Moderat historiebruk

Hur historia används, moraliskt, politiskt, ideologiskt – det är på modet. Det kallas för historiebruk och tillhör nyheterna i de färska ämnesplanerna för historia på gymnasiet.

Så lämpligt då att en skrivelse i moderaternas reviderade partiprogram har lett till uppror i vissa kretsar. Med lite god vilja går det nämligen att tolka skrivelsen – och framför allt Sofia Arkelstens försvar av den – som att moderaternas föregångare, den tidigare svenska högern, har spelat en inte obetydlig roll i införandet av allmän rösträtt i Sverige.

Och hur är det nu: har högern bekämpat eller befrämjat demokratins genombrott (vilket i princip är liktydigt med allmän rösträtt) i vårt land?

Förutsatt att det finns källor, vilket det gör, så är svaret som med alla historiska frågor av någorlunda komplexitet, att det beror på vilket perspektiv man har. Men också: vad man vill med sin historia. Hur man brukar den.

Otvetydigt var dåtidens vänster (Socialdemokrater och föregångarna till dagens Folkparti, Liberala samlingspartiet) pådrivande ifråga om en utökad rösträtt. Kanske drevs man av demokratisk idealism; kanske av tanken på vilket utmärkt väljarunderlag en växande arbetarklass skulle kunna utgöra. Förmodligen både och.

Men samtidigt var det en högerregering som genomförde det första steget 1907, då rösträtten blev allmän för män. Å andra sidan hade dåtida högern (Allmänna valmansförbundet) stoppat ett förslag om utvidgad rösträtt 1906, då liberalen Karl Staaff var statsminister. Detta skedde dock inte minst eftersom förslaget även innehöll ett bibehållande av majoritetsval; något som för övrigt också Socialdemokraterna varit tveksamma till. Majoritetsval gynnar sällan mindre partier.

På våren 1918, under inflytande av revolutionen i Ryssland, inbördeskriget i Finland och första världskriget, kom sedan ett förslag från vänstern (återigen: S plus liberalerna) om allmän rösträtt. Högern sade nej. Och då de hade majoritet i första kammaren (Sverige hade tvåkammarsystem på den tiden och bägge kamrarna måste ge sitt bifall) strandade förslaget. På senhösten 1918 återkom det. I maj 1919 sade högern till slut ja, till dels därför att storkapitalet (exempelvis Enskilda Banken) utövade påtryckningar, rädd som man var för politisk oro liknande den som härjade på kontinenten.

Högern genomförde alltså första steget (1907) och röstade åtminstone inte nej 1918, framhärdar de som är moderata tillskyndare.

Högern obstruerade och gav endast med sig när de förstod att loppet var kört, påpekar de som ser rött när de hör talas om den moderata historieskrivningen.

Och vi andra? Vi säger: som man frågar får man svar.


Tomas Tranströmer

Det fanns en tid då jag levde så gott som dagligen med Tomas Tranströmers dikter. Jag skrev en C-uppsats om honom; närmare bestämt om titeldikten från diktsamlingen Sorgegondolen (1996). När jag var färdig bestämde jag mig för att skaffa en handledare och få uppsatsen godkänd för litteraturseminariet. Och eftersom det här var i Uppsala kontaktade jag Staffan Bergsten, som redan då hade skrivit en bok om Tranströmer (han kom ju med ytterligare en tidigare i år). Han var dessutom docent vid institutionen.

En tidig lördagsmorgon ringde det hemma hos mig. Det var docent Bergsten. Han hade läst min uppsats, men han tänkte inte godkänna den för seminariet. Även han hade analyserat dikten Sorgegondol nr 2, i Lyrikvännen. Det är en dikt som bland annat handlar om en svärfar och dennes måg, de världsberömda kompositörerna Liszt och Wagner. Musikanspelningarna i dikten är legio, som så ofta hos Tranströmer:

När Liszt spelar i kväll håller han havspedalen nedtryckt.

Det som Bergsten framför allt vände sig emot var att jag valde att behandla dikten som just det den är, en dikt, en text. Bergsten tyckte att de många musikreferenserna borde inta en central plats i analysen. Det gjorde de i hans artikel. Han menade, vidare, att allt som ligger utanför dikten, fakta om Wagners och Liszts liv, partitur, musikhistoriska referenser etc måste vägas in - och det på ett betydligt utförligare sätt än vad jag hade gjort. Själv ansåg jag att dikten skulle läsas på sina egna villkor, som ett eget universum. Stöd för detta hade jag hämtat hos Kjell Espmark, som också han ägnat sig åt Tranströmer. Kanske kan man säga att den biografiska skolan krockade med den nykritiska hemma hos mig den lördagen.

Slutligen släpptes uppsatsen i alla fall igenom - och jag kom att lätta något på mitt eget, inre Tranströmertryck. Idag konstaterar jag, med mild förvåning, att Tranströmers poesi tycks ha överlevt min och docent Bergstens bittra holmgång.


Berättaren som vapen

Vare sig en roman är skriven i första eller tredje person, så finns där någon som berättar. Någon som presenterar tankar, miljöer och personer. Någon som, kort sagt, lägger romanen till rätta för läsaren. Ibland kan berättarna vara flera, som hos António Lobo Antunes. Ibland är han opålitlig och skojfrisk, någon som tar mycket plats. Den typen lanserades av Laurence Sterne på 1700-talet. Hos Marcel Proust är berättaren istället tämligen tom och intetsägande. Och så vidare.

Något som berättaren dock aldrig är, och aldrig kan vara, är identisk med sin upphovsman, med den författare vars namn står på omslaget. Således är det inte Roberto Bolaño som för ordet i den lilla romanen Amulett. Istället är det ”den mexikanska poesins moder”, Auxilio Lacouture. Förvisso dyker Bolaños alter ego Arturo Belano upp här och var i romanen, men det är inte han som berättar den för oss.

Komplexiteten med Bolaños berättare är att hon, med hennes egna ord, befinner sig i en tidsmaskin. Till det yttre är den en toalett på den humanistiska institutionen på Mexico Citys universitet, som under några dagar år 1968 har ockuperats av den mexikanska armén. Där sitter den ännu inte tandlösa Auxilio Lacouture och minns sitt liv. Men, kuriöst nog, redogör hon även för händelser som ligger efter 1968. Hon minns så att säga även framtiden (där bland annat Bolaño/Belano ingår och där hon också tappar sina tänder). Och då har vi strängt taget inte längre att göra med en otillförlitlig berättare á la Sterne. Begränsad i rummet, vilket brukar vara det som oftast trixas med (tänk Candide som färdas från en kontinent till en annan på ett ögonblick) men fri, obunden av tiden. En berättare som utgör en personifikation av Einsteins relativitetsteori – detta är vad Bolaño ger oss:

Jag vet inte varför jag minns den där eftermiddagen så väl. Den där eftermiddagen 1971 eller 1972. Och det underligaste är att jag minns den från min utkikspunkt 1968. Från mitt utkikstorn, från min blödande tunnelbanevagn, från min evighetslånga regndag. Från damtoaletten på fjärde våningen på humanistiska fakulteten, min tidsmaskin varifrån jag kan betrakta alla tider där Auxilio Lacouture lever och andas. (översättning av Lena E. Heyman).

Den komparativt lagde kan säkert leta fram liknande, närmast teoretiskt konstruerade berättare. Tandlösheten och sjavigheten (hon sitter faktiskt på toaletten när armén stormar in på universitet) förlänar emellertid Auxilio Lacouture en kroppslighet, som gör henne autentisk och mänsklig. Tonen i hennes röst uppvisar också en hel del av den pålitlige berättarens auktoritet. Det drömlika och overkliga till trots, så har hon på ett sätt lika mycket sina rötter i den realistiska berättartraditionens mylla. Detta gör henne på en gång ogripbar och konkret. Ungefär som den framlidne Roberto Bolaño själv.


RSS 2.0