Till Newton

När månen sliter
i floderna och haven
kryper gud ihop.

Lövljuset

Lövljuset ändrar
sakta på tingen. Gör dem 
lätta som tiden.

Finns Janusz Korczak?

Fredagen den 27 mars 2015 bestämde en domstol i Lublin, Polen att författaren, pedagogen och läkaren Janusz Korczak inte dog 9 maj 1946. Istället dog han i Treblinka 7 augusti 1942. Datumet för hans död hade varit känd sedan tidigare, eftersom Korczak ledde en av andra världskrigets mest omtalade marscher: på morgonen 5 augusti 1942 gick han, tvåhundra barn och några ur personalen vid det barnhem han drev i Warszawas getto till uppsamlingsplatsen för vidare transport till Treblinka. När de nådde fram till förintelselägret mördades Korczak, hans medhjälpare och barnen omgående.

 

Att datumet för Janusz Korczaks död från början lagts nästan fyra år för sent har att göra med att polska myndigheter daterade alla dödsfall som inte officiellt dokumenterats till ett år efter krigsslutet. Det tog tre år av domstolsförhandlingar att få just det här datumet ändrat.

 

Det finns vittnen till marschen genom gettot. Enligt vissa av dem var barnhemsbarnen uppklädda och bar leksaker och böcker i händerna och standar med en karaktär ur en av Korczaks berättelser. Ett av barnen spelade fiol. SS-män slog efter dem med piskor och sköt rätt ut i luften. Korczak ska även ha erbjudits hjälp med att fly men avböjt eftersom han ville stanna hos barnen och personalen. Enligt ett annat ögonvittne var marschen inte alls laddad med så stark beslutsamhet, ja, trots – som i ett led av martyrer som med högburet huvud går mot sin död.

 

Vittnesmålen går alltså isär. Siffran på antalet barn som var med har varierat, till exempel mellan 200, 194 och 196. Dagen för marschen har satts till den 6 augusti. Marschen har kallats för ett en långsam, apatisk förflyttning. Och Janusz Korczak är egentligen en pseudonym för Henryk Goldszmit.

 

Med så många osäkra eller i vart fall inte glasklara omständigheter skulle man ju kunna ifrågasätta Janusz Korczaks hjältemod. Man skulle kunna tvivla på hans bevekelsegrunder. Om han hade ett val, och om han valde det svåra. Om han var jude eller polack eller både och. Om han verkligen är död eller om han har levat.

 

Man skulle kunna säga att det inte har hänt och att barn inte mördades. Att marscher inte äger rum och att nazismen tillhör det förflutna. Att nazismen inte har funnits eftersom datumen inte stämmer och vittnesmålen skiljer sig åt och några av ruinerna ersatts av rekonstruktioner.

 

Ingenting är säkert, allting är möjligt. Låt oss göra om alla datum, variera våra åldrar som det passar oss och förlägga döden bortom bergen. Låt oss hitta på namn och uttala dem fel och skratta oss in i morgondagen. Låt oss förvandla Henryk Goldszmit till en saga och Göteborg till en vits.


Morgon 07:04

Man sa att en själ
upplöst sig själv i protest
mot våra gudar.

Vildapelns blommor

Vildapelns blommor
är vackrare än hösten
just när de faller.

Manchester

Om böner inte
räcker, be inte. Men säg
något. Ordet finns.

Tvivlaren

Som om natten när
härmfågeln plötsligt tappar
all tro på sin konst.
 

Sångsvanen i Sjundeå

Dina är fälten
och sjöarna. Vilan din.
Oss tillhör resan.

En fråga

Sitt eget liv
kan man inte förstå - 
men kanske ändå
någon annans.
 
Så om vi skulle
gå ihop vi två
och förstå oss själva
tillsammans?

Speglingar

Tjärnen speglar sig
i träden. Sjön i himlen.
Livet i löven.

Mars

Nu lossnar sjöar
från stränderna och en tamp
sträcks tills den brister.

Några recensioner samt en intervju

Upsala Nya Tidning
 
SvD
 
Arbetarbladet
 
Sydsvenskan/HD
 
Norrbottens-Kuriren
 
Skånska Dagbladet (intervju) 

Recept för martyrer

Ny roman i augusti.
Läs mer här.
 
 
 

Gogol, Nabokov och Bergman

Idag dog Gogol. Eller igår. Nej, idag – den fjärde mars 1852. Den som vill veta exakt gör klokt i att inte vända sig till Vladimir Nabokovs självbelåtna och briljanta lilla bok om ”den störste konstnär Ryssland hittills har frambringat.” Den skrev han i mitten av förra seklet. Det finns inte mycket som talar för att han skulle ha ändrat uppfattning om han levat nu.

 

 

Men icke desto mindre – rent biografiska uppgifter, såsom datum, platser, modersrelationen intresserade Nabokov föga. Inte heller var han vidare välvilligt inställd till Gogols tidigaste produktion, novellerna från Ukraina och Sankt Petersburg (möjligen med undantag av Nevskij prospekt). Där är Nabokov väl hård i sina omdömen, färgad av sin egen biografi, sitt minst sagt kluvna förhållande till moderlandet. Som utböling är det svårt att neka till att stycken som Godsägare från den gamla goda tiden eller Hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovij blev osams nog ändå äger sin charm, trots allt. Fast charm är å andra sidan ett värdelöst estetiskt omdöme i Nabokovs värld.

 

Vad han istället lyfter fram hos Gogol illustreras kanske bäst i följande smått mirakulösa formulering: ”… skillnaden mellan tingens komiska och kosmiska sida beror blott på en frikativ.” Han skyr med samma intensitet dem som vill göra Gogol till realist, eller samhällskritiker, eller humorist. I sina största verk – Överrocken, Statsinspektören, Döda själar – har Gogol nämligen åstadkommit konst som ”talar till hemliga djup i den mänskliga själen där skuggor från andra världar passerar som skuggor från namnlösa och ljudlösa skepp.”

 

Själv har jag svårt att inte tänka på Hjalmar Bergman när jag läser Gogol. Ingen annan författare på det svenska språket äger samma förmåga att trotsa logik och rationalitet, att inte väja för de fantasins utmarker, där publik, kritiker och det egna (skenheliga) jaget inte gärna vill vistas. Ofta mynnar de mörka stråken ut i en grimas, en komisk åtbörd – och ett stycke naturlyrik slår opåkallat över i en saltomortal.

 

I en berömd sågning av Hjalmar Bergman skrev Fredrik Böök: ”Den handfastaste och trivialaste verklighet upplöser sig här till ett virrvarr av besynnerligheter.” Det är just i dessa besynnerligheter som Bergmans och Gogols storhet står att finna.


Steen Steensen Blicher

Det finns en scen i Steen Steensen Blichers En klockares dagbok som det är svårt att inte fastna vid. Den äger rum i slutet, när huvudpersonen återser sin ungdoms kärlek, herrskapsdamen Sophie – trettiofem år efter att han först installerades som betjänt i hennes hushåll. Hon har då råkat i ett förfall som närmar sig förruttnelse redan i livet. Dagboksförfattaren drabbas vid åsynen av henne av en ”ångest, en känsla av kväljningar, som när man plötsligt ser en huggorm.” Det är en förtvivlan som gränsar till äckel över själva livsvillkoren: att människan förr eller senare inte bara deklasseras, utan obönhörligen vissnar. Det vackra smutsas, det sköna skavs sönder till oigenkännlighet.

 

Ytligt sett behandlar novellen Marie Grubbes tragiska öde, men på ett mer allmänt plan kan den ses som ett stycke mänskligt liv i koncentrat. Blichers låt oss kalla det organiska livssyn understryks som ofta med hjälp av det jylländska landskapet: den bruna heden, den gröna skogen samt med diverse romantisk rekvisita, som en måne som ”jagat stjärnorna ifrån sig”. I just den här berättelsen finns också en rörelse i rummet (från Jylland via Stockholm till Riga och Sibirien), och inte blott i tiden. Men det är framförallt de långa tidssvepen som här binder samman Blicher med en sådan som Alice Munro. Den sena 1800- och den tidiga 1900-talsnovellens enhet i tid, rum och handling utgör härvidlag en parentes.

 

Någon novell av prästsonen ingår enligt uppgift i Danmarks litteraturkanon (de har ju som bekant en sådan). Här hos oss undrar jag om han läses över huvud taget. Det borde något svenskt förlag försöka råda bot på.

 

 

 

 

 

 


RSS 2.0