Patrik Godin

HEJ!

En god vän till mig, Ulf Ahlner, drev under trettio år ett mycket framgångsrikt galleri på Österlånggatan i Stockholm. Han ställde under den här perioden ut ett antal konstnärer av rang och rykte, bl a Lennart Aschenbrenner, Nils Kölare och Gittan Jönsson. 
   Han nosade även upp mindre omsusade målare och skulptörer, väggledd av sitt sinne för kvalité närhelst den stod att finna. Visst ville han sälja, men det var inte hela saken. Konstnärskapen som Ulf tog sig an måste också ligga i linje med hans egen estetiska övertygelse. Jag tvivlar på att det var speciellt många av de verk han ställde ut, som han inte skulle ha rest sig upp och försvarat, tämligen helhjärtat, om det hade behövts.
   Under några år kring millennieskiftet besökte jag ett antal utställningar på Ulfs galleri. Man klev in direkt från gatan, från kullerstenarna, mörkret och Gamla stansfukten, och man hamnade mitt i det stora, främre rummet. 
   Och där var de, de kom rätt emot en: målningar, skulpturer, i en stil och med ett innehåll som var - i alla fall för mig - såväl oförutsägbart som överraskande, på en gång tilltalande och komplext.
   Man tog en verkförteckning, roade sig med att på amatörens vis försöka länka titlar och verk till varandra, upprätta en bro mellan dem som skulle bana en väg in i förståelsen.
   Ulf dök upp från det inre rummet, som också fungerade som kontor. Ganska snart hade utställningen för dagen satt igång något oväntat hos en - med Ulf (snarare än verkförteckningen) som katalysator.
   En av de utställningar som jag minns allra bäst innehöll skulpturer av Staffan Nihlén. Nihléns teman är inte sällan, på ett eller annat sätt, förknippade med Medelhavet: kulturen, landskapet, historien.
   I den här aktuella utställningen, passande nog betitlad Mediterraneo - skulptur och dikt, ackompanjerades skulpturerna av diktcitat. Citaten härstammade från antika poeter som Sapho och Simonides; legeringen av ord och skulptur bildade en sällsamt lyckad helhet.
   Ändå var det naturligtvis skulpturerna i sig som utgjorde utställningens kärna. Materialet varierade (marmor, granit, brons) liksom motiven. Särskilt fastnade jag för en granitpjäs, Aurora. Det var något fascinerande med att se den sköraste av gudomligheter, morgonrodnaden, bli förevigad i sten. Granitytans lyster fick hela rummet att gnistra. Handlaget med den hårda, motsträviga graniten var ytterligt ömsint, nästan blygt, trots att det rimligtvis inte hade gått till på det viset under bearbetningen. Men resultatet var sådant, och det var överväldigande. 
   Staffan Nihlén finns numera representerad på bl a Moderna museet, Statens konstråd och Malmö konstmuseum; om Galerie Ahlner hoppas jag få läsa endera dagen - varför inte i en memoarbok av Ahlner själv?