Patrik Godin

För den som lever i historiens framkant - alltså nu - är det lätt att tro att man sitter inne med facit. Så här blev det. Allt som hänt i historien hade som syfte just det här. Demokrati. Industrialism. Västvärldens hegemoni. Kapitalism.

Detta påverkar naturligtvis sättet att läsa av och tolka historien. Det som pekar ut riktningen mot nuet lyfts fram och avtäcks. Det som spretar, avviker och grumlar tas bort. Därmed blir historien organisk, styrd av lagar och möjlig att analysera i form av orsak och verkan.

Å andra sidan kan man hävda att det som hänt, den utveckling som skett, beror på en oräknelig mängd slumpmässiga faktorer. Första världskriget behövde inte ha ägt rum - om bara inte chauffören av det österrikiska kronprinsparets bil hade kört fel. Och därmed rätt i händerna på Gavrilo Princip.

Och tänk om Adolf Hitlers far Alois hade slagit ihjäl sin son. Eller om sonen kommit in på konstakademin i Wien. Blivit framgångsrik, avlönad, vanlig.

Nu blev det inte på det viset, utan vad mänskligheten fick var det blodigaste århundradet i historien. Varför det föll sig så är något av det som historikerna sysslar med. Som skolan lär ut. Oavsett om historisk förändring är strikt orsaksbunden eller blott ett tillfälligheternas spel.

Kanske både och.

Med detta i åtanke så verkar det gamla påståendet att "all historia handlar om nuet" fullt rimligt. Det man vill uppnå genom historiska studier är inte i första hand kunskap om det förflutna, utan om sin egen samtid. Därför är det heller inget märkligt med att var tid ser på sig själv som historiens krön. Utan det perspektivet skulle vi inte ha en aning om vad i det förflutna som vi ska välja ut och göra till vårt - erövra genom att förstå det.