnad från judarna som slängdes ut. Så småningom förpassades dock även moriskerna ut ur landet. 
   Spanien utvecklades till en nationalstat, till en supermakt med ett välde så vidsträckt att solen aldrig gick ner i det. De sociala skillnaderna var visserligen enorma; de olika landsändarna drog inte jämt, man talade inte samma språk och landet regerades emellanåt av tämligen verklighets-främmande kungar och drottningar.
   Men icke desto mindre var Iberiska halvön efter 1580 spansk, den var katolsk och europeisk. Och åtminstone den katolska kategorin utgjorde hörnstenen i de flestas identitet - vare sig man ville det eller inte.

Andalusien

I och med Granadas fall slogs också den unika andalusiska kulturen i södra och mellersta Spanien sönder en gång för alla. Detta område - al-Andalus - bestod av en blandning av olika kulturer och religioner. Den muslimska kulturen hade sedan 700-talet kommit att bli den dominerande, liksom det arabiska språket. Men här fanns också kristna och judar, vilka ofta även de använde sig av arabiskan; inte så få av dem hade dessutom konverterat, bland annat av ekonomiska skäl.
   När den spanska återerövringen av halvön tog ordentlig fart på 1200-talet, innebar det inte att den andalusiska kulturen gick i bitar. Städer som Cordoba, Malaga, Sevilla och Granada fortsatte att vara tummelplatser för människor med skilda religiösa övertygelser. Även efter 1200-talet talar man därför om en convivencia (en samlevnadens tid). 
   Det vore en överdrift att hävda att livet i Andalusien löpte friktionsfritt, att området var en enda stor smältdegel. Men att tankar och idéer utbyttes är ofrånkomligt. I synnerhet århundradena mellan 900- och 1100-talet tycks ha varit fruktsamma, en veritabel guldålder. Och lite senare framträdde inflytelserika filosofer, jurister och vetenskapsmän som Muhammed ibn Rushd (Averroës) och Moshe ben Maimon (Moses Maimonides).

 
(Muhammed ibn Rushd, "Averroës". Detalj av Andrea de Bonaiuto)

Ordning i kaos

Vad som i själva verket hände i Andalusien under medeltiden, var att tid och rum var inbegripna i en ständig växelverkan. Här pågick en ivrig översättarverksamhet: det antika arvet, som delvis bevarats i arabiska översättningar gjordes tillgängligt på latin. Den arabisk/persisk/muslimska vetenskapen, som tidvis florerat vid hoven i Bagdad och Damaskus, utvecklades och korsbefruktades med den judisk-kristna och den grekiska.
   På ett sätt kan man hävda att Andalusien bekräftar (eller borde bekräfta) en hel del fördomar om medeltiden. Här möttes öst och väst och nu och då i en enda virvlande, kaotisk röra. 
   Och just det kaosartade och ostrukturerade är väl ett av medeltidens kännemärken. Vi tänker på den som en tid av förvirring, en tid som ofta led brist på stabila, enkla kategorier. Identiteter och lojaliteter bytte plats mest hela tiden.     
   Idag langobard, imorgon ostrogot. 
   Själva epokbeteckningen betyder 'mellantid', en lång, mörk parantes mellan antikens klarhet och ljus och renässansens tro på människan. För under medeltiden lever man på jorden men har blicken i himlen. Man är vidskeplig, man trevar sig fram genom tillvaron och förstår inte sitt eget bästa.
   Och visst innehöll medeltiden folkomflyttningar och pest, korståg och krig. Stater och städer växte fram och gick under. Upproren var många, allianserna ännu fler. Kättarbålen sprakade och universum betraktades alltför ofta genom en hoprullad bannbulla. Den som försöker reda ut vilka som står mot vem i svenskt 1400-tal, gör bäst i att ta en Excelfil och en hemlig formel till hjälp.
   Allt detta virrvarr ska naturligtvis inte förskönas eller övertolkas. På de flesta håll i Europa tjänade dessutom kristendomen som en sammanhållande, enhetlig faktor. Men någon gång - kan man inbilla sig - erbjöd oordningen ändå vitala miljöer: miljöer där tankar och erfarenheter trasslades samman och vandrade mellan människor med vitt skilda bakgrunder. Och mitt i trasslet kunde ibland en sorts ordning uppstå. 
   En ordning som vi i brist på bättre kan kalla vetenskap.
  Sett ur det perspektivet kan det finnas skäl att även i fortsättningen lägga 1492 på minnet. Måhända visar det sig till och med, att ytterligare något av vikt ägde rum det året.  

Europas vagga

Någon har sagt att det antika Grekland är Europas vagga. Med det menas att det var här allting började. Men det betyder också att åtskilligt av det som grekerna åstadkom har levt vidare och spelat en stor roll ända in i vår tid.

   Ord som filosofi och biologi är grekiska, liksom drama, demokrati och alfabet.

   Men inte bara orden, utan även det som döljer sig bakom dem påverkar oss givetvis ännu. För när vi skiljer på tro och vetande, när vi försöker förstå världen, naturvetenskapligt eller filosofiskt - ja, då arbetar vi på ett sätt som grekerna i hög grad var upphov till. Grekisk konst och litteratur beundras, läses och spelas fortfarande. Deras sätt att styra sina stadsstater utgör alltjämt bränsle i den politiska debatten. Det klassiska Aten får ofta tjäna som en symbol för det yppersta som mänskligheten åstadkommit. Inom en mängd olika områden.
   Och det är gott så.

 (bildkälla)

Att mötas

Nu kan man ju fråga sig varför allt detta - denna guldålder - inträffade i just Grekland. Och varför just då, för ca 2500 år sedan? Vilka förutsättningar fanns där, som beredde väg för denna näst intill mirakulösa utveckling?

   Först och främst bör man ha klart för sig att all form av utveckling, av framsteg och förändring, tar sin början i olika typer av möten människor emellan. Barnet som sätts ut i en lagom varm skog och endast ges tillräckligt med näring för att inte svälta ihjäl, dör likafullt. Forskaren som sitter inlåst för sig själv i labbet behöver förr eller senare ha råd och hjälp av andra forskare, av några som brottats med liknande problem och frågeställningar.

   Möten kan emellertid gå till på olika sätt. Barnet kräver att någon rör vid det, ser på det, talar till det. Forskaren, däremot, kan i princip få svar på sina frågor - möta sina medmänniskor - i böcker och tidskrifter.
   Eller på internet.    
   Därmed har vi satt fingret på några av de förutsättningar som de antika grekerna hade, och som till en del förklarar deras avancerade kultur. Skriften hade nämligen utvecklats till att inte bara vara något som användes för att hålla ordning på skatterna. Den utnyttjades nu även för att uttrycka känslor, erfarenheter och funderingar kring livet och döden. Och när sådana funderingar nedtecknas, kan också andra ta del av dem.

   På andra platser, och i andra tider.

   Möjligheterna till sammanträffanden öga mot öga var också större. Skepps-konsten hade förbättrats och medförde säkrare och snabbare resor. Och då Grekland till stor del består av öar och ligger vid Medelhavet, blev grekerna tidigt ett resande folk.

   Resandet ledde till att de oupphörligen kom att stå i förbindelse med främmande människor; inte minst i nuvarande Nordafrika och Främre Orienten. Grekerna ingick i ett ständigt växande nätverk av kontakter och handelsutbyten.

   Till detta ska läggas att antalet städer ökat. Städer växer ofta fram vid korsvägar, där människor strålar samman. Där varor byter ägare. Och från varor till tankar, ord och värderingar är steget inte fullt så långt som man kan tro. Det är ingen slump att de första kända filosoferna kom från Miletos på nuvarande Turkiets västkust. Det var just en sådan plats där folk från Asien, Afrika och Europa dagligen hade olika typer av samröre med varandra.

   I flera (men långtifrån alla) av de grekiska stadsstaterna hyllades debatt och diskussion. Goda kunskaper i talekonst - retorik - var viktigt för att nå fram med sitt budskap och kunna påverka människor. I Aten utvecklades ett (om än mycket bristfälligt) demokratiskt politiskt system. Att diskutera och ifrågasätta är en god grund för kulturell och vetenskaplig blomstring.

Bortom gudarna

Alla dessa möten, på haven och på städernas torg, i tal och skrift, ledde till att grekerna delvis lärde sig att betrakta sig själva utifrån. Man förstod att liksom vissa folk talar ett annat språk och handlar med andra sorters varor och mynt, så har de ibland också en annorlunda syn på gudarna, på meningen med livet, på människans plats i universum. 
   Et cetera.
   Därför blev det avgörande att försöka finna det sanna och rätta, det som låg dolt bakom det ytliga, synliga, föränderliga. Och för att lyckas med det måste man till och med gå bortom gudarna, eftersom även de (sånär som på sin odödlighet) tycktes vara underkastade naturens nycker.
   Så lagarna som regerade universum, som var för alla lika, dem kunde man bara nå till på andra sätt än de som religionen erbjöd. Och sålunda blev det de grekiska filosofernas yttersta strävan: att hitta ädelmetallen som alla mynt bestod av, oavsett valuta.
   Oavsett gud.

 (Universum enligt Ptolemaios, med jorden i centrum)

Med allt detta sagt kan man slå fast att det egentligen är felaktigt att tala om det antika Grekland, som den unika plats där vår civilisation föddes. För den grekiska kulturen var resultatet av ideliga möten, av influenser från vitt skilda håll.
   Också om man strävade efter att hitta en enhet i mångfalden, och om man upplevde sig som överlägsen alla andra, kunde man knappast neka till att man hade egyptierna, mesopotamierna och många andra att tacka för en hel del av det man lyckats uppnå.

   Någon ursprunglig, europeisk vagga finns med andra ord inte; åtminstone inte i Europa.

Att läsa vidare: Ronny Ambjörnsson: Människors undran. Europas idéhistoria. Antiken, 1997.

När blev människan människa?

Man kan diskutera när historien i allmänhet och människans historia i synnerhet egentligen börjar. När övergick de primater som var våra förfäder till att bli människor?

   Biologer av facket skulle genast påpeka att frågan är fel ställd. Evolutionen verkar under lång tid och därför går det inte att peka ut någon exakt tidpunkt när övergången skedde. För ett par miljoner år sedan är förmodligen allt de skulle kunna gå med på.

   Om ens det.

   Ett annat problem är att man först måste bestämma sig för vad som krävs för att en varelse över huvud taget ska definieras som människa. Ska hon gå upprätt? Utnyttja verktyg? Behärska elden? Ha ett utvecklat språk? Begrava sina döda?
   Beroende på vad man beslutar sig för, blir svaret på frågan när människan blev människa olika.

   Men även en historiker skulle ha en del att invända mot en sådan fråga. För en historiker är ju beroende av källor för att rätt kunna förstå och förklara det förflutna. Men innan människan börjar använda skriftspråket - någon gång för ca femtusen år sedan - så är källorna väldigt få. Dessutom är de ofta komplicerade att tolka. Historikern behöver hjälp av arkeologer, biologer, geologer, fysiker, osteologer ("skelettforskare") och andra. Och därmed är frågan inte längre en angelägenhet enkom för historieforskaren.

Jägare och samlare

Vad de flesta trots allt tycks vara överens om (oavsett vetenskaplig disciplin), är att människans vagga låg i Afrika. Vidare att hon under en försvinnande lång tid livnärde sig på jakt, fiske och insamlandet av föda; ett sätt att leva som bygger på att människan följer naturen (dvs. bytesdjurens och de betande hjordarnas rörelser) snarare än tvärtom.

 (Bildkälla) 

   Den här typen av nomadiskt levnadssätt för bland annat med sig att antalet ägodelar man kan skaffa sig är begränsat. Likaså är det oftast onödigt att bygga alltför präktiga och avancerade bostäder - även om samma boplats ibland användes under lång tid, eller vid upprepade tillfällen.
   Dessutom kan man inte föda alltför många barn alltför tätt. Att flytta runt är ju inte bara otympligt om man måste släpa omkring på en massa ägodelar, utan också om man tvingas bära på små barn.
   Synen på de olika platser man besöker, bor och jagar på är knappast den att man äger dem. De bytesdjur som männen fäller tillhör inte bara dem, utan hela gruppen; detsamma gäller den mat som kvinnorna samlar in (och som utgör det viktigaste inslaget i kosten). Att ge och dela med sig skänker större ära än att äga mycket och hålla på sitt.

Jordbrukare och stadsbor

Någon gång, för över tio tusen år sedan, har människan långsamt övergått till att bruka jorden och tämja flera av de djur, som hon tidigare har jagat. Man tvingar nu alltså naturen att följa människan.
   Exakt varför detta sker vet vi inte. Klimatförändringar som gör att vissa av de djur som tidigare jagats dör ut är en hypotes. Klimatförändringar som gör att inlandsisar smälter, varpå vattenståndet höjs och den tillgängliga landytan minskar - med  ökad befolkningstäthet som följd - är en annan. De stora bytesdjurens utrotning som ett resultat av effektivare jaktmetoder (bland annat beroende på att människans mentala kapacitet har ökat) är en tredje.
   Kanske var det helt enkelt bara en slump.
   Vad som är slående är dock att den här övergången från jägar- och samlarkultur till jordbrukskultur verkar ha skett på flera olika platser på jorden, oberoende av varandra; i nuvarande Mellanöstern, i Sydostasien, i Mellanamerika och vid Nilens stränder.
   I och med att människan i huvudsak blir jordbrukare - något som tar mycket lång tid, trots att det oftast benämns som en "revolution" - så förändras hennes levnadssätt i grunden. Och det är i sanning revolutionerande.
   Nu blir människan bofast, hon slår sig ned i växande byar och kan därmed bygga en annan typ av bostäder. Hon kan skaffa sig fler ägodelar, många barn, utfodra helt andra befolkningsmängder. Att äga blir viktigt, att inmuta och försvara den jord man lagt ned arbete på att röja och bruka.
   I sinom tid kommer vissa skikt av befolkningsgruppen att ha skaffat sig större makt och inflytande än andra. Och detta kommer att manifestera sig i deras sätt att klä sig, hur de bor, vad de gör, hur deras position uppfattas av dem själva och av andra. Vi får makteliter, allt mer komplexa samhällen där olika människor har vitt skilda uppgifter - med betydande statusskillnader som effekt.
   Några brukar jorden, andra styr, sysslar med hantverk eller sköter räkenskaper. En del har till uppgift att studera naturen och himlakropparna. De beräknar storleken på jordarna eller när floderna ska svämma över. De för bok över solens, stjärnornas och planeterns rörelser, inrutar människans tillvaro så att den - i möjligaste mån - står i samklang med himlens aktiviteter.
   De här "uttolkarna av gudarnas vilja" håller förslagsvis till i eller omkring olika tempel. De som styr bor inte sällan i någon form av palats.

 (Bildkälla)

   Efter ett par tusen år har flera av de större byarna utvecklats till städer. Man har lärt sig hantera metaller (brons och järn). Skriftspråket växer fram, hjul rullar på kärror och snurrar i form av drejskivor. Stora anläggningar för konstbevattning gör jordbruket alltmer avancerat. Byggnadskonsten frambringar "underverk" som Egyptens pyramider.
   Låt det gå ytterligare en tid - och vi känner nästan igen oss.