Patrik Godin

Hur historia används, moraliskt, politiskt, ideologiskt – det är på modet. Det kallas för historiebruk och tillhör nyheterna i de färska ämnesplanerna för historia på gymnasiet.

Så lämpligt då att en skrivelse i moderaternas reviderade partiprogram har lett till uppror i vissa kretsar. Med lite god vilja går det nämligen att tolka skrivelsen – och framför allt Sofia Arkelstens försvar av den – som att moderaternas föregångare, den tidigare svenska högern, har spelat en inte obetydlig roll i införandet av allmän rösträtt i Sverige.

Och hur är det nu: har högern bekämpat eller befrämjat demokratins genombrott (vilket i princip är liktydigt med allmän rösträtt) i vårt land?

Förutsatt att det finns källor, vilket det gör, så är svaret som med alla historiska frågor av någorlunda komplexitet, att det beror på vilket perspektiv man har. Men också: vad man vill med sin historia. Hur man brukar den.

Otvetydigt var dåtidens vänster (Socialdemokrater och föregångarna till dagens Folkparti, Liberala samlingspartiet) pådrivande ifråga om en utökad rösträtt. Kanske drevs man av demokratisk idealism; kanske av tanken på vilket utmärkt väljarunderlag en växande arbetarklass skulle kunna utgöra. Förmodligen både och.

Men samtidigt var det en högerregering som genomförde det första steget 1907, då rösträtten blev allmän för män. Å andra sidan hade dåtida högern (Allmänna valmansförbundet) stoppat ett förslag om utvidgad rösträtt 1906, då liberalen Karl Staaff var statsminister. Detta skedde dock inte minst eftersom förslaget även innehöll ett bibehållande av majoritetsval; något som för övrigt också Socialdemokraterna varit tveksamma till. Majoritetsval gynnar sällan mindre partier.

På våren 1918, under inflytande av revolutionen i Ryssland, inbördeskriget i Finland och första världskriget, kom sedan ett förslag från vänstern (återigen: S plus liberalerna) om allmän rösträtt. Högern sade nej. Och då de hade majoritet i första kammaren (Sverige hade tvåkammarsystem på den tiden och bägge kamrarna måste ge sitt bifall) strandade förslaget. På senhösten 1918 återkom det. I maj 1919 sade högern till slut ja, till dels därför att storkapitalet (exempelvis Enskilda Banken) utövade påtryckningar, rädd som man var för politisk oro liknande den som härjade på kontinenten.

Högern genomförde alltså första steget (1907) och röstade åtminstone inte nej 1918, framhärdar de som är moderata tillskyndare.

Högern obstruerade och gav endast med sig när de förstod att loppet var kört, påpekar de som ser rött när de hör talas om den moderata historieskrivningen.

Och vi andra? Vi säger: som man frågar får man svar.

Det fanns en tid då jag levde så gott som dagligen med Tomas Tranströmers dikter. Jag skrev en C-uppsats om honom; närmare bestämt om titeldikten från diktsamlingen Sorgegondolen (1996). När jag var färdig bestämde jag mig för att skaffa en handledare och få uppsatsen godkänd för litteraturseminariet. Och eftersom det här var i Uppsala kontaktade jag Staffan Bergsten, som redan då hade skrivit en bok om Tranströmer (han kom ju med ytterligare en tidigare i år). Han var dessutom docent vid institutionen.

En tidig lördagsmorgon ringde det hemma hos mig. Det var docent Bergsten. Han hade läst min uppsats, men han tänkte inte godkänna den för seminariet. Även han hade analyserat dikten Sorgegondol nr 2, i Lyrikvännen. Det är en dikt som bland annat handlar om en svärfar och dennes måg, de världsberömda kompositörerna Liszt och Wagner. Musikanspelningarna i dikten är legio, som så ofta hos Tranströmer:

När Liszt spelar i kväll håller han havspedalen nedtryckt.

Det som Bergsten framför allt vände sig emot var att jag valde att behandla dikten som just det den är, en dikt, en text. Bergsten tyckte att de många musikreferenserna borde inta en central plats i analysen. Det gjorde de i hans artikel. Han menade, vidare, att allt som ligger utanför dikten, fakta om Wagners och Liszts liv, partitur, musikhistoriska referenser etc måste vägas in - och det på ett betydligt utförligare sätt än vad jag hade gjort. Själv ansåg jag att dikten skulle läsas på sina egna villkor, som ett eget universum. Stöd för detta hade jag hämtat hos Kjell Espmark, som också han ägnat sig åt Tranströmer. Kanske kan man säga att den biografiska skolan krockade med den nykritiska hemma hos mig den lördagen.

Slutligen släpptes uppsatsen i alla fall igenom - och jag kom att lätta något på mitt eget, inre Tranströmertryck. Idag konstaterar jag, med mild förvåning, att Tranströmers poesi tycks ha överlevt min och docent Bergstens bittra holmgång.

Vare sig en roman är skriven i första eller tredje person, så finns där någon som berättar. Någon som presenterar tankar, miljöer och personer. Någon som, kort sagt, lägger romanen till rätta för läsaren. Ibland kan berättarna vara flera, som hos António Lobo Antunes. Ibland är han opålitlig och skojfrisk, någon som tar mycket plats. Den typen lanserades av Laurence Sterne på 1700-talet. Hos Marcel Proust är berättaren istället tämligen tom och intetsägande. Och så vidare.

Något som berättaren dock aldrig är, och aldrig kan vara, är identisk med sin upphovsman, med den författare vars namn står på omslaget. Således är det inte Roberto Bolaño som för ordet i den lilla romanen Amulett. Istället är det ”den mexikanska poesins moder”, Auxilio Lacouture. Förvisso dyker Bolaños alter ego Arturo Belano upp här och var i romanen, men det är inte han som berättar den för oss.

Komplexiteten med Bolaños berättare är att hon, med hennes egna ord, befinner sig i en tidsmaskin. Till det yttre är den en toalett på den humanistiska institutionen på Mexico Citys universitet, som under några dagar år 1968 har ockuperats av den mexikanska armén. Där sitter den ännu inte tandlösa Auxilio Lacouture och minns sitt liv. Men, kuriöst nog, redogör hon även för händelser som ligger efter 1968. Hon minns så att säga även framtiden (där bland annat Bolaño/Belano ingår och där hon också tappar sina tänder). Och då har vi strängt taget inte längre att göra med en otillförlitlig berättare á la Sterne. Begränsad i rummet, vilket brukar vara det som oftast trixas med (tänk Candide som färdas från en kontinent till en annan på ett ögonblick) men fri, obunden av tiden. En berättare som utgör en personifikation av Einsteins relativitetsteori – detta är vad Bolaño ger oss:

Jag vet inte varför jag minns den där eftermiddagen så väl. Den där eftermiddagen 1971 eller 1972. Och det underligaste är att jag minns den från min utkikspunkt 1968. Från mitt utkikstorn, från min blödande tunnelbanevagn, från min evighetslånga regndag. Från damtoaletten på fjärde våningen på humanistiska fakulteten, min tidsmaskin varifrån jag kan betrakta alla tider där Auxilio Lacouture lever och andas. (översättning av Lena E. Heyman).

Den komparativt lagde kan säkert leta fram liknande, närmast teoretiskt konstruerade berättare. Tandlösheten och sjavigheten (hon sitter faktiskt på toaletten när armén stormar in på universitet) förlänar emellertid Auxilio Lacouture en kroppslighet, som gör henne autentisk och mänsklig. Tonen i hennes röst uppvisar också en hel del av den pålitlige berättarens auktoritet. Det drömlika och overkliga till trots, så har hon på ett sätt lika mycket sina rötter i den realistiska berättartraditionens mylla. Detta gör henne på en gång ogripbar och konkret. Ungefär som den framlidne Roberto Bolaño själv.

Hur berättar man för en partikel att idag - just idag - ska du få färdas fortare än ljuset?

Mördandet i Norge trotsar all beskrivning. Men om mördaren är den som gripits, och om det som hittills läckt ut om honom stämmer någorlunda, passar han väl in i standardmanualen: ensam, arg, missanpassad, ung man söker revansch och bekräftelse. Ett uppdrag i livet, något som fyller det tomma med innehåll. Det är en människotyp som alltid har funnits, men att det tar sig sådana extrema uttryck är naturligtvis - och hoppfullt nog - ytterst sällsynt.

Timothy Snyders "Bloodlands" är emellanåt ovarsam med siffror och väl kategorisk. Icke desto mindre är det en av de senaste årens viktigaste böcker.

Att romantisera leder fel. Men att Amy Winehouses talang var större än hon orkade bära är idag en tanke lika vacker som någon annan.

Att vara författare, man och amerikan – det är att förhålla sig till Faulkner, Hemingway och Melville. Hemingway själv framhöll för all del ofta Mark Twain som den viktigaste amerikanska författaren; inte minst för sättet på vilket Twain lät sina karaktärer använda talspråk.

Men idag tycks Twain – för att inte tala om sådana europeiserade anomalier som T.S. Eliot eller Henry James – vara ganska ute. I alla fall om man ser till en av de mer hajpade amerikanerna på senare år, nämligen Cormac McCarthy. Förutom den av bröderna Coen filmade No Country For Old Men, bygger mycket av uppståndelsen kring McCarthy på den dystopiska romanen (och tillika filmen) The Road – Vägen på svenska.

Om Faulkner och Melville genomsyrar McCarthys författarskap i dess helhet – framförallt i utforskandet av själens passioner (läs ondskan) och vad dessa gör med vår värld och människorna som befolkar den – så är Hemingway påtagligt närvarande i Vägen. Hemingways credo från Den gamle och havet, i sig ett slags Moby Dick, ekar genom hela berättelsen: en människa kan förgöras men inte besegras.

De namnlösa huvudpersonerna, en man och hans son, är på väg ut emot kusten i en värld som står på randen till förintelse. Vad exakt som har hänt får vi aldrig veta, men landskapet är bränt, fåglarna döda och människorna förvildade eller utrotade. Istället för hajar hotar kannibaler och rövarligor, lika desperata och blint ondskefulla som de havets vidunder som Ahab och Santiago konfronterades med. Och slutscenen i Vägen – med foreller i en bäck – åkallar vackert Hemingways långnovell "Den stora dubbelhjärtade floden".

Ifråga om författarpersonligheter kunde skillnaderna mellan Hemingway och McCarthy dock knappast vara större. Hemingway valsade runt överallt i världspressen. McCarthy är lika gåtfull som den katastrof som drabbat mänskligheten i Vägen. Han är undanglidande och mystisk som de mest diaboliska av hans skurkar: Judge Holden i den nyligen översatta Blodets meridian och Anton Chigurh i No Country For Old Men. Mig veterligt finns det bara en känd intervju med McCarthy – i New York Times från början av 90-talet. En del har läckt ut om hans privatliv, det finns några foton på honom. Men som få andra moderna författare i världslitteraturen, låter han sina böcker tala för sig själva.

Ytligt sett kan det verka som om den algerisk-franska författaren Assia Djebar har svårt att avsluta sin självbiografiska roman Ingenstans i min fars hus. Här finns inte en epilog, utan tre. Samt och tillika en efterskrift.

Men egentligen är denna lite vacklande struktur helt följdriktig – ungefär på samma sätt som när Djebar plötsligt växlar från första- till andraperson mitt i texten. Det är som om hon letar efter sig själv – den hon var under sin uppväxt i det koloniala Algeriet – och samtidigt har fullständigt klart för sig vad som är viktigt att berätta:

Upptäckten av världslitteraturen. Den första riktiga vännen. Ett misslyckat självmordsförsök.

Vi får alltså inte följa Assia Djebar i någon enkel, linjär mening, även om här finns en kronologi i botten. Istället spelar ett fåtal scener och ett fåtal människor en central roll. Dessa turneras, förändras, upprepas. Hon närmar sig sina objekt som en gång Faulkner. Eller varför inte Rodin.

Som ett slags grund finns Djebars förhållande till sin far, en skollärare som bär på tämligen konservativa värderingar om bland annat en kvinnas plats i världen. I relationen mellan honom och hans dotter krockar en sekulariserad västerländsk, eller fransk, världsbild och en mer traditionell, arabisk. Hos dottern leder detta till en konflikt, som så småningom sånär slutar i en tragedi. Åtskillnaden mellan manligt och kvinnligt speglar dessutom en lika djup etnisk klyfta som exploderar i det fransk-algeriska kolonialkriget. Men så långt fram i tiden sträcker sig inte romanen annat än glimtvis. Det mesta händer under tiden fram till 1953.

Men det pågår ännu.

I CajsaStina Åkerströms bok om hennes pappa, används ett direkt tilltal. Ett jag, en dotter, skriver till ett du – en far. Men fadern är inte vem som helst, utan Fred Åkerström. En rumlare som hade mer än den konstnärliga genialiteten gemensamt med 60- och 70-talets andra stora vissångare, Cornelis Vreeswijk.

Ämnet för den här boken är dock inte så mycket trubaduren Fred Åkerström. Visst syns här personer ur den dåtida kändis- och kultureliten: ovan nämnde Vreeswijk, Lars Forssell, Lill-Babs. Visst förekommer stämsång och gitarrackord och strängar. Och en del texter av Fred Åkerström citeras, inte minst i ett långt appendix i slutet.

Ändå är allt detta en bisak. Det här är en bok om ett barns förhållande till en plågad vuxen. Flera av de övriga personerna som befolkar den uppträder bara som en bokstav. M, L och så vidare. Det är naturligtvis av hänsyn till förmodligen ännu levande, icke-offentliga människor. Men det är också talande för texten som helhet: detta är ingen biografi, ingen rundmålning, ingen bred tidsbild. Det är ett uppslitande samtal, ett blödande brev och – ett försök till försoning.

Och som sådant är Du och jag, farsan mycket drabbande. Genom att Fred Åkerströms rötter blottläggs – bl a via en autentisk text skriven av CajsaStinas farfar, Gunnar – så djupnar porträttet av honom alltmer. Den såriga relationen mellan far och dotter går tillbaka på en närmast sadistiskt präglad uppväxt för Fred Åkerström själv. Som i sin tur går tillbaka på fadern/farfadern Gunnars trasiga barndom… När CajsaStina Åkerström sedan berättar om några av sina egna tillkortakommanden i livet, pulserar orden av en atavistisk smärta.

Jag kan tycka att Nathan Shachars bok om Gaza (Gaza. Från faraoner till islamister) staplar fakta och händelser på varandra på ett bitvis tröttande sätt. Lite för mycket förlopp och lite för lite orsak och verkan, liksom.

Förvisso är boken tänkt som en "krönika" om denna smala kustremsa (362 kvadratkilometer) i världens mitt. Märkligt nog saknas en sådan, trots att få geopolitiska begrepp torde ha förekommit oftare i världspressen de senaste decennierna. Och med den utgångspunkten är det inte förvånande att densiteten i de 25 kapitlen stundtals blir väl hög: Gazas historia från det forntida Egypten till våra dagars strider mellan palestinier och israeler ska trots allt pressas in på 320 sidor.

Men så händer något, drygt halvvägs in i boken. Efter att ha redogjort för det på en gång överraskande och följdenliga, för den blodiga och intensiva kraften i den första intifadan 1987, skriver Shachar:

Sedan dess, och fram till idag, har det palestinska lidandet och motståndet antagit en emblematisk och renande roll i arabisk debatt och identitet. […] Istället för att förringa det palestinska lidandet, som efter al-nakba 1948, sätter de statsstyrda arabiska medierna nu det i tillvarons centrum – delvis av uppriktigt medlidande, delvis som en ventil för inhemsk ilska och frustration. (s. 177)

Exakt i detta ögonblick så lyfter Gaza. Det blir en bok som mer och mer handlar om vår tid, om vår värld: Mellanöstern, Europa, Asien och Amerika. Inte bara de nuvarande protesterna, den arabiska våren, fångas in, utan hela nutidshistorien. För egentligen går det ju att göra ännu mer av problemen i Gaza än vad Shachar åstadkommer i ovanstående citat. Konflikten är på sätt och vis även emblematisk för vår del av världen.

Säg mig på vilken sida du står i Israel-Palestinakonflikten, och jag ska säga dig vem du är. Eller åtminstone till vilken partibok du bekänner dig.

Äntligen stod Håkan i predikstolen. Under en presskonferens igår hänvisade han så ofta till dagens linjetal, att spänningen var på topp klockan tio i morse. Trots att man vet att ingen bomb ska brisera – det gör det aldrig i sådana sammanhang – så kunde man inte låta bli att hoppas.

Bitvis var Håkan Juholt lite forcerad. Till dels berodde det säkert på nervositet; han ska ju trots allt ta över Sveriges näst största parti. Men Juholt hade också mycket som han ville hinna med, och för att klämma in det på utsatt tid tarvades ett visst tempo.

Juholts humor fungerade dock utmärkt. Jämförelsen mellan Harald Blåtand och en nutida ”blå hövding” – Reinfeldt – var dräpande. Suveränt utförd. När det behövdes tankade han också lite trygghet hos Göran Persson. De pliktskyldiga hänvisningarna till denne, liksom till Mona Sahlin och Ingvar Carlsson, hamnade emellertid snart i skymundan. Och fram steg Olof Palme.

På Newsmill och på borgerliga ledarsidor har man de gångna veckorna hävdat att Göran Persson var en framgångsrikare partiledare än den i S-kretsar så vördade Palme. Palme förlorade flera val, han förmådde inte ställa om Sverige till det nya ekonomiska landskap som 80-talet medförde. Dessutom öppnade han upp ett avgrundsdjup mellan Socialdemokraterna och borgerlig-heten. Uppgörelser av det snitt som länge varit såväl tradition som pur nödvändighet inom socialdemokratin – tänk Axel Pehrsson-Bramstorp och Gunnar Hedlund – omöjliggjordes därmed.

Föga förvånande fanns det ingenting i Juholts tal som tyder på att han delar den historie-skrivningen. Han citerade ett längre stycke av Palme. Han använde ett bildspråk som påminde om Palmes och han var över huvud taget oerhört noggrann med orden. Få Socialdemokrater torde alltså ha blivit besvikna.

Pallen i förgrunden var ursprungligen vit, det var på den tiden den tillhörde Lill-Babs. Men när den någon gång under 80-talet hamnade i Cornelis Vreeswijks ägo, lät han måla den svart. Uppenbarligen kände han sig mer befryndad med den färgen. Under de sista åren genomförde han inte sällan sina konserter sittande på just denna pall.

Gitarren är en nylonsträngad Yamaha. Strängarna, varav två har brustit, är även de trubadurens egna. Alltså är de senast från 1987, det år han dog. När Cornelis begravdes i Katarina kyrka på Söder i Stockholm, låg denna gitarr på kistan.

Och vad mer? Tja, stället där dessa klenoder finns att beskåda är snart ett minne blott. Cornelis Vreeswijkmuseet i Gamla stan - alldeles vid Stortorget - ska slå igen. Det bär sig inte. I museets fönster hänger en skylt: Lokalen överlåtes.

I juni 1942 besökte en medlem av Waffen-SS:s hygieninstitut förintelselägren Treblinka och Belzec. Där fick han bevittna hur mängder med judar avrättades, bl.a. med hjälp av avgaserna från dieselmotorer. Det han såg påverkade honom mycket starkt:

Mödrar med dibarn vid bröstet kommer upp, tvekar, stiger in i dödsrummen. Vid dörren står en kraftig SS-man som med prästerlig röst säger till de stackars människorna: ”Det händer er inte det minsta! Men andas in djupt när ni kommer in, det vidgar lungorna…"

I augusti samma år träffade Kurt Gerstein - det var SS-medlemmens namn - av en ren tillfällighet den svenske legationssekreteraren Göran von Otter på ett tåg till Berlin. Han berättade för von Otter vad han sett, och bad denne att föra informationen vidare till den svenska regeringen. Så skedde enligt uppgift också.

Tre år senare fängslades Gerstein i Frankrike och anklagades för krigsbrott. I fängelset tillkom den så kallade Gersteinrapporten, vars innehåll alltså till viss del redan var känt av den svenska regeringen. Inte långt därefter hittades Gerstein död i sin fängelsecell. Förmodligen hade han begått självmord genom att hänga sig.

SvD:s ledarsida har gjort det; Nathan Shachar i Dagens Nyheter likaså – associerat till Shakespeare när de skrivit om Muammar Khaddafi. Och det är klart, vem talar egentligen här:

– Jag tänker slåss tills köttet hackats bort från mina ben.

Är det Macbeth när undergången närmar sig, eller den libyske diktatorn sittande under ett paraply?

Skillnaden är väl att Macbeth, mördaren och förrädaren, av Shakespeare ändå förlänas ett slags tragisk storhet. Eller åtminstone har han handlat i enlighet med sin natur. Valmöjligheterna har inte varit legio. Lady Macbeth – ”unsexed” – rycker i trådarna.

Khaddafi är skrämmande på ett annat sätt. En bisarr, fullständigt irrationell ledare, visst. Men också en man med reell makt över liv och död. Och få omständigheter borgar mer för en katastrof, än en narr med makt. En narr intelligent nog att inte bara minnas sin egen förträfflighet, utan alltjämt också tro på den.

Att Shakespeare används för en analys av vår tid är annars inte ägnat att förvåna. Ingen annan författare är lika slösande rik. Antalet ord i hans samlade verk ska visst uppgå till 25 000 (Milton använde runt 12 000). Det antal schatteringar i människosjälen som presenteras är nästan lika högt. Här finns en livshållning för varje människa, ett ämne för varje era. Ingen kärlekshistoria kan koncipieras utan att Romeo och Juliet infinner sig. Ingen postmodernistisk språklek kan någonsin överträffa Falstaffs svada, ingen identitetslek förbrylla och förhäxa såsom den i Trettondagsafton.

Och ta Freud – vad visste han som inte redan Hamlet åskådliggör? Någon tror kanske att Hamlet grubblar över om vålnaden talat sant; över det rättfärdiga i att ta sin fader konungens baneman och sin egen mor av daga. Icke, svarar freudianen. Hamlet slits mellan två personligheter inuti sig själv. Den ena är ett idealiserat jag, en handlingsmänniska som har koll på världen och vet åt vilket håll han ska gå.

Det vill säga Fortinbras.

Den andra: ett jag fyllt av otillbörliga lustar, av en önskan att äkta sin egen mor – det vill säga Claudius, farbrodern som enligt vålnaden har spillt gift i kungens öra. Så när Hamlet tvekar (”att vara eller inte vara”) gör han det därför att han inte förmår ta död på en del av sig själv. När han till slut ändå skrider till verket – i femte akten – finns heller ingen återvändo. Utan sitt lägre jag, sitt driftsjag, kan människan inte leva, är hon inte hel. Fullkomligare, ja. Men i Shakespeares universum dömd att gå under. Därför ligger Hamlet snart död på scenen.

Eller ta skolans kris. Det tydligaste exemplet på den är inte resultaten i PISA eller succén för en dokusåpa som ”9A”. Det är att det finns något som kallas Livskunskap på många klasscheman, men inte ett ämne som heter Shakespeare. För utan honom förstår man varken sig själv eller de galningar som befolkar vår kaotiska värld.

Saul Friedländer – aktuell med andra delen av sitt tvåbandsverk om Förintelsen: Tredje riket och judarna – påminner i en intervju i DN om ett viktigt faktum. De som levde under Förintelsen hade inte det perspektiv på händelserna som vi har. Vare sig man var offer, bödel, åskådare eller hjälte, så pågick Förintelsen just då. Endast i efterhand är det möjligt att dra väl underbyggda slutsatser, se en mängd alternativ och urskilja den riktning som historien tog. Och då är det så dags.

Detta är förstås historikerns dilemma. Han sitter i sitt ordnade nu och betraktar ett vimlande då. Att återskapa det kaos som Förintelsen var, snarare än att frysa det förflutna i en enda, överblickbar bild – detta har varit Friedländers avsikt med sina böcker om tyskarnas massmord på Europas judar.

Det är svårt att i detta sammanhang låta bli att tänka på det som händer i Libyen just nu. Eller i Tunisien och i Egypten och Bahrain. Många tycker en massa om det, många spekulerar i konsekvenser och riktar strålkastarljuset mot Mellanösterns historia. Och så måste det naturligtvis vara. Känslan är dock att vi är med om något, som är på en gång så kaosartat och så monumentalt, att det kommer dröja årtionden innan historikerna på allvar kan bringa reda i händelserna. Till dess får vi nöja oss med att vara vittnen.

11 februari 1795 – om vädret var riktigt lika uselt då som nu, det vet jag inte. Men någon typ av oväder hade ändå länge härjat i hans själ, när han dog – vid pass halvett på natten. I samband med begravningen åtta dagar senare skrev hans syster:

Torsdag. Vackert väder. Söta far for klock. 3 eftermiddagen på […] begravning. Gravölssällskapet åtföljdes till Klara kyrka, varest liket förut stod i koret, der speltes på orgorna och skolgossar sjöngo, efter jordfästningen for var och en från kyrkan genast till sitt hem.

Några veckor tidigare – 19 januari – hade i Stockholms rådhusrätt samlats en bunt kreditorer. Alla hade de fordringar på den i lungsot svårt nedbrutne mannen, som alltså strax skulle till att ge ”både lyran och glaset på båten”.

Bland kreditorerna fanns en skatteuppbördsman, en bryggare, en siden- och klädeskramhandlare samt traktören vid Sabbatsbergs värdshus, Abraham Fischer. Denne bifogade en räkning, där hans krav stod specificerade. Den sammanlagda skulden uppgick till över 6 riksdaler och var ihopsamlad under flera år. Av räkningen framgår exempelvis att gäldenären 15 november 1792 hade förtärt – eller bjudit på – fyra ”hollensa sillar”, 1 stekt gädda, 5 supar och 2 öl. Den 16 januari 1793 slank 10 supar ned; den 23 januari samma år bland annat 7 stycken supar plus en butelj rött Bordeauxvin.

Resultatet av förhandlingarna kunde bara bli ett: konkurs. Just det nederlaget slapp dock Carl Michael Bellman uppleva. Domen avkunnades nämligen först i december 1796.