Patrik Godin

Någonstans i cirkusen runt Peter Doherty finns naturligtvis också musiken. Och den har faktiskt hamnat mer och mer i blickfånget på senare år, sedan förhållandet till Kate Moss tagit slut och Doherty, med varierande resultat, försökt att tackla sitt drogberoende. På NME:s lista över de bästa albumen från 2000-talet hamnade nyligen Libertines bägge skivor på plats 2 respektive 24. Babyshambles Down in Albion (2005) upptar plats 35. I synnerhet Up the Bracket ses som ett mästerverk. På en annan lista av NME, där de främsta brittiska albumen någonsin räknas upp, placerar sig Up the Bracket på tionde plats.

Både Libertines och Babyshambles förenar i det närmaste trallvänliga melodislingor med lagom farliga, oborstade gitarriff och ett emellanåt tämligen elegiskt tilltal. Som musikaliska förebilder har Doherty nämnt The Smiths, Sex Pistols och Oasis. Kännarna av dessa grupper letar mer än gärna efter lånade ackordföljder och alluderande textrader i efterföljarens produktion.

Dohertys texter innehåller ofta lekfulla vändningar (”charm the bees’ knees off the bees”), hyfsat lärda anspelningar, nonsensrim á la Lewis Carroll och dubbelbottnade textrader. Vad som är självbiografiskt och inte ger den skandalintresserade skäligt med huvudbry. ”Can´t Stand Me Now” rotar troligtvis i det infekterade förhållandet mellan Doherty och Barât. En sång som ”What Katie Did” handlar väl om Kate Moss – fastän den bevisligen skrevs innan de två var ett par?

Doherty tycks vidare besatt av den engelska särarten – något som till viss del förklarar varför hans bägge band egentligen är väldigt brittiska fenomen. I en låt som ”Albion” målas ett England upp som består av ”Gin in tea cups/ Leaves on the lawn/ Violence in bus stops/ And a pale thin girl with eyes forlorn.” I “Fuck Forever” talar han om “New Labour and Tory/ Purgatory and no happy families.” Doherty är även svag för historiska utflykter, något som inte minst märks i hans kritikerrosade soloalbum Grace/Wasteland från i våras. Där djupdyker han i både sin egen släkts (”The Last of the English Roses”) och i örikets historia:

Kids knee-deep in rubble

London urchins grey with dust

Packed off ours in evacuations

To farmers' wives

(”1939 Returning”).

Ibland uppvisar Dohertys texter en skörhet som avslöjar den noggrannhet med vilken han trots allt väljer sina ord: Alarm bells ring when you say your heart still sings/ When you´re with me (”Music When The Lights Go Out” – för övrigt en alludering på Percy Bysshe Shelleys ”Music When Soft Voices Die”). Hans förkärlek för de romantiska poeterna är uppenbar. Ett närmast naturlyriskt nummer som ”I Am the Rain” innehåller rader som:

My friend the wind, with breath he is twinned

Blow high or low high tornadoes to spin

My mother the cloud, in widows black shroud

Gives birth to the earth before fields can be ploughed

My cousin the snow lays blankets below

States that her flakes are just threads to be sewn

My rival the sun, it ripens the plum

Is feared and revealed it gives sight to the gun

Nämnde Shelley viskar i vinden. Och Lord Byrons och William Blakes diaboliska apparitioner tycks passa den ångestridne Doherty som hand i handske.

På senare år har han också allt oftare uppträtt på egen hand, en kantstött bard med blott en akustisk gitarr. Otaliga är de privatinspelningar som finns på Youtube där han tar sig an egna och andras låter. Sena nätter kan vi se honom sitta, inte sällan drogpåverkad, i en kvart någonstans i London och med sin på en gång hesa och litet späda röst ge ett mer eller mindre autentiskt uttryck åt Culture Clubs ”Karma Chameleon” eller Whams ”Last Christmas”.

I dessa ögonblick framstår han som vem som helst som tar plats framför en webbkamera och sjunger in några smetiga covers därför att andan faller på. Det skapar en dunkel intimitet med de mest inbitna beundrarna. Någon som vanligtvis befinner sig i ett annat solsystem ifråga om kändisskap och musikalitet, tar plötsligt plats i deras vardagsrum. Att det på samma plattform finns klipp som visar hur Doherty injicerar droger, släpps ut från fängelser eller jagas av glupande paparazzifotografer är väl i slutändan bara logiskt. Det självförbrännande geniet lever numera sitt eviga liv inför öppen ridå i rymden.

I kväll och imorgon spelar han dessutom i Stockholm och Malmö.

Den 25 juli 2003 bröt sig en ung man in i gitarristen, låtskrivaren och libertinessångaren Carl Barâts lägenhet i London. Bytet blev bland annat en gitarr, en dvd-spelare, några böcker och en bärbar dator. Några veckor senare dömdes gärningsmannen till sex månaders fängelse, ett straff som dock kortades ned till två månader.

Den dömdes namn var Peter Doherty.



Vid den här tiden – sommaren 2003 – hade Dohertys och Barâts band The Libertines funnits i lite olika konstellationer och under olika namn i ungefär sex år. De två vännerna hade träffats i London genom Dohertys äldre syster, som läste vid samma universitet som Carl Barât. Barât spelade gitarr och sjöng på lokala syltor. Officerssonen Doherty var en musikintresserad tonåring med strålande studieresultat och ett första pris i en lyriktävling (vilket innebar att han fick resa på en kort turné till Ryssland) som främsta meriter.

När bandet var färdigformat spreds efterhand ryktet om The Libertines på Londons musikscen i början av 2000-talet. Framförallt var det deras vilda, tumultartade konserter som banade väg för dem. Doherty och Barât hade exempelvis ett sätt att dela mikrofon på, som dels alstrade en sällsamt magisk energi, dels påminde om The Beatles tidiga live-framträdanden.

2002 kom så debutalbumet, Up the Bracket, producerat av Mick Jones från The Clash. När det släpptes på nytt ett år senare, med ett extraspår, hade gruppen redan börjat sticka ut som en representant för ännu en våg av den s.k. indierocken. För efter att band som Blur och Oasis erövrat världen på 1990-talet hade den brittiska alternativa rockmusiken nu ett stigande behov av värdiga arvtagare. Och Libertines sågs just som sådana.

Men frontfigurerna Doherty och Barât fogade sig dessutom till en annan brittisk musiktradition, nämligen den av, låt oss kalla det mytiska, låtskrivarpar. Lennon-McCartney. Jagger-Richards. Morrissey-Marr – och så då Doherty-Barât.

Alla de givna ingredienserna tycktes omedelbart finnas där. Talangen och drogerna. Gränsöverskridandet, själsfrändskapen och konflikterna. Blandningen av fokusering, lekfullhet och nonchalans. Dessutom viskades det om att Dohertys och Barâts symbios även inbegrep en sexuell dimension; något som senare har förnekats av Carl Barât.

Redan från början fanns det också ett ödesmättat drag av kaos och undergång runt frontmännen. Famösa blev deras s k guerilla gigs, oannonserade spelningar som iståndsattes med kort varsel. Ofta ägde de rum i den lägenhet som Doherty och Barât ett tag delade på 112a Teesdale Street i Bethnal Green. De kallade bostaden The Albion Rooms. Detta gamla ord för Storbritannien, Albion, har sedan regelbundet återkommit i Dohertys produktion, i såväl böcker som låtar.

Internet och modern kommunikationsteknik utnyttjades av fansen för att följa och föreviga bandets nyckfullheter. Bootleg-inspelningar och hemsnickrade filmer och konsertupptagningar spreds broderligt bland de mest begeistrade. Blandningen av punkens fuck you-attityd och rockens glorifiering av sex och droger tycktes fungera utmärkt även i den postmoderna eran. Namnet Libertines var, när allt kommer omkring, valt med viss omsorg.

Vid tiden för deras andra – och möjligen sista – album, The Libertines, 2004, hade bandets interna slitningar och Dohertys eskalerande drogmissbruk blivit något av en löpsedelsföljetong. Under studioarbetet med skivan fick vakter hyras in för att hålla isär de forna vännerna. Då hade redan inbrottet i Barâts lägenhet ägt rum. Carl Barât och de övriga i bandet hade också upprepade gånger sagt åt Doherty att han måste ta itu med sina drogproblem om han ville fortsätta spela och turnera med dem. Enligt Doherty var det dock snarare konstnärliga meningsskiljaktigheter som låg bakom brytningen.

När skivan väl släpptes var bandet i praktiken upplöst. Doherty fortsatte med sitt nya band, Babyshambles, och rönte så småningom betydande framgångar. Samtidigt var han ett ständigt ämne för tabloidpressen. När han därtill inledde ett förhållande med supermodellen Kate Moss, stod det klart att han var på väg att bli ytterligare ett av den moderna medielogikens många offer. För trots att han hela tiden skrev ny musik av hög karat och uppnådde flera tio-i-topp placeringar, och trots ihärdiga rykten om att The Libertines skulle återförenas, så handlade Dohertys berömdhet under åren runt 2007 enbart om två saker: crack och Kate Moss.

Den här bloggen har varit inaktiv sedan i maj. Med viss förundran konstaterar jag dock att antalet unika besökare ökat dramatiskt sedan jag tystnade. Jag tar det som ett tecken.

Maj 2009. Den här bloggen fyller två år. Det tänkte jag fira - genom att låta den ligga i träda

En stor del av hemligheten med Jens Lapidus succédebut Snabba Cash var att folk trodde på det. Aha, snubben är jurist - han har sett skiten inifrån.

Men riktigt så enkelt var det ju inte, visade det sig. Lapidus hade hittat på åtskilligt; annat hade han snott från nätet och från olika böcker (ex ett slags handbok i hur man tvättar svarta pengar så att de blir vita).

Konstfärdigheten bestod naturligtvis i att hans skildring av det kriminella livet ändå kändes autentisk och trovärdig. Det låg i detaljerna, i språket, i händelserna och perspektiven. Vi befann oss mitt uppe i de kriminellas värld, och vi läste Lapidus berättelse som en initierad och skakande rapport om tillståndet i dagens Sverige.

Karolina Ramqvists Flickvännen har ett delvis annat upplägg. De kriminella männen spelar även här en viktig roll, men de är fysiskt frånvarande romanen igenom. Istället ligger fokus på fruar och flickvänner. På dessa som ofta får agera våp, sexualobjekt, ställföreträdande gråterskor eller moraliska rundningsmärken.

Det är ett intressant upplägg. Det ger utrymme för en alternativ skildring av en miljö som många finner fascinerande, men som ännu fler endast hyser en motvillig nyfikenhet inför.

Tyvärr brister det en del i just det som gjorde Lapidus roman så bra: trovärdigheten. Ramqvist är hyfsad på dialog (fast anglicismerna känns ibland överdrivet pubertala) och hon fångar rätt väl det psykologiska spelet kvinnorna emellan.

Det är dock omöjligt att ro iland ett sådant här företag utan att ta in det kriminella livet i skildringen. Att göra åtminstone en liten Lapidus. Och just däri ligger det problematiska i den här romanen. Ramqvist röjer alltför tydligt sina knep, vilket får den effekten att läsaren snart börjar misstänka att hon inte kan sitt ämne tillräckligt väl. Scenen där en tatuering tas bort från en gängmedlems underarm med en slipmaskin är ex. hämtad från boken Svensk maffia. Vilket är helt okej - om bara Ramqvist ägde förmågan att dölja det lite bättre.

Och så fortsätter det. Med språket (kokain kallas för kola - men hallå, det stinker inte direkt maffia). Med detaljerna (som när den kvinnliga huvudpersonen sjunger ut sin avsky för Svenssonlivet, samtidigt som hon kan tala om naivistisk konst). Med psykologin (alla kvinnor dras innerst inne till råa machomän).

Karolina Ramqvists anstränger sig tyvärr väl hårt för att framstå som någon som har cred, fast så där lite från sidan, vilket stjälper hennes roman. Oavsett genre, handlar det nämligen i slutändan alltid om att dölja knepen, inte avslöja dem.

I veckan satt Stefan Lindgren i svt:s Debatt och svarade "USA" på varenda fråga som berörde Pol Pots och röda khmerernas förbrytelser mellan 1975 och 1979.

Idag har Andreas Malm en lång artikel (egentligen en recension) i DN där han försöker låtsas att sexdagarskriget i juni 1967 enbart handlade om Israels vilja till makt, land, blod och förödelse. Det låter som om de plötsligt bara bestämde sig för att slå till. Och vips var ockupationen av palestiniernas land, som påbörjats långt tidigare men eskalerat 1948, närmast romersk i sin omfattning.

I själva verket känner naturligtvis Andreas Malm till vilken roll Storbritannien och FN spelade för staten Israels bildande. Han vet att israelerna inte själva stått som angripare vid samtliga arabisk-israeliska krig. Och han är fullt på det klara med att kriget 1967 hade föregåtts av egyptiska truppsammandragningar vid Israels gränser, av ingångna försvarspakter mellan Jordanien, Egypten, Irak och Syrien, av luft- och markstrider mellan Israel och Syrien.

Någonstans vill man ju också tro att Malm inte hyser den uppfattningen att alla judar är sionister, och att alla sionister per automatik vill fördriva palestinierna och döda deras barn. Den ensidighet som han visar upp i snart sett alla sammanhang där han dyker upp, tjänar inget annat syfte än hatets. 

Om de senaste kriget i Gaza var orättfärdigt, och det finns mycket som pekar på det, så vill jag att någon annan än Andreas Malm talar om det för världen. Annars är risken stor att han inte blir trodd. Och det gagnar knappast det palestinska folket.

PRERAFAELITERNA PÅ NATIONALMUSEUM. Jag fastnar framför John Everett Millais "The Black Brunswicker" (1860). Av två skäl.

För det första är det naturligtvis själva dramat. En soldat som ingår i ett tyskt specialförband ska ut i kriget mot Napoleon (slaget vid Waterloo 1815; notera kejsaren på sin stegrande häst i fonden - ett tryck av Davids kända målning). I just det här fångade ögonblicket tar soldaten adjö av sin hustru. Han tycks vara på väg att öppna dörren och försvinna. Hon hindrar honom genom att hålla i dörrhandtaget, genom att luta sin kropp mot honom och försiktigt sätta andra handen i hans bröstkorg.

Dramat förstärks av att vi vet facit av drabbningen. Förlusterna för det tyska specialförbandet var betydande, och soldaten, som är en fiktiv skapelse av Millais, går tämligen säkert mot sin egen död. Hunden - en gammal symbol för äktenskaplig trohet - blir en medaktör med sin tillbedjande hållning. Den svarta pälsen och soldatens mörka stövlar, liksom de röda rosetterna, bildar länkar mellan alla tre. Hustruns rosett hänger dessutom som ett blödande hjärta mitt i blickpunkten.

För det andra är det klänningen. Millais ville gärna vara korrekt i detaljerna; men klänningen är snarast en kombination av de moden som rådde 1815 respektive 1859. Som kuriosa kan nämnas att den modell Millais använde för hustrun var Charles Dickens dotter.

Det mest slående med klänningen är dock dess måleriska kvaliteter. Och dessa måste upplevas på plats. Lystern ifrån tyget, som blänket i polerad metall, hotar i själva verket att stjäla betraktarens uppmärksamhet. Fallet, vecken, skuggorna - allt är utfört med en sensibilitet som gör att man hör rasslet i tyget.

I allt annat bär scenen drag av tystnad, av ett stumt, patetiskt lidande. Blott klänningens rörelser rubbar stillheten.

För den som lever i historiens framkant - alltså nu - är det lätt att tro att man sitter inne med facit. Så här blev det. Allt som hänt i historien hade som syfte just det här. Demokrati. Industrialism. Västvärldens hegemoni. Kapitalism.

Detta påverkar naturligtvis sättet att läsa av och tolka historien. Det som pekar ut riktningen mot nuet lyfts fram och avtäcks. Det som spretar, avviker och grumlar tas bort. Därmed blir historien organisk, styrd av lagar och möjlig att analysera i form av orsak och verkan.

Å andra sidan kan man hävda att det som hänt, den utveckling som skett, beror på en oräknelig mängd slumpmässiga faktorer. Första världskriget behövde inte ha ägt rum - om bara inte chauffören av det österrikiska kronprinsparets bil hade kört fel. Och därmed rätt i händerna på Gavrilo Princip.

Och tänk om Adolf Hitlers far Alois hade slagit ihjäl sin son. Eller om sonen kommit in på konstakademin i Wien. Blivit framgångsrik, avlönad, vanlig.

Nu blev det inte på det viset, utan vad mänskligheten fick var det blodigaste århundradet i historien. Varför det föll sig så är något av det som historikerna sysslar med. Som skolan lär ut. Oavsett om historisk förändring är strikt orsaksbunden eller blott ett tillfälligheternas spel.

Kanske både och.

Med detta i åtanke så verkar det gamla påståendet att "all historia handlar om nuet" fullt rimligt. Det man vill uppnå genom historiska studier är inte i första hand kunskap om det förflutna, utan om sin egen samtid. Därför är det heller inget märkligt med att var tid ser på sig själv som historiens krön. Utan det perspektivet skulle vi inte ha en aning om vad i det förflutna som vi ska välja ut och göra till vårt - erövra genom att förstå det.

"ÖVERSTE CHABERT" av Honoré de Balzac innehåller alla de ingredienser som, kokade tillsammans, visar på Balzacs storhet som författare. Den realistiska detaljrikedomen. Den brutalitet som människor i färd med att klättra på samhällsstegen ofta uppvisar. Tragedin för dem som berövas heder och ära, pengar och sina illusioner.

Balzac är en mästare på myllrande miljöer, på att ladda föremål med färg, doft, utseende och mening. Samtidigt finns det få författare som likt honom så kan klä av en människa alla hennes masker. Det som återstår fyller Balzac med endera vämjelse, eller ömhet. Hans verk måste inneha nåt slags rekord i gyttja och stinkande kloaker, i friska vindar och solskensglitter som leker med solkiga näsdukar

I "Överste Chabert" finns också det dramatiskt tacksamma uppslaget med en människa, översten, som återvänder från det döda; han är nämligen officer och tros ha stupat under Napoleon. När det senare visar sig vara fel, har han redan hunnit förlora allt: hustru, förmögenhet - ja, till och med sitt namn.

Mitt i all realism, på den politiska och historiska scen som nästan alltid utgör spelplatsen hos Balzac, så förlänar denna typ av (antytt eller uttalat) metafysiskt perspektiv hans berättelser en extra dimension. Likt de människor som befolkar flervåningshuset i en annan av Balzacs klassiker, Pappa Goriot, så lever hans karaktärer sina liv på olika höjd. På en och samma gång.

Det gör dem till något universellt, till typer. Men det gör dem också, motsägelsefullt nog, till unika individer med sina egna karakteristika. Kort sagt, till människor.

Idag återuppstod Jesus. I det äldsta av evangelierna - Markus - läser vi om hur bl a Maria från Magdala "tidigt på morgonen efter sabbaten" kommer till graven (16:2). Stenen framför den är bortrullad, och inne i graven sitter en ung man i vit dräkt. Han uppmanar Maria och de övriga kvinnorna i sällskapet att gå och meddela lärjungarna vad som hänt.

De skyndar iväg.

Senare på den tredje dagen visar sig den uppståndne, först för Maria från Magdala, sedan för de elva lärjungarna (Judas har ju hängt sig efter sitt förräderi). Jesus säger åt dem att gå ut i världen "och förkunna evangeliet för hela skapelsen". (16:15) 

Enligt Lukas öppnar Kristus även lärjungarnas sinnen "så att de [kan] förstå skrifterna". (24:45) Hos Johannes finns tillägget om Tomas tvivlaren - han som befrias från sitt tvivel genom att gå fram och sticka fingrarna i Jesu sår. (20:27)

Tillsammans ger de fyra evengelierna alltså en rätt fyllig bild av ett av de mer centrala inslagen i hela den kristna tron, nämligen uppståndelsen. I sin nya bok, Om Jesus, skriver Jonas Gardell att berättelserna om Jesu barndom för en troende går att förbise på ett helt annat sätt än de om Jesu död och återkomst. Det är naturligtvis riktigt. 

Utan det som hände i morse, ingen kristendom.

Vi befinner oss i dymmelveckan (dymmel har att göra med seden att i denna vecka dämpa klangen på kyrkklockorna; jmf uttrycket 'stilla veckan'). Och idag har vi nått fram till skärtorsdagen. På engelska heter den Maundy Thursday, vilket kommer sig av en reningsceremoni för de fattiga.

På 1500-talet, berättar bland annat Alf Henrikson, brukade sålunda drottning Elisabeth låta ett antal nödställda få tillträde till slottet. Efter att deras fötter grundligen skrubbats av diverse hovfolk, så tog slutligen drottningen vid, med en egen, lättare fottvätt. När ceremonin var över skickade hon ut botgörarna i livet utanför murarna igen - med en kyss och några nyttiga gåvor.

Ritualen anspelar naturligtvis på det avsnitt i evangelietexten (Joh.13:1 - 17) där Jesus tvagar sina lärjungars fötter. Ordet skär i vår egen torsdag har även det anknytning till ett ord som 'ren' - och då i såväl bildlig som bokstavlig bemärkelse. (Tänk ex. på uttrycket 'ren och skär glädje'.) 

Första mötet mellan Jane Eyre och Edward Rochester - huvudpersonerna i Charlotte Brontës roman från 1847 - äger rum på en väg som kantas av törnrosor och nyponbuskar. Jane, 18 år och guvernant på Thornfield Hall, är ute på en promenad. Det är en eftermiddag i januari. Solen är på väg ned, månen hänger redo att ta över. Tystnad härskar över ängarna som omger den väg Jane går på.

Ensligheten, den "avlövade stillheten", är total.

Plötsligt hörs det regelbundna klappret av hovslag. Och i nästa ögonblick störtar en häst och dess ryttare till marken på grund av en isfläck. Jane rusar fram för att komma till undsättning. Men den skada som ryttaren, mr Rochester, har ådragit sig är lindrig, blott en stukning. Han är vresig, vill inte ha hennes hjälp. Till slut går han dock med på att stödja sig på henne fram till den väntande hästen.

Det är en nyckelscen - av flera skäl. Skymningen antyder att Jane befinner sig i ett gränsland, på väg in i något för henne okänt. Att hon inte förstår vem det är hon har att göra med förstärker bara känslan av ödesmättad ironi. Blandningen av törnen och nyponrosor understryker det motsägelsefulla både i Janes kommande tillvaro och i mr Rochesters karaktär. Sättet på vilket denne romantiske hjälte stormar in i hjältinnans liv och bryter hennes inåtvändhet, likt en ostoppbar världsande, en diabolisk urkraft, pekar på den dramatik som ska ge boken mycket av dess kraft i fortsättningen.

Slutligen förebådar Rochesters olycka och fysiska handikapp, samt hans beroende av Jane, romanens upplösning.

GUSTAF III blev ju som bekant skjuten på operan i Stockholm 16 mars, 1792. I pistolen höll kapten Jacob Johan Anckarström. Det järnskrot som fanns i skottet, vilket tog i konungens rygg, orsakade blodförgiftning. En tillstötande lunginflammation fick kungen att somna in 29 mars samma år.

Det här var dock inte första (men väl sista) gången som något dramatiskt i Gustaf III:s liv kom att förknippas med en opera. När han besteg tronen, vilket skedde på våren 1771 (även om kröningen ägde rum ett år senare) så berodde det naturligtvis på att hans far, Adolf Fredrik, gått ur tiden. Denne blev sjuk redan 12 februari, efter en väl tilltagen diné, och dog strax efteråt. Besked om detta fick dock inte sonen Gustaf förrän ett par veckor senare. Han var nämligen stadd på en längre resa. Först i början av mars mottog han nyheten om sin fars död. Var han befann sig? På operan i Paris, naturligtvis.

Drygt ett år senare fann Gustaf, inte minst efter hejarop från franske kungen, Ludvig XV, att tiden var inne för att sätta punkt för frihetstiden i Sverige. "Adelsväldet" och de bägge partierna, Hattarna och Mössorna, slet riket i stycken. En ny, enande kraft måste inta scenen.

Med hjälp av bl a en av bröderna Sprengtporten planerades kuppen. Den genomfördes sedan den 19 augusti, 1772. Dagen innan laddade Gustaf III upp med supé och med att rida till tre på natten. Redan klockan sex följande morgon var han uppe för att ta nattvarden. Men dessförinnan, innan middagen och ridandet och kommunionen, så befann han sig på - operan. Han följde repetitionerna av "Thetis och Pelée ".

Så har världen då släckt lyset under en timme - också här i Sverige. Men att döma av mitt eget grannskap är det lite si och så med efterlevnaden. Gatubelysningen står på;  hos flera av grannarna brinner flitens lampor.

Något riktigt medeltida mörker är det alltså inte fråga om. Fast visst känns det ändå att något är på gång. Får jag ens göra det här - använda en bärbar dator? Sliter inte det mer på miljön än om jag tänder en ynka energilampa och läser en snutt?

Någon har velat förklara Europas ekonomiska under med glasögonens uppfinnande på 1300-talet. Först med dem blev det möjligt att vara hyfsat produktiv också i skumt ljus efter mörkrets inbrott. Först nu kunde ett ytterst finstilt precisionsarbete utföras av människor som kommit upp en bit i ålder.

Och ja, kanske. För om jag den här kvällen skulle vilja slå ett verkligt slag för miljön, stängde jag av all el, allt batteridrivet, all värme. Sen skulle det inte bli mycket gjort.

Reducera mina ögon, och jag stannar. Dessutom slipper jag se Sverige bli förnedrade av Portugal alldeles strax.

Du sitter på en förtroendepost. Du har gjort fel. Eller allmänheten uppfattar det som att du har gjort fel. En av dina affärer är suspekta. Ingen rök utan eld, tänker folket.

Kanske känner du dig felaktigt utpekad. Kanske är du arg, ledsen, besviken. Närmast panikslagen.

Och drevet fortsätter. Dag ut och dag in. På vartenda löp. Du försöker förklara - hjälper inte. Förvärrar.

Varför?

Därför att du INTE ska förklara dig. Du ska inte ljuga. Du ska inte spela oskyldig, ovetande. Du ska inte skylla på någon annan, anklaga media, gud, fosterlandet, oppositionen.

Du ska INTE säga att du blivit lurad. Inte peka på oegentligheter, som bara verkar än mer mystifierande.

Nej, vad du gör är att du erkänner allt. Tar på dig att ett fel begåtts (oavsett om det är sant eller inte). Därefter ber du om ursäkt. Säger att du tänker ta konsekvenserna (det räcker oftast att säga det).

Slutligen ber du om ursäkt ännu en gång. Avslutar med att nämna att du är en människa, med barn och familj eller nåt annat sånt trams.

Sen är du i hamn. Det är retorikens elementa.