Patrik Godin

Äntligen stod Håkan i predikstolen. Under en presskonferens igår hänvisade han så ofta till dagens linjetal, att spänningen var på topp klockan tio i morse. Trots att man vet att ingen bomb ska brisera – det gör det aldrig i sådana sammanhang – så kunde man inte låta bli att hoppas.

Bitvis var Håkan Juholt lite forcerad. Till dels berodde det säkert på nervositet; han ska ju trots allt ta över Sveriges näst största parti. Men Juholt hade också mycket som han ville hinna med, och för att klämma in det på utsatt tid tarvades ett visst tempo.

Juholts humor fungerade dock utmärkt. Jämförelsen mellan Harald Blåtand och en nutida ”blå hövding” – Reinfeldt – var dräpande. Suveränt utförd. När det behövdes tankade han också lite trygghet hos Göran Persson. De pliktskyldiga hänvisningarna till denne, liksom till Mona Sahlin och Ingvar Carlsson, hamnade emellertid snart i skymundan. Och fram steg Olof Palme.

På Newsmill och på borgerliga ledarsidor har man de gångna veckorna hävdat att Göran Persson var en framgångsrikare partiledare än den i S-kretsar så vördade Palme. Palme förlorade flera val, han förmådde inte ställa om Sverige till det nya ekonomiska landskap som 80-talet medförde. Dessutom öppnade han upp ett avgrundsdjup mellan Socialdemokraterna och borgerlig-heten. Uppgörelser av det snitt som länge varit såväl tradition som pur nödvändighet inom socialdemokratin – tänk Axel Pehrsson-Bramstorp och Gunnar Hedlund – omöjliggjordes därmed.

Föga förvånande fanns det ingenting i Juholts tal som tyder på att han delar den historie-skrivningen. Han citerade ett längre stycke av Palme. Han använde ett bildspråk som påminde om Palmes och han var över huvud taget oerhört noggrann med orden. Få Socialdemokrater torde alltså ha blivit besvikna.

Pallen i förgrunden var ursprungligen vit, det var på den tiden den tillhörde Lill-Babs. Men när den någon gång under 80-talet hamnade i Cornelis Vreeswijks ägo, lät han måla den svart. Uppenbarligen kände han sig mer befryndad med den färgen. Under de sista åren genomförde han inte sällan sina konserter sittande på just denna pall.

Gitarren är en nylonsträngad Yamaha. Strängarna, varav två har brustit, är även de trubadurens egna. Alltså är de senast från 1987, det år han dog. När Cornelis begravdes i Katarina kyrka på Söder i Stockholm, låg denna gitarr på kistan.

Och vad mer? Tja, stället där dessa klenoder finns att beskåda är snart ett minne blott. Cornelis Vreeswijkmuseet i Gamla stan - alldeles vid Stortorget - ska slå igen. Det bär sig inte. I museets fönster hänger en skylt: Lokalen överlåtes.

I juni 1942 besökte en medlem av Waffen-SS:s hygieninstitut förintelselägren Treblinka och Belzec. Där fick han bevittna hur mängder med judar avrättades, bl.a. med hjälp av avgaserna från dieselmotorer. Det han såg påverkade honom mycket starkt:

Mödrar med dibarn vid bröstet kommer upp, tvekar, stiger in i dödsrummen. Vid dörren står en kraftig SS-man som med prästerlig röst säger till de stackars människorna: ”Det händer er inte det minsta! Men andas in djupt när ni kommer in, det vidgar lungorna…"

I augusti samma år träffade Kurt Gerstein - det var SS-medlemmens namn - av en ren tillfällighet den svenske legationssekreteraren Göran von Otter på ett tåg till Berlin. Han berättade för von Otter vad han sett, och bad denne att föra informationen vidare till den svenska regeringen. Så skedde enligt uppgift också.

Tre år senare fängslades Gerstein i Frankrike och anklagades för krigsbrott. I fängelset tillkom den så kallade Gersteinrapporten, vars innehåll alltså till viss del redan var känt av den svenska regeringen. Inte långt därefter hittades Gerstein död i sin fängelsecell. Förmodligen hade han begått självmord genom att hänga sig.