I orsakernas djungel
HEJ!
Ett lämpligt sätt att förklara varför något sker, är att söka dess orsak. Pilen far genom luften därför att någon har satt den i rörelse. De krafter, som till slut får den att falla till marken, är inledningsvis inte tillräckligt starka för att åstadkomma detta.
Men frågar man Aristoteles är orsakerna till pilens rörelse, och fallande till marken, andra än vad exempelvis Galilei eller Newton skulle säga.
Så vilken förklaring är egentligen den rimliga, den sanna, den rätta?
Ja, knappast Aristoteles, skulle de flesta svara idag. Även om han har vissa poänger.
Orsakerna till ett skeende kan således var flera. Men vilka av orsakerna som bäst förklarar skeendet, varierar även det över tiden. Detta tycks gälla inom rörelseläran.
Och det gäller i allra högsta grad i historien.
Ett bra exempel är Gustav II Adolf, en av våra krigarkonungar. Varför krigade han egentligen så mycket? Varför gav han sig in i trettioåriga kriget?
Kort och gott: vilka var orsakerna?
De var religiösa (ideologiska), har en del menat. Gustav II Adolf var kung i ett fundamentalistiskt land, och skydde blotta åsynen av papister. När nu ett krig dök upp som tycktes handla om just detta (protestanter mot katoliker) så låg det i hans blod att slåss på den "rätta" sidan.
Knappast, invänder någon. För Sverige allierade sig ju med Frankrike, som var katolskt så det förslog. Nej, den främsta orsaken är snarare säkerhetspolitisk: Helst vill vi fred, naturligtvis. Men om inte vi anfaller dansken, polacken eller vem det nu är, så anfaller han oss. Kriget är ett nödvändigt ont.
Nja, det uttrycks visserligen på det viset i källorna. Men de är främst att betrakta som propaganda från kungamakten själv, i syfte att få folk att satsa liv, lem och en penning på kriget. En gnutta källkritik ger vid handen att detta knappast håller som (enda) förklaring.
Istället bör man nog infoga de ekonomiska drivkrafterna i analysen. Om Sverige lyckades förvandla Östersjön till ett svenskt innanhav, skulle vi få kontroll över den mycket lukrativa handeln där. Detta går knappast att bortse ifrån.
Och så står vi där, med tre olika orsaker, som förvisso samspelar. Men ändock? Vilken ska man lägga störst vikt vid? Tja, de ekonomiska drivkrafterna, har det förefallit som de senaste åren.
Ända tills nu.
För i Sverker Oredssons nya, stora biografi över "Lejonet från Norden" lyfts plötsligt den religiösa aspekten fram på nytt - just när den verkade vara nästan utdöd.
Gustav Adolfs legitimitet som kung låg i protestantismen, menar Oredsson, eftersom hans far, Karl IX, på sätt och vis hade usurperat tronen från katoliken Sigismund. Trettioåriga kriget var ur det perspektivet perfekt för att med kraft understryka Gustavs rätta plats i tillvaron: som hjältekonung över Sverige, och som den protestantiska lärans banerförare.
Orsakshjulet snurrar på. Men vem har satt det i rörelse?
Gunnar Ekelöf och 2000-talet (del 2)
HEJ!
I fredags lovade jag att berätta varför Gunnar Ekelöf inte förtjänar att bli bortglömd, om det nu skulle föreligga en sådan risk. Ska jag göra det enkelt för mig, kan jag ju hänvisa till att det i år är precis hundra år sedan han föddes. Detta uppmärksammas under året, vilket väl ändå tyder på att hans diktning lever vidare, och är värd att göra det.
Läs mer här.
Men man måste naturligtvis också precisera vad det är i Ekelöfs verk, som gör honom i allra högsta grad läsvärd även i vårt sekel. Jag tänkte här begränsa mig till tre saker.
Det första är hans behandling av (den svenska) naturen. Från att ofta ha tagit i alltför kraftigt under trettiotalet, utvecklas Ekelöf under 40- och 50-talet till en oerhört varsam och mångbottnad naturskildrare. Sveriges, och Medelhavsområdets, landskap förs in med säker hand, till synes utan ansträngning. Och väl där så laddar de hans dikter med nya dimensioner - och landskapet får i sin tur en ny laddning av den poetiska omgivning som det nu placerats i.
På så vis lär han oss (precis som Bellman eller Fröding) att betrakta och uppfatta den svenska naturen på ett delvis annorlunda sätt. Kanske tycker vi oss alltid ha sett det Ekelöf ser, men tidigare har vi liksom inte vetat om det.
Eller åtminstone inte fått det uttryckt på just det här viset.
Något liknande kan sägas om Ekelöfs hantering av det moderna svenska samhälle som växer fram under efterkrigstiden, dvs. välfärds-staten, folkhemmet. Mot detta ibland alltför kyligt välordnade, menlöst omhuldade och utslätat planerade, ställer Ekelöf det individuella, det annorlunda och särpräglade. Det som bryter mönstren och relativiserar vår egen tillvaro: andra kulturer, andra språk och traditioner, det främmande och oförutsägbara.
De inte alltid så räta vinklarna.
Detta kan tyckas trivialt, för numera är det många som försöker sig på just det: att utmana vår moderna, svenska självbild. Men Ekelöf är långt före sin tid med att göra det, och han gör det fortfarande bättre än de flesta.
Till sist finns hos honom också en otrolig språkrikedom, ett nästan besatt begär att tänja och böja och vrida på orden, leka med formuleringar och uttryck, prova och förkasta, krama ur och åter fylla på. Han framkallar inte enbart vår natur på nytt, rör inte bara om i vår svenska självbild. Han för också det svenska språket i minst sagt oanade riktningar. Han slungar iväg vårt land och vårt språk, ut i världen, in i historien. När de till slut återvänder, är de för alltid förändrade.
Så, börja gärna med att läsa Om hösten (1951). Gå vidare med Strountes (1955). Därifrån finns det sedan ingen väg tillbaka.
I fredags lovade jag att berätta varför Gunnar Ekelöf inte förtjänar att bli bortglömd, om det nu skulle föreligga en sådan risk. Ska jag göra det enkelt för mig, kan jag ju hänvisa till att det i år är precis hundra år sedan han föddes. Detta uppmärksammas under året, vilket väl ändå tyder på att hans diktning lever vidare, och är värd att göra det.
Läs mer här.
Men man måste naturligtvis också precisera vad det är i Ekelöfs verk, som gör honom i allra högsta grad läsvärd även i vårt sekel. Jag tänkte här begränsa mig till tre saker.
Det första är hans behandling av (den svenska) naturen. Från att ofta ha tagit i alltför kraftigt under trettiotalet, utvecklas Ekelöf under 40- och 50-talet till en oerhört varsam och mångbottnad naturskildrare. Sveriges, och Medelhavsområdets, landskap förs in med säker hand, till synes utan ansträngning. Och väl där så laddar de hans dikter med nya dimensioner - och landskapet får i sin tur en ny laddning av den poetiska omgivning som det nu placerats i.
På så vis lär han oss (precis som Bellman eller Fröding) att betrakta och uppfatta den svenska naturen på ett delvis annorlunda sätt. Kanske tycker vi oss alltid ha sett det Ekelöf ser, men tidigare har vi liksom inte vetat om det.
Eller åtminstone inte fått det uttryckt på just det här viset.
Något liknande kan sägas om Ekelöfs hantering av det moderna svenska samhälle som växer fram under efterkrigstiden, dvs. välfärds-staten, folkhemmet. Mot detta ibland alltför kyligt välordnade, menlöst omhuldade och utslätat planerade, ställer Ekelöf det individuella, det annorlunda och särpräglade. Det som bryter mönstren och relativiserar vår egen tillvaro: andra kulturer, andra språk och traditioner, det främmande och oförutsägbara.
De inte alltid så räta vinklarna.
Detta kan tyckas trivialt, för numera är det många som försöker sig på just det: att utmana vår moderna, svenska självbild. Men Ekelöf är långt före sin tid med att göra det, och han gör det fortfarande bättre än de flesta.
Till sist finns hos honom också en otrolig språkrikedom, ett nästan besatt begär att tänja och böja och vrida på orden, leka med formuleringar och uttryck, prova och förkasta, krama ur och åter fylla på. Han framkallar inte enbart vår natur på nytt, rör inte bara om i vår svenska självbild. Han för också det svenska språket i minst sagt oanade riktningar. Han slungar iväg vårt land och vårt språk, ut i världen, in i historien. När de till slut återvänder, är de för alltid förändrade.
Så, börja gärna med att läsa Om hösten (1951). Gå vidare med Strountes (1955). Därifrån finns det sedan ingen väg tillbaka.
Gunnar Ekelöf och 2000-talet (del 1)
HEJ!
Att det går mode även i dikt är ju ingen nyhet. En del författare som var mycket omtalade under sin livstid är idag nästan bortglömda. Tänk bara på Olle Hedberg, Gustaf Hellström eller Emilie Flygare-Carlén.
Gunnar Ekelöf - poeten och akademiledamoten - är väl knappast helt förlorad i dimmorna ännu. Men frågan är ändå om inte hans stjärna har börjat på att dala.
Eller när hörde du hans namn senast?
Annat var det för sisådär femton år sedan. Då var Ekelöf förmodligen den mest uppburne svenske författaren från det förra seklet. Olof Lagercrantz skrev en bok om honom (Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma). Tone Bengtsson gjorde en dokumentär i tre delar som sändes i SVT, med Rikard Wolff som diktuppläsare. Carl Olov Sommar berättade om Ekelöfs liv och verk i en rätt omskriven biografi 1989. Varenda litteraturrecensent med självaktning smög in en (mer eller mindre illa dold) referens till hans poesi närhelst det var möjligt.
Och studerade man litteraturvetenskap i Uppsala i mitten av nittiotalet, så var Ekelöf omöjlig att komma runt. En av professorerna där, Bengt Landgren, hade disputerat på honom tre år efter hans död 1968. Docenten Per Hellström gjorde detsamma 1976. Om inte annat så borgade det för Ekelöfs centrala plats på institutionen. Går man tio år framåt i tiden, är det väl risk för att hans namn inte ens finns med på litteraturlistorna.
Intressant nog är Lagercrantz inne på detta i sin bok om Ekelöf. Han skriver:
Idag (dvs. 1994) är Gunnars lyrik [...] älskad av många. Han skjuter undan nästan alla andra i vårt sekel. Det är en farlig position och jag hoppas Gud skyddar honom från hämndeaktioner och bakslag.
Bakslag? Ja. Hämndeaktion? Knappast. Dessutom har ju Ekelöf fortfarande kvar sin plats som litterär tungviktare och klassiker, även om auran kring hans namn som sagt har bleknat något. Dock skulle det inte förvåna mycket om det snart dyker upp någon - författare eller litteraturkritiker - som söker göra rent hus med Ekelöfs diktning. Det börjar liksom dra ihop sig till något sådant.
Å andra sidan är det kanske just det som behövs för att hans låga ska flamma upp på nytt. Det vore i så fall inte en dag för tidigt. På måndag ska jag förklara varför.
Anti eller inte - det är frågan
HEJ!
Det är inne att vara anti. Detta grekiska prefix (förled), som ju betyder mot, kan numera till och med stå för sig självt. Man är anti Martin Timell eller Zlatan, i betydelsen 'negativt inställd' till det de representerar, säger eller gör.
Dessutom är sammansättningar med denna förled mycket gångbara, och de syns i de mest skilda sammanhang: anti-spam, anti-krigsreklam, anti-Maastrich, anti-terror, anti-islamofobisk, anti-mobbing, anti-stress, anti-blogg-humör (!).
Och så vidare.
Det exemplen ovan har gemensamt är att de inte finns med i senaste utgåvan av SAOL. Annars är orden med anti- i ganska många även där. Och precis som i de nämnda konstruktionerna, så är politiska/historiska facktermer väl representerade: antikommunism, antisovjetisk, anti-amerikansk, antifascism, antisemitism.
Rimligtvis är det en konsultation av olika typer av textdatabaser som i hög grad har styrt akademins urval; men det kan ändå inte ha varit helt lätt att avgöra vad som ska komma med. För vad säger att exempelvis anitsovjetisk och antiamerikansk ska finnas i ordlistan, men inte antibrittisk?
Tja, deras nutida relevans är väl ett tungt vägande skäl, vilket bl a avspeglas i att antalet sökträffar på Google är betydligt högre både vad gäller det antiamerikanska och det antisovjetiska.
Men antisionistisk (474 träffar) och inte antiliberal (647) då?
I det senare fallet bör även andra faktorer spela in, såsom begreppens förmåga att beskriva ett historiskt skeende eller en politisk verklighet, tillgången på vettiga synonymer, påverkan från franskan och engelskan m.m.
En historisk utblick ger vid handen att sammansättningar av den här typen främst blev frekventa i svenskan på 1800-talet. Men anti- ligger även och skvalpar i ett ord som antagonist (1700-tal), samt i det mycket tidigt förekommande antikrist (före 1520).
Slutligen kan man notera, att Nationalencyklopedins ordbok inte alls har med anti-ord i samma utsträckning som SAOL. Följaktligen saknas såväl antisovjetisk som antiamerikansk (men inte antisionistisk).
Måhända är man inte riktigt lika anti i Svenska Akademien? Eller är det tvärtom? Fråga Sture Allén, som har ett finger med i bägge publikationerna!
Staffan Nihlén hos Galerie Ahlner
HEJ!
En god vän till mig, Ulf Ahlner, drev under trettio år ett mycket framgångsrikt galleri på Österlånggatan i Stockholm. Han ställde under den här perioden ut ett antal konstnärer av rang och rykte, bl a Lennart Aschenbrenner, Nils Kölare och Gittan Jönsson.
Han nosade även upp mindre omsusade målare och skulptörer, väggledd av sitt sinne för kvalité närhelst den stod att finna. Visst ville han sälja, men det var inte hela saken. Konstnärskapen som Ulf tog sig an måste också ligga i linje med hans egen estetiska övertygelse. Jag tvivlar på att det var speciellt många av de verk han ställde ut, som han inte skulle ha rest sig upp och försvarat, tämligen helhjärtat, om det hade behövts.
Under några år kring millennieskiftet besökte jag ett antal utställningar på Ulfs galleri. Man klev in direkt från gatan, från kullerstenarna, mörkret och Gamla stansfukten, och man hamnade mitt i det stora, främre rummet.
Och där var de, de kom rätt emot en: målningar, skulpturer, i en stil och med ett innehåll som var - i alla fall för mig - såväl oförutsägbart som överraskande, på en gång tilltalande och komplext.
Man tog en verkförteckning, roade sig med att på amatörens vis försöka länka titlar och verk till varandra, upprätta en bro mellan dem som skulle bana en väg in i förståelsen.
Ulf dök upp från det inre rummet, som också fungerade som kontor. Ganska snart hade utställningen för dagen satt igång något oväntat hos en - med Ulf (snarare än verkförteckningen) som katalysator.
En av de utställningar som jag minns allra bäst innehöll skulpturer av Staffan Nihlén. Nihléns teman är inte sällan, på ett eller annat sätt, förknippade med Medelhavet: kulturen, landskapet, historien.
I den här aktuella utställningen, passande nog betitlad Mediterraneo - skulptur och dikt, ackompanjerades skulpturerna av diktcitat. Citaten härstammade från antika poeter som Sapho och Simonides; legeringen av ord och skulptur bildade en sällsamt lyckad helhet.
Ändå var det naturligtvis skulpturerna i sig som utgjorde utställningens kärna. Materialet varierade (marmor, granit, brons) liksom motiven. Särskilt fastnade jag för en granitpjäs, Aurora. Det var något fascinerande med att se den sköraste av gudomligheter, morgonrodnaden, bli förevigad i sten. Granitytans lyster fick hela rummet att gnistra. Handlaget med den hårda, motsträviga graniten var ytterligt ömsint, nästan blygt, trots att det rimligtvis inte hade gått till på det viset under bearbetningen. Men resultatet var sådant, och det var överväldigande.
Staffan Nihlén finns numera representerad på bl a Moderna museet, Statens konstråd och Malmö konstmuseum; om Galerie Ahlner hoppas jag få läsa endera dagen - varför inte i en memoarbok av Ahlner själv?
Ärkebiskop Albert
HEJ!
De som i samband med reformationen inte kommer att tänka på Martin Luther är nog ganska lätträknade. En hel del historieintresserade kastar säkert också in påve Leo X och avlatskrämaren Johann Tetzel i ekvationen. Men hur är det egentligen med ärkebiskop Albert, en nog så viktig deltagare i reformationsdramat? Där går nog en och annan bet.
Albert var en ung ädling av släkten Hohenzollern. Blott tjugofyraårig hade han blivit såväl ärkebiskop av Brandenburg som en hög kyrklig administratör i Heidelberg. Drygt två år senare ville han ta ytterligare ett kliv på karriärstegen: han ämnade bli ärkebiskop även i Mainz.
Året var 1517.
Nu hör det till saken att Albert var alltför ung för att över huvud taget vara ärkebiskop. Dessutom var det strängt förbjudet att beklä fler höga kyrkliga ämbeten än ett under senmedeltiden. Om så skulle ske, måste det vara "specialsanktionerat" av påven.
Och påven, Leo, kunde tänka sig att tänja lite på gränserna. Men inte gratis. Han var ju i färd med sitt berömda katedralbygge och tog därför tillvara på varje möjlighet att tjäna en hacka.
Följaktligen gav han sitt påvliga godkännande till Albert av Brandenburgs planer - till det facila priset av 10 000 gulden.
Den typen av pengar satt nu inte ärkebiskopen på, utan han tvingades ta ett lån av finanshuset Fugger. För säkerhets skull tecknade han sig för 27 000 gulden, varav alltså påven skulle ha 10 000.
När Fugger senare på våren 1517 ville ha tillbaka pengarna, så var Leo X villig att hjälpa till. Han tillät Albert att sända ut "predikanter" (bland vilka den kändaste var Tetzel) överallt i sina biskopsdömen. Predikanterna sålde avlatsbrev, vilket i sig inte var något nytt. Men de använde sig den här gången av en oerhört aggressiv, för att inte säga cynisk, marknadsföring: de utvidgade mer än lovligt avlatens traditionella omfattning. Avlatsbreven började fungera ungefär som ett nutida horoskop: de passade helt plötsligt alla, döda och levande, fattiga och rika, utan undantag. Och det var ett rejält avsteg från deras ursprungliga uppgift.
På hösten samma år fick augustineremiten Luther höra talas om denna exempellösa vandel mera i detalj. Han skrev ned sin protest i form av 95 teser (på latin), begav sig till kyrkporten i Wittenberg och spikade upp dem där.
Historien var redo att ändra riktning.
Och i mitten av allt detta stod alltså inte bara en påve och en munk, utan också en karriärhungrig ärkebiskop.
De som i samband med reformationen inte kommer att tänka på Martin Luther är nog ganska lätträknade. En hel del historieintresserade kastar säkert också in påve Leo X och avlatskrämaren Johann Tetzel i ekvationen. Men hur är det egentligen med ärkebiskop Albert, en nog så viktig deltagare i reformationsdramat? Där går nog en och annan bet.
Albert var en ung ädling av släkten Hohenzollern. Blott tjugofyraårig hade han blivit såväl ärkebiskop av Brandenburg som en hög kyrklig administratör i Heidelberg. Drygt två år senare ville han ta ytterligare ett kliv på karriärstegen: han ämnade bli ärkebiskop även i Mainz.
Året var 1517.
Nu hör det till saken att Albert var alltför ung för att över huvud taget vara ärkebiskop. Dessutom var det strängt förbjudet att beklä fler höga kyrkliga ämbeten än ett under senmedeltiden. Om så skulle ske, måste det vara "specialsanktionerat" av påven.
Och påven, Leo, kunde tänka sig att tänja lite på gränserna. Men inte gratis. Han var ju i färd med sitt berömda katedralbygge och tog därför tillvara på varje möjlighet att tjäna en hacka.
Följaktligen gav han sitt påvliga godkännande till Albert av Brandenburgs planer - till det facila priset av 10 000 gulden.
Den typen av pengar satt nu inte ärkebiskopen på, utan han tvingades ta ett lån av finanshuset Fugger. För säkerhets skull tecknade han sig för 27 000 gulden, varav alltså påven skulle ha 10 000.
När Fugger senare på våren 1517 ville ha tillbaka pengarna, så var Leo X villig att hjälpa till. Han tillät Albert att sända ut "predikanter" (bland vilka den kändaste var Tetzel) överallt i sina biskopsdömen. Predikanterna sålde avlatsbrev, vilket i sig inte var något nytt. Men de använde sig den här gången av en oerhört aggressiv, för att inte säga cynisk, marknadsföring: de utvidgade mer än lovligt avlatens traditionella omfattning. Avlatsbreven började fungera ungefär som ett nutida horoskop: de passade helt plötsligt alla, döda och levande, fattiga och rika, utan undantag. Och det var ett rejält avsteg från deras ursprungliga uppgift.
På hösten samma år fick augustineremiten Luther höra talas om denna exempellösa vandel mera i detalj. Han skrev ned sin protest i form av 95 teser (på latin), begav sig till kyrkporten i Wittenberg och spikade upp dem där.
Historien var redo att ändra riktning.
Och i mitten av allt detta stod alltså inte bara en påve och en munk, utan också en karriärhungrig ärkebiskop.
Albert var en ung ädling av släkten Hohenzollern. Blott tjugofyraårig hade han blivit såväl ärkebiskop av Brandenburg som en hög kyrklig administratör i Heidelberg. Drygt två år senare ville han ta ytterligare ett kliv på karriärstegen: han ämnade bli ärkebiskop även i Mainz.
Året var 1517.
Nu hör det till saken att Albert var alltför ung för att över huvud taget vara ärkebiskop. Dessutom var det strängt förbjudet att beklä fler höga kyrkliga ämbeten än ett under senmedeltiden. Om så skulle ske, måste det vara "specialsanktionerat" av påven.
Och påven, Leo, kunde tänka sig att tänja lite på gränserna. Men inte gratis. Han var ju i färd med sitt berömda katedralbygge och tog därför tillvara på varje möjlighet att tjäna en hacka.
Följaktligen gav han sitt påvliga godkännande till Albert av Brandenburgs planer - till det facila priset av 10 000 gulden.
Den typen av pengar satt nu inte ärkebiskopen på, utan han tvingades ta ett lån av finanshuset Fugger. För säkerhets skull tecknade han sig för 27 000 gulden, varav alltså påven skulle ha 10 000.
När Fugger senare på våren 1517 ville ha tillbaka pengarna, så var Leo X villig att hjälpa till. Han tillät Albert att sända ut "predikanter" (bland vilka den kändaste var Tetzel) överallt i sina biskopsdömen. Predikanterna sålde avlatsbrev, vilket i sig inte var något nytt. Men de använde sig den här gången av en oerhört aggressiv, för att inte säga cynisk, marknadsföring: de utvidgade mer än lovligt avlatens traditionella omfattning. Avlatsbreven började fungera ungefär som ett nutida horoskop: de passade helt plötsligt alla, döda och levande, fattiga och rika, utan undantag. Och det var ett rejält avsteg från deras ursprungliga uppgift.
På hösten samma år fick augustineremiten Luther höra talas om denna exempellösa vandel mera i detalj. Han skrev ned sin protest i form av 95 teser (på latin), begav sig till kyrkporten i Wittenberg och spikade upp dem där.
Historien var redo att ändra riktning.
Och i mitten av allt detta stod alltså inte bara en påve och en munk, utan också en karriärhungrig ärkebiskop.
Rädda livhanken
HEJ!
När jag skrev om Copernicus häromdagen, så fastnade jag plötsligt på ett ord, nämligen livhanken. Låter det inte lite väl käckt, nästan pilsnerfilmsaktigt, tänkte jag.
Jo, kanske.
Jag konsulterade SAOL. Där omtalas livhanken som vardagligt. Nja, var det verkligen så jag ville ha det? Fast å andra sidan: det här är en blogg med ett par (hundra) läsare om dagen. På hur stort allvar får man egentligen ta sig själv?
Sagt och gjort! Det fick stå.
Googlar man på ordet får man ca 22 800 träffar. Oftast förekommer det i konstruktioner av typen klara eller rädda livhanken. Följaktligen kan man läsa om en älg som klarat livhanken tack vare en jägare. Om fiskar som gjort detsamma genom att släppa väder (SVD 21/6 2006).
Men livhanken används också i betydligt allvarligare sammanhang. I en text som handlar om världssvälten konstaterar man att hundratals miljoner människor "kämpar...för att klara livhanken."
Frågan är om uttrycket är så väl valt i just det fallet?
I Svenskt språkbruk nämns även konstruktioner som rädda livhanken på ngn samt ngn är rädd om livhanken. De två senare torde dock vara ovanligare.
Etymologiskt härstammar ordet från liv och hank, och det första belägget är daterat till 1757. Hank är ett slags band eller vidja som används för att binda samman störarna i en gärdesgård. Ursprungligen hänger det ihop med den vidjering i form av ett handtag, som dragstången till en kälke eller en plog hakades fast vid. Vanligast idag är väl dock att hanken förekommer i uttrycket inom stadens hank och stör (= gränser).
Utifrån detta kan man ju hur som helst dra slutsatsen att rädda livhanken på ngn egentligen betyder något i stil med 'att hjälpa någon att hålla fast sig i livet', 'att kroka sig kvar i tillvaron'.
Och det låter ju så där lagom vardagligt.
Kanske är det inte så tokigt att börja använda ordet i mer seriösa sammanhang, trots allt.
Att förklara Copernicus
HEJ!
Det var någon (jag vet vem) som identifierade mannen på bilden (jag vet hur) ganska snabbt i fredags. I kommentaren bifogades även lite biografiska fakta om Copernicus. Gå gärna in och läs den!
Jag ska idag dock koncentrera mig mer på fenomenet Copernicus. Han är ju en av dem som brukar förknippas med att ha åstadkommit något genuint revolutionerande i idéhistorien. Han ställde den medeltida, "kristna" världsbilden på huvudet, satte solen i centrum och gjorde jorden till en planet bland många. Han utmanade Aristoteles och katolska kyrkan på riktigt allvar. Han påbörjade förvandlingen av människan till ett oheligt kryp i universum.
Så brukar det heta.
Förvisso finns det ett visst fog för en sådan beskrivning av Copernicus gärning - även om hans konstruktion (eller förslag) mera var ett resultat av läsefrukter och tankemöda, än av ett grundläggande empiriskt arbete. Han kunde knappast bevisa det han påstod.
Men faktum kvarstår ändock: karlen kastade om hela den kristna världsordningen!
Nja, inte riktigt.
Copernicus var egentligen en polsk kanik, en kyrklig tjänsteman som stod i brevkontakt med påven. Hans observatorium i Frauenburg var byggt uppe på domkyrkomuren. Sina slutsatser om universum hade han nått fram till redan på 1510-talet, men de publicerades först 1543, hans dödsår. Sådana tankar var nämligen farliga, såväl för karriären som för livhanken.
Med utgångspunkt i detta, har någon sagt att Copernicus var en "revolutionär mot sin vilja". Och det ligger en hel del i det; i synnerhet om man betänker att han hade varit död i många år innan hans insats så småningom ledde fram till "den kopernikanska revolutionen". Inte förrän på 1600-talet slog hans världsbild - om han nu skulle ha gått med på att kalla den så - igenom i vetenskapskretsar; och först århundradena därpå fick den fäste hos den bredare allmänheten.
Bilden av Copernicus som en världsomstörtare stämmer alltså bara på lite längre sikt. Men ändå får han, gång efter annan, anta den rollen.
Vad beror det på?
Förmodligen har det ganska lite med Copernicus att göra, och mera med historieämnet som sådant. För i minst lika hög grad som inom många andra discipliner, så handlar ju historia om att förklara saker. Ja, man skulle kunna drista sig till att säga att historien blir till, inte bara när den berättas, utan också när den förklaras. När den tillrättaläggs, förenklas, används, t o m i viss mening förvrängs.
Och ska man då förklara ett komplicerat förlopp - den antika/medeltida världsbildens förändring - så är det enklare att förlägga orsaken hos en enskild individ (snarare än i en struktur). I det här fallet har den individen råkat bli Copernicus. I andra fall är det en Hitler, en Per Albin Hansson eller en Napoleon.
Allt det som vi kräver av en förklaring - att den ska gå att begripa osv. -, det kräver vi också av historien. Och sett i ett sådant perspektiv blir även Copernicus roll i vetenskapshistorien begriplig, i betydelsen möjlig att förklara.
Vem är mannen på bilden? Svaret kommer på måndag!
