Patrik Godin

HEJ!

Jag hakar på en trend och levererar härmed en lista. Ämnet är något så upphetsande som "det svenska språkets största stilister". Fem namn, utan inbördes rangordning. Massor av skribenter som inte kommer med. Väldigt modernt inriktad. Hade jag skrivit listan om en timme, skulle den förmodligen sett annorlunda ut.
   Hur som helst, här är den:

• Olof Lagercrantz. Den sene Lagercrantz påminner en del om Ivar Lo Johansson och Eyvind Johnson. Det är vackert, avskalat, uttrycksfullt och lågmält. Den tidige Lagercrantz (ex. i boken om Dagerman) är för närvarande svårforcerad. Men från sjuttiotalet och framåt så gnistrar det av medvetet återhållen energi.

• August Strindberg. Ett föga spektakulärt val. Men det är svårt att inte fascineras av hur tätt ihop lynne och stil tycks sitta hos Strindberg. Man får intrycket, att om han satt och skrev och en geting stack honom, så skulle det genast ge utslag i språket. Ordval, konstruktioner och antalet utropstecken skulle med ens förändras i smärtans närvaro... Fast naturligtvis stämmer inte detta, behärskningen är nog lika stor som hos Lagercrantz. Men att få det att se ut som om vartenda ord är beroende av dagsformen - det är en konst som få behärskar bättre än Strindberg.

• Selma Lagerlöf.  På sitt sätt ett lika väntat val som Strindberg. Men Lagerlöf är författare till en av den svenska litteraturens mäktigaste romaner, Kejsarn av Portugallien. Och även om den inte bara lever av sitt språk, så är språket en del av kraften i boken. Allt i den - stilen inkluderad - verkar så enkelt. Det är det som är hemligheten.

• Astrid Lindgren. Stryker man bort en del av för barnboken nödvändiga tillrättalägganden (av typen "På den tiden, förstår ni") så är Lindgrens bästa texter ett under av koncentration och rytm. Tar effektivt död på myten att satsradningar är ett skrivfel bland många.

• Horace Engdahl. Vet jag egentligen inte vad han har här att göra. Karln är onekligen språkbegåvad; hans vokabulärs bredd överensstämmer misstänkt väl med antalet ord i Svenska Akademiens ordlista. Samtidigt finns det något studentikost och lite pipskäggsaktigt i hans sätt att häva ur sig ord och uttryck, som knappast är allmängods. Fast där någonstans ligger också det intressanta i hans stil. Den är förläst och förlöst på samma gång.

HEJ!

Det är rätt mycket som är konstruerat nu för tiden. Mycket som är ett resultat av överenskommelser, snarare än att det är av naturen givet. Tankestrukturer och historien - naturligtvis. Men också gud och Sanningen (vilken som helst). Vårt språk, vårt kön (genus), vår etniska identitet.

Postmodernismen har förstås ett finger med i spelet här. Och så även existentialismen. Simone de Beauvoir hävdade som bekant att man inte föds till kvinna, utan blir det.

Lite vanvördigt kan man i samband med det här tänka på Platon. Hans teori om en idévärld - att varje ting och föreställning här på jorden har en mer fulländad motsvarighet i en annan värld - är möjlig att kritisera på flera sätt. Ett av dessa är att fråga hur det är med negativa saker som hat, avundsjuka och smuts. Finns det även en perfekt motsvarighet till allas vår smuts i idévärlden?

Och i så fall: hur föreställer man sig det?

En liknande koppling - till smuts - kunde man kanske göra när det gäller konstruktionsivern i vår tid. Så här berättar en kvinna från Edsbyn:

Jag fick en automatisk tvättmaskin 1971. [...] Jag förstår inte men nu har jag tvätt jämt, jag tvättar var och varannan dag. Hygienen har ju förändrats. Inte bytte man byxor varje dag inte, det var långt emellan.

Med andra ord är det inte bara gud som är människans egen skapelse. Hennes begär efter renlighet är det i lika hög grad.

HEJ!

Fredagens intervju med Norman Mailer i SVT bjöd väl inte på så mycket nytt. Mailer är förvisso vältalig; men riktigt intressant blev det bara när Mailer talade om Hemingway.

Det Mailer beundrade hos Hemingway var hans stil, hans sätt att skriva prosa; något han knappast är ensam om. Mindre bra tyckte han däremot om sin kollegas omtalade - och ofta ytterst manierade - machospektakel.

Hemingway skrev klokt och vackert om behovet av mod, menade Mailer. Men han hade även en brutal sida, och hans uppträden och våldsamheter i det privata slog inte sällan över i rena pinsamheter.

 (Norman Mailer, 1923 - 2007)

Som synes var Mailers insikter i Hemingways natur inte särdeles uppseendeväckande. Men det han sade ger trots allt en god karakteristik av Hemingway - och av Norman Mailer.

Något säger mig att den senare näppeligen skulle ha lidit av ett sådant påpekande.

Madame de Sevigné - en hovdam som vistades i kretsen kring Ludvig XIV - ger oss följande glimt av Solkungen i ett brev till sin dotter år 1664:

Kungen hade på sistone fuskat i skaldeyrket. Häromdagen gjorde han en liten madrigal, som han själv inte fann märkvärdig. Så en morgon sade han till en av sina marskalkar: "Herr marskalk, var vänlig och titta på den här madrigalen och säg, om Ni någonsin läst något så dumt..."

Då marskalken läst den, sade han till kungen: "Ers majestät har ett omdöme som är gudomligt. Just precis. Detta är den dummaste och löjligaste madrigal jag någonsin läst."

Kungen brast i skratt och sade: "Stämmer det inte, att det är en dumbom, som skrivit den?"

"Sire, man kan inte ge honom något annat namn."

"Gott", sade kungen. "Jag är förtjust, att Ni värderat den efter förtjänst. Det är jag som är författaren."

"Men Sire, vilket förräderi. Må ers majestät tillåta mig att läsa den på nytt, jag var alltför snabb!"

Madame de Sevignés brev slutar med reflektionen, att det är svårt för en man i kungens ställning att få höra sanningen. 

Kanske skulle man kunna försvara den stackars marskalken genom att tillägga: och det är svårt för människorna i närheten av en person som kungen, att veta vilken sanningen är.

HEJ!

Första delen av Bob Dylans memoarer är rik på många sätt; inte minst på namn. Namn på sångare och sånger, på restauranger, caféer, gator, klubbar, vänner, platser och konstnärer.
   Det skapar närvarokänsla, tiden - det begynnande sextiotalet - och platsen - New York - skildras med precision och skärpa.
  Till det kommer också Dylans sinne för detaljer. Ett jalusi-skrivbord beskrivs på ett sätt värdigt en möbelhandlare. Här finns dofter, kläder, byggnader, sportresultat, aktuella politiska händelser.
   Dylan visar sig även vara skicklig på att porträttera människor; med några få penseldrag - och med ett ibland rätt spektakulärt bildspråk - avbildas den ena personen efter den andra. 

Mest fascinerande blir det ändå när Dylan redogör för sin metod, för sitt sökande efter ett personligt idiom, en filosofisk grundhållning för sina sånger. 
   Ett viktigt steg på vägen dit är att sitta på New York Public Library och titta igenom gamla mikrofilmer. Det Dylan letar efter är hur USA skildras i tidningsklipp från mitten av 1800-talet. Det vill säga före, under och efter den stora vattendelaren i amerikansk historia: inbördeskriget.
   Så trots att Dylan lever i en omvälvande tid, går han till historien för att ta ut riktningen mot det nya och unika. På sin jakt efter sig själv, sin egen röst, nöjer han sig inte med att gräva bara i den egna personen, vilket väl annars är vanligt bland låtskrivare. Han gräver även i USA:s förflutna.
   Och det är först sedan han funnit de avgörande punkterna där, som Bob Dylan kan finna sin tonart. Bli den han är.

Den här målningen utfördes av Philippe-Jacques de Loutherbourg år 1796. Den är förvisso dramatisk, med vågkammarna, röken och flammorna. Med kollisionen mellan de röda och blå färgfälten. Med trycket i seglen och flaggorna.
   Ändå är motivet det mest intressanta. Vad som skildras är nämligen det stora sjöslag (egentligen flera) då den spanska, oövervinneliga armadan fick på pälsen av engelsmännen.
   Året är 1588, platsen farvattnen utanför Englands kust. Den spanske kung Filip II har slutligen ledsnat på drottning Elisabet och hennes England. Nu tänker han invadera landet.
   Orsakerna till det är flera.
  Till att börja med har England alltmer seglat upp som protestantismens banerförare nummer ett i Europa. I den strängt katolske Filips ögon är det naturligtvis ett ont i sig. Dessutom har Maria Stuart just avrättats - på Elisabets order. Och just Maria har utgjort katolikernas stora hopp i England.
   Därtill finns en hel del realpolitiska omständigheter som retat upp Filip. En av dem är att engelska sjörövare (som Francis Drake) kapar skepp, vilka lastade med silver från de spanska kolonierna trafikerar Atlanten. En annan är att britterna mer och mer öppet stöder Nederländernas uppror mot sina spanska herrar. En tredje att engelsmännen utnyttjar en konflikt spanjorerna har med turkarna för att sko sig själva.
   Till slut - i maj 1588 - avseglar den oövervinneliga armadan mot Englands kust. Flottan omfattar runt 130 skepp, 2 500 kanoner och närmare 30 000 man. Det är dåtidens överlägset mäktigaste sjöstyrka. England är ännu inte ens en stormakt att riktigt räkna med.
   Trots detta slutar invasionsförsöket i ett fiasko. Otur med vädret, odugligt sjömanskap och bristande rörlighet är några av faktorerna som gör att armadan så småningom tvingas vända åter till Spanien. Då är den i princip halverad.
   Loutherbourgs målning skildrar alltså hur en nation på uppåtgående besegrar en på pappret överlägsen motståndare. Mod, samarbete, fyndighet och rätt taktik bidrar i hög grad till att göra segern möjlig. 
  

Ärkebiskopen hade varit ute i god tid. Redan vid kyrkomötet 1475 hade han luftat sina planer på ett fullvärdigt universitet inom rikets gränser.  Detta eftersom antalet studieresor utomlands - framförallt till de nordtyska universiteten - ständigt ökade.

Själv hade ärkebiskopen - Jacob Ulfsson - studerat i både Rostock och Paris. Därefter hade han vistats fem år vid kurian i Rom. 1469 hade han beklätt Sveriges ledande kyrkliga ämbete.

Tiden vid kurian skulle han få nytta av nu. För den supplik som planerna på ett inhemskt universitet mynnade ut i, sommaren efter kyrkomötet, sändes till just Rom.

Och där fastnade den - i den påvliga byråkratin.

Samtidigt slapp ett rykte lös att även danskarna hade planer på att grunda ett universitet. Visserligen befann sig Sverige officiellt i union med dem sedan 80 år tillbaka. Men likafullt ville man hinna före dem, bli först i Norden med ett eget universitet.

Drygt ett halvår senare beviljades så äntligen suppliken. Bullan utfärdades och kom med kurir till Sverige. På hösten 1477 startade verksamheten vid Uppsala universitet - med domkapitlets kaniker som lärare. Och med Jacob Ulfsson som kansler.

Först två år senare fick danskarna sitt universitet, i Köpenhamn. Att det allt sedan 1430-talet fanns ett studium generale i Lund, tog man från svenskt håll lätt på för stunden.

HEJ!

- I kväll är fröken Julie galen igen; komplett galen.

   Med dessa ord från betjänten Jean börjar August Strindbergs drama Fröken Julie. Och vi förstår genast - med hjälp av det för oss något överraskande bruket av ordet komplett - att det inte finns någon gräns för Julies galenskap.

   Åtminstone inte i Jeans ögon.

   Skulle Strindberg ha velat mjuka upp Julies vanvett, kunde han dock ha låtit Jean använda uttrycket hart när istället. Det betyder nämligen 'nästan', 'nära nog'. Svensk handordbok ger oss det belysande exemplet hart när idiot. Och i Svenskt språkbruk kan vi läsa: ensemblen har tilldelats en hart när (i det närmaste) omöjlig uppgift.

   Adverbet hart uppträder numera som synes sällan eller aldrig utan sitt bihang när. Tillsammans bildar de ett idiomatiskt uttryck, och ordet är knappast gångbart på något annat sätt. Det närmaste vi kommer, är att vi i äldre bibel-översättningar kan stöta på formuleringen: Himmelriket är hart nära, det vill säga paradiset finns (om uttrycket tillåts) runt knuten.

   Hart är fornsvenskt, en neutrumform av harÞer, 'hård'. National-encyklopedins ordbok uppger att det troligen även har påverkats av lågtyskans hart (alldeles, nästan). Tyskans inflytande på svenskan var som bekant mycket stort under medeltiden. Man talar ibland om ett tyskt språkbad. Hansan regerade på Östersjön, hantverkare och handelsmän av tyskt ursprung tog med sig sina yrkestermer hit; inte minst till Stockholm. Ord som stad, mynt, snickare och straff är alla tyska lånord.
  

Av de fyra större artärer som löper till hjärnan, är tre helt igensatta. Men även den fjärde artären är förkalkad. Detta finner man vid den obduktion som påbörjas dagen efter hans död. 
 
En så här grov rubbning av cirkulationen i hjärnan för med sig en hel del: förlamningssymtom, trötthet, olust, talrubbningar, emotionell bedövning och - paranoia.  

Så kanske finns det ett samband mellan det alltmer utsatta personliga tillståndet och den ökade terrorn i hans land? För proppar och blödningar i bägge hjärnhalvorna samt i hjärnbarken, visar att han de sista åren av sitt liv måste ha haft flera mindre slaganfall. 

Därtill några större.

 Drygt tio månader före sin död drabbas han så av ytterligare en stor stroke. I Tio hjärnor skriver David H Ingvar:

[Han] invalidiseras massivt med total högersidig förlamning och markant talstörning... Efter detta slaganfall blir [han] i princip politiskt helt inaktiv.

Med ledaren för landet satt ur spel, kan de presumtiva tronföljarna flytta fram sina positioner. Ledaren själv är oförmögen att påverka det maktspel som snart pågår helt öppet. Vem han helst ser som sin efterträdare, blir i slutändan oviktigt.

När han dör den 21 januari 1924 är han 54 år gammal. Åtgärder för att balsamera hans kropp - och bevara hans hjärna - vidtas omedelbart.

HEJ!

Mitt uppdrag att blogga om historia åt Natur & Kultur är nu slutfört. Historiekongressen - i bl a Natur & Kulturs regi - ägde rum 19 oktober, och därefter fortsatte min blogg på deras hemsida ytterligare några veckor.
   Men nu är det alltså slut.
   Några av de texter jag skrev åt Historiekongressen kommer jag då och då att ladda upp här. Den första följer senare under dagen.

Lyckligtvis kan ni som ikväll missade Eva Beckmans dokumentär om Sonja Åkesson se den i repris. Den går i SVT 2 på söndag och tisdag.
   Medan ni väntar kan ni läsa om dokumentären här och här. Och om Sonja Åkesson här.



Sonja Åkesson, 1926-1977
  

HEJ!

Don DeLillos Cosmopolis (2003) innehåller en del rappa repliker av typen "En vacker dag blir man vuxen och då har ens mor ingen att prata med". Men man stöter även på sånt som mera känns som trött manér, exempelvis: "Det finns smärta så det räcker åt alla nu." Eller "Vi dör på veckosluten också, Jane."     
   Uppslaget till romanen är annars rätt fyndigt. 
   En morgon har den unge miljardären Eric Packer fått för sig att han ska klippa sig. På en annan sida av Manhattan än där han bor. I en vräkig och högteknologiskt utrustad limousin ger han sig ut på en odyssé genom delar av New York.
   Romanen utspelar sig sedan under ungefär ett dygn. På vägen stoppas Packers ekipage upp av trafikstockningar, presidentbesök, våldsamma kravaller. Han träffar sin nyblivna hustru, ett antal älskarinnor, flera av sina medarbetare. Samtidigt finns det ett hot mot hans liv - och han valutaspekulerar dessutom friskt, med katastrofala resultat.


  
Det som stör mest med boken är att den vill säga så mycket om vår tid: Om kapitalismens råa mekanismer. Om mediesamhällets yviga clownerier. Om den globala by, som för tillfället är vår värld.
   Det är för all del relevanta frågor; problemet är bara att DeLillo... säger det. 
   För författare som vill berätta något om hur de upplever sin samtid, ställs alltid inför ett problem: hur får jag fiktionen att stå pall för min analys? 
   Ett sätt, oftast inte vidare elegant, är helt enkelt att författaren pladdrar på själv. Frågan är då bara varför hon inte skriver en traktat istället. Eller en politisk kampskrift.
   Att göra en, eller möjligtvis ett par, av bokens karaktärer till språkrör är ett annat beprövat trick. Fast då krävs att den eller de som levererar sanningarna också någorlunda går i ton med vad de säger. Samt att deras visdomar följer naturligt av handlingen 
   Är karaktärerna inte trovärdiga - är det de säger inte förenligt med vad de gör, med de val de träffar, med de vägar handlingen i övrigt rör sig längs - ja då blir sanningarna påfrestande, lätt genanta. Och läsaren tar strax spjärn emot dem. Sen må de vara hur sanna som helst. 
   De stora samtidskildringarna utger sig sällan för att vara just - stora samtidsskildringar.

HEJ!

För ett tag sedan beskrev jag min oförmåga att riktigt ta till mig krigsskildringar. Samt hur svårt jag har att föreställa mig våren, när jag befinner mig mitt i hösten. Visst går det, men det är ändå alltid något som fattas, något som ställer sig emellan.
   Inuti en utpräglad och distinkt årstid, är jag alltid fången. I ett krig kan jag sällan på allvar fastna.
   Bäst går det om jag får understöd av någon enskild soldat, någon vars öde jag för en kort stund kan försöka ikläda mig. På samma sätt kan jag ofta ta mig ifrån en årstid till en annan med hjälp av Carl von Linné. 
   Så här börjar hans Öländska resa:

                                                       1741 maj 15

Stockholm reste vi ifrån i den behagligaste vårtiden, kl. 11 förmiddagen. Solen sken klar och luften var något kulen.
   Våren som ej bör mätas efter calendarium utan efter klimatet och värmen, var så vida kommen att lönnen utslagit sina blommor, men ej blad; att björken nyligen utspruckit och blommade som bäst; alens stiplar voro nyligen utbrustna och granen hade på sina yttersta kvistar små röda smultronlika knoppar, som voro dess hanblomster, men ännu ej mjöliga; lind, ek och asp stodo ännu sovande i sin vinterdvala.



Någon fler än jag som kommer att tänka på inledningen till Röda rummet? 
   Fantasins vägar är outgrundliga.

HEJ!

Raggen, Horn-Pelle, Gamle Erik, Hin håle, Den lede, Belsebub. -
   Djävulen tillhör väl de väsen ur vår mytologiska fatabur som genom historien oftast har omtalats - eller, bevare oss väl, åkallats. Och det, som framgår av uppräkningen ovan, på de mest skilda sätt.
   De många namnen på Hin onde hänger naturligtvis ihop med vidskepelse. Det gäller att inte uttala hans namn direkt, för då finns risk att man väcker de mörka krafterna till liv. Att man ofrivilligt kallar på dem.
   Samtidigt tycks behovet att svära vara evigt.
   Liksom den kristne guden är djävulen dessutom sammansatt av en mängd olika typer. Satan i Gamla testamentet är ett semitiskt ord för 'fiende, förföljare'. Och djävul kommer från det grekiska diabolos (baktalare, anklagare).
   Men Lucifers (latin = ljusbringare) bagage är tyngre än så. I det finns såväl indiska som babyloniska inslag. Där finns stråk av den forniranske Ahriman, av egyptiernas Set och den grekiske skogsguden Pan. Ur vår nordiska mytologi har ibland även Loke lockats fram och kopplats ihop med Lussepär.
  Till yttermera visso är fan inte den ende vi har att tampas med. En tysk teolog har räknat ut att hans anhang består av två triljoner, 665 miljarder, 855 miljoner, 746 tusen, 664 stycken.  
   Så hur många ljus vi än tänder i helgen, är vi knappast ensamma.

HEJ!

Att vi människor en gång slängts ut ur Edens lustgård, gläder så klart inte alla. Ovetande och oskuldsfulla gick vi där, bland träd "som var ljuvliga att se på och goda att äta av".
   En flod rann upp och bevattnade trädgården. Inget arbete krävdes av oss. Och det var gott.
   Beskrivningen av paradiset upptar ett kapitel i Första Mosebok. Fördrivningen därifrån - efter att ormen tubbat Adam och Eva till att äta av kunskapens frukt - ytterligare ett.
   Sedan kan berättelsen om människan börja på riktigt allvar.
   För det är ju så, att skulle det inte varit för ormen, och det därpå följande syndafallet, - ja då hade inget mer hänt. Adam och Eva hade i all evighet klampat omkring där bland Edens guld och honung, bekymmerslösa, okunniga, utanför tiden.
   Och den typen av berättelser finns det tyvärr alltför många av.
   De berättelser som lyckas, däremot, innehåller alla en orm. Det vill säga de har ett inslag som utlöser en konflikt, något som får handlingen att drivas framåt. Ibland kallas det för trigger, denna storyns energipaket: ett mord, en oförlöst relation, ett farväl eller ett välkomnande.
   Alfred Hitchcocks så kallade MacGuffin är en släkting till triggern. Skillnaden är väl att en MacGuffin ofta är trivialare och av en mer tillfällig natur. Den gör att spänningen stiger någon grad, att vi som publik får en föraning om att något möjligen är på gång. Men själva den utlösande faktorn kan sedan vara något betydligt mer dramatiskt och genomgripande.
   Om MacGuffin är en viskning, så är triggern ett bösskott. Eller åtminstone ett tåg som stannar vid en perrong. När huvudpersonen sedan kliver av, och råkar glömma sin tidning, då är herr MacGuffin återigen framme.
   Och paradisets flodbankar har förpassats till reseguiden.