Patrik Godin

Ytligt sett kan det verka som om den algerisk-franska författaren Assia Djebar har svårt att avsluta sin självbiografiska roman Ingenstans i min fars hus. Här finns inte en epilog, utan tre. Samt och tillika en efterskrift.

Men egentligen är denna lite vacklande struktur helt följdriktig – ungefär på samma sätt som när Djebar plötsligt växlar från första- till andraperson mitt i texten. Det är som om hon letar efter sig själv – den hon var under sin uppväxt i det koloniala Algeriet – och samtidigt har fullständigt klart för sig vad som är viktigt att berätta:

Upptäckten av världslitteraturen. Den första riktiga vännen. Ett misslyckat självmordsförsök.

Vi får alltså inte följa Assia Djebar i någon enkel, linjär mening, även om här finns en kronologi i botten. Istället spelar ett fåtal scener och ett fåtal människor en central roll. Dessa turneras, förändras, upprepas. Hon närmar sig sina objekt som en gång Faulkner. Eller varför inte Rodin.

Som ett slags grund finns Djebars förhållande till sin far, en skollärare som bär på tämligen konservativa värderingar om bland annat en kvinnas plats i världen. I relationen mellan honom och hans dotter krockar en sekulariserad västerländsk, eller fransk, världsbild och en mer traditionell, arabisk. Hos dottern leder detta till en konflikt, som så småningom sånär slutar i en tragedi. Åtskillnaden mellan manligt och kvinnligt speglar dessutom en lika djup etnisk klyfta som exploderar i det fransk-algeriska kolonialkriget. Men så långt fram i tiden sträcker sig inte romanen annat än glimtvis. Det mesta händer under tiden fram till 1953.

Men det pågår ännu.