Patrik Godin

HEJ!

Två etiketter brukar klistras på den amerikanske målaren Jackson Pollock. Den ena är abstrakt expressionist, vilket inte är helt lyckat. I korthet innebär det att Pollock i sin konst ger uttryck för ett intensivt känslotillstånd (expressionism). Detta medför att verkligheten och tingen, såsom vi normalt uppfattar dem, förvrids och formas efter den subjektiva känslan. Abstrakt är hans konst, åtminstone mellan 1947 och 1951, såtillvida att den inte längre "föreställer" något som ens går att ana. Det förvrängda och deformerade har övergått i det rent nonfigurativa.   

 (Nummer 4, av Jackson Pollock)

Den andra etiketten som används för att beskriva Pollocks konst är action painting. Och den säger betydligt mer. För det mest nydanande med Pollocks gärning är att han förenade själva den konstnärliga processen med den färdiga produkten (målningen).

I mitten av 1940-talet utvecklade Jackson Pollock en teknik, som gick ut på att han nubbade fast sina dukar i golvet. Därefter hällde och droppade han på färgen, med knivar och pinnar, eller med hjälp av plåtburkar som han perforerat. Genom att tavlan inte stod uppställd på ett staffli kunde han också "vandra in och ut ur den", närma sig den från alla håll. Pollock bokstavligen slängde ut sitt inre på duken, och det sinnestillstånd som för dagen präglade honom gjorde också direkt avtryck i måleriet.

Det säger sig självt att en sådan metod öppnar upp ett inte oansenligt utrymme för slumpen. Det blir svårt att finkalibrera sina rörelser, att helt styra färgens uppträdande och linjernas utformning. Samtidigt finns det åtskilliga exempel på att Pollock rev sönder och började om, planerade och justerade. Själv ville han inte alls tala om en slumpens medverkan i hans måleri.

Och säg den konstnär som till fullo behärskar såväl sina instrument, som sina ingivelser.

Kartan här ovanför är ganska dyr. Den finns på Kongressbiblioteket i Washington D.C., och när den köptes in kostade den 10 miljoner dollar.

Att den finns i USA, och att man just där var villig att betala så mycket för den, är ingen tillfällighet. För denna så kallade Waldseemüllerkarta från 1507 är den första kända där namnet 'Amerika' förekommer. Och där Amerika utmålas som en egen, fristående kontinent i den västra hemisfären.

Kartan ritades av den tyska kartografen Martin Waldseemüller (och hans kollega Ringmann). I utförandet av den gjorde Waldseemüller bruk av longitud och latitud. Det hade han lärt sig av Ptolemaios. Dessutom tog han hänsyn till de uppgifter som strömmade in från sjöfarare som Christofer Columbus och Amerigo Vespucci (som också fick ge namn åt kontinenten).

Columbus begrep ju som bekant aldrig att han hittat fram till en ny kontinent. Men det gjorde Vespucci. Och Waldseemüller.

Så visst - Columbus må ha "upptäckt" Amerika. Men han skapade det inte.

HEJ!

Adjektivet krass härstammar från latinets crassus. Där betyder det 'tjock', 'grov', 'konstlös'. Via tyskan (krass) tog det sig in i det svenska språket i början av 1700-talet.
   Enligt Bonniers svenska ordbok är krass detsamma som 'materialistisk' och 'egennyttig'. En person kan vara krass, men även så verkligheten: den krassa verkligheten.
   Ordet ger således negativa konnotationer. I en ledare i SvD talar man om 'krass materialism'. Frågan är bara hur en materialism som inte är krass ser ut?
   Dock är den sammansättningen inte helt ovanlig (ca 450 träffar på Google). Att krass här närmast fungerar som ett slags förstärkningsord är inte så konstigt. Till ordet hör nämligen föreställningar om hänsynslöshet, egoism, känslokyla och cynism. En 'krass person' är numera ofta en streber, en klättrare på samhällsstegen.
   Och sådana människor finns det väl hyfsat gott om i vår tid. En del skulle till och med hävda att det är vad som gör vårt samhälle dynamiskt.

De recensioner jag läst av Jörgen Sjöströms Newton och gravitationen innehåller framförallt två invändningar. Den ena handlar om att Sjöströms prosa är rätt träig och onjutbar ("trögflytande", tror jag det stod). Den andra går ut på att den idéhistoriska bakgrunden i boken - innan Newton ens kliver in på banan - är alltför lång och omfattande.

Och visst, Sjöström skriver knappast som en driven författare av facket. Framför allt "andas" inte hans språk, dvs. det är föga varierat ifråga om meningslängd, ordval och konstruktioner. Till yttermera visso skäms texten av en del rena korrekturmissar: ordluckor, prepositionsfel, citationstecken som hamnat snett.

Å andra sidan ska det genast sägas att det inte är något lätt ämne Jörgen Sjöström tagit sig an. Att skriva förståeligt och pedagogiskt om - åtminstone för en lekman - tämligen avancerad fysik är inte det lättaste. Och med det lyckas Sjöström mycket bra.

Den andra invändningen har jag svårare att godta. Sjöström avhandlar förvisso både Aristoteles, skolastiken (om än styvmoderligt) och 15- och 1600-talets stora kanoner (Kopernikus, Kepler, Galilei, Descartes) innan han når fram till Isaac Newton och gravitationen. Men det gör han helt rätt i. Newton talade ju själv om att han "stått på en jättes axlar", med andra ord nått sina resultat med hjälp av sina föregångare.

Dessutom har man inom filosofi- och vetenskapshistoria haft en tendens att bli väl romantisk i sin skildring av banbrytande, vetenskapliga insatser. Det ensamma geniet som på trots mot all rim och reson (och i livsfarlig opposition mot katolska kyrkan, myndigheterna, vetenskapssamfundet) på egen hand kommer sanningen på spåren - det är en inte ovanlig berättelse i de här sammanhangen.

 (Isaac Newton, 1642 - 1727)

Med sin idéhistoriska utblick visar Sjöström tvärtom hur oerhört beroende varje människa är av sina föregångare, av traditionen. Även när det gamla och förhärskande välts över ända, så är ju det förflutna hela tiden närvarande.

Någon gång är väl kopplingarna till Newton inte glasklara. Men för det mesta så tjänar det idéhistoriska avsnittet verkligen sitt syfte. Att Sjöström också berör arvet efter Newton, vilket innebär att Einstein tas upp, gör ju inte saken sämre.

HEJ!

Följande dikt av Werner Aspenström har sedan länge en hemvist i de svenska lyrikantologierna:

Som i den klara oktobernatten
när de från norr kommande leoparderna
genombryter horisonten
och man samlas på torgen för att bedja 
eller endast för att tyst betrakta. 
Varför spärrar ni förstädernas gator? 
Den ni väntar passerar inte förstäderna.

                                                                 (ur Snölegend, 1949)

Anledningen till det är inte svår att förstå. Dikten fångar mycket av sin tid, av den ångest som fanns i andra världskrigets skugga, och under kalla krigets uppseglande. Den s k fyrtiotalismen i Sverige (med Erik Lindegren som främsta namn) formligen badade i katastroftyngda bilder, i dikter och prosa minerade med underliggande hot. Död, förintelse, mörker, en splittrad värld utan gud och moraliska kompasser var dess själva livsnerv.

(Werner Aspenström, 1918-1997)

Samtidigt är dikten ett utmärkt exempel på hur stor dikt ofta fungerar. För vad är det egentligen som man "väntar" på i dikten? Och vad är det som får folken att "samlas på torgen för att bedja"?

Det får vi aldrig reda på.

Vissa ledtrådar ges förvisso. De inledande raderna är en anspelning på Uppenbarelseboken. Den vetskapen förstärker intrycket av fara och annalkande undergång, av att domedagen närmar sig. Å andra sidan pekar förstäder och avspärrningar på en betydligt modernare miljö. Så kanske är det kriget, eller en samtida invasionsarmé, som åsyftas?

Men "leoparderna" då? De tycks ju inte höra hemma i den här kontexten. Och den man väntar på, kan det inte vara en hjälpare och vän, kanske Kristus som ju är till för att avvärja ondskan?

Inget svar ges. En väl samanhållen text, som via bildval och anspelningar spretar åt många olika håll. En dikt som säger något om sin upphovsmans särart (även om Aspenström senare blev betydligt mindre "fyrtiotalistisk") på samma gång som den också speglar sin tid och är universell.

Allt detta gör "Den ni väntar passerar inte förstäderna" till en närmast perfekt dikt - åtminstone i antologisammanhang. Byt ut "leoparderna" mot "tyskarna" eller "ryssarna" och sista radens oprecisa "Den" mot "Hitler" eller "Jesus" - och istället för ett mästerverk har du plötsligt ett poem för skrivbordslådan.

Två väletablerade författare, bägge nominerade till Augustpriset. En av dem vann det, den andre har redan vunnit det, är mer känd hos den breda allmänheten och sitter i Svenska Akademien.

Deras böcker har åtminstone en del gemensamt; bland annat är de tunna, ordknappa och tämligen återhållsamma, det vill säga de flyr det svulstiga och utsmyckade. De har bägge en man i huvudrollen. Det är de här männens dilemma som utgör böckerna driv och nav.

Carl-Henning Wijkmarks vinnande bok - Stundande natten - har ett ganska klassiskt upplägg. Skådepelaren Hasse ligger för döden på sal 5, en terminalavdelning. Via drömmar, samtal med sina medpatienter och hågkomster ser han tillbaka på sitt liv, resonerar om döden, kärleken och vänskapen. Upplösningen är knappast oväntad.

Torgny Lindgrens Norrlands Akvavit bygger på en betydligt mer originell intrig. En predikant som för femtio år sedan var med och frälste det inre av Västerbotten har nu - 2007 - kommit på andra tankar. Gud finns inte, och religion och tron på ett liv efter detta är humbug. Om detta måste han berätta - för samma människor och på samma platser där han tidigare predikat raka motsatsen.

 (Carl-Henning Wijkmark)

Att tävla i litteratur låter sig naturligtvis inte göras, bristen på objektiva mått, typ tidtagning, är alltför stor. Ändå kan jag inte komma ifrån att jag tycker Wijkmarks bok är väl värd priset. Hasse, huvudpersonen, har en självinsikt som han inte koketterar med. Närhelst han - och romanen - riskerar att bli för patetisk, för "filosofiskt" spekulativ eller snärjig, så påpekar Hasse det. Och byter spår. Det gör honom mänsklig. Här blandas torra abstraktioner med kroppsvätskor, sedelärande historier med skrönor. Ändå bibehålls hela tiden balansen, och mot slutet vidgar sig boken till en mörkerlandning värdigt en Dante.

 (Torgny Lindgren)

Lindgren, å sin sida, har byggt upp en egen värld (ett faktum som han driver med i romanen), ett eget idiom och en mycket särpräglad, lindgrensk ton. Den är lätt ironisk, distanserad och sval. Inte ens i en mördares eller ett mords närhet skorrar det.

Detta gör författaren Torgny Lindgren till den han är. Men den tonen riskerar också att ställa sig i vägen, lägga sig mellan karaktärerna i hans böcker och läsaren. Ja, mellan det mesta som är mänskligt. Allt svävar, även om man någonstans anar existensen av, om inte en nyckel, så åtminstone en dold strömfåra vars porlande ibland når upp mellan orden och då utgör historiernas suggestionskraft.

Bortom ironierna och den kyliga distansen finns en berättelse och människor av kött och blod som ska beröra mig. Efter Pölsan gör de det alltmer sällan. Och vad värre är: jag grubblar inte längre på vad som finns där bakom den västerbottniska masken.

"Sakprosa att minnas."

Västerlandets filosofi av Bertrand Russell. Gråhårsman som skriver folk och fä (samt ännu äldre filosofer) på näsan - är det verkligen uthärdligt? Ja, i allra högsta grad, eftersom Russell har täckning för sin kaxighet. Dessutom lär man sig ofantligt mycket mellan svingarna. Russell förklarar nämligen på det helgjutna sätt som bara verkliga expertkunskaper kan göra möjligt.

Auschwitz och det moderna samhället av Zygmund Bauman. När det gäller Förintelsen är det svårt att hitta forskning som är oviktig. Men det är knappast alla studier - och de är många - som tillför något nytt. Baumans är dock en sådan (även om naturligtvis inte alla tankar är hans egna). Efter Baumans bok förstår man bättre än någonsin varför Förintelsen är en fråga av yttersta betydelse också i vår egen tid.

Mimesis av Erich Auerbach. Jag ska inte påstå att Auerbach är den förste (eller ende) som litar till sitt absoluta gehör när han närmar sig en skönlitterär text. Men han är en av dem som gör det bäst. En sådan som Michail Bachtin befinner sig på samma intellektuella nivå (hur man nu mäter det). Men dennes önskan att vara (natur)vetenskaplig tynger ibland texten väl mycket. Hos Auerbach flyter det på även när den lingvistiska exercisen är som allra värst.

Den judiska mystiken av Gershom Scholem. Också den som villigt erkänner sina bristfälliga kunskaper om denna rika tradition, har svårt att inte bli tagen av Scholems bok. Den är innehållsdiger, klok och systematisk på en och samma gång. Samtidigt borgar ämnet för att ett bråddjup hela tiden öppnar sig under läsaren.

HEJ!

Jag minns inte vilken som var den första bok jag läste förra året, men väl den sista. Nämligen Christopher Isherwoods Farväl till Berlin (Goodbye to Berlin, 1939).
   Det är en ganska splittrad roman, sammanhållen av sin lätt plågade jagberättare, och av sin precisa skildring av det tidiga trettiotalets Berlin. Romanen slutar i o m Hitlers maktövertagande våren 1933.



(Christopher Isherwood, 1904 - 1986)

Att Isherwood var homosexuell har bidragit till att hans författarskap rönt mycket uppmärksamhet på senare år. Men före det var det nog främst den viktigaste kvinnliga karaktären i Farväl till Berlin - Sally Bowles - som gjorde hans namn vida berömt. Hon ligger nämligen till grund för såväl musikalen Cabaret  (1966) som filmen med samma namn. Den senare innebar Liza Minnellis genombrott 1972.
   Och Sally Bowles är verkligen svår att motstå. Hon utgör egentligen urtypen för den "nya" kvinna som det glada tjugo- och det tidiga trettiotalet älskade att läsa om, skildra och analysera. Hon är rapp i käften, röker offentligt, byter älskare och kläder i samma ursinniga tempo, hon är elegant, full av flärd och glamour - och i grunden rasande olycklig.
   Brett Ashley i Ernest Hemingways Och solen har sin gång (1926) är en nära släkting. De är bägge två en följd av historiska omständigheter. Under 1900-talets första decennier började kvinnors politiska rättigheter allt mer uppmärksammas i Europa. Medan männen var ute i kriget fick kvinnorna klara av livet hemma - med goda resultat. Detta ledde fram till en delvis ny, självständigare kvinnoroll, åtminstone i städerna, och i synnerhet i metropoler som Berlin, Paris och London.
  Samtidigt är både Brett Ashley och Sally Bowles förvirrade och desillusionerade, på sitt sätt tragiska. De söker kärlek men finner lusta. De utnyttjas och utnyttjar, de dricker för mycket och tvivlar på allt och hör inte hemma någonstans.
   Hur sann den bilden i grunden är, kan väl diskuteras. Men fascinerande läsning är det lika fullt.

Sensommaren 1932 var ovanligt regnig; något som naturligtvis påverkade jordbruket i Ukraina negativt. Skördarna stördes av ogräs och angreps därefter av svamp. 

Som om detta inte var nog, så hade även de två föregående åren varit klena. På flera håll utbredde sig ren svält. Partidistrikten i Ukraina (som ju allt sedan 1922 var en del av Sovjetunionen) upplyste under augusti och september Moskva om att bristen på mat bidrog till att situationen snabbt förvärrades. Man skulle inte ha en chans att nå upp till de mål för jordbruket som satts upp i 5-årsplanen.

(bildkälla)

Politbyrån under Stalins ledning vägrade hörsamma klagomålen. Istället skärptes kraven. Som ett svar på protesterna från bönderna och de lokala partifunktionärerna - protester som bland annat tog sig uttryck i stölder och arbetsvägran - stiftades en ny lag. Den stipulerade dödstraff för "stöld av kollektiv egendom". I november 1932 dömdes runt 500 personer till döden, och 20 000 till straffarbete.

Resultatet av nödåren 1930-33 blev att mellan 5,5 och 6,5 miljoner människor dog i Ukraina och Nordkaukasus. Enligt Robert Conquest (1986) berodde detta på Stalin och den politik han och hans parti förde. Conquest talar om "terrorhunger", om en medveten strategi för att driva igenom kollektiviseringen och bekriga och utplåna kulakerna som klass.

I en senare studie (2004) vill R.W. Davies och Stephen G. Wheatcroft nyansera Conquests bild av förloppet. De menar att hungerkatastrofen hade flera orsaker: dåligt väder, kommunistpartiets usla relationer till omvärlden, en oförmåga att handskas med jordbruket, felberäkningar m.m. Det var alltså inte enbart en medveten strategi.

(bildkälla)

I slutändan är dock inte det viktigaste att ställa Conquests resultat mot Davies & Wheatcrofts. Då är det betydligt angelägnare att lägga deras studier bredvid varandra - som ett värn mot tystnaden.

HEJ!

Två citat. 
   Det ena, det längre, kommer från romanen Med brott benådad (sv. 1958) av den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt (1921 - 1990). Det andra - dikten - härstammar från poeten Vilhelm Ekelund (1880 -1949).
   På något sätt har citaten med varandra att göra. De handlar om skrivande och litteratur, givetvis. Men de sammanfattar också mycket av förra årets litteratur (och litteraturdebatt) i Sverige.
   Förhoppningsvis pekar de även framåt - mot 2008.

Finns det någonting kvar för en författare att berätta? [För] [d]en som inte har lust att berätta om sig själv, romantiskt, lyriskt generalisera det egna jaget och bjuda ut det, den som inte känner sig manad att tala om sina förhoppningar och nederlag, absolut sanningsenligt, eller ge detaljer ur sitt kärleksliv, som om någon sannfärdighet i världen kunde transponera allt detta till något allmänt...

Jag diktar för ingen -
för vinden som vandrar,
för regnet som gråter,
min sång är som blåsten,
som mumlar och går
i höstnattens mörker
och talar med jorden
och natten och regnet.