Patrik Godin

I DN skriver idag Ola Larsmo om svenska värderingar. Han gör det med anledning av moderaternas förslag om ett kontrakt för nyanlända immigranter och asylsökande. Syftet med kontraktet, enligt partisekreteraren Per Schlingmann, är att "överföra viktiga svenska värderingar om jämställdhet och så vidare".

Larsmo resonerar kring problemet att över huvud taget definiera några värderingar som typiskt svenska. FN:s deklaration om de mänskiga rättigheterna, exempelvis, stöds av många i det här landet. Men vidare svenska är de ju inte.

Sedan gör Larsmo ändå ett försök att fånga vinden. Som brukligt är ger han sig ned i den svenska historien. Han fastnar för svenskt 1600-tal - vilket han inte är den förste att göra. Men det han pekar på där är ståndscirkulationen och ett slags "rudimentär skolutbildning för alla".

Den där skolutbildningen kan man väl ha sina åsikter om. Den syftade snarast till att göra menigheten underdånig, till att mata den med den auktoritära, lutheranskt-fundamentalistiska enhetsstatens andliga bröd.

Fast å andra sidan är det kanske vad det svenska skolväsendet sysslar med än idag, även om spisen varierar?

Till slut fastnar Larsmo för jämlikhet. Det är för honom en värdering som utmärker (borde utmärka? Han svävar något på målet) vårt land. Även det sättet att se på svensk mentalitet har äldre anor. Dock brukar 'jämlikhet' då bytas ut mot 'demokrati'. Och de historiska aktörerna brukar bli frihetstörstande bönder från något slags mytisk tid, som till icke ringa del är en romantisk uppfinning ("Odalbonden").

Någon slump är det knappast, för att avrunda, att Ola Larsmo just idag för en diskussion om de svenska värderingarna. Eller att han hämtar stöd för dessa i Stormaktstiden. För som bekant finns det en del grupper som i eftermiddag och ikväll gärna vill visa upp sin syn på svenskheten inför omvärlden. De gör det med hjälp av Karl XII - en kung som de dock förvandlat till en idealbild. Av sig själva.

I A Vindication of the Rights of Women (1792) pläderar Mary Wollstonecraft förvisso inte för att kvinnor och män är på alla sätt lika. Inte heller håller hon före att just de fattiga bland kvinnorna är speciellt utsatta, och därmed värda en proportionellt sett större del av samhällets resurser.

Framför allt ger hennes text uttryck för en borgerlig syn på världen, såsom den uttrycktes av upplysningsförfattare under 1700-talet. Skillnaden är dock hennes fokus på kvinnan. Wollstonecraft menar att kvinnan ska ses som en tillgång i samhället, inte bara som en prydnad. Och därför - hävdar hon i motsats till Rousseau - så behöver kvinnor utbildning. Kvinnors kapacitet kan nämligen aldrig tas tillvara på ett för samhället effektivt sätt, om de inte utbildas för sin roll.

*  *  *

På Saint-Dominique, nuvarande Haiti, utbröt år 1791 ett stort slavuppror. Det började i de norra delarna, på sockerrörsplantagerna där, och spred sig sedan söderut. Haiti var då en fransk koloni, och en mycket inkomstbringande sådan. Förtrycket var hårt, brutalt och absolut. Men inspirerande av franska revolutionen reste sig alltså slavarna. Som en följd av de oroligheter revolutionen skapat i Frankrike, samt därför att Frankrike hamnat i krig med Storbritannien, så blev upproret framgångsrikt. Slaveriet avskaffades år 1793. Drygt tio år senare försökte Napoleon på nytt erövra ön, men misslyckades. Därmed blev Haiti den första kolonin i västra hemisfären att avskaffa slaveriet.

*  *  *

På många sätt var 1700-talet och det begynnande 1800-talet den tid då vår moderna värld föll på plats. Trots relativa misslyckanden, som i Wollstonecrafts fall - kvinnor fick ju exempelvis inte rösträtt eller rätt till högre utbildning i Sverige förrän över hundra år senare - så sattes då många frågor i fokus, som än idag står högt på den politiska agendan. En del handlar om kön, andra om etnicitet ("ras"). Till det kommer sådant som har med klass och nationellt ursprung att göra. Dessa frågor härrör bland annat från rörelser som nationalismen och socialismen - även de barn av den här tiden.

Franska revolutionen - och årtalet 1789 - får ofta utgöra symbolen för när den gamla världen välts över ända och ersätts av en ny. Det är inget fel i det, så länge man håller i minnet att revolutionen var så mycket mer än den franske kungens dekapitering i Paris. Det visar inte minst exemplen Mary Wollstonecraft och Haiti.

De bägge Gallehushornen är daterade till 400-talet. De hittades på Jylland i Danmark, det ena 1639, det andra 1734. De var av guld och vägde runt 3 kg var. På dem fanns både relieffigurer och inskriptioner. År 1802 stals de emellertid från Kunstkammeret i Köpenhamn och smältes ned.

Till lycka för bland annat språkforskare så hade hornen dock avbildats, och därför har de också kunnat återskapas i modern tid. Dessutom har en bevarad inskription på det ena, mindre hornet gett viktiga upplysningar om den s k urnordiskan. Den var förhärskande i stora delar av Norden - med dialektala varianter - fram till vikingatiden.

Inskriptionen lyder: Ek HlewagstiR HoltijaR horna tawido

Detta har uttytts ungefär: Jag, Lägäst från Holt, gjorde hornet

 
(De återställda Gallehushornen. Klicka här för en bättre bild)

I texten finns åtskilligt som beskriver de förändringar som de nordiska språken senare kom att genomgå. En sådan är omljud, en annan synkope. Ordet gastiR ovan ligger ex. till grund för vårt moderna ord gäst. I:et har påverkat a:et, "öppnat" det till ett ä. Sedan har det fallit bort (synkope). Omljud förklarar även sådana ordpar som mun - mynning och fot - fötter i svenskan (eller mouse - mice i engelskan).

En tredje förändring är det som kallas brytning. Det kan studeras i ek ovan, och det visar då även på det släktskap som finns mellan urnordiskan (nordgermanska) och engelskan och tyskan (västgermanska). För i detta ord - jag på modern svenska - har e:et "brutits itu" till en diftong, ia (dvs iak) i de nordiska språken. I tyskan ägde en sådan här brytning inte rum, och inte heller i engelskan (där I förut hette Ic).

Från det forngermanska eka (med varianten ek) härstammar alltså såväl jag som Ich och I. Och att de skiljer sig åt, beror som sagt var på att vårt jag är brutet.

De flesta politiker vill naturligtvis ha en framgångsrik karriär. Han (eller hon) vill säkert oftast göra gott också - även om medlen för att uppnå det målet kan vara minst sagt tveksamma.

Men om politikern sedan har lyckats, kanske till och med har tagit sig upp till sitt lands högsta ämbete, ja, då gäller det att se till att allt det man åstadkommit inte faller i glömska. Dessutom kan det ju - hemska tanke! - finnas saker som behöver rättas till; så att inte eftervärlden får för sig något: att man misslyckats, gjort fel, velat ont.

Idag går det utmärkt att skriva memoarer, sitta i teve, göra sommarprogram. Förr fick potentaterna ta till andra medel. Gustav Vasa lejde biskop Peder Swart, dikterade en krönika för honom - och blev skidåkare och landsfader på kuppen.

Romaren Augustus lät rista in sin framgångsrika statsmannagärning på bronstavlor som fästes på hans gravmonument i Rom. Kopior av plåtarna spreds dessutom över hela det väldiga imperiet.

Genom en bevarad sådan kopia (från Ankara) lär vi oss att Augustus fått fason på de galliska och spanska provinserna och stiftat fred i övriga riket. Vidare har han bjudit på gladiatorspel som saknar motstycke, gjort slut på inbördeskrigen (efter mordet på Caesar), gett sina veteraner en tryggad ålderdom och drivit sin adoptivfaders mördare i landsflykt. Han har också återställt ordningen i armén, försett svältande medborgare med livsmedel och fört krig "över hela jorden". Slutligen har gränserna för imperiet utvidgats "för alla romerska folkets provinser".

Inga dåliga gärningar, som synes. Men när han skulle belönas för dem, vägrade han bli diktator fastän "senaten och romerska folket erbjöd [honom] detta". Inte heller tog han emot konsulatet på livstid (dvs han upprepade inte Caesars misstag). Istället nöjde han sig med att vara rikets främste medborgare i 40 år, samt överstepräst (vilket i praktiken innebar att hans makt var större än någon annan romares före honom).

Det är väl att beteckna som en ödets ironi, att alla bronstavlorna gått förlorade.

Läser Göran Tunströms novellsamling Det sanna livet, och slås av två saker. Ett: vilken vidunderlig författare han är när han är som bäst. Två: när han har problem beror det ofta på hans fantasi.

Ifråga om fantasin påminner Tunström om Harry Martinson (såsom Olof Lagercrantz såg det): uppslagen, hugskotten och kreativiteten bär ibland iväg med honom så att berättelserna tappar i fokus. De är sällan ointressanta. Men inte minst i noveller är ofta koncentration, ett någorlunda slutet rum, att föredra. Och alla idéer är inte värda att följa upp. Det är bl a därför som berättelser som Jimmy Tulpan och Champagne före middagen förblir tämligen mediokra. Ja, den sistnämnda anser jag i princip vara högoktanigt skräp.

Men ta en novell som Det sanna livet - är den ett under av koncentration? Ja - i vidare bemärkelse. Ämnet är en resa, eller snarast en påtvingad flykt till Jerusalem. Resan utmejslas med dramatiken och förtätningen hos en lyckad road movie. Huvudpersonerna, två judiska bröder, rymmer å andra sidan dimensioner som många romanförfattare går bet på att frilägga under fyrahundra sidor.

Och det är just i detta som Tunström är en mästare: att oupphörligen låta sina karaktärer spränga sig ur den begränsade värld som är deras. Hos Göran Tunström kan omständigheter och givna villkor förgöra oss. Men de kan aldrig vinna.

Alla romaner bär på en doft av sin egen tid. Det kan vara i rent konkret bemärkelse, via ting såsom möbler, tekniska apparater, kläder och maträtter. Det kan också märkas i språket, i gestaltade problemkomplex, i sättet att strukturera stoffet och berätta en historia.

Till dels utgör detta i själva verket lockelsen med äldre romaner. Vi överser - mer än gärna - med ett tillkrånglat sätt att prata, med peruker, hästsläp och ett ivrigt förfäktande av en politisk fråga, som varit stendöd i hundra år.

Samtidigt måste det ha gått en tid för att en roman ska bli låt oss kalla det a-historisk. En bok som kom för fem år sedan har ännu inte släppt från historien och blivit sin egen, det vill säga något som slår an tonen för hur vi uppfattar en viss tid. En nyare roman är fortfarande en del av sin samtid, utgör en kommentar snarare än källa till ett decennium.

Det är svårt att säga när gränsen går, när ett konstverk övergår från att vara samtida till att bli själva historien såsom vi har kommit att uppfatta den (vilket naturligtvis inte alls är samma sak som den rätta eller riktiga historien, "det som egentligen hände" - något sådant finns ju inte.)

90-talet är inte där, inte heller 80- och 70-talet. Alla romaner från den tiden går alltså bort. Men 60-talet är numera mytiskt, en berättelse mer än något annat. Följaktligen hör all konst av rang som skapades då i egentlig mening hemma utanför historien, i ett eget universum.

I skrivande stund är det svårt att se 1980-talet någonsin hamna där; detta ganska vidriga decennium då smaklöshet och förvirrade idéer grasserade. Men i slutändan förstår jag givetvis att alla typer av motstånd är fåfängliga. Även de midjekorta kavajerna bidar sin tid.

Det finns några uttryck - tre närmare bestämt - som man numera inte ser alltför ofta. Det är lite synd, för de är ganska användbara. Därför vill jag slå ett slag för dem här. Jag gör det genom att ge bort dem till några behövande.

Ingen ko på isen. Till Mona Sahlin, som genom att utesluta V - och sedan bjuda in dem igen, fast med armbågen - kanske gjort det största valstrategiska misstaget på senare år. När nu de inre leden fryser ut henne, bör hon inte fräsa ifrån och skylla på media (som var hennes strategi i tobleroneaffären). Istället ska hon, på sin vackert klingande dialekt, lugnt och stilla och med en dåres envishet deklarera: det är ingen ko på isen.

Skära pipor i vassen. Till statsministern, som efter konstant vikande opinionssiffror nu har en gyllene chans att vända på steken. Oppositionsledaren har trampat i klaveret (se ovan), och de finansiella systemen världen över befinner sig i rejäl gungning. Svenska folket skriker med andra ord efter en landsfader.

Sätta bocken till trädgårdsmästare. Till Lars Ohly - så att han redan nu kan börja fila på sitt försvar gentemot den kritik som kommer att följa på hans utnämning till finansminister efter valet 2010.

Förintelsen var inte bara unik såtillvida att extremt många människor mördades på kort tid. Själva målsättningen, att utrota hela den judiska befolkningen från jordens yta, saknade även den motsvarighet i historien.

Självklart innebär detta att synen på Förintelsen och dess drivkrafter och mekanismer skiljer sig åt, trots att källäget är mycket gott. Förr betonades ofta den omätbara ondskan hos Hitler och övriga ledande nazister. Senare tids forskning har dock pekat på att massmord av den omfattning som Förintelsen innebar, kräver medverkan - aktiv eller passiv - av långt fler aktörer.

Samtidigt har Hitlers roll i det hela aldrig upphört att vara ämne för debatt. Att det inte finns några direkt skriftliga order från honom, bevisar hans oskuld enbart för de mest extrema. Men frågan är om han redan från början hade som mål att utrota världens judar, vilket vissa passager i Mein Kampf (1925) ger stöd för - eller om den slutgiltiga lösningen föll på plats i takt med att kriget kom och sedan utvecklades såsom det gjorde.

Vägen fram till Förintelsen, som startade i december 1941, har också studerats av många forskare. Man har talat om olika steg, exempelvis identifikation (folkräkningarna 1933 och 39), segregation (särskilda lagar, trakasserier, förföljelse m.m.) koncentration (upprättande av ghetton), deportation och slutligen massmord.

I den här utvecklingen ingick som en viktig beståndsdel den s k kristallnatten. Den inleddes på sätt och vis redan den 7 november 1938, men nådde sin kulmen natten mellan den 9 och 10 november. Synagogor stacks i brand och "judiska" affärer slogs sönder. Deportationer till koncentrationsläger och mord på över hundra judar ägde rum samtidigt som myndigheterna blundade, eller deltog.

Om någon tidigare hade tvivlat, stod det nu klart att den tyska ledningen gjort delar av sin egen befolkning till fiende.

Finns Gud? Jo, det måste man nog säga. För det är en hel del i naturen som verkar lite för finurligt konstruerat, planerat liksom. Ta det här med nätgiraffens långa hals - så att den når upp till bladen högst upp, dom där saftiga som inget annat djur kan komma åt. Eller ta fröet som vilar tryggt och stilla i krukan - och vips en dag slår det plötsligt ut som en färdig blomma. Eller ta jordklotet - som snurrar runt sig självt och runt solen på ett sånt regelbundet sätt att det snöar ibland och regnar ibland och det blir natt och dag och gryning och allt sånt som poeterna gillar.

Kan det bara vara en slump?

Men om det nu inte räcker, så finns ju även det här andra: att någon måste ha varit först. Före människor och djur och kometer och dinosaurier. Före den kokande ursoppan och den stora jävla smällen. Och varför det? Jo, därför att ingenting kan uppstå ur ingenting.

- Men vad var i så fall före Gud då?

- Ingenting.

- Men det är ju samma sak som...

Slutligen kan man tänka på en till sak också (och det är inte bara jag som har gjort det, utan också biskopen av Canterbury, fast det var ett tag sen nu). Nämligen detta: en föreställning om Gud borde på något sätt vila på att denne Gud är fullkomlig. Och om han nu är fullkomlig, verkar det märkligt att säga att han inte existerar. För något som inte existerar kan vi ju knappast anse vara särskilt fullkomligt. I själva verket är väl nåt som inte existerar rätt så värdelöst.

- Det där sista låter inte helt vattentätt.

- Vattentätt?

- Ja, logiskt. Det låter inte logiskt.

- Gud är inte logik, utan kärlek.

Det finns en särskild sorts historiska romaner, som sällan eller aldrig misslyckas med att genera mig. Något med dem - ibland också hos en sådan eminent författare som Walter Scott - fungerar bara inte.

Värst är det oftast i romaner från 1800-talet, och då i sådana som söker sig långt tillbaka i tiden. Men det finns även goda exempel från förra seklet: Mobergs Rid i natt, Fridegårds Trägudars land, Frans G Bengtssons Röde orm.

Hit hör dock inte ex. Kerstin Ekman, kanske beroende på att hon nöjer sig med att gå några decennier bakåt, till 1900-talets första hälft. Men det har också att göra med att hon inte faller i fällan att försöka likna äldres tiders tal (vilket naturligtvis är omöjligt) Kanske ska man inte ens kalla hennes Katrineholmssvit för historisk, trots att det perspektivet tydligt finns med.

Annat då, som sagt, med 1800-talsmännen. Tänk Rydbergs Singoalla. Och lyssna på det här:

Först och främst såg judens ögon de två tusen dukater, som utfästs för detta huvud: men han greps av blygsel inför sin girighet och ansträngde sig för att undertrycka sina eviga tankar på guldet, vilka likt en msk slingrar sig om judesjälen.

Det här stycket finns hos en av 1800-talets största författare, nämligen Nikolaj Gogol (Taras Bulba). Den berättelsen (förvisso en av hans svagaste) pekar på några av problemen med historiska romaner: de ibland katastrofala skildringarna av bifigurerna (till vilka ofta hör kvinnor och etniska minoriteter); upptagenheten vid moraliska budskap, vid blodet, nationen och den vanliga människans heroism.

Paradoxalt nog återfinns det starkaste partiet i Taras Bulba i det sista kapitlet, när kosackhövdingen Taras just ska brännas på bål. Trettio polacker har det krävts för att fälla honom. Nu är han slagen i kedjor, fastspikad i ett träd, svårt misshandlad och på gränsen till medvetslös. Som i en dimma får han syn på sina män, vaknar till, ropar åt dem hur de ska fly (till ett par väntande båtar) och räddar på så vis livhanken på dem.

Just där och då är Taras Bulba inte längre människa, han är bliven historien, kosackernas egen världsande. Och kanske är det här det ligger: problemen med många historiska romaner är i slutändan inte bristen på realism, utan tvärtom den litet halvhjärtade viljan till densamma. Det är först när karaktärerna helt lämnar tillvaron - den historiska såväl som författarens egna, samtida - som romanerna börjar gnistra. Och det händer alltför sällan.

På rak arm kan jag bara dra mig till minnes ett enda exempel: Heinrich von Kleists Michael Kohlhaas.