Fottvätt

Vi befinner oss i dymmelveckan (dymmel har att göra med seden att i denna vecka dämpa klangen på kyrkklockorna; jmf uttrycket 'stilla veckan'). Och idag har vi nått fram till skärtorsdagen. På engelska heter den Maundy Thursday, vilket kommer sig av en reningsceremoni för de fattiga.

På 1500-talet, berättar bland annat Alf Henrikson, brukade sålunda drottning Elisabeth låta ett antal nödställda få tillträde till slottet. Efter att deras fötter grundligen skrubbats av diverse hovfolk, så tog slutligen drottningen vid, med en egen, lättare fottvätt. När ceremonin var över skickade hon ut botgörarna i livet utanför murarna igen - med en kyss och några nyttiga gåvor.

Ritualen anspelar naturligtvis på det avsnitt i evangelietexten (Joh.13:1 - 17) där Jesus tvagar sina lärjungars fötter. Ordet skär i vår egen torsdag har även det anknytning till ett ord som 'ren' - och då i såväl bildlig som bokstavlig bemärkelse. (Tänk ex. på uttrycket 'ren och skär glädje'.) 


I verktygslådan

Den politiskt intresserade skribenten, som känner för att piffa upp sitt språk litet, behöver numera inte gå till bokhyllan. Eller till mamma. Det räcker med att gå in här. Sen är det bara att sörpla i sig av sådana gamla hederliga ord som kannstöperi, partigängare och ränksmidare - samtliga oundgängliga för en politisk kommentator av rang.


Luguber

Luguber blev i ropet för snart trettio år sedan, när Klas Östergren använde ordet i början av sin genombrottsroman Gentlemän. Den lägenhet som romanens huvudperson, Klas, använder har "gardiner och draperier [som] sluter tätt för fönstren mot Hornsgatan", och därför upplevs våningen som "minst sagt luguber".

För drygt tre år sedan var det så dags igen, ty då kom Östergrens uppföljare till Gentlemän, den (i mitt tycke något okritiskt) hyllade Gangsters. I den romanen håller berättarjaget en utläggning om ordet; om hur uppmärksamheten runt det förvånade bokens författare då, när det begav sig.

Och visst, till svenskans vanligaste ord hör 'luguber' knappast, detta via franskan inlånade adjektiv. Det betyder 'dyster, skrämmande, makaber', uppger ordböckerna, och i den betydelsen fungerar det ju också i citatet ovan. Ytterst kommer det från latinets lugubris (sorglig), och första träffen på svensk botten härrör från 1782.

Att ordet på sätt och vis intecknats av Östergren i modern berättarprosa, rår han ju knappast för. Samtidigt ringar det på något vis in hans stil. Det litet tillkämpade och sökta, som har såväl elegans som något av öldränkt rännsten över sig.

Fast denna omständighet ger dock knappast svar på frågan, hur det kommer sig att inte Martin Beck hos Sjöwall-Wahlöö förknippas med ordet på samma sätt, trots att han använder det betydligt mer frekvent. För visst lämpar sig 'luguber' väl så bra för Sjöwall-Wahlöös smått harmlösa polisjargong, som för Östergrens urbana prosa?


Möjligen är det bara så, att de moderna filmatiseringar som gjorts efter Sjöwall-Wahlöös karaktärer tagit död även på språket.


Det brutna jaget

De bägge Gallehushornen är daterade till 400-talet. De hittades på Jylland i Danmark, det ena 1639, det andra 1734. De var av guld och vägde runt 3 kg var. På dem fanns både relieffigurer och inskriptioner. År 1802 stals de emellertid från Kunstkammeret i Köpenhamn och smältes ned.

Till lycka för bland annat språkforskare så hade hornen dock avbildats, och därför har de också kunnat återskapas i modern tid. Dessutom har en bevarad inskription på det ena, mindre hornet gett viktiga upplysningar om den s k urnordiskan. Den var förhärskande i stora delar av Norden - med dialektala varianter - fram till vikingatiden.

Inskriptionen lyder: Ek HlewagstiR HoltijaR horna tawido

Detta har uttytts ungefär: Jag, Lägäst från Holt, gjorde hornet


 
(De återställda Gallehushornen. Klicka här för en bättre bild)

I texten finns åtskilligt som beskriver de förändringar som de nordiska språken senare kom att genomgå. En sådan är omljud, en annan synkope. Ordet gastiR ovan ligger ex. till grund för vårt moderna ord gäst. I:et har påverkat a:et, "öppnat" det till ett ä. Sedan har det fallit bort (synkope). Omljud förklarar även sådana ordpar som mun - mynning och fot - fötter i svenskan (eller mouse - mice i engelskan).

En tredje förändring är det som kallas brytning. Det kan studeras i ek ovan, och det visar då även på det släktskap som finns mellan urnordiskan (nordgermanska) och engelskan och tyskan (västgermanska). För i detta ord - jag på modern svenska - har e:et "brutits itu" till en diftong, ia (dvs iak) i de nordiska språken. I tyskan ägde en sådan här brytning inte rum, och inte heller i engelskan (där I förut hette Ic).

Från det forngermanska eka (med varianten ek) härstammar alltså såväl jag som Ich och I. Och att de skiljer sig åt, beror som sagt var på att vårt jag är brutet.


Valfläsk

Det finns några uttryck - tre närmare bestämt - som man numera inte ser alltför ofta. Det är lite synd, för de är ganska användbara. Därför vill jag slå ett slag för dem här. Jag gör det genom att ge bort dem till några behövande.

Ingen ko på isen. Till Mona Sahlin, som genom att utesluta V - och sedan bjuda in dem igen, fast med armbågen - kanske gjort det största valstrategiska misstaget på senare år. När nu de inre leden fryser ut henne, bör hon inte fräsa ifrån och skylla på media (som var hennes strategi i tobleroneaffären). Istället ska hon, på sin vackert klingande dialekt, lugnt och stilla och med en dåres envishet deklarera: det är ingen ko på isen.

Skära pipor i vassen. Till statsministern, som efter konstant vikande opinionssiffror nu har en gyllene chans att vända på steken. Oppositionsledaren har trampat i klaveret (se ovan), och de finansiella systemen världen över befinner sig i rejäl gungning. Svenska folket skriker med andra ord efter en landsfader.

Sätta bocken till trädgårdsmästare. Till Lars Ohly - så att han redan nu kan börja fila på sitt försvar gentemot den kritik som kommer att följa på hans utnämning till finansminister efter valet 2010.


På spaning efter det rätta ordet

Varje gång jag läser ordet rökelse - vilket för all del inte är särskilt ofta - så blir det fel. Jag får det till rörelse istället. Och detta händer även om ordet är sammansatt: rökelsekar, rökelseångor, rökelsedoft - i samtliga fall byts förleden ut mot rörelse-.

På ett ögonblick rättas det dock sedan i mitt huvud, och jag når dit jag ska, till rökelsen.

Nu är denna lilla fördröjning ingen katastrof, snarare en bekräftelse på vad modern läsforskning länge har hävdat. Vi läser inte i enstaka ljud, som följer på varandra i ett slags pärlband, och vilka till slut bildar ett begripligt ord. Istället tycks läsning ske med hjälp av ordbilder, fragment av eller fullständiga ord som sätts ihop till större, meningsbärande enheter.

Och till vår hjälp har vi minnet.

För vi läser inte bara vad vi ser, vi har även förväntningar på det vi läser. Dels ger oss sammanhanget en känsla för vad som komma skall (i en text om löpning förväntar jag mig inte rökelse, men väl rörelse). Dels minns vi ord som vi sett ofta; de tycks virvla omkring i oss och poppa upp när något som påminner om dem är på väg.

Naturligtvis påverkar det här läsinlärningsmetodiken. Bort med m-o-r r-o-r och in med mor ror - för att göra det enkelt. Att bli en kompetent läsare handlar dock framförallt om att ständigt matas med ord: på så sätt tränar vi upp strategier för att kompensera för alla de felslut vi gör.

Men de här rönen har också större implikationer. För vad de säger är ju att vi egentligen ligger steget före orden, före språket, när vi tar del av en text. Vi chansar, tippar, har vissa förutfattade meningar om vad som ska komma härnäst. Vi lägger orden tillrätta en mikrosekund innan de verkligen tar plats inne i vårt syncentrum.

Det kan ge upphov till fel och missförstånd. Men det kan också bädda för spännande nybildningar och möten. Ett ord som rörelsedoft vill jag inte byta mot någon rökelse i världen.


Positionen före

"30 000 sörjde Haiders begravning", stod det på kanal 5:s text-tv härom dagen. Vad som avsågs var naturligtvis den österrikiske högerpopulisten Jörg Haiders begravning. Och det man sörjde var förstås inte själva ritualen i sig, utan det faktum att partiledaren omkommit i en bilolycka för en tid sedan.

En preposition - under, eller vid - hade löst saken. Fast å andra sidan skulle en annan preposition, som för, helt ha ändrat betydelsen hos verbet 'sörjde' - från att ha med 'sorg' att göra till att 'ta ansvar för utförandet av': 30 000 såg till att Haiders begravning blev av.

Preposition betyder 'ställning framför' (pre-position), och det är ofta där man finner dem: Glaset står bordet. I det fallet styr prepositionen substantivet bord. Dock återfinns en del prepositioner även efter sitt bestämningsord (eg. postpositioner): jorden runt.

Ordklassen är ganska spretig och knepig att definiera. Många gånger beskrivs prepositioner som 'lägesord' och liknande, men det fångar bara en del av deras betydelse. För de kan även uttrycka ex. tid ('stanna i ett dygn'), medel ('cykla utan stöd') och ägande ('äldre med diabetes').

Ibland kan gränsen mot andra ordklasser vara svår att dra. En grundregel är emellertid, att om man har ett ord som man inte vet vad det är för ordklass, så uteslut allt som det absolut inte kan fungera som (adjektiv, verb etc). Det som återstår är då oftast adverb och prepositioner. Sen är det bara att chansa - med 50 % säkerhet blir det rätt.

Prepositioner är givetvis inte alls lika betydelsebärande för en text som substantiv och verb. Men som exemplet med Jörg Haider visar är det ändå inte helt egalt hur man använder - eller inte använder - dem. Allt beror på (av) sammanhanget.


Språkets vändningar

Tropos är grekiska och betyder "vändning". I språkligt hänseende kan det innebära att ett ord eller uttryck "vänds" på ett sätt som gör att det framstår i ny dager.

Detta kan åstadkommas på olika vis, med olika medel - exempelvis med en liknelse. Så här låter det hos den ryske poeten Vladimir Majakovskij:

Jag kunde

                      som en varg

                                            äta upp

                                                                 byråkratin

Jaget liknas vid en glupsk varg, och i en bild fångas en av den moderna världens många kännetecken: människans inte helt problemfria förhållande till pappersvändarna.

Ett annat verktyg för att vända och vrida på språket är metaforen. Det grekiska ordet metafora innebär att något bärs från en plats till en annan. I ett ord som 'bordsben' är det således benet som flyttats. Därmed har det också fått en annan betydelse än den ursprungliga.

Hos obestridliga mästare, som Tomas Tranströmer, kan metaforen verkligen rucka på och kasta omkring orden, så att världen och tingen plötsligt får ett nytt innehåll:


Jag stod i ett rum som fyllde alla ögonblick -

ett fjärilsmuseum


Till grammatikens lov

I Torgny Lindgrens underbara Merabs skönhet (1983) böjs verbet "att dö" konsekvent med dödde i preteritum (imperfekt). Ja, Lindgren går till och med så långt att han på ett ställe använder har dödde som supinumform.

Annars utgör ju döden ofta adjektivkramarnas favoritobjekt. För adjektiv som död, döv och flintskallig går inte att kompareras, heter det. Döv, dövare, dövast? Nej, nej! Antingen är man döv, eller så är man det inte. Och: ett hårstrå på huvudet innebär att man inte längre är flintskallig. Så hur skulle det kunna böjas?

Och så vidare.

Några - som, misstänker jag, Fredrik Lindström - hävdar dock att det går alldeles utmärkt att bända på döden. Död, dödare, dödast - se där hur enkelt det var!

Själv tycker jag att den typen av diskussioner är grammatikens själva kärna. För vad är egentligen grammatik om inte ett språk om språket? Ett verktyg för att komma åt det som vi använder för att komma åt nästan allting annat: orden, meningarna, texten och talet.

Att öva sig i och lära sig grammatik är att utveckla ett slags metatänkande. Det är att ställa sig utanför sig själv som språkbrukare och titta in.

Så det är bara att traggla på.


Låt oss sjunga

Sjunger om studentens lyckliga dag, är det många som gör i dagarna. Lite här och var trycks också Herman Sätherbergs text till denna s.k. "Studentsången" (med musik av Prins Gustav).

Ofta ser man dock de första raderna vara felciterade. Man skriver Sjung om, när inledningen egentligen lyder Sjungom. Det är nämligen en uppmaning (ett imperativ - "låt oss sjunga") i första person pluralis. Och än värre blir det när även andra radens Låtom splittras upp i verb och partikel (Låt om).

Å andra sidan är det inte så märkligt. Dels låter det som "Sjung om" när sången sjungs. Dels används knappast den typen av böjda verbformer idag. (Något liknande gäller för övrigt i Franz Michael Franzéns "Bereden väg för herran" - ej bered en).

Liksom i tyska och franska har alltså svenska verb en gång böjts beroende på vilken person de står i. Idag säger vi ju Jag kom dit och De kom dit. Men in på 1900-talet hette det (åtminstone i skrift) "Jag kom dit" - "De kommo dit". I Strindbergs Hemsöborna (1887) talas det exempelvis i första kapitlet om att "det dröjde evigheter innan de kommo i båt".

Nationalencyklopedins ordbok verkar emellertid inte ta alltför högtidligt på detta. De anger bägge formerna (Sjungom - Sjung om) i sin artikel om Studentsången. Och båda alternativen fungerar naturligtvis lika bra i praktiken (så länge "låtom" får vara intakt). Kanske är det till och med så, att många en dag som denna har viktigare saker att tänka på.


Globalisering

Globaliseringen är sedan länge ett faktum. En sökning på ordet ger närmare två miljoner träffar. På Regeringskansliets hemsida förklaras begreppet så här:

Globalisering syftar i vid mening på handel, gränsöverskridande investeringar och kapitalflöden samt utbyte av information och teknologi mellan länder. Även mjukare begrepp såsom kultur, miljö, attityder och livsåskådning kan omfattas av begreppet globalisering.

Frågan är bara när hela processen började. De senaste decennierna talar man ofta om, för det är under den perioden som informationsutbytet i världen formligen exploderar.

Men samtidigt kan man ju med visst fog flytta starten bakåt i tiden. Till 1800-talets massiva teknikutveckling. Till 1700-talets brittiska expansion på haven. Till Columbus "upptäckt" av Nya världen.

Här är en som i alla fall tidigt hade koll på vad den "moderna" globaliseringen kan innebära.


Författaren som fenomen

Fenomen finns det gott om nuförtiden. Hockeyspelaren Douglas Murray är väl på väg att bli ett. Eller var - fram till att Sverige kvaddades av Finland igår kväll.

Författaren Jens Lapidus, däremot, är nog redan att beteckna som ett fenomen. Han senaste bok Aldrig fucka upp har förvisso fått ett ganska svalt mottagande, men den lär sälja som aldrig förr i alla fall.

Och hans debutbok, Snabba cash, syntes ett tag överallt, i alla bokhyllor och bokhandelsfönster, på soffbord av glas, på dragspelsbussar och pendeltåg och t-banor.

image110 
Jens Lapidus, f. 1974

Såväl Lapidus förlag som han själv tycks dessutom ha vett nog att odla fenomenet. Här kan man i detalj studera det. Jonas Malmsjö läser ur nya romanen. På ett YouTube-klipp uttalar sig Lapidus om recensionerna av den. Flera kritiker får en skopa ovett. Eva Beckman och Jonas Thente tvålas dit, bland annat genom att Jan Lapidus låtsas ha dålig koll på vad de heter.

Men inte nog med det. De bärande karaktärerna ur Aldrig fucka upp "bloggade" ett tag om sig själva på hemsidan - fram till och med bokens utgivningsdatum ungefär.

Själv blev jag förtjust i Snabba cash. Illusionen av att den var skriven av någon som var expert på sitt ämne - Stockholms undre värld - upprätthölls med bravur. Intrigen var lövtunn men språket drivet och i perfekt samklang med romanens karaktärer och miljöer.

Att Lapidus nu på relativt kort tid skrivit en uppföljare är egentligen ingenting märkligt; inte heller det faktum att han har en hemsida där han bjuder på sig själv. Så ser fenomen ut numera. Det var länge sedan de enbart handlade om '(natur)företeelser' och 'märkliga händelser' och 'fenomenala personer'.


Findroppigt regn

Nationalencyklopedins ordbok innehåller två definitioner av det lilla ordet dugg. För det första finns det ofta i sammansättningen duggregn och har då den underbara betydelsen 'findroppigt regn'. Emellanåt står 'dugg' också för sig självt, nämligen när det är ombildat till ett verb, dugga. Ibland används ordet då i överförd betydelse: flosklerna duggar tätt på den här bloggen.

För det andra förekommer ordet i fraser som 'inte ett dugg' och 'vartenda dugg'. I dessa blir 'dugg' ett slags frasförstärkare, eller kanske snarare en hyperbolisk (överdriven) mängdangivare: 'inte en gnutta (regn)', 'varenda liten beståndsdel', 'allt'.

'Dugg' är besläktat med ett annat "vattenord", det ursprungligen germanska dagg. Det är en dialektform av det och finns belagt i svenskan från 1700-talets mitt. Och trots att 'dugg' ligger ganska hårt i munnen och låter något kantigt, så bär det alltså på den skiraste av betydelser.


Att wallraffa i sitt eget liv

Högskoleprovet hösten 2007. Den sista frågan i ord-provet handlar om ordet wallraffa. Som svarsalternativ anges bland annat 'ge ut en bok på eget förlag' och 'göra en snabb karriär inom media'.

Rätt svar är dock förstås att 'arbeta under falsk identitet i journalistiskt syfte'. För det var precis det han gjorde, den (väst)tyske journalisten Günther Wallraff. I en bok som Gantz unden (Längst därnere, 1985) avslöjade han de miserabla förhållanden som inte minst människor med turkiskt ursprung arbetade under i dåtidens Västtyskland.

Hans metod - att "spela" turkisk gästarbetare för att på så sätt kunna tränga in på djupet i sitt ämne - har diskuterats och även kritiserats. Men den har också blivit stilbildande.

I så pass hög grad att verbet wallraffa alltsedan 1975 är en del av det svenska språket.

 image105
Günther Wallraff, f. 1942

I den turbulens som uppstått runt den idag utgivna En dramatikers dagbok av Lars Norén, så kommer jag återigen att tänka på Günther Wallraff.

Själv säger Norén förvisso att han efterstävat uppriktighet och autencitet. Därför har han heller inte väjt för vare sig intima detaljer eller diverse "sanningar" om exempelvis kollegor och journalister.

image106
Lars Norén, f. 1944

Men samtidigt - och det är Norén naturligtvis fullt på det klara med - är det 'jag' som uppträder på dagboksbladen en litterär konstruktion, en karaktär i ett gestaltat stycke verklighet. Det har, liksom alla dagboksjag, för all del varit på plats, lyssnat av, deltagit. Men det har även spelat rollen av älskare, regissör, författare.

Därför är också jaget i En dramatikers dagbok inte så mycket Lars Norén, som någon som under det namnet wallraffat i sitt eget liv. Och därpå skrivit en bok om det.


Idel ädel adel

16 april. Det står Patrik i almanackan. Ett namn med ädla anor. Många tänker säkert på den anglosaxiska världen, på Irlands nationalhelgon Sankt Patrick. Denne är också anledningen till att namnet en gång kom in i svenska almanackan, vilket skedde på 1700-talet.

Att 'Patrik' ens finns i Sverige beror dock inte på irländarna, utan på deras grannar skottarna. Några skotska släkter som invandrade till Sverige på 1600-talet såg till att namnet fick ett visst fäste här. Fyrahundra år senare, på 1970- och 80-talet, var det ett mycket populärt tilltalsnamn.

Det finns en hypotes som säger att 'Patrik' härrör från det iriska ordet Pádraic, och att det från början ska ha varit keltiskt. Men det tycks mig föga rimligt. Nej, namnets ursprung är förstås latinskt. Det kommer från patricius som väl enklast kan översättas med 'adelsman' (ytterst har ordet med pater - 'fader' att göra). Som bekant var det romerska samhället uppdelat i patricier och plebejer (samt slavar). Patricierna tillhörde de framgångsrikaste släkterna med gamla anor (jfr patricii = ättlingar till fäderna).

Från 'patricius' har sedan såväl 'Patrik' som femininformen 'Patricia' bildats. Och idag firar drygt 70 000 svenska män sin namnsdag; bland dem moderna aristokrater som Patrik Isaksson, Patrik Sjöberg och Patrik Klüft (tidigare Kristiansson).

Grattis.


Från hönan till kantorn

Alla som är intresserade av det svenska språket rekommenderas att gå in här och registrera sig. För om du gör det får du varje vardag ett mejl där ett ord och dess etymologi presenteras på ett lättsamt och intresseväckande sätt.
   För en tid sedan avhandlades exempelvis ordet höna. Och det har verkligen en litet oväntad historia.
   En höna är som bekant hondjuret av hönsfåglar. Men ordet är ursprungligen besläktat med hane, något som vid en första anblick kan förefalla märkligt.
   Förklaringen finns dock i det faktum att hane även är ett äldre ord för tupp, det vill säga handjuret av hönsfåglar. Ännu idag finns den definitionen med i SAOL. Dessutom tas även uttrycket 'vid hanegället' upp. Att det innebär 'tidigt på morgonen' (när tuppen gal) är inte omöjligt att sluta sig till. 
   Men höna då, hur kommer det in i sammanhanget? Jo, det är helt enkelt femininformen av hane.
   Fast historien om hönan slutar ändå inte riktigt här. Det germanska hane uppvisar nämligen i sin tur släktskap med latinets canere, som betyder 'sjunga' eller 'gala'. Rester av detta latinska ursprung anas i vårt ord för kyrkomusiker, kantor.
   Längre än så är inte vägen från hönan till kantorn.


Helig fisk

I charken ligger uppradade glänsande filéer av olika fisksorter; bland dem helgeflundra. Intuitivt vill jag ändra till hälleflundra. Fast sen slår det mig att bägge varianterna är gångbara, och att jag faktiskt sett stavningen 'helgeflundra' förut. Många gånger.

Och egentligen passar den väl så bra - om inte bättre. För ordets förled är bildat av helig (efterleden flundra är besläktad med 'flat'.) Helgeflundran är alltså en 'helig fisk'. Vilket betyder att den var tillåten mat under den katolska fastan.

image96

Fastan föregår som bekant påsken i kristen tradition. I Matteusevangeliet omtalas hur Jesus fastar 40 dagar i öknen i och med sitt dop. Många andra religioner har även de fastetider, som judarna på försoningsdagen och muslimerna under Ramadan.

Regler om vad som är tillåtet och hur länge fastan ska pågå skiljer sig förstås åt. Men gemensamt är ofta att vissa födoämnen laddas med ett särskilt innehåll; antingen är de förbjudna, eller också ingår de på något sätt i en rituell måltid.

Inom den kristna kulturen gällde begränsningarna ett alltför vidlyftigt frossande i allmänhet, och ett intag av kött i synnerhet. Istället fick man bland annat hålla till godo med fisk.

Exempelvis helgeflundra.


Listan

"Fem uttryck, att både ha och mista."


1. Miss i kommunikationen:
A vill kommunicera med B, ärendet är pengar. Tyvärr missar A - och råkar träffa C istället. Idag är C rik. Och B ligger i tvist med Försäkringskassan.


2. Du driver:
Eftersom du driver är att betrakta som en lågenergivariant av "Min herre behagar skämta", förekommer det 16 gånger på Miljöpartiets hemsida


3. Jag hade inte mycket val:
Mycket är ett adverb. Och adverb beskriver som bekant andra adverb, verb och adjektiv. Men val är ju ett substantiv - vilket ger vid handen att brukarna av detta uttryck spränger gränser.


4. Lägga på luren:
I senaste numret av Språktidningen dryftas detta förlegade talesätt. Numera lägger man som bekant inte på luren när man pratat färdigt i telefonen. Istället klickar man sin interlokutör. Dock är vi flera som anser att klicka låter väl infantilt. Därför föreslår vi kommunikationskapa istället.


5. Interlokutör:
Importerades från franskan i början av 1800-talet. Där borde det dock ha stannat. Bildat folk talar amerikanska.


Båda eller bägge?

HEJ!

Att en synonym är ett ord som betyder (ungefär) samma sak som ett annat ord - det vet de flesta. Men det där parantetiska 'ungefär' är i sammanhanget ganska viktigt. För existerar det egentligen rena synonymer?

I Stora Synonymordboken uppges att andra ord för darra bland annat är: Skaka, skälva, huttra, rista, gå i vågor, oscillera, svänga, vibrera, frukta, fasa, rysa, bäva, vara rädd, skimra, flimra, fladdra och hoppa.

Det säger sig självt att många av de här orden inte är direkt utbytbara mot 'darra'. Vi blir knappast så rädda att vi oscillerar, och vi skimrar inte på handen (även om det låter rätt vackert). I själva verket så vimlar det av fasta uttryck och sammanhang där flera av ordet 'darras' synonymer inte går att använda. Därtill avviker de alltför mycket i betydelse.

En annan aspekt att ta hänsyn till är vilken stilnivå ett ord befinner sig på. Ehuru och fastän kan tyckas ligga väldigt nära varandra i betydelse. Men för den skull bör man inte växla mellan dem hur som helst. För i en text med mer informell prägel, där man tycker sig ha nött sönder 'fastän', är det knappast oproblematiskt att slänga in ett 'ehuru'. Stilnivån rubbas och det finns risk att läsaren stör sig på denna hastigt uppdykande relikt.

Men är det då inte möjligt att hitta två ord som i mycket hög grad svarar mot varandra, i såväl stilvalör som betydelse? Jodå, ett ordpar som brukar framhållas är båda och bägge. Ett annat är angenäm och behaglig - fast där känns väl 'angenäm' som något mer högtravande, eller hur?


Krassa tider

HEJ!

Adjektivet krass härstammar från latinets crassus. Där betyder det 'tjock', 'grov', 'konstlös'. Via tyskan (krass) tog det sig in i det svenska språket i början av 1700-talet.
   Enligt Bonniers svenska ordbok är krass detsamma som 'materialistisk' och 'egennyttig'. En person kan vara krass, men även så verkligheten: den krassa verkligheten.
  
Ordet ger således negativa konnotationer. I en ledare i SvD talar man om 'krass materialism'. Frågan är bara hur en materialism som inte är krass ser ut?
   Dock är den sammansättningen inte helt ovanlig (ca 450 träffar på Google). Att krass här närmast fungerar som ett slags förstärkningsord är inte så konstigt. Till ordet hör nämligen föreställningar om hänsynslöshet, egoism, känslokyla och cynism. En 'krass person' är numera ofta en streber, en klättrare på samhällsstegen.
   Och sådana människor finns det väl hyfsat gott om i vår tid. En del skulle till och med hävda att det är vad som gör vårt samhälle dynamiskt.


Tidigare inlägg
RSS 2.0