Samtidskonst
Alla romaner bär på en doft av sin egen tid. Det kan vara i rent konkret bemärkelse, via ting såsom möbler, tekniska apparater, kläder och maträtter. Det kan också märkas i språket, i gestaltade problemkomplex, i sättet att strukturera stoffet och berätta en historia.
Till dels utgör detta i själva verket lockelsen med äldre romaner. Vi överser - mer än gärna - med ett tillkrånglat sätt att prata, med peruker, hästsläp och ett ivrigt förfäktande av en politisk fråga, som varit stendöd i hundra år.
Samtidigt måste det ha gått en tid för att en roman ska bli låt oss kalla det a-historisk. En bok som kom för fem år sedan har ännu inte släppt från historien och blivit sin egen, det vill säga något som slår an tonen för hur vi uppfattar en viss tid. En nyare roman är fortfarande en del av sin samtid, utgör en kommentar snarare än källa till ett decennium.
Det är svårt att säga när gränsen går, när ett konstverk övergår från att vara samtida till att bli själva historien såsom vi har kommit att uppfatta den (vilket naturligtvis inte alls är samma sak som den rätta eller riktiga historien, "det som egentligen hände" - något sådant finns ju inte.)
90-talet är inte där, inte heller 80- och 70-talet. Alla romaner från den tiden går alltså bort. Men 60-talet är numera mytiskt, en berättelse mer än något annat. Följaktligen hör all konst av rang som skapades då i egentlig mening hemma utanför historien, i ett eget universum.
I skrivande stund är det svårt att se 1980-talet någonsin hamna där; detta ganska vidriga decennium då smaklöshet och förvirrade idéer grasserade. Men i slutändan förstår jag givetvis att alla typer av motstånd är fåfängliga. Även de midjekorta kavajerna bidar sin tid.
Ett intressant inlägg, som vanligt. Tycker dock du något oreflekterat tar heder och ära av 80-talet. Det skapades mycket bra musik (hårdrock in particular)och film (t.ex. Breakfast Club). Sådana ting blir väl inte sämre av att att musikernas/skådespelarnas utstyrslar möjligen inte motsvarar dagens ideal. Dessutom har väl få decennier innehållit så mycket förvirrade idéer som 60-talet och 70-talet! Och så mycket överskattad musik med "djupa" texter(läs Bob Dylan)...
Samtidigt är Dylans 80-tal - med några få undantag när - föga intressant. Men visst 70-talet innehåller också sina lågvattenmärken. Samtidigt är jag egentligen inte ute efter att kvalitetsstämpla oilka företeelser (även om jag kanske trampar lite snett i slutet). Det handlar snarare om detta märkliga fenomen att en viss epok förr eller senare träder in ett nytt rum, s a s utanför historien.
