Patrik Godin

Ytligt sett kan det verka som om den algerisk-franska författaren Assia Djebar har svårt att avsluta sin självbiografiska roman Ingenstans i min fars hus. Här finns inte en epilog, utan tre. Samt och tillika en efterskrift.

Men egentligen är denna lite vacklande struktur helt följdriktig – ungefär på samma sätt som när Djebar plötsligt växlar från första- till andraperson mitt i texten. Det är som om hon letar efter sig själv – den hon var under sin uppväxt i det koloniala Algeriet – och samtidigt har fullständigt klart för sig vad som är viktigt att berätta:

Upptäckten av världslitteraturen. Den första riktiga vännen. Ett misslyckat självmordsförsök.

Vi får alltså inte följa Assia Djebar i någon enkel, linjär mening, även om här finns en kronologi i botten. Istället spelar ett fåtal scener och ett fåtal människor en central roll. Dessa turneras, förändras, upprepas. Hon närmar sig sina objekt som en gång Faulkner. Eller varför inte Rodin.

Som ett slags grund finns Djebars förhållande till sin far, en skollärare som bär på tämligen konservativa värderingar om bland annat en kvinnas plats i världen. I relationen mellan honom och hans dotter krockar en sekulariserad västerländsk, eller fransk, världsbild och en mer traditionell, arabisk. Hos dottern leder detta till en konflikt, som så småningom sånär slutar i en tragedi. Åtskillnaden mellan manligt och kvinnligt speglar dessutom en lika djup etnisk klyfta som exploderar i det fransk-algeriska kolonialkriget. Men så långt fram i tiden sträcker sig inte romanen annat än glimtvis. Det mesta händer under tiden fram till 1953.

Men det pågår ännu.

I CajsaStina Åkerströms bok om hennes pappa, används ett direkt tilltal. Ett jag, en dotter, skriver till ett du – en far. Men fadern är inte vem som helst, utan Fred Åkerström. En rumlare som hade mer än den konstnärliga genialiteten gemensamt med 60- och 70-talets andra stora vissångare, Cornelis Vreeswijk.

Ämnet för den här boken är dock inte så mycket trubaduren Fred Åkerström. Visst syns här personer ur den dåtida kändis- och kultureliten: ovan nämnde Vreeswijk, Lars Forssell, Lill-Babs. Visst förekommer stämsång och gitarrackord och strängar. Och en del texter av Fred Åkerström citeras, inte minst i ett långt appendix i slutet.

Ändå är allt detta en bisak. Det här är en bok om ett barns förhållande till en plågad vuxen. Flera av de övriga personerna som befolkar den uppträder bara som en bokstav. M, L och så vidare. Det är naturligtvis av hänsyn till förmodligen ännu levande, icke-offentliga människor. Men det är också talande för texten som helhet: detta är ingen biografi, ingen rundmålning, ingen bred tidsbild. Det är ett uppslitande samtal, ett blödande brev och – ett försök till försoning.

Och som sådant är Du och jag, farsan mycket drabbande. Genom att Fred Åkerströms rötter blottläggs – bl a via en autentisk text skriven av CajsaStinas farfar, Gunnar – så djupnar porträttet av honom alltmer. Den såriga relationen mellan far och dotter går tillbaka på en närmast sadistiskt präglad uppväxt för Fred Åkerström själv. Som i sin tur går tillbaka på fadern/farfadern Gunnars trasiga barndom… När CajsaStina Åkerström sedan berättar om några av sina egna tillkortakommanden i livet, pulserar orden av en atavistisk smärta.

Jag kan tycka att Nathan Shachars bok om Gaza (Gaza. Från faraoner till islamister) staplar fakta och händelser på varandra på ett bitvis tröttande sätt. Lite för mycket förlopp och lite för lite orsak och verkan, liksom.

Förvisso är boken tänkt som en "krönika" om denna smala kustremsa (362 kvadratkilometer) i världens mitt. Märkligt nog saknas en sådan, trots att få geopolitiska begrepp torde ha förekommit oftare i världspressen de senaste decennierna. Och med den utgångspunkten är det inte förvånande att densiteten i de 25 kapitlen stundtals blir väl hög: Gazas historia från det forntida Egypten till våra dagars strider mellan palestinier och israeler ska trots allt pressas in på 320 sidor.

Men så händer något, drygt halvvägs in i boken. Efter att ha redogjort för det på en gång överraskande och följdenliga, för den blodiga och intensiva kraften i den första intifadan 1987, skriver Shachar:

Sedan dess, och fram till idag, har det palestinska lidandet och motståndet antagit en emblematisk och renande roll i arabisk debatt och identitet. […] Istället för att förringa det palestinska lidandet, som efter al-nakba 1948, sätter de statsstyrda arabiska medierna nu det i tillvarons centrum – delvis av uppriktigt medlidande, delvis som en ventil för inhemsk ilska och frustration. (s. 177)

Exakt i detta ögonblick så lyfter Gaza. Det blir en bok som mer och mer handlar om vår tid, om vår värld: Mellanöstern, Europa, Asien och Amerika. Inte bara de nuvarande protesterna, den arabiska våren, fångas in, utan hela nutidshistorien. För egentligen går det ju att göra ännu mer av problemen i Gaza än vad Shachar åstadkommer i ovanstående citat. Konflikten är på sätt och vis även emblematisk för vår del av världen.

Säg mig på vilken sida du står i Israel-Palestinakonflikten, och jag ska säga dig vem du är. Eller åtminstone till vilken partibok du bekänner dig.