Patrik Godin

I en underhållande anekdot berättar Gunnar Wetterberg hur han av en tv-journalist får förslaget att klä ut sig till Axel Oxenstierna. Tanken är att han inför valrörelsen 2002 ska ge "Axels svar på vår tids stora frågor".

Wetterberg tar sig ur det hela genom att upplysa om att hans dialekt inte existerade på Oxenstiernas tid. Men i själva verket, skriver han i Levande 1600-tal, är det omöjligt att veta vad Oxenstierna skulle ha sagt om de utmaningar som finns i 2000-talets Sverige.

Vad Gunnar Wetterberg och andra tydligt har visat är hur som helst vilken pragmatiker Axel Oxenstierna var. Han reagerade på och agerade utifrån sin tids problem; vilka det i slutändan är frestande att klumpa samman till ett enda: krigen.

För i krig behövs soldater, materiel, vapen, hästar, vagnar, mat, kanoner. En del av detta kan man skaffa sig vartefter arméerna röjer väg i fiendeland. Men behovet av reda pengar försvinner inte. Och pengar drar man som bekant in inte minst via skatter.

Därav Axel Oxenstiernas nitiska och outtröttliga reformering av det svenska skatteväsendet. För ju effektivare uppbörd, desto större inkomster.

Om man byter ut 'krigen' mot 'jobben', så går det kanske att hävda att något liknande pågår i Sverige just nu - om än i mindre skala. För de olika "system" som vi har håller väl i dagarna också på att omprövas?

I alla fall så stramas det åt och regleras och ses över och stuvas om. Ersättningsnivåer stipuleras, sjukdomsperioder specificeras och skatter byter skepnad eller uppstår ur tomma intet. Vissa talar om systemskifte; andra om pur nödvändighet.

Om Anders Borg verkligen är vår tids Axel Oxenstierna, får väl sedan framtidens historiker bedöma. Eller åtminstone 2010 års väljare.

HEJ!

Av en slump får jag ett tips om Carl-Johan Vallgrens nya skiva, "Livet". På den finns en sång tillägnad författaren Mare Kandre, som dog drygt 40-årig i mars 2005.

(Mare Kandre, 1962-2005)

Det är en underbar visa, med text och musik av Vallgren. Som textförfattare står dock även Mare Kandre själv upptagen. Vallgren bygger nämligen texten på olika teman och återkommande symboler som finns hos henne.


Bevara en mask åt rosen och en
kyss åt de sörjande
och ge den trötta ärkeängeln hans
vinge av glas
och hälsa de gamla barderna, de
har väntat på dig länge
och om du träffar någon jag känner,
säg att allt är bra
och fisken av trä du skrev om, har
du hittat den ännu
och dronten den lilla gynnaren,
han finns hos dig, eller hur

Ge var och en en kruka sylt som
lossat från kryptans väggar
och skänk dem dina vackra ord, de
döda behöver ett språk
och berätta för mig i drömmen
om hur det är på andra sidan
vi saknar dig och allt det märkliga
du såg

Du såg pollen av liv som blåst in
över gränsen vid stormigt väder
och en ängel låg utstjälpt bland
soporna och blödde, med
oborstat hår
och en puppa av brosk upphängd
i graven, och barnens begagnade
kläder
och en doft av bröd från
underjorden, och ett brinnande
träd i en skog

Är det sant som du skrev att de
döda ägnar sig åt nattligt kräftfiske
dåsiga av sitt medhavda vin
slumrar de i natten på det
utspridda höet
iförda polerade hattar och lyssnar
på radio
och spelar corona nere vid sjön

Bevara en mask åt rosen och en
kyss åt de sörjande
och en insjö i skogen åt månen att
spegla sig i
må ditt hopp fördelas lika bland
oss som är kvar här på jorden
må dina dikter leva, må du
vila i frid


Nivån på svenska sångtexter har med ens höjts några snäpp.

HEJ!

Inför en förestående resa till Kina och Beijing läser jag in mig på landets historia. Jag varvar Alf Henriksons (och Hwang Tsu-Yüs) Kinesisk historia med Julia Lovells Den stora muren. Det ena är ett - frestas man säga - tämligen ålderstiget verk. Det andra (Lovells) kom häromåret.
   Men det är fler saker än åldern som skiljer de bägge böckerna åt.
  Henrikson är som alltid ytterst läsvärd, han är en berättare i ordets verkliga bemärkelse; och det är väl också vad historien är för honom: ett oändligt antal berättelser som väntar på att återges. 
   Detta medför, med nästintill en naturlags konsekvens, att hans skildringar blir rapsodiska, och inte sällan rent anekdotiska. Bristen på ett övergripande perspektiv skulle bli ganska tröttande om det inte vore för att Henrikson behärskar sina uttrycksmedel så väl.
   Lovell, å andra sidan, låter "den stora muren" bilda såväl ramverk som avstamp för en imponerande skildring av 3000 år kinesisk historia. Att "The Great Wall" används som en metafor framgår inte minst av det faktum att den egentligen inte finns. Det handlar i själva verket om ett antal murar, byggda under vitt skilda tider. Den mur norr om Beijing som dagens turister vandrar på härstammar exempelvis i huvudsak från Mingperioden (1368-1644).



Dessutom berättar Lovell inte bara om murar i fysisk bemärkelse, utan också om mentala sådana. Kina var ju länge ett slutet land, vilket på 1800-talet tvingades öppna sig efter västerländsk kanonbåtsdiplomati.
   Hennes skildring av denna typ av mentala barriärer - och hur de forcerades med hjälp av kulor och krut - förklarar inte bara något väsentligt om Kinas historia. Den säger även en hel del om de spänningar och ojämlika förhållanden som råder ännu i vår tid.

"Fem uttryck, att både ha och mista."


1. Miss i kommunikationen:
A vill kommunicera med B, ärendet är pengar. Tyvärr missar A - och råkar träffa C istället. Idag är C rik. Och B ligger i tvist med Försäkringskassan.


2. Du driver:
Eftersom du driver är att betrakta som en lågenergivariant av "Min herre behagar skämta", förekommer det 16 gånger på Miljöpartiets hemsida. 


3. Jag hade inte mycket val:
Mycket är ett adverb. Och adverb beskriver som bekant andra adverb, verb och adjektiv. Men val är ju ett substantiv - vilket ger vid handen att brukarna av detta uttryck spränger gränser.


4. Lägga på luren:
I senaste numret av Språktidningen dryftas detta förlegade talesätt. Numera lägger man som bekant inte på luren när man pratat färdigt i telefonen. Istället klickar man sin interlokutör. Dock är vi flera som anser att klicka låter väl infantilt. Därför föreslår vi kommunikationskapa istället.


5. Interlokutör:
Importerades från franskan i början av 1800-talet. Där borde det dock ha stannat. Bildat folk talar amerikanska.

Två viktiga källor till Stockholms historia är stadens skotteböcker och tänkeböcker. Stockholms Tänkeböcker innehåller bland annat protokoll från rättegångar; skotteböckerna är förteckningar över vad de skattepliktiga invånarna betalde i skatt. De står listade med namn, yrke och summan på det de skulle betala. "Inom mur" (området innanför stadsmuren i Gamla Stan) fanns således en rådman (Mattis Bredholt) som betalade 5 mark i skatt 1466, en ansenlig summa. Där fanns också en Birgitta Spetz, som skulle betala det mer blygsamma två öre (1 mark = 8 öre).

Med hjälp av Skotteboken från 1466 kan man också göra sig en bild av vilka yrken som folk hade i staden i slutet av medeltiden. Det framgår då att ett vanligt yrke har med fisk och fiskerinäring att göra. 35 fiskare upptas, men också tio laxekarlar (handlar med eller fiskar lax) och en speckerska (som röker fisk och kött).

Återkommande yrken är även skräddare, skomakare, murmästare och bagare. Dessutom finns det tretton stycken skattskyldiga guldsmeder, ett högstatusyrke. Några av de mer exotiska yrkena är åderlåterska, skytt (ansvarig för stadens kanoner) och lekare (musikant).

 (Lekare med fiddla)

Skotteböckerna ger alltså en intressant inblick i stadens liv. Samtidigt ska man ha klart för sig att massor av människor inte alls finns med i dem, helt enkelt därför att de inte betalade någon skatt. I Stockholm, liksom i andra städer runt om i Europa, vimlade det av pigor, arbetskarlar, prostituerade, tiggare, sjuka, gamla och "arbetslösa" som inte syns i källorna.

Om de inte hamnade i klammeri med rättvisan eller på annat sätt registrerades, så levde de och dog utan att lämna några mera bestående spår efter sig. Ett öde de för övrigt delar med de flesta av oss.

HEJ!

Att en synonym är ett ord som betyder (ungefär) samma sak som ett annat ord - det vet de flesta. Men det där parantetiska 'ungefär' är i sammanhanget ganska viktigt. För existerar det egentligen rena synonymer?

I Stora Synonymordboken uppges att andra ord för darra bland annat är: Skaka, skälva, huttra, rista, gå i vågor, oscillera, svänga, vibrera, frukta, fasa, rysa, bäva, vara rädd, skimra, flimra, fladdra och hoppa.

Det säger sig självt att många av de här orden inte är direkt utbytbara mot 'darra'. Vi blir knappast så rädda att vi oscillerar, och vi skimrar inte på handen (även om det låter rätt vackert). I själva verket så vimlar det av fasta uttryck och sammanhang där flera av ordet 'darras' synonymer inte går att använda. Därtill avviker de alltför mycket i betydelse.

En annan aspekt att ta hänsyn till är vilken stilnivå ett ord befinner sig på. Ehuru och fastän kan tyckas ligga väldigt nära varandra i betydelse. Men för den skull bör man inte växla mellan dem hur som helst. För i en text med mer informell prägel, där man tycker sig ha nött sönder 'fastän', är det knappast oproblematiskt att slänga in ett 'ehuru'. Stilnivån rubbas och det finns risk att läsaren stör sig på denna hastigt uppdykande relikt.

Men är det då inte möjligt att hitta två ord som i mycket hög grad svarar mot varandra, i såväl stilvalör som betydelse? Jodå, ett ordpar som brukar framhållas är båda och bägge. Ett annat är angenäm och behaglig - fast där känns väl 'angenäm' som något mer högtravande, eller hur?

Niels Steensen hade ett problem. Han hade nämligen dissekerat en haj och sedan jämfört disektionsmaterialet med fossila fynd som gjorts i vissa bergartslager. Jämförelsen visade att hajen en gång levat i ett forntida hav, som numera var höga berg i Italien.

(Fossil av hajtänder och en dissekerad haj)

Till detta kom att Niels Steensen (eller Nicolaus Steno, som var hans latiniserade namn) via geologiska undersökningar slutit sig till att varje bergartslager är äldre än det närmast ovanliggande. De olika lager som man hittade vid en utgrävning hade alla en gång utgjort landytan.

Det kan tyckas trivialt för oss i vår tid, men betydelsen av dessa rön blev på sikt oerhörd. För den danske Stenos upptäckter, som bl a lades fram 1669 i Prodromus, pekade entydigt på en sak: jorden måste vara åtskilligt äldre än de 6000 år som Bibeln stipulerade.

Från Steensens horisont innebar detta som sagt ett problem. För vid sidan av sina geologiska studier var han strängt upptagen av religiösa grubblerier. Med tiden konverterade han också till katolicismen. Och då ville han inte längre veta av sina vetenskapliga resultat.

Fast faktum kvarstod ju: de fossila fynden skulle inte bara försvinna. Men de kunde kanske tolkas annorlunda?

 (Niels Steensen, 1638 - 1686)

Steensen grubblade vidare - och kom så småningom fram till att fossilerna inte alls stammade från urtida hajar. De var istället stelnad spillning från härföraren Hannibals elefanter (vilka som bekant hade vandrat över Alperna på väg ned i Italien under Romarrikets dagar).

Niels Steensen kunde nu lugnt låta viga sig till biskop.

HEJ!

Poeten Eva Ström kommenterade nyligen ett inlägg här på bloggen. Jag skrev om en dikt av Werner Aspenström, och hon svarade med att citera en okänd dikt av honom. Den hade tydligen publicerats i SvD någon gång på 50-talet och därefter fallit i glömska. När Eva Ström en gång påminde Aspenström om dikten, så mindes han den inte, berättar hon.
   Hur som helst, dikten är en liten pärla, en lätt improvisatorisk humoresk med omisskännelig aspenströmsk ton. Jag tar mig friheten att återge den här:

Det var en tid då vi bodde under bordet
och även djuren hade där sitt snår
Sex elefanter blåste uti hornet
fem babianer kammade sitt hår

Kunskapens äpple ligger i en skål på bordet
den som är liten ställer sig på tå
sedan vi utforskat bordskivans rike
mäter vi solskivan och blir åter små

Tryggt är i landet Rätta Proportioner
Ändå saknar vi det lägre ögats år
då sex elefanter blåste uti hornet
fem babianer kammade sitt hår.

"Anno 1566 syntes döden med en lie hugga av huvudkålen i en kålgård i Sudertorp, så att slagen hördes och kålhuvudena föllo omkull."

Detta står att läsa i prästen Joen Klints handskrift "Om meteorer". Klint pekar i citatet på ett varsel om den stora pest som drabbade Sverige just det året, 1566.

Pesten förknippas ju annars ofta med digerdöden på 1300-talet. Men som Dick Harrison och andra har påmint om, så var denna sjukdom ständigt återkommande under flera århundraden.

Enbart under Vasatiden slog farsoten till 1548-49, 1565-66, 1572, 1576, 1580, 1603, 1623, 1629-30, 1638, 1653 och 1657.

Att människor i efterhand försökte placera sjukdomen i ett sammanhang är inte märkligt. Den gavs en anledning att dra fram just då och på det sätt som skedde. Och man visade - som Joen Klint - på olika typer av järtecken som varslat om den.

(Järtecken i Joen Klints Den Swenska Krönicka om Konungh Göstaffs Rigemente ifrån Anno 1520 intill Anno 1560)

Men man hade också idéer om hur pesten skulle tacklas. I en handskrift från slutet av 1500-talet uppmanas folk att hålla sin boning "väl torr och icke sånk (fuktig) eller dammaktig". Vidare bör man elda med en "god rök" bestående av bland annat kanelbark, muskotblomma och enbärsträ.

Ens eget uppträdande är också viktigt. Man måste akta sig för vrede, sorg, ångest och fruktan. Istället ska man hålla sig glad och lättsinnig, "bruka sång, harpolek... och andra sådana spel och lustighet".

Ett gott skratt förlänger som bekant livet.

Jag läser Anders Paulruds roman Kärleken till Sofia Karlsson. Och flera gånger inställer sig frågan:

Hade jag bedömt den här boken annorlunda om jag läst den innan Paulrud gick bort (vilket han, som bekant, gjorde i januari i år)?

För det går inte att komma ifrån att jag ofta tänker på det. Att jag ibland - och i synnerhet när framtiden och döden kommer på tal - får känslan av att sitta med facit i hand. Att villkoren mellan författare och läsare i just det här fallet är ovanligt ojämlika.

Till detta bidrar naturligtvis den självbiografiska prägel som romanen har. Berättaren Anders har övergivits av en tjugosex år yngre kvinna, Sofia Karlsson. I ett desperat försök att komma tillrätta med sig själv och kärleken till henne, ger han sig ut på en pilgrimsvandring - till Santiago de Compostela. Under vandringen får vi ta del av hans hågkomster, hans tankar och känslor.

Och romanens styrka är just detta: Anders uppgörelse med sig själv. Med sitt eget liv. Han skönjer ett mönster av att övergiva och övergivas. Han minns sin biologiska mor och sin styvmor, vilka fogar sig väl till detta svekets mönster. Han erinrar sig tidigare förhållanden, tiden med Sofia Karlsson. Hans uppgörelse med sig själv är emellanåt ganska skoningslös - och just därför imponerar den.

Svagare tycks mig dock behandlingen av bokens förmenta huvudspår, kärleken till Sofia. Det beror framförallt på att inte vare sig hon eller någon annan får riktigt liv i berättelsen. Den är - på gott och ont - så oerhört centrerad kring jagberättaren, att alla andra bara ses i skuggan av honom.

Exempelvis är berättarens mors öde tämligen gripande: hur hon föder en gift mans barn (Anders) och tvingas lämna bort det. Men porträttet av henne är alltför knapphändigt och alltför inriktat på att belysa Anders liv för att gripa tag på djupet.

Som självuppgörelse är romanen läsvärd; som kärleksroman lämnar den en del övrigt att önska. Så tror jag att jag hade sett på saken, när jag än hade tagit mig an Kärleken till Sofia Karlsson.

I förordet till sin klassiska biografi över Erik XIV, slår Ingvar Andersson fast vilka spår av en människa som biografen har att arbeta med. Något förenklat kan man säga att dessa är:

• Vad personen gjort

• Vad personen sagt (och skrivit) i officiella sammanhang (kungörelser, propagandaskrifter, tal)

• Vad personen sagt (och skrivit) "privat" (brev, dagböcker)

• Vad andra människor sagt (och skrivit) om personen.

Fällor som många har tenderat att gå i, inte minst innan källkritiken slog igenom inom historieämnet, är att lägga för stor vikt vid det officiella - eller vid andra människors (många gånger ensidiga) iakttagelser. Detta kan exempelvis sägas vara fallet med äldre skildringar av Gustav Vasa.

Levde föremålet för biografin för väldigt länge sedan, kan dock privata brev och liknande vara mycket svåra att komma över, om de nu ens existerar. Dessutom är gränsen mellan privat och officiellt inte sällan flytande.

(Erik XIV)

Som alltid avgör källornas antal och beskaffenhet hur djupt historikern kan nå. Men bilden av den avporträtterade kan aldrig bli helt tydlig. Ingvar Andersson konstaterar att de "skiftande belysningarnas samspel [dvs. punkterna ovan]" som bäst kan bidra till "att ge bilden ett slags stereoskopiskt liv".

Kung eller inte kung - närmare än så kommer man inte.