Patrik Godin

HEJ!

Första delen av Bob Dylans memoarer är rik på många sätt; inte minst på namn. Namn på sångare och sånger, på restauranger, caféer, gator, klubbar, vänner, platser och konstnärer.
   Det skapar närvarokänsla, tiden - det begynnande sextiotalet - och platsen - New York - skildras med precision och skärpa.
  Till det kommer också Dylans sinne för detaljer. Ett jalusi-skrivbord beskrivs på ett sätt värdigt en möbelhandlare. Här finns dofter, kläder, byggnader, sportresultat, aktuella politiska händelser.
   Dylan visar sig även vara skicklig på att porträttera människor; med några få penseldrag - och med ett ibland rätt spektakulärt bildspråk - avbildas den ena personen efter den andra. 

Mest fascinerande blir det ändå när Dylan redogör för sin metod, för sitt sökande efter ett personligt idiom, en filosofisk grundhållning för sina sånger. 
   Ett viktigt steg på vägen dit är att sitta på New York Public Library och titta igenom gamla mikrofilmer. Det Dylan letar efter är hur USA skildras i tidningsklipp från mitten av 1800-talet. Det vill säga före, under och efter den stora vattendelaren i amerikansk historia: inbördeskriget.
   Så trots att Dylan lever i en omvälvande tid, går han till historien för att ta ut riktningen mot det nya och unika. På sin jakt efter sig själv, sin egen röst, nöjer han sig inte med att gräva bara i den egna personen, vilket väl annars är vanligt bland låtskrivare. Han gräver även i USA:s förflutna.
   Och det är först sedan han funnit de avgörande punkterna där, som Bob Dylan kan finna sin tonart. Bli den han är.