Patrik Godin

Äntligen stod Håkan i predikstolen. Under en presskonferens igår hänvisade han så ofta till dagens linjetal, att spänningen var på topp klockan tio i morse. Trots att man vet att ingen bomb ska brisera – det gör det aldrig i sådana sammanhang – så kunde man inte låta bli att hoppas.

Bitvis var Håkan Juholt lite forcerad. Till dels berodde det säkert på nervositet; han ska ju trots allt ta över Sveriges näst största parti. Men Juholt hade också mycket som han ville hinna med, och för att klämma in det på utsatt tid tarvades ett visst tempo.

Juholts humor fungerade dock utmärkt. Jämförelsen mellan Harald Blåtand och en nutida ”blå hövding” – Reinfeldt – var dräpande. Suveränt utförd. När det behövdes tankade han också lite trygghet hos Göran Persson. De pliktskyldiga hänvisningarna till denne, liksom till Mona Sahlin och Ingvar Carlsson, hamnade emellertid snart i skymundan. Och fram steg Olof Palme.

På Newsmill och på borgerliga ledarsidor har man de gångna veckorna hävdat att Göran Persson var en framgångsrikare partiledare än den i S-kretsar så vördade Palme. Palme förlorade flera val, han förmådde inte ställa om Sverige till det nya ekonomiska landskap som 80-talet medförde. Dessutom öppnade han upp ett avgrundsdjup mellan Socialdemokraterna och borgerlig-heten. Uppgörelser av det snitt som länge varit såväl tradition som pur nödvändighet inom socialdemokratin – tänk Axel Pehrsson-Bramstorp och Gunnar Hedlund – omöjliggjordes därmed.

Föga förvånande fanns det ingenting i Juholts tal som tyder på att han delar den historie-skrivningen. Han citerade ett längre stycke av Palme. Han använde ett bildspråk som påminde om Palmes och han var över huvud taget oerhört noggrann med orden. Få Socialdemokrater torde alltså ha blivit besvikna.