Finns Janusz Korczak?

Fredagen den 27 mars 2015 bestämde en domstol i Lublin, Polen att författaren, pedagogen och läkaren Janusz Korczak inte dog 9 maj 1946. Istället dog han i Treblinka 7 augusti 1942. Datumet för hans död hade varit känd sedan tidigare, eftersom Korczak ledde en av andra världskrigets mest omtalade marscher: på morgonen 5 augusti 1942 gick han, tvåhundra barn och några ur personalen vid det barnhem han drev i Warszawas getto till uppsamlingsplatsen för vidare transport till Treblinka. När de nådde fram till förintelselägret mördades Korczak, hans medhjälpare och barnen omgående.

 

Att datumet för Janusz Korczaks död från början lagts nästan fyra år för sent har att göra med att polska myndigheter daterade alla dödsfall som inte officiellt dokumenterats till ett år efter krigsslutet. Det tog tre år av domstolsförhandlingar att få just det här datumet ändrat.

 

Det finns vittnen till marschen genom gettot. Enligt vissa av dem var barnhemsbarnen uppklädda och bar leksaker och böcker i händerna och standar med en karaktär ur en av Korczaks berättelser. Ett av barnen spelade fiol. SS-män slog efter dem med piskor och sköt rätt ut i luften. Korczak ska även ha erbjudits hjälp med att fly men avböjt eftersom han ville stanna hos barnen och personalen. Enligt ett annat ögonvittne var marschen inte alls laddad med så stark beslutsamhet, ja, trots – som i ett led av martyrer som med högburet huvud går mot sin död.

 

Vittnesmålen går alltså isär. Siffran på antalet barn som var med har varierat, till exempel mellan 200, 194 och 196. Dagen för marschen har satts till den 6 augusti. Marschen har kallats för ett en långsam, apatisk förflyttning. Och Janusz Korczak är egentligen en pseudonym för Henryk Goldszmit.

 

Med så många osäkra eller i vart fall inte glasklara omständigheter skulle man ju kunna ifrågasätta Janusz Korczaks hjältemod. Man skulle kunna tvivla på hans bevekelsegrunder. Om han hade ett val, och om han valde det svåra. Om han var jude eller polack eller både och. Om han verkligen är död eller om han har levat.

 

Man skulle kunna säga att det inte har hänt och att barn inte mördades. Att marscher inte äger rum och att nazismen tillhör det förflutna. Att nazismen inte har funnits eftersom datumen inte stämmer och vittnesmålen skiljer sig åt och några av ruinerna ersatts av rekonstruktioner.

 

Ingenting är säkert, allting är möjligt. Låt oss göra om alla datum, variera våra åldrar som det passar oss och förlägga döden bortom bergen. Låt oss hitta på namn och uttala dem fel och skratta oss in i morgondagen. Låt oss förvandla Henryk Goldszmit till en saga och Göteborg till en vits.


Ingmar Bergman

Av olika anledningar - såsom att C More plötsligt frivisas i min teve - har jag plöjt igenom fyra av Ingmar Bergmans filmer de senaste dagarna. Jungfrukällan, Smultronstället, Viskningar och rop, Det sjunde inseglet.
 
Ordningen de presenteras i i föregående mening är ingen slump. Det är så jag rankar dem. Många är kluvna inför Bergman. Olof Lagercrantz var knappast imponerad. Woody Allen och den nyligen bortgångne kritikern Roger Ebert hyllar honom dock närmast förbehållslöst.
 
Och visst finns där humor i svårmodet. Och visst tar Bergman, Gunnar Fischer och Sven Nykvist ibland i så att de spricker när de visuellt vill omsätta karaktärernas uppgörelser med människans villkor.
 
Men ingen kan undgå att känna satsningen. Hur Bergman sätter saker på spel. Egentligen är det fascinerande att han, när han är som bäst, lyckas få ihop sina filmer till en övertygande helhet. Dialogen är pompös, men ärlig. Fotot är, som sagt, utstuderat men grandiost på samma gång. Intrigen bromsas, eller nålas fast (snarare än drivs på) med hjälp av en existentiell konflikt (schack med döden, minnets irrvägar, ondska och hämnd).
 
Ändå tror jag att myten Bergman ofta ställer sig i vägen för hans filmer. Här finns inte så lite av hurtfriskt stojande - fast givetvis med sorgkant. Det ju också detta som gjort att Fanny och Alexander slagit an hos en bredare publik. Gycklaren och narren som hjular in i evigheten. Gud som tystnad och illasinnad upptågsmakare.
 
I Jungfrukällan skrattas det i begränsad omfattning. Men jungfru Karin, som våldtas och mördas, skimrar av en naiv livsglädje som skickar värmestrålar rätt in i den stränga, oförlåtande fromhet som hennes föräldrar ger uttryck för. Därför är också den meningslösa tragiken i det brott hon utsätts för, liksom den förtröstan och den självrannsakan som hennes hämnande far uppvisar, så mycket mer drabbande.
 
 

Gaza

Jag kan tycka att Nathan Shachars bok om Gaza (Gaza. Från faraoner till islamister) staplar fakta och händelser på varandra på ett bitvis tröttande sätt. Lite för mycket förlopp och lite för lite orsak och verkan, liksom.

Förvisso är boken tänkt som en "krönika" om denna smala kustremsa (362 kvadratkilometer) i världens mitt. Märkligt nog saknas en sådan, trots att få geopolitiska begrepp torde ha förekommit oftare i världspressen de senaste decennierna. Och med den utgångspunkten är det inte förvånande att densiteten i de 25 kapitlen stundtals blir väl hög: Gazas historia från det forntida Egypten till våra dagars strider mellan palestinier och israeler ska trots allt pressas in på 320 sidor.

Men så händer något, drygt halvvägs in i boken. Efter att ha redogjort för det på en gång överraskande och följdenliga, för den blodiga och intensiva kraften i den första intifadan 1987, skriver Shachar:

Sedan dess, och fram till idag, har det palestinska lidandet och motståndet antagit en emblematisk och renande roll i arabisk debatt och identitet. […] Istället för att förringa det palestinska lidandet, som efter al-nakba 1948, sätter de statsstyrda arabiska medierna nu det i tillvarons centrum – delvis av uppriktigt medlidande, delvis som en ventil för inhemsk ilska och frustration. (s. 177)

Exakt i detta ögonblick så lyfter Gaza. Det blir en bok som mer och mer handlar om vår tid, om vår värld: Mellanöstern, Europa, Asien och Amerika. Inte bara de nuvarande protesterna, den arabiska våren, fångas in, utan hela nutidshistorien. För egentligen går det ju att göra ännu mer av problemen i Gaza än vad Shachar åstadkommer i ovanstående citat. Konflikten är på sätt och vis även emblematisk för vår del av världen.

Säg mig på vilken sida du står i Israel-Palestinakonflikten, och jag ska säga dig vem du är. Eller åtminstone till vilken partibok du bekänner dig.


Det Gerstein såg

I juni 1942 besökte en medlem av Waffen-SS:s hygieninstitut förintelselägren Treblinka och Belzec. Där fick han bevittna hur mängder med judar avrättades, bl.a. med hjälp av avgaserna från dieselmotorer. Det han såg påverkade honom mycket starkt:

Mödrar med dibarn vid bröstet kommer upp, tvekar, stiger in i dödsrummen. Vid dörren står en kraftig SS-man som med prästerlig röst säger till de stackars människorna: ”Det händer er inte det minsta! Men andas in djupt när ni kommer in, det vidgar lungorna…"

I augusti samma år träffade Kurt Gerstein - det var SS-medlemmens namn - av en ren tillfällighet den svenske legationssekreteraren Göran von Otter på ett tåg till Berlin. Han berättade för von Otter vad han sett, och bad denne att föra informationen vidare till den svenska regeringen. Så skedde enligt uppgift också.

Tre år senare fängslades Gerstein i Frankrike och anklagades för krigsbrott. I fängelset tillkom den så kallade Gersteinrapporten, vars innehåll alltså till viss del redan var känt av den svenska regeringen. Inte långt därefter hittades Gerstein död i sin fängelsecell. Förmodligen hade han begått självmord genom att hänga sig.


Medan historien pågår

Saul Friedländer – aktuell med andra delen av sitt tvåbandsverk om Förintelsen: Tredje riket och judarna – påminner i en intervju i DN om ett viktigt faktum. De som levde under Förintelsen hade inte det perspektiv på händelserna som vi har. Vare sig man var offer, bödel, åskådare eller hjälte, så pågick Förintelsen just då. Endast i efterhand är det möjligt att dra väl underbyggda slutsatser, se en mängd alternativ och urskilja den riktning som historien tog. Och då är det så dags.

Detta är förstås historikerns dilemma. Han sitter i sitt ordnade nu och betraktar ett vimlande då. Att återskapa det kaos som Förintelsen var, snarare än att frysa det förflutna i en enda, överblickbar bild – detta har varit Friedländers avsikt med sina böcker om tyskarnas massmord på Europas judar.

Det är svårt att i detta sammanhang låta bli att tänka på det som händer i Libyen just nu. Eller i Tunisien och i Egypten och Bahrain. Många tycker en massa om det, många spekulerar i konsekvenser och riktar strålkastarljuset mot Mellanösterns historia. Och så måste det naturligtvis vara. Känslan är dock att vi är med om något, som är på en gång så kaosartat och så monumentalt, att det kommer dröja årtionden innan historikerna på allvar kan bringa reda i händelserna. Till dess får vi nöja oss med att vara vittnen.


Underbara dagar framför oss

Man skulle kunna hävda att en biografi över Olof Palme aldrig kan ligga fel i tiden. Ty så stort inflytande har socialdemokratin - och därmed dess ledare - haft på det nutida Sverige.

Samtidigt kunde Henrik Berggren knappast ha träffat mer rätt med sin Underbara dagar framför oss än vad som nu blivit fallet. För i ljuset av det senaste valresultatet, och efter den avgående Mona Sahlins linjetal härförleden, så är S tveklöst det intressantaste politiska partiet i landet just nu.

Vilken väg väljer man? Vem blir partiledare? Hur vital blir den idédebatt som är av nöden? Och - inte minst: vilken roll kommer fackföreningsrörelsen (läs LO) att spela i det nya S?

Frågor om Sverigedemokraterna känns lika stimulerande som ett julklappsrim vid jämförelse.

Berggrens biografi är traditionell i sitt upplägg. Här finns ingen synlig upptagenhet vid formen, inget tvivel på nyttan med en övergripande tolkningsram, vilket ju engagerat Peter Englund på senare år. Vi får följa Palme från vaggan till graven (nåja, första kapitlet behandlar även släkten Palmes öden och äventyr som storsvensk familj runt förra sekelskiftet). Skottet på Sveavägen sätter punkt. Frånvaron av yviga spekulationer i vem som höll i pistolen, är en händelse som ser ut som en tanke.

Palme sätts in i ett slags socialliberalt sammanhang. Detta hänger dels ihop med hans uppväxt - i ett högborgerligt hem på Östermalm; dels med ett studieår i USA i slutet av 40-talet. Något som enligt Berggren fick Palme att få upp ögonen för såväl modernitetens möjligheter, som den starka statens nödvändighet och ansvar. Ytterst, tycks Berggren mena, vill Palme människans frihet. Den radikalisering som senare skedde - av Palme och av partiet - ska framför allt ses mot bakgrund av tidsandan: de i politiskt hänseende gränslösa 60- och 70-talen.

Då och då under läsningen vill man med Hemingway säga: Jag misstror alla människor, vars historia hänger ihop. Det är, med andra ord, svårt att inte emellanåt gripas av känslan att Palme alltför mycket pressas in i Berggrens liberala tolkningsram. 

Men det bestående intrycket är ändå ett annat. Nämligen att denna välskrivna biografi mycket väl kan tjäna som en av flera källor att ösa ur, när det socialdemokratiska partiet nu ska ta ut sin färdriktning. 

Framtiden börjar som bekant i det förflutna.


Förklaringsmodeller

Vanliga, mänskliga misstag: att tro (eller hoppas på) att komplexa skeenden kan förklaras med hjälp av gottköpslogik.

Ta Adolf Hitler exempelvis, som ju sköt sig häromdagen, fast för 65 år sedan.

Att han var en glödande antisemit förnekas av få. Redan 1919 uttryckte han sig sålunda i ett brev: ”det slutliga målet måste ovedersägligen vara avlägsnandet av judarna helt och hållet.” (Att man sedan alltjämt diskuterar när tanken på den slutgiltiga lösningen lämnade idéstadiet och blev konkret, är en annan sak.)

Så: antisemit, ja. Men varför?

Därför att Hitlers farfar var jude (vilket han inte var).

Därför att den judiske läkaren Eduard Bloch - som behandlade Hitlers cancersjuka, döende mor Klara - tog för mycket betalt, lät modern undergå en smärtsam jodoformkur - varpå han sedan ändå misslyckades med att rädda henne. (En orsak som motsägs av Hitlers relativt sett milda behandling av familjen Bloch fram till 1940, då familjen emigrerade.)

Därför att Hitler inte drog jämnt med några judiska officerare under första världskriget (vilket det inte finns några belägg för. Över huvud taget är det inte mycket som stöder att Hitler skulle ha varit någon särskilt fanatisk antisemit innan han slog sig in på politikerbanan efter kriget. Att grunden till hatet ibland läggs till Wienåren beror främst på uppgifter från Hitler i Mein Kampf.)

Därför att Hitler smittades med en könssjukdom av en judisk prostituerad (vilket inte stämmer).

Därför att professorerna i Wiens Konstakademis antagningskommitté, som nekade Hitler inträde till de av honom hett eftertraktade konststudierna, hade judiskt påbrå (vilket ingen av dem hade).

Därför att judarna låg bakom storkapitalet (vilket är en myt).

Därför att judarna låg bakom Versaillesfreden (vilket passade Hitler och Ludendorff som en del av dolkstötslegenden).

Därför att judarna låg bakom kommunismen (vilket Hitler påstod för att kunna spela på ”den vanlige människans” kommunistskräck).

Därför att antisemitismen låg i tiden (vilket den gjorde. Men Hitler tycks ha sugit upp och förkastat rätt många av tidens idéer, på sitt eget osystematiska sätt. Att vissa av dem till slut slog rot berodde till icke ringa del på tillfälligheter, opportunism, yttre omständigheter och påverkan från äldre ”mentorer”.)

Kanske var Hitler själv - paradoxalt nog - närmast lösningen på gåtan om den nazistiska antisemitismen; nämligen när han sade att ”om inte juden [funnits] hade vi måst uppfinna honom."


Operakungen

GUSTAF III blev ju som bekant skjuten på operan i Stockholm 16 mars, 1792. I pistolen höll kapten Jacob Johan Anckarström. Det järnskrot som fanns i skottet, vilket tog i konungens rygg, orsakade blodförgiftning. En tillstötande lunginflammation fick kungen att somna in 29 mars samma år.

Det här var dock inte första (men väl sista) gången som något dramatiskt i Gustaf III:s liv kom att förknippas med en opera. När han besteg tronen, vilket skedde på våren 1771 (även om kröningen ägde rum ett år senare) så berodde det naturligtvis på att hans far, Adolf Fredrik, gått ur tiden. Denne blev sjuk redan 12 februari, efter en väl tilltagen diné, och dog strax efteråt. Besked om detta fick dock inte sonen Gustaf förrän ett par veckor senare. Han var nämligen stadd på en längre resa. Först i början av mars mottog han nyheten om sin fars död. Var han befann sig? På operan i Paris, naturligtvis.


Drygt ett år senare fann Gustaf, inte minst efter hejarop från franske kungen, Ludvig XV, att tiden var inne för att sätta punkt för frihetstiden i Sverige. "Adelsväldet" och de bägge partierna, Hattarna och Mössorna, slet riket i stycken. En ny, enande kraft måste inta scenen.

Med hjälp av bl a en av bröderna Sprengtporten planerades kuppen. Den genomfördes sedan den 19 augusti, 1772. Dagen innan laddade Gustaf III upp med supé och med att rida till tre på natten. Redan klockan sex följande morgon var han uppe för att ta nattvarden. Men dessförinnan, innan middagen och ridandet och kommunionen, så befann han sig på - operan. Han följde repetitionerna av "Thetis och Pelée ".


Kung Karl, den unge hjälte

Även om det avtagit på senare år, så är Karl XII fortfarande i ropet emellanåt. Han brukas och missbrukas, hyllas, tolkas och kritiseras. Hans dramatiska död är alltjämt föremål för vidlyftiga spekulationer: vem sköt vad, och varför?

Ändå är det, historiskt sett, knappast mordteorierna eller 30-novembermarscherna som varit det intensivaste uttrycket för detta brukande av Karl XII-gestalten. Åtskilliga svenska skolungdomar har växt upp med - och betygssatts på sina kunskaper om - denna vår dundergud.



1832 heter det, att Karl XII "eldade i sitt tält med kanonkulor och åt själv det möglade bröd hans krigare vägrade förtära." Konungen är en He-Man, orädd, tapper, redlig och god. Att han år ut och år in härjade omkring i Polen och Ryssland, till olycka för de flesta, tillskriver författaren endast konungens "orubbligt fasta karaktär" som gjorde att han vägrade ge sig innan den svenska äran var "hämnad". (Jacob Ekelund: "Fädernelandets historia i sammandrag för begynnare")

Bäva månde den elev, som på ett prov vågade kalla Karl XII för en flopp!

I Claes Theodor Odhners "Lärobok i fädernelandets historia för realskolan" (1954) finns fortfarande upptagenheten vid Karl XII:s person kvar. Men nu är Sverige fullödigt demokratiskt sedan mer än 30 år; och det märks. Odhner kritiserar nämligen kungen för att ha varit "envåldskungen (förf. kursiv) som aldrig förklarade sina planer, endast befallde."

Dessförinnan, runt förra sekelskiftet, kunde folkskoleeleverna förhöras på Karl XII:s fysionomi ("välväxt man av medelmåttig längd"), klädsmak ("blå rock med mässingsknappar, långa älgskinnshandskar, trehörnig filthatt") och ryttarförmåga ("vilda ritter uppför branta berg och på svaga isar"). (Ola Bergström: "Lärobok för folkskolan", 1898)

Detta (moraliska) fokus på kungars person och personlighet finns numera inte kvar i läroböckerna. Istället betonas gärningar, händelser, politisk och ekonomisk utveckling. Men helt borta ur folkbildarskrået är det ändå inte. Tänk bara på en sådan som Herman Lindqvist.


Förbjudna staden

Kejsaren av Yongleperioden (1403-25) är berömd för två saker. För det första levde under honom en av de stora kinesiska upptäckarna, eunucken Cheng Ho, bättre känd som storamiral San Pao. Denne reste vida omkring, till Östafrika, Indien, Maldiverna, Östtimor, Borneo. Om resultatet av dessa resor blivit mer bestående - nästan ett sekel innan portugiserna kom igång på allvar - hade världen kunnat se annorlunda ut idag.

För det andra färdigställdes under Yongleperioden det kejserliga platsområde, som sedan kom att fungera som Kinas regeringssäte under flera hundra år. Vi känner det som Förbjudna staden.

Principen för Förbjudna staden vilar på tanken att kejsaren är solens motsvarighet på jorden. Därför måste även hans residens uttrycka och understryka denna världsbild. Själva området når man genom Himmelska fridens port (där ett porträtt av Mao numera sitter). Den södra delen av palatsområdet var till för ceremonier och audienser. Där återfinns även De tre stora hallarna, bland vilka Den yttersta harmonins hall är den kändaste.


I den norra delen av området bodde kejsaren och hans familj. I mindre boningar runt de mer privata palatsen inhystes många av kejsarens konkubiner. De var inte sällan fattiga kvinnor av folket, och en del av dem hade bara fått en enda natt med honom. Därefter var de fast i området för gott, ty den som delat säng med himmelens son kunde inte gärna släppas ut i världen igen.

1924 jagades den siste kejsaren, Puyi, bort från palatsområdet. Han hade då redan tvingats abdikera 1912.


Häxan

Änkan Walpurga Hausmännin, en gång staden Dillingens barnmorska, satt en sen kväll och väntade på en dräng vid namn Bis. De hade tidigare på dagen kommit överens om att träffas och bedriva otukt. Men efter att älskaren visat sig, och de idkat könsumgänge, lade Walpurga märke till att drängen hade bockfot och en hand av trä. Hon förstod att det var hin Onde själv som hon gett sig i lag med.

Därmed var Walpurga snärjd. De syndiga mötena mellan henne och hennes nye älskare fortsatte. Hon undertecknade ett kontrakt med sitt eget blod, och gav sig till den Onde med själ och kropp. Hon flög omkring med honom på en dynggrep, hon deltog i häxsabbater, hon åt odöpta barn och grävde upp lik på kyrkogårdarna och skänkte dem åt djävulen.

Allt detta framkom vid de förhör som hölls med änkan efter att hon genomgått upprepad tortyr. Under förhören uppdagades det även att hon av sin älskare fått salvor som åsamkat stor skada på människor, djur och nyttoväxter. Hon hade också dödat småbarn och använt deras skelett för att tillverka hagel.

Hennes straff blev förstås döden. Hon brännmärktes med rödglödgade järn och fick ena handen avhuggen. Efter att bålet förvandlat Walpurga Hausmännin till aska, ströddes resterna av henne ut i en flod.


Bland råttor och maskar

En och annan av de stora sjöfararna från tidigmodern tid, blev förvisso förmögen. Vasco da Gama tjänade ex. igen sin last till 27 gånger insatsen efter en framgångsrik expedition. Många av dem blev också berömda. Namn som Bartolomeo Diaz, Christofer Columbus och Amerigo Vespucci väcker än idag såväl vrede som beundran. 1492 är ett årtal med nästintill mystisk aura.

Men när det väl begav sig - alltså under själva resan - framstod nog dessa framgångar ofta som tämligen främmande. Tröstlösa dagar i väntan på förlig vind tärde på psyket. Bristsjukdomar som skörbjugg grasserade. Besättningen - inte sällan bestående av straffångar och annat löst folk - kunde när som helst ledsna och göra myteri; helt enkelt fly med proviant och skatter.

När konkurrensen hårdnade ökade även risken för att fientliga skepp under annan europeisk flagg skulle dyka upp. Och i farvattnen längs kusterna härjade sjörövare. Dessutom var det inte alls säkert att lokalbefolkningen tog emot de långväga resenärerna med beundran, underdånighet eller fruktan. De kunde lika gärna bjuda hårt motstånd.

Detta var fallet med den första världsomseglaren, portugisen Magalhaes (Ferdinand Magellan). Han dödades på ön Mactan efter att ha deltagit i en lokal maktkamp. Så fullbordandet av denna första världsomsegling fick alltså ske honom förutan.

Enligt den venetianske sjöfararen Antonio Pigafetta, som var med på resan, hade tiden dessförinnan inte heller varit särdeles munter.

 (Antonio Pigafetta)

Enformigheten och ovissheten på det stilla havet mynnade ut i interna konflikter. Brist på mat och färskvatten ledde till att besättningsmännen tvingades dricka "gulfärgat vatten som ruttnat sedan länge". Vidare åt de skorpor "kryllande av maskar", sågspån, råttor och till och med bitar av oxläder, som i vanliga fall användes som skydd för tågvirket. Lädret var dock så hårt och förtorkat, att besättningen först måste mjuka upp det genom att släpa det i havet ett par dagar. Därefter höll männen läderremsorna över kolelden en stund, och därpå åt de dem.

Tvärs igenom alla problem förblir dock Pigafetta lojal mot sin kapten. När Magalhaes är borta skriver han: "Så dödade de vår förebild, våra ögons ljus, vår tröst, vår trogne anförare."


De som krigar

När kung Gustav Vasa kom i kontakt med utländska furstar - såsom den ryske tsaren - så hände det att han skälldes för "bondekonung". Vilket ju var träffande nog, eftersom Sverige bestod av idel landsbygd, av en vidsträckthet som hade få motsvarigheter i Europa. Till detta kom att runt två tredjedelar av bönderna var självägande, samt att landborna (som brukade kronans, adelns eller kyrkans jordar) knappast stod under samma förtryck som nere på kontinenten.

Så Sverige led ingen brist på självmedvetna bönder, men väl på städer och borgare - samt på adel. Det världsliga frälset bestod av runt 20 högadliga släkter, samt ett antal ätter till, som hade det mer eller mindre fett; oftast det senare. Norr om Gävle fanns ingen adel alls, och i den östra rikshalvan ("Finland") hade mången adelsman det ytterst knapert.

Från början hade det världsliga frälset kommit till som ett svar på ett behov. Kungar och andra potentater behövde hjälp med skatteuppbörder och försvar av sina bräckliga, ofta nybildade riken. Detta sköttes av beridna krigare, "riddare", i utbyte mot skattebefrielse och diverse andra privilegier. Och att utrusta riddare var knappast något som gemene man hade råd med. Under Karl den stores tid (700-tal) var kostnaden för utrustningen, angivet i kor: hjälm (6), brynja (12), svärd (7), häst (12), sköld och lans (2) och benskenor (6). Inalles alltså 45 kor. Säg den bonde som hade råd med det.


Men nu saknades det ju i bondekonungadömet Sverige inte bara adel, utan också en adelskultur värd namnet. För runt hoven och riddarna hade det redan under medeltiden utvecklats en kultur, som tjänade till att definiera (en del skulle säga konstruera) adeln som sådan. Till den kulturen hörde reglerade umgängesformer, klädmoden, litteratur, musik, torneringar och borgar. Detta fanns naturligtvis även i Sverige, men i jämförelse med ex. Frankrike - eller för den delen Danmark - så var resultatet påvert.

Så hur mycket han än bullrade, fick nog kung Gösta inse faktum trots allt.


De som arbetar

Eftersom en sådan försvinnande liten del av den medeltida svenska befolkningen inte bodde på landet, så är den nästan försumbar. Åtminstone före senmedeltiden. Dessutom var de få stadsborna (Stockholm, den största staden, hade 5-6000 invånare på 1400-talet) helt beroende av jordbruksproduktion och djurhållning för sin överlevnad.


Så de som var det egentliga Sverige befann sig alltså på landsbygden, och arbetade med jorden. Där fanns framförallt två kategorier, som ofta klumpas ihop som bönder. Dels landbor, vilka arrenderade en bit jord på kyrkans, kronans eller adelns ägor. Dels självägande bönder, som betalade skatt till den framväxande centralmakten. Därtill kom mera löst folk: daglönare, fattiga och gamla, vilka antingen drog omkring på vägarna eller bodde på nåder där det nu var möjligt.


Den svenska allmogen blev jämförelsevis tidigt en politiskt medveten kraft. Till inte ringa del hängde det ihop med att andelen självägande bönder här var relativt stor. Men det har också sina orsaker i en mer allmäneuropeisk utveckling på det militära området. För när kavalleriet ("riddarna") tappade i inflytande, tog infanteriet över. Det bestod av armborstbeväpnade fotsoldater, dvs. bönder - ibland utskrivna, betydligt oftare uppbådade. Och män i vapen betyder män med krav på politiskt inflytande. Så var det i Grekland under antiken, och i Sverige när den allmänna värnplikten infördes.



Redan på 1400-talet tycks svenska bönder ha fått delta vid viktiga politiska möten, "riksdagar". Dessutom kunde de ta till vapen och göra uppror mot vad de uppfattade som fiskala orättvisor och alltför brutala fogdar. I södra Västergötland upprättades till och med ett slags autonom bonderepublik under några år på 1480-talet. Man vägrade helt enkelt betala skatt, och drev överheten på flykten.


40 år senare hade en viss Gustav Eriksson lärt sig att utnyttja den här politiska kraften för egna syften.


De som ber

Att vara präst är nog inte det lättaste. Nuförtiden vill ju var och varannan ingå äktenskap, sak samma om det är med någon av motsatt könstillhörighet eller inte. Och för inte alltför länge sedan började även kvinnor att predika guds ord inför öppen ridå.

Trots detta går det inte att säga att det var bättre förr. Ty på medeltiden fanns ju celibatet. Dessutom nådde de allra flesta av kyrkans män aldrig någon biskopsstol, utan de harvade på vid sin täppa, knaprade i sig av vad gården och tiondet gav. Visst kunde en sockenpräst, i likhet med vissa påvar, hålla sig med både älskarinnor och oäkta barn. Men när som helst kunde också fällan slå igen och prästen tas i örat; ja, till och med avsättas och ställas på bar backe.



Viss möjlighet till extrainkomster gavs naturligtvis i form av avgifter för vigsel, kyrktagning och jordfästning. Men fett var det sällan. Mången präst under den svenska medeltiden är snarast att betrakta som vilken bonde som helst, låt vara med ett stycke skattebefriad jord till sitt förfogande.

Och så förstås - en viss status.

Men å andra sidan var sockenprästen ofta det närmaste en myndighetsperson som många människor någonsin kom. Därför fick denne också ta smällen när missnöjet grodde i byalaget. Prästen klämdes helt enkelt fast mellan överheten och undersåtarna. En allt starkare kungamakt ställde allt hårdare krav; och folket satte sig på tvären.

Till detta kom att en guds tjänare inte fick ha några kroppsliga lyten. På Fyn uteslöts en präst ur sitt stift efter att ha fått ett finger på vänster hand avhugget i ett bråk. En annan präst, omnämnd i ett påvebrev i början av 1200-talet, togs på bar gärning när han bröt mot det heliga celibatet tillsammans med en ung bondhustru. Den äkta mannen, som överraskat paret, skar näsan av prästen - vilket fick till följd att denne avsattes från sitt ämbete.

Sett i det ljuset, så är kanske en ny äktenskapslag inte en sådan tragedi trots allt.


Anställd i helvetet

Förintelsemuseet i Washington äger ett antal fotografier, som offentliggjordes för drygt ett år sedan. På de flesta av dem syns tyskar i uniform. Män och kvinnor. Barn. På ett fotografi tänder någon en julgran, på ett annat ligger man avspänt tillbakalutad i solen. På ett tredje tycks samtliga närvarande vara på väg att explodera av skratt. En mössprydd man håller i ett dragspel.  

Det som gör bilderna så fruktansvärda är att människorna på dem arbetar i Auschwitz.  De deltar alltså på ett eller annat sätt i ett av historiens värsta massmord. Och samtidigt ägnar de sig åt sådant som de flesta människor gör: firar jul, solar, leker med sina barn.

De framstår på fotografierna som mänskliga.



Och kanske är det just här som Förintelsen blir som allra svårast att ta in. För den pågick på så många olika nivåer - och de som medverkade går därför inte bara att avfärda som omänskliga. Hur man än försöker.


Tandläkare Morton

När doktor John Collins Warren den 16 oktober 1846 skar upp halsen på Edvard Abbot med en skalpell, så protesterade denne inte. Detta var på ett sätt häpnadsväckande - för det normala var att patienter under en operation reagerade med skrik och smärta. Inte sällan gjorde de motstånd, de slog vilt omkring sig, kämpade bokstavligen för livet.

Å andra sidan var det inte så märkligt att just den här patienten - som led av en cysta - förblev passiv. Ty han sov.

Operationen utfördes på The Massachusetts General Hospital i Boston, och närvarande var förutom kirurgen bl a tandläkaren William Morton. Det var i själva verket han som sett till att patienten inte kände någon smärta. Han hade nämligen sövt honom genom att hålla en flaska med eter framför hans näsa.

Snart hade tandläkarens sensationella metod att söva patienter spridit sig till Europa. Morton medverkade själv vid en operation i Paris i december 1846. Dels ville han demonstrera sin upptäckt, dels ville han bevaka sina intressen.


(William Morton, 1819-1868)

Efter att denna revolutionerande nyhet på anestesins område slagit igenom på bred front, dök det strax upp alternativa narkosmedel (såsom kloroform). Dessutom lät inte kritiken vänta på sig. Från kyrkligt håll hävdades det exempelvis, att det ju stod i Bibeln att kvinnan skulle föda sina barn "med smärta" (1:a Mose. 3:16). Alltså stred det mot Guds ord att bedöva kvinnor under förlossningar.

Som svar på denna kritik framfördes dock den rimliga synpunkten, att även Gud använt sig av anestesi. För när han tog ett revben av Adam och skapade Eva, så försänkte han först Adam i dvala (1:a Mose. 2:21).

Det slutgiltiga genombrottet för den nya metoden kom 1853. Då lät sig drottning Victoria bedövas i samband med att hon födde sitt åttonde barn.


Ett eftermäle av brons

De flesta politiker vill naturligtvis ha en framgångsrik karriär. Han (eller hon) vill säkert oftast göra gott också - även om medlen för att uppnå det målet kan vara minst sagt tveksamma.

Men om politikern sedan har lyckats, kanske till och med har tagit sig upp till sitt lands högsta ämbete, ja, då gäller det att se till att allt det man åstadkommit inte faller i glömska. Dessutom kan det ju - hemska tanke! - finnas saker som behöver rättas till; så att inte eftervärlden får för sig något: att man misslyckats, gjort fel, velat ont.

Idag går det utmärkt att skriva memoarer, sitta i teve, göra sommarprogram. Förr fick potentaterna ta till andra medel. Gustav Vasa lejde biskop Peder Swart, dikterade en krönika för honom - och blev skidåkare och landsfader på kuppen.

Romaren Augustus lät rista in sin framgångsrika statsmannagärning på bronstavlor som fästes på hans gravmonument i Rom. Kopior av plåtarna spreds dessutom över hela det väldiga imperiet.

Genom en bevarad sådan kopia (från Ankara) lär vi oss att Augustus fått fason på de galliska och spanska provinserna och stiftat fred i övriga riket. Vidare har han bjudit på gladiatorspel som saknar motstycke, gjort slut på inbördeskrigen (efter mordet på Caesar), gett sina veteraner en tryggad ålderdom och drivit sin adoptivfaders mördare i landsflykt. Han har också återställt ordningen i armén, försett svältande medborgare med livsmedel och fört krig "över hela jorden". Slutligen har gränserna för imperiet utvidgats "för alla romerska folkets provinser".

Inga dåliga gärningar, som synes. Men när han skulle belönas för dem, vägrade han bli diktator fastän "senaten och romerska folket erbjöd [honom] detta". Inte heller tog han emot konsulatet på livstid (dvs han upprepade inte Caesars misstag). Istället nöjde han sig med att vara rikets främste medborgare i 40 år, samt överstepräst (vilket i praktiken innebar att hans makt var större än någon annan romares före honom).

Det är väl att beteckna som en ödets ironi, att alla bronstavlorna gått förlorade.


Kristallnatten

Förintelsen var inte bara unik såtillvida att extremt många människor mördades på kort tid. Själva målsättningen, att utrota hela den judiska befolkningen från jordens yta, saknade även den motsvarighet i historien.

Självklart innebär detta att synen på Förintelsen och dess drivkrafter och mekanismer skiljer sig åt, trots att källäget är mycket gott. Förr betonades ofta den omätbara ondskan hos Hitler och övriga ledande nazister. Senare tids forskning har dock pekat på att massmord av den omfattning som Förintelsen innebar, kräver medverkan - aktiv eller passiv - av långt fler aktörer.

Samtidigt har Hitlers roll i det hela aldrig upphört att vara ämne för debatt. Att det inte finns några direkt skriftliga order från honom, bevisar hans oskuld enbart för de mest extrema. Men frågan är om han redan från början hade som mål att utrota världens judar, vilket vissa passager i Mein Kampf (1925) ger stöd för - eller om den slutgiltiga lösningen föll på plats i takt med att kriget kom och sedan utvecklades såsom det gjorde.

Vägen fram till Förintelsen, som startade i december 1941, har också studerats av många forskare. Man har talat om olika steg, exempelvis identifikation (folkräkningarna 1933 och 39), segregation (särskilda lagar, trakasserier, förföljelse m.m.) koncentration (upprättande av ghetton), deportation och slutligen massmord.

I den här utvecklingen ingick som en viktig beståndsdel den s k kristallnatten. Den inleddes på sätt och vis redan den 7 november 1938, men nådde sin kulmen natten mellan den 9 och 10 november. Synagogor stacks i brand och "judiska" affärer slogs sönder. Deportationer till koncentrationsläger och mord på över hundra judar ägde rum samtidigt som myndigheterna blundade, eller deltog.


Om någon tidigare hade tvivlat, stod det nu klart att den tyska ledningen gjort delar av sin egen befolkning till fiende.


Öppnade skallar

En trepan är ett instrument som påminner om en korkskruv. Två eller tre fötter för att kunna måtta någorlunda rakt och få stadga, och sedan en skruv i mitten. Tekniken kan på ytan förefalla enkel: två- eller trefoten placeras runt det område som ska trepaneras och därpå borrar man ned skruven.

Användningsområdet är dock inte en vinflaska och dess kork, utan den mänskliga skallen.


Orsakerna till att ingreppet utförts har varierat. En utgick från att en ond ande, som tagit en patient i besittning, behövde släppas ut. Men det kunde också vara så att vävnaden i skallen tryckts in till följd av ett kraftigt slag eller en kula. Då "lyfte" läkaren upp skallbenet till dess rätta nivå med hjälp av trepanen. En tredje orsak var att man ville komma åt att "operera" inne i huvudet.

Trepanation är det äldsta, nu kända kirurgiska ingreppet, spårat ända till stenåldern. Att det använts i vad vi skulle kalla vidskepliga sammanhang och för mer "vetenskapliga" syften är därför inte märkligt. Utifrån de teorier man har om ex. sjukdomsorsaker anpassas åtgärder, hjälpmedel och diagnoskriterier. Så är det naturligtvis än idag.

För den patient som undergick en trepanering var detta dock inte alltid till någon tröst, eftersom dödligheten måste ha varit betydande. Patienten fick ju ett öppet hål in i skallen, vilket innebär stora risker för infektion.

Bevarade kranier visar emellertid att en patient kunde överleva ett ingrepp. Hålet i huvudet växte igen, och det kunde till och med bli så att patienten genomgick ytterligare en "behandling" senare i livet.


Tidigare inlägg
RSS 2.0