Patrik Godin

En av Sveriges främsta musiker, jazzpianisten Esbjörn Svensson, är död. Idag skriver Magnus Eriksson fint om honom i SvD. Jag tar mig friheten att citera några rader:

Esbjörn Svensson öppnade gärna i en långsamt sökande, närmast minimalistisk attityd som för att söka en melodisk möjlighet. [Gruppens musik] förenar melodisk skönhet med rytmisk fantasi och absolut samstämmighet i improvisationen.

Den grupp som det talas om är naturligtvis Esbjörn Svensson trio, vars övriga medlemmar är Magnus Öström och Dan Berglund.

Själv stiftade jag inte bekanstskap med Esbjörn Svenssons musik via jazzen; istället var det hans inspelningar av folkvisor tillsammans med Louise Hoffsten som först gjorde att jag fick upp ögonen för honom. Därefter har hans musik av och till följt mig genom åren.

För den som vill veta hur det kan låta, gå in här.

1. "Lang" (Kjell Westö): Helsingfors om sommaren och om vintern. I berättelsen om författaren och tv-personligheten Langs uppgång och fall, finns en elegisk ton som passar perfekt till rödvin. Dock gärna inte i box.

2. "Hemsöborna" (August Strindberg): Läste jag om för säkert 20:e gången härom dagen. Friskare och mer fartfyllt än så här blir inte det svenska språket. Sen får man ha överseende med att episoderna med den drängfulle, spyende pastor Norström på 2000-talet ibland påminner om buskis. Drick pilsner till, inte för mörk, inte för ljus, inte på burk. Spaten.

3. "Dithyramber i aftonglans" (Vilhelm Ekelund). Dikter med namn som "September" och "Lunaria". Men här finns ändå en krispighet mitt i all svärta, ett slags ordens berusande seger över döden. Vitt vin - väl kylt.

4. Katherine Mansfields noveller: Här gör man bäst i att dricka vatten, för annars är det är lätt att missa de subtila nyanserna i Mansfields novellkonst. Börja exempelvis med "The Garden Party". Det är Jane Austen och Virginia Woolf och Tjechov och en massa annat på samma gång - och ändå helt unikt.

Jag känner inte Åsa Linderborg; men på 90-talet hände det någon gång att vi hamnade på samma seminarium vid Historicum i Uppsala. Hon tedde sig då - om jag minns rätt - som en som hade svar på det mesta.

På den vägen har hon väl fortsatt, nu i rollen som kulturskribent och debattör. Emellanåt framstår hon i politiska diskussioner som lika svart-vit och ideologiskt enögd som någonsin Jan Myrdal. Hon tycks sitta inne med ett facit på världen.

Desto mer fascinerande är det då att den stora styrkan i hennes bok Mig äger ingen är just frånvaron av förenklade svar och förklaringsmodeller. Porträttet av hennes far, härdarmästaren Leif Andersson, är på samma gång distanserat, sakligt och så närgånget och kärleksfullt att Åsa Linderborg tycks sitta i hans handflata och skriva.

Men ända in i Leif Andersson kommer vi inte. Visst berör Linderborg strukturella omständigheter, såsom arbetarklassens hårda villkor och det "förväxta brukssamhället" Västerås sociala skiktningar. Visst tassar hon omkring i psykologins utmarker när hon skildrar faderns komplicerade förhållande till sina föräldrar och syskon.

Dessutom finns här ett grundtrauma - den januaridag då Linderborgs mamma lämnar henne och hennes far. Det verkar han aldrig riktig komma över. Det river upp ett sår i honom som kommer att bestå.

Exakt i vilken utsträckning allt detta präglade härdarmästaren får vi dock inte veta - av den enkla anledningen att ingen kan berätta det. Inte Åsa Linderborg, och inte Leif Andersson. Hans ångest och alkoholproblem och tillkortakommanden och förmåga att lyckas och misslyckas förs egentligen aldrig tillbaka på några riktigt tydliga orsaker.

Och det är just därför boken känns så mänsklig. Eller för att travestera Michel Ekman á propos Carl Jonas Love Almqvist: "gåtan" Leif Andersson kräver inte en lösning, utan tillägnelse.

Sjunger om studentens lyckliga dag, är det många som gör i dagarna. Lite här och var trycks också Herman Sätherbergs text till denna s.k. "Studentsången" (med musik av Prins Gustav).

Ofta ser man dock de första raderna vara felciterade. Man skriver Sjung om, när inledningen egentligen lyder Sjungom. Det är nämligen en uppmaning (ett imperativ - "låt oss sjunga") i första person pluralis. Och än värre blir det när även andra radens Låtom splittras upp i verb och partikel (Låt om).

Å andra sidan är det inte så märkligt. Dels låter det som "Sjung om" när sången sjungs. Dels används knappast den typen av böjda verbformer idag. (Något liknande gäller för övrigt i Franz Michael Franzéns "Bereden väg för herran" - ej bered en).

Liksom i tyska och franska har alltså svenska verb en gång böjts beroende på vilken person de står i. Idag säger vi ju Jag kom dit och De kom dit. Men in på 1900-talet hette det (åtminstone i skrift) "Jag kom dit" - "De kommo dit". I Strindbergs Hemsöborna (1887) talas det exempelvis i första kapitlet om att "det dröjde evigheter innan de kommo i båt".

Nationalencyklopedins ordbok verkar emellertid inte ta alltför högtidligt på detta. De anger bägge formerna (Sjungom - Sjung om) i sin artikel om Studentsången. Och båda alternativen fungerar naturligtvis lika bra i praktiken (så länge "låtom" får vara intakt). Kanske är det till och med så, att många en dag som denna har viktigare saker att tänka på.

På Det tyska historiska museet i Berlin kan man numera beskåda Adolf Hitlers jordglob. Det var bland annat denna jättelika glob som Hitler tog hjälp av när han drog upp sina planer på att erövra världen; och det var en mindre version av den som Charlie Chaplin bollade med i filmen "Diktatorn".

Förutom jordgloben kan museet också visa upp Napoleons hatt. Att just den har hamnat på ett museum över tysk historia, hänger ihop med fältmarskalk Gebhard Leberecht von Blücher. Denne lade nämligen beslag på hatten efter slaget vid Waterloo.

Enligt uppgift ska ytterligare runt 8000 föremål finnas på museet. Det är väl en inte alltför vild gissning att delar av berlinmuren finns där, liksom ännu fler materiella lämningar från den nazistiska eran. Och därutöver? Preussen? Bayern? Lübeck?

Listan kan nog göras nästan hur lång som helst.

Att vissa föremål av olika anledningar får en alldeles speciell laddning är knappast något sensationellt. Och ju färre det finns av dem, desto starkare blir den spänning som utstrålar från dem.

Från vår egen tid - där utbudet av prylar är lika stort som fixeringen vid dem är intensiv - är det inte helt lätt att urskilja vad som kommer att leta sig in i framtidens museimontrar.

Precis som tidigare lär bemärkta personers attiraljer ställas ut. Likaså föremål som förknippas med omvälvande händelser, avgörande ögonblick. Och möjligen också en och annan gestaltad idé, svävande ovanför ett berg av förbrukningsvaror.