Christopher Polhem hade det inte så lätt. Förvisso hade han såväl Karl XI:s som Karl XII:s öra. Han blev dessutom adlad 1716. Och han har ju gått till eftervärlden som ett tekniskt snille, varför han också bär epitetet "den svenska mekanikens fader". Men med ett av hans hjärtebarn var det värre. För ända fram till dess att manufakturverket Stiernsund brann 1737, så präglades verksamheten av problem och gnissel, för att inte säga tämligen tunga motgångar.
(Christopher Polhem, 1661-1751)
Manufakturverket hade grundats i Husby socken i södra Dalarna år 1700, av Polhem och Gabriel Stierncrona. Den senare var finansiär och även den som fick ge namn åt anläggningen. Syftet var främst att tillverka diverse vardagsvaror (skålar, skedar, spik, dörrbeslag); men även delar till ur och lås upptogs i privilegiebrevet. Manufakturer låg i tiden. Enligt merkantilismens principer skulle ett land utveckla sin egen varutillverkning i görligaste mån, så att import av dyra, förädlade råvaror kunde undvikas. I ett manufakturverk gavs ibland ett visst utrymme för arbetsfördelning och mekaniserad tillverkning. Storskalig, maskinell produktion av fabrikstyp hade dock ännu inte slagit igenom. Polhem - med sitt patos för teknik och uppfinningar - eldades emellertid av tanken på att i så stor utsträckning som möjligt införa maskiner i tillverkningen. Outtröttlig konstruerade han därför den ena maskinen efter den andra.
(Maskin för skärning av kugghjul till ur, Tekniska museet, Stockholm)
Polhem tycks närmast ha haft en vision, där maskiner i allt högre grad tog över produktionen. Och där varje person i tillverkningsprocessen blott övervakade och skötte vissa delar av den. Han förefaller, med andra ord, ha satt sig i sinne ett slags industriell revolution - femtio år för tidigt. Undra på att han stötte på patrull. Inte hos kungen; tvärtom. Karl XII uppmuntrade hela projektet och utlovade skattefrihet. Men smederna som Polhem tog till bruket och sedan själv utbildade - de uppskattade föga att förvandlas till kugghjul i ett maskineri. Och de demonstrerade sitt missnöje på alla möjliga sätt. De rymde olovandes från bruket. De vägrade att lära upp nya smeder, ja över huvud taget att ha någon under sig. De kom till Polhem och krävde avsked, eller lån, eller eftergift på sina skulder. De lydde inte order, de byggde egna verkstäder och bedrev privat försäljning med manufakturverkets varor. Vid ett tillfälle har en läcka uppstått i en spikränna, varvid is har bildats framför en dörr. Men istället för att hacka bort isen, lyfter smederna helt sonika bort dörren. Nästa dag är åtskilliga verktyg och råvaror stulna. Och Polhem klagar. Han skriver till Bergskollegium, till tinget i Säter, till kungens sekreterare. Den senare upplyser han om att den långa vägen till kyrkan gör att gudfruktigt folk inte vill söka sig till bruket. Istället får han hålla till godo med sådant avskrap, som föredrar ölkannan framför mässan. Han får också stöd från myndigheterna: i form av resolutioner och hot om vite för dem som bryter mot hans föreskrifter. Men problemen bara fortsätter. Nu börjar även prästerskapet klaga. Man påstår att det om söndagarna, samtidigt med gudstjänsterna, pågår ett fasligt supande och svärande vid bruket. Tinget i Säter beslutar därför att förbjuda öl- och brännvinsförsäljning i Stiernsund på dessa dagar. Det är dock som förgjort att få företaget att fungera. Ekonomin är minst sagt skral. Maskinerna går sönder, slås sönder eller också vägrar arbetarna att använda dem. Bokhållarna är odugliga, smederna roar sig med att skjuta till måls med bössor bland bostäderna. När den brand som förstör en stor del av maskinerna och bruket slutligen bryter ut, har Polhem redan lämnat Stiernsund. Han bor sedan två år tillbaka hos sin dotter i Stockholm.
Den 10 november 1619 satt en tjugotreårig fransman insnöad på sitt rum i Ulm i nuvarande Tyskland. Under ett par dagar hade han bevistat kröningen av kejsar Ferdinand II i Frankfurt. Nu hade han för avsikt att återvända till prins Mauritz av Nassaus armé, där han tjänstgjorde som frivillig. Rummet han befann sig i var eldat och lagom ombonat. Men han kom inte därifrån. Världen runt omkring honom var täckt av snö, vädret gjorde att en resa inte var att tänka på. Så han stannade inne, och grubblade. Förmodligen träffade han inte en enda människa på hela dagen. Någon gång under natten som följde på denna långa dag i avskildhet, hade den unge fransmannen en dröm. Den kom sedan att bli utgångspunkten för hela hans fortsatta verksamhet; åtminstone om man får tro honom själv i Discours de la méthode (Avhandling om metoden) från 1637. För i drömmen serverades nämligen svaret på ett problem som länge gäckat honom: hur kan man egentligen vara säker på att man äger kunskap? På att det man vet verkligen är sant. Han hade fått en högklassig utbildning, bl a i den kända jesuitskolan Collège Royal i La Flèche, samt vid universitetet i Poitiers. Modern hade dött tidigt, fadern var adlig och välbärgad, parlamentsledamot i Bretagne. Men trots den ypperliga utbildningen - att han formligen dränkts i kunskap - så hade han länge brottats med tvivel. Hur vet jag att det här verkligen stämmer? Hur vet jag att inte någon ond demon planterat skenbara sanningar i mig? Under dessa år av osäkerhet hade han blivit allt mer övertygad om, att vad han sökte var en metod, ett sätt att avgöra vilken kunskap som var falsk, och vilken som var äkta. Det var början till den metoden som uppenbarats för honom den där ensamma dagen i Ulm. Det är den metoden som framförallt har gjort René Descartes berömd.
Sökandet efter sanningen började i ett radikalt förnekande, i en skepsis mot allt. Lager på lager av kunskap och vetande och traditionella övertygelser skalades bort. Inom filosofin kommer man aldrig överens om vad som är sant. Inom historieämnet överdriver man och gör litteratur av kunskapen. Våra sinnen är bedrägliga, för tingen ändrar skepnad beroende på när och var och hur vi betraktar dem. Dessutom tycks de flesta sanningar vara avhängiga den som uttalar dem. En tysk, en fransman eller en kines ser helt enkelt olika på världen. Och vem har då rätt? Och varför? Till slut kom Descartes fram till att det endast var en sak han inte kunde tvivla på: det faktum att han fanns till. För om han inte existerade, hur kunde han då tvivla? Utifrån detta formulerade han sedan den berömda meningen: Je pense, donc je suis (jag tänker, alltså är jag till). Därefter tog Descartes ytterligare ett steg. Han slöt sig till att han måste ha fått den här idén om att han existerade någonstans ifrån. Vidare hade han andra idéer som även de måste ha ett upphov; inte minst gällde det föreställningen om en fullkomlig gud. Den föreställningen måste rimligen leda sitt ursprung från ett väsen mer fullkomligt än honom själv - annars vore det en självmotsägelse. Och därför kan den idén inte heller komma från någon annan än just Gud. I och med detta hade Descartes uppnått två helt avgörande resultat. Han hade funnit en absolut punkt att utgå ifrån i sin jakt på sanningen. Och han hade bevisat Guds existens. Till sin hjälp hade han haft en matematiskt-geometrisk metod, byggd på logiska slutledningar.
Omständigheterna kring genombrottet liknar närmast en religiös uppen-barelse. Om det verkligen gick till på det sättet vet vi inte. Men det är intressant att Descartes väljer att framställa det så. Likaledes är det för en nutidsmänniska fascinerande (och svårsmält) att Gud ogenerat kastas in på ett sådant tidigt stadium. För numera förknippar vi ju oftast inte gudar och ensamma spekulationer med vetenskap. Vi tänker på labb och experiment och forskarlag. Men att på eremitens vis nå fram till storslagna sanningar med enbart sitt förnuft, skulle bli stilbildande under lång tid framöver. Descartes grubbel i Ulm utgör grunden för den rationella traditionen inom den västerländska filosofin. Och det är klart: ju färre hjälpmedel, desto mindre beroende blir man av anslag och dyr utrustning. Allt som behövs är ens egen klokskap, ett uppvärmt rum och lite sämre väder.
DN refererar idag till en artikel i tidskriften Science. Enligt den har ett svenskt och ett schweiziskt forskarlag lyckats "flytta människans 'jag' till en plats utanför kroppen." Låt mig bara i all stillhet påminna om den persiskspråkige 1200-tals poeten, sufiern, mystikern m.m. Jalal ad-din Rumi. I "Rörflöjtens sång", som inleder den gigantiska lärodikten Mathnawi-ye Ma'navi, skriver han
Lyss till rörflöjten, vad den förtäljer, hur den klagar över att den skilts från allt: Sedan jag skars bort ur vassens bädd har min musik fått man och kvinna att sörja. [...] Vemhelst som vistas fjärran från sin egen rot längtar efter återförenandets tidpunkt.
Vassröret (rörflöjten) står här för själen, vassensbädd och roten för det gudomliga ursprunget. Det är dit själen längtar; det är dit den vill återvända, eftersom den en gång befunnit sig där, innan människan tog plats i världen. Och hur kommer man dit? Jo, genom att ge upp sitt jag, låta det förintas. För jagutplåningen röjer nämligen väg för en förening med gud, ungefär som när vattnet i ett trångt kärl töms ut i en flod. Här är det alltså inte bara fråga om att jaget flyttas ut från kroppen, som i artikeln ovan. Här upplöses det helt:
Jag har blivit sanslös, jag har förfallit i jaglöshet - i absolut jaglöshet...
Men det är ett tillstånd som inte är artificiellt, utan eftersträvansvärt och äkta:
Jag är endast fullständig, när jag är utanför de fem sinnena och de fyra elementen.
Nationalencyklopedins ordbok definierar ironi som "skenbart uttryck för uppskattning som i verkligheten innebär kritik eller hån". Man påstår alltså ett och menar något annat, oftast raka motsatsen. Det är ju en rätt bekväm position. Man har tagit ställning, men ändå inte. Eller kanske. Det är ju fullt möjligt att slira på ironin, mena delvis allvar. Fast på låtsas. För om det senare visar sig att man hade fel, att man hyllat något som inte lämpar sig för hyllningar, eller att man tagit i lite för mycket - ja, då kan man alltid glida tillbaka till ironins grundposition: allvarets antipod, det ansvarslösa skämtet. Bakgrunden till ordet är ett grekiskt uttryck (eironeia) som betyder 'låtsad okunnighet, förställning'. Man kan mer än man ger sken av: det här är inte mitt rätta jag. En cyniskt lagd person skulle kunna misstänka att en del moderna ironiker i själva verket kan mindre än vad de öppet vill erkänna. Frågan är bara vilket ord som i så fall passar för att beskriva dem. Inte fariséer, väl? Ironi är annars ett mycket gångbart verktyg, inte minst i litteraturen. Kung Oidipus - som ovetande dödar sin far och äktar sin mor - är ett exempel på tragisk eller dramatisk ironi. Han vill gott men hans handlingar störtar honom i fördärvet. Ju ihärdigare han söker sanningen, desto närmare sitt tragiska ödes fullbordan kommer han.
(Kung Oidipus har stuckit ut sina ögon sedan sanningen uppenbarats för honom)
Författaren som så att säga öppet röjer för läsaren att hans verk är en litterär konstruktion (genom att kommentera det eller direkt tilltala läsaren) använder ett konstgrepp som kallas romantisk ironi. I bägge fallen vet författaren och även publiken mer än berättelsens karaktärer. Det kan tyckas trivialt, men är i själva verket ett effektivt sätt att bygga upp spänning eller på annat sätt riva tag i sin publik. Ironin ligger också nära satiren. Och några av världslitteraturens kändare namn vistas till och från i denna sfär:Cervantes, Strindberg, Sterne, Voltaire och Swift. Det finns kritiker (Harold Bloom verkar vara en av dem) som anser att nästan all stor litteratur innehåller någon form av ironi. Med det menas då att berättelsens karaktärer är invecklade i situationer och händelser som de inte riktigt kan överblicka, greppa, reda ut. Obönhörligt drivs de framåt mot katastrofen - eller, om det är en komedi, mot det förlösande avslöjande, som ska ställa allt till rätta. Som läsare eller åhörare grips vi av det som sker, vi lever oss in i det, trots att vi vet bättre. Men vi gör det därför att vi har klart för oss, att även vi är insnärjda i sammanhang, som vi inte till fullo kan kontrollera eller förutse. Och vem lider med eller skrattar åt oss? Använd på det viset, blir ironin snarast ett hjälpmedel för att göra litteraturen lite mer lik livet. Fast då befinner vi oss givetvis långt ifrån vår tids ironi. Den verkar ju mest vara en metod, för att få oss att ta avstånd från oss själva.
I somras hände det sig att jag befann mig i Sundsvall. Jag stod uppe på Södra berget, på en smal, rätt sprucken gata, kantad av uppvuxna fruktträd och höga häckar. Framför mig låg ett mörkt trähus som säkert varit med i över ett sekel. - I det huset föddes Lars Ahlin, sa han som var anledningen till att jag var där. - Verkligen, sa jag. - Ja, eller möjligtvis i det här, sa han och pekade på sitt eget hus, som ligger bredvid - och som är vitt, men säkerligen lika gammalt som det mörka.
Sedan fick jag veta att författaren Lars Ahlin en gång på äldre dagar hade vallats omkring i de här kvarteren - av en Ahlinforskare. De hade gått där och Ahlin hade berättat om sin barndom i Sundsvall, om gatorna, byggnaderna, något om sina böcker. Plötsligt hade han blivit stående framför det vita huset. Och så hade han sagt: - Här föddes jag. - Nja, hade forskaren svarat (ytterst försiktigt, får man förmoda). Jag tror faktiskt att det var där, i det huset. Alltså det mörka. Ahlin protesterade naturligtvis. Forskaren stod på sig. Ahlin blev förbannad. Forskaren hänvisade lite försynt till sin forskning, sina "bevis" (som säkert var mycket starka). Men Ahlin vek inte en tum... Vem som slutligen avgick med segern, vet jag inte. Inte heller vem som egentligen hade rätt.
Om historien stämmer, säger den något om Lars Ahlin. I alla fall inbillar jag mig att han var en människa som var svår att övertyga om motsatsen - vad det än handlade om. Sedan verkar det ju rimligt att tro att han visste besked i just det här fallet. Men även om ovedersägliga bevis hade presenterats för honom, och dessa sade att han faktiskt hade fel, så hade han knappast vidgått det. Åtminstone inger hans person en den känslan. I hans böcker spiller den här orubbligheten ibland över i ett predikande drag, som många finner svårsmält. Ahlin har alltid ett budskap (oftast flera), och han tar till en mängd knep för att inte bara berätta vad det är, utan också se till att vi som läsare inte glömmer det. Han vill nämligen att vi "aktivt" tar emot det. Det vill säga att vi sliter litet. Ytterst handlar det väl om att vi ska göra budskapet till vårt eget. När så sker är det troligen redan förändrat, men vi äger det å andra sidan själva. Och på samma gång tillsammans med alla andra. I varje Ahlinroman man öppnar, kan man därför vara övertygad om att den är på väg. Kanske på den här sidan, kanske på nästa: den sanningssång som någon av karaktärerna omisskänneligen ska få brista ut i. Och så börjar den. Den startar lågt, knappt hörbart; skruvas sedan upp. Högre och högre. Snart slingrar den sig ut ur boken, slår en ring runt hela författarskapet, exploderar i fanfarer. Förklingar och lägger sig till rätta (med darr) som en hel världsbild. Kärleken finns med, och Luther, och värnandet om de utsatta, samhällets "avskrap". En bohemisk, fladdrig, livsoduglig fadersfigur. En moderlig skurgumma med bägge fötterna på jorden, som ensam får klara skivan. Och allt meddelas på ett bildrikt, litet högtravande språk, lika fjärran romanfigurernas värld, som nära Lars Ahlins. Kan man tänka sig något omodernare? Läst är han väl heller knappast idag. Blotta åsynen av tegelstenen Din livsfrukt från 1987 får väl folk att knäa och skrika på hjälp. Eller ta Natt i marknadstältet från 1957, möjligen Ahlins främsta roman. Den börjar ju lovande, i ren Läckberganda:
Det var natten till marknadslördan som tyske konsulns villa uppe vid Stadsbacken brann ned till grunden;
Men sen - bara några sidor senare - kommer det:
Dock: hon fanns till för honom. Hon var hans friska kropp, hans händer och fötter. Det var sig själv hon lutade sig ned till när hon lutade sig ned till honom; det var sina egna plågor hon stillade när hon stillade hans.
Vilka anspråk! Och vad värre är: om man har läst romanen ett par gånger så vet man att det här är bokens (och Ahlins) credo. Vi kan hjälpa varandra, vi kan ta på oss andras smärta och göra den till vår. Det är människans dilemma - och förlösning. Så nog är det är lika bra att jämna hela Bleckslagaregatan i Sundsvall med marken. Ifall någon skulle få idéer.
I veckan damp det första numret av den nya tidskriften Språktidningen ned i brevlådan. Enligt hemsidan ska tidningen främst behandla det svenska språket - i alla dess varianter och schatteringar. Men Språktidningen ska även skriva om "andra språk som används i Sverige och om moderna världsspråk, döende minoritetsspråk liksom utdöda kulturspråk." Och premiärnumret bär verkligen syn för sägen. På 84 välstylade sidor avhandlas bl a ungdomsspråk, andraspråk, könsbundet språk och konstgjorda(!) språk. Här finns artiklar om urmodiga och utrotningshotade språk som sumeriska och karaimiska (om nu någon vet vad det är).
Fredrik Lindström förklarar varför adjektivet rädd inte går att böja i neutrum (ett *rätt lejon). Sin vana trogen är han uppslagsrik och muntert lättillgänglig. Här trängs skriv- och lästips. Språkfrågor besvaras. Författaren Bengt Ohlsson porträtteras. Nyord hos Astrid Lindgren exemplifieras. T o m en av superbloggaren Alex Schulmans hippa listor är med på ett hörn. Om just det inslaget höjer tidningens läsvärde, låter jag dock vara osagt. Hur som helst: om de följande numren bara håller vad det första lovar, så borde den här tidningen inte få några större problem att överleva; trots viss konkurrens av bloggar och annat otyg.
Någon har sagt att det antika Grekland är Europas vagga. Med det menas att det var här allting började. Men det betyder också att åtskilligt av det som grekerna åstadkom har levt vidare och spelat en stor roll ända in i vår tid.
Ord som filosofi och biologi är grekiska, liksom drama, demokrati och alfabet.
Men inte bara orden, utan även det som döljer sig bakom dem påverkar oss givetvis ännu. För när vi skiljer på tro och vetande, när vi försöker förstå världen, naturvetenskapligt eller filosofiskt - ja, då arbetar vi på ett sätt som grekerna i hög grad var upphov till. Grekisk konst och litteratur beundras, läses och spelas fortfarande. Deras sätt att styra sina stadsstater utgör alltjämt bränsle i den politiska debatten. Det klassiska Aten får ofta tjäna som en symbol för det yppersta som mänskligheten åstadkommit. Inom en mängd olika områden. Och det är gott så.
Nu kan man ju fråga sig varför allt detta - denna guldålder - inträffade i just Grekland. Och varför just då, för ca 2500 år sedan? Vilka förutsättningar fanns där, som beredde väg för denna näst intill mirakulösa utveckling?
Först och främst bör man ha klart för sig att all form av utveckling, av framsteg och förändring, tar sin början i olika typer av möten människor emellan. Barnet som sätts ut i en lagom varm skog och endast ges tillräckligt med näring för att inte svälta ihjäl, dör likafullt. Forskaren som sitter inlåst för sig själv i labbet behöver förr eller senare ha råd och hjälp av andra forskare, av några som brottats med liknande problem och frågeställningar.
Möten kan emellertid gå till på olika sätt. Barnet kräver att någon rör vid det, ser på det, talar till det. Forskaren, däremot, kan i princip få svar på sina frågor - möta sina medmänniskor - i böcker och tidskrifter. Eller på internet. Därmed har vi satt fingret på några av de förutsättningar som de antika grekerna hade, och som till en del förklarar deras avancerade kultur. Skriften hade nämligen utvecklats till att inte bara vara något som användes för att hålla ordning på skatterna. Den utnyttjades nu även för att uttrycka känslor, erfarenheter och funderingar kring livet och döden. Och när sådana funderingar nedtecknas, kan också andra ta del av dem.
På andra platser, och i andra tider.
Möjligheterna till sammanträffanden öga mot öga var också större. Skepps-konsten hade förbättrats och medförde säkrare och snabbare resor. Och då Grekland till stor del består av öar och ligger vid Medelhavet, blev grekerna tidigt ett resande folk.
Resandet ledde till att de oupphörligen kom att stå i förbindelse med främmande människor; inte minst i nuvarande Nordafrika och Främre Orienten. Grekerna ingick i ett ständigt växande nätverk av kontakter och handelsutbyten.
Till detta ska läggas att antalet städer ökat. Städer växer ofta fram vid korsvägar, där människor strålar samman. Där varor byter ägare. Och från varor till tankar, ord och värderingar är steget inte fullt så långt som man kan tro. Det är ingen slump att de första kända filosoferna kom från Miletos på nuvarande Turkiets västkust. Det var just en sådan plats där folk från Asien, Afrika och Europa dagligen hade olika typer av samröre med varandra.
I flera (men långtifrån alla) av de grekiska stadsstaterna hyllades debatt och diskussion. Goda kunskaper i talekonst - retorik - var viktigt för att nå fram med sitt budskap och kunna påverka människor. I Aten utvecklades ett (om än mycket bristfälligt) demokratiskt politiskt system. Att diskutera och ifrågasätta är en god grund för kulturell och vetenskaplig blomstring.
Bortom gudarna
Alla dessa möten, på haven och på städernas torg, i tal och skrift, ledde till att grekerna delvis lärde sig att betrakta sig själva utifrån. Man förstod att liksom vissa folk talar ett annat språk och handlar med andra sorters varor och mynt, så har de ibland också en annorlunda syn på gudarna, på meningen med livet, på människans plats i universum. Et cetera. Därför blev det avgörande att försöka finna det sanna och rätta, det som låg dolt bakom det ytliga, synliga, föränderliga. Och för att lyckas med det måste man till och med gå bortom gudarna, eftersom även de (sånär som på sin odödlighet) tycktes vara underkastade naturens nycker. Så lagarna som regerade universum, som var för alla lika, dem kunde man bara nå till på andra sätt än de som religionen erbjöd. Och sålunda blev det de grekiska filosofernas yttersta strävan: att hitta ädelmetallen som alla mynt bestod av, oavsett valuta. Oavsett gud.
(Universum enligt Ptolemaios, med jorden i centrum)
Med allt detta sagt kan man slå fast att det egentligen är felaktigt att tala om det antika Grekland, som den unika plats där vår civilisation föddes. För den grekiska kulturen var resultatet av ideliga möten, av influenser från vitt skilda håll. Också om man strävade efter att hitta en enhet i mångfalden, och om man upplevde sig som överlägsen alla andra, kunde man knappast neka till att man hade egyptierna, mesopotamierna och många andra att tacka för en hel del av det man lyckats uppnå.
Någon ursprunglig, europeisk vagga finns med andra ord inte; åtminstone inte i Europa.
Att läsa vidare: Ronny Ambjörnsson: Människors undran. Europas idéhistoria. Antiken, 1997.
Läser om sepoyupproret i Alla tiders historia Maxi - en lärobok som är flitigt använd på gymnasiet. Där står, ordagrant, i upplagan från 2002:
Bland indierna uppstod ett växande missnöje med det brittiska styret. År 1857 kom en våldsam urladdning, det s.k. sepoyupproret. Sepoys kallades de infödda indiska soldaterna i brittisk tjänst. De var antingen hinduer eller muslimer. Britterna införde en ny typ av patroner, som var smorda med fett. Patronerna skulle bitas av före laddningen av geväret och rykten spreds att fettet bestod av blandat ko- och svinfett. Då kon är helig för hinduerna och svinet orent för muslimerna, uppstod en enorm förbittring. Upproret spreds till hela Indien och fick ett brett folkligt stöd, men 1858 slogs det ned av brittiska trupper. I dagens Indien betraktas sepoyupproret, eller som det heter i indiska historieböcker, The Great Rebellion, som en folklig befrielsekamp mot kolonialisterna och som det nationella Indiens födelse (sidan 330).
Vad betyder egentligen den här texten? Vilken kunskap är det läroboksförfattarna vill att gymnasisten ska få sig till livs vad gäller det moderna Indiens födelse. Tja, rimligtvis att över ett århundrade av politiskt, ekonomiskt och militärt förtryck plötsligt en dag i maj 1857 inte längre accepterades av indierna. Och varför inte? Jo, därför att patronerna de skulle använda i sina Enfieldgevär kränkte deras religion(er). Det som fick indierna att slutligen resa sig var alltså en - för en sekulär västerlänning - relativt smal och "marginell" fråga (som vetter mot det vidskepliga). Exploatering och kolonial utsatthet var inte nog. Det krävdes något mer: en helig ko (om uttrycket tillåts). Utifrån detta kan sedan en elev - medvetet eller omedvetet - dra följande slutsats: muslimers och hinduers politiska uppvaknande är beroende av att deras religiösa övertygelser och tabun på något sätt utmanas. Frågan är dock hur den eleven skulle reagera om hon senare i livet läste William Dalrymples bok The Last Mughal: The Fall of a Dynasty (anmäld i SvD 29/6)? Där påstås det, obekvämt nog, att orsakerna till sepoyupproret inte alls i första hand berodde på de i animaliskt fett insmorda patronerna. Istället fanns det en mängd olika orsaker till upproret. Och de flesta av dem hörde samman med att det brittiska Ostindiska kompaniet dragit åt de koloniala tumskruvarna ytterligare ett snäpp under 1800-talets första hälft (vilket förvisso antyds i lärobokstexten, men näppeligen ges något utrymme eller tydligt kopplas till upproret). Det brittiska Ostindiska kompaniet hade i praktiken behärskat den indiska subkontinenten sedan 1700-talets mitt. Under 1800-talet hårdnade dock det religiösa klimatet i England, varpå kompaniet tvingades att upphäva missionsförbudet i Indien. Nu skulle indierna kristnas och europeiseras. Som en följd härav påbjöd fundamentalistiska tjänstemän i kompaniets regi konvertering från islam och hinduism till kristendom i allt högre grad. Bibelläsning infördes. Moskéer och tempel revs eller lämnades över till missionsorganisationer. Flera av de små furstestater som alltjämt fanns kvar på subkontinenten konfiskerades av kompaniet. När en av britternas politiska agenter därpå lät meddela att moguldynastin skulle avskaffas, så snart den dåvarande 82-årige mogulkejsaren Zafar dött, ja, då blev situationen akut. Mogulens ställning var nämligen att liknas vid påvens i Europa, enligt Dalrymple: han var maktlös, men samtidigt en viktig symbolisk härskare. Dessutom var han accepterad. Av såväl muslimer som hinduer. Och därav - således - resningen 1857.
Så - vem ska nu eleven tro på? Läroboken eller den mer nyanserade bild som Dalrymple tycks stå för? Naturligtvis inser hon att det inte finns någon möjlighet att i ett översiktsverk analysera vartenda skeende in i minsta detalj. Men i urvalet, i sållningen av fakta, i begränsningen till en av kanske sex, sju, åtta möjliga orsaker - varför just denna? Det bör hon fråga sig. För de fettinsmorda patronerna ska väl snarast betraktas som en utlösande orsak (i synnerhet som de fortsatte att användas av rebellerna under upproret). Men alla de bakomliggande då? En presentation av bakgrunden till första världskriget brukar ju inte uppge som enda orsak skottet i Sarajevo. Och just därför bör eleven även leda tanken vidare, och stilla undra: har jag genom att läsa Alla tiders historia Maxi egentligen lärt mig något om sepoyupproret. Något som var värt att poängsätta, att ta med mig. Något som har gett mig en ökad förståelse för det moderna Indien? Nej, förmodligen inte. Men i rättvisans namn hade du kanske aldrig ens öppnat Dalrymples bok - om det inte varit för skolans historie-undervisning. Åtminstone är det väl så det låter, när skolorna i dagarna slår upp sina portar.
Förslag på läsning en söndagskväll i augustirötan: Anna Maria Lenngren. Hon är frän, rakt på sak och dräpande kvick. Knappast någon av hennes samtida -Bellman och Kellgren möjligtvis undantagna - kan göra henne rangen stridig som en det svenska språkets mästare. Jag undrar hur många humorister vi egentligen har som befinner sig på hennes nivå. Eller vad som sägs om följande:
EPIGRAM
När elden nyss kom lös på söder, mitt i natten, hos brodren Rusius, man anmärkt har därvid, att han för första gången uti sin levnadstid skrek efter vatten.
***
Den talegåva Lukas har av mången hålls för stor och rar; man tror, att ingen kan i konsten högre stiga. Men sakens art jag bättre vet, ty all hans tungas färdighet är blott en oförmögenhet att kunna tiga.
(Anna Maria Lenngren, 1754-1817)
REFLEXION
Cornelius Tratt är död, (en liten rödlätt man, gick gärna med syrtut, igår begravdes han). Jag kistan såg och processionen och gjorde denna reflexionen: "Bror Tratt, du levde glatt och kort, förr bars du alltid hem, nu bärs du äntlig bort".
Fler dikter av Lenngren hittar du här. Börja gärna med Den mödosamma världen eller Grevinnans besök.
Tänk dig att klockan är strax före elva på förmiddagen. Tänk dig att du just klivit av cykeln och nu lutar den mot en hög stenmur. Tänk dig att du stoppar ned handen i byxfickan för att känna efter så att du inte har tappat dina pengar under cykelturen. Titta som av en händelse rätt upp i luften. Tänk dig sedan en plutoniumladdning som exploderar på 500 meters höjd, med styrkan 22 000 ton trotyl. Tänk dig att luften förvandlas till eld, till gul rök - och till ett bländande ljus. Säg: - Välkommen, Fat Man. Klockan är exakt två minuter över elva. Det är den 9 augusti 1945.
Förspelet till atombomberna över Hiroshima och Nagasaki sträcker sig åtminstone så långt tillbaka som till 1905. Det var då Albert Einstein presenterade sitt tillägg till den speciella relativitetsteorin (E=mc²). Därmed var den teoretiska grundstenen för en fissionsbomb lagd. Under 20- och framförallt 30-talet löstes sedan en mängd tekniska problem. Ett av dessa handlade om att isolera tillräckligt med uran 235 och plutonium ("den kritiska massan"); ett annat om att starta den kedjereaktion i atomkärnan som krävs för att hela processen ska kunna äga rum. Annars ansåg man rätt länge att det var i det närmaste omöjligt att omsätta den teoretiska kunskap man hade om en atombomb i en tillverkningens praktik. Hitler hade hört talas om det hela men avfärdat det; det skulle helt enkelt ta för lång tid att skrapa ihop den kritiska massan. Trots detta fruktade man från de allierades sida att tyskarna i hemlighet höll på att utveckla kärnvapen. Därför ökade aktiviteten hos forskarna i väst i början av fyrtiotalet, i takt med krigsutvecklingen. Det främsta uttrycker för den här ökade aktiviteten är naturligtvis det s.k. Manhattanprojektet i USA, där bland annat Nagasakibomben Fat Man senare skulle produceras. Även i detta var för övrigt Einstein inblandad. Han hade nämligen lånat sitt namn till ett brev som den ungerske fysikern Leo Szilard skickat till den amerikanske presidenten, Franklin D. Roosevelt. I brevet gjordes presidenten uppmärksam på hur de senaste landvinningarna inom kärnfysiken kunde utnyttjas för militära syften. Roosevelt lyssnade, och Manhattanprojektet sjösattes. Enbart Szilards underskrift hade dock knappast fångat presidentens intresse i tillräckligt hög grad. Men om den världsberömde Albert Einstein stod bakom det hela, - ja då hamnade saken i ett annat läge. Inte fullt sex år senare föll bomberna över de två japanska städerna. Inom fem år hade över 350 000 människor dött. Dels av den omedelbara sprängverkan (som medförde att folk krossades av tryckvågen eller brändes till aska). Dels av de strålningsskador som bomberna orsakat.
Albert Einstein skulle under återstoden av sitt liv malträtera sig själv för den roll han tyckte att han spelat i atombombernas framtagning och användning. Men hellre än att moralisera över det, kan man en dag som denna fundera över den större fråga som Einstein och Hiroshima väcker; nämligen: vilket ansvar har egentligen en vetenskapsman för hur hans resultat tillämpas? Det är en fråga vars aktualitet bara tycks öka med tiden.
Läs gärna vidare:
Peter Englund: Brev från nollpunkten, 1996. Roland Poirier Martinsson: Russells kalkon, 2003.
John Steinbecks roman Tortilla Flat (1935) kan man läsa av många anledningar. Bland dem finns humorn, värmen, de smått bisarra figurerna som fylkas kring Dannys bord; eller snarare i de två hus som Danny ärvt av sin farfar.
Danny är - liksom sina vänner Sjörövaren, Pablo, Pilon - paisano, dvs. "en blandning av spanskt, indianskt, mexikanskt och diverse kaukasiskt blod." De talar engelska med brytning, spanska likaså, och hör således egentligen inte hemma någonstans. Och överallt. De bor allesammans i Tortilla Flat, ett område i bergen ovanför den lilla sömniga kuststaden Monterey i Kalifornien. Det är förvisso en plats i marginalen: utan vare sig elektricitet eller mer än några strimmor av det man brukar kalla civilisation. Människorna där är för det mesta dagdrivare, i omvärldens ögon värdelösa utanförstående. De är ständigt på jakt efter någon att skörta upp. De tycks ha ett omättligt sug efter vin. Kvinnorna är parodiskt koketta och "lättfärdiga" på ett sätt som liknar en pubertal dröm. Männen är smutsiga, fattiga, inte sällan bostadslösa. Vi befinner oss alltså så långt ifrån den amerikanska drömmen som tänkas kan. Men när Danny efter kriget ärver ett par hus skönjs en ljusning. Dock dröjer det inte länge förrän hans vänner också tar plats i hans nya hem. Och skaran växer. För även om man gärna drar varandra vid näsan, så håller man också hårt på sin hederskodex, sina "ridderliga" regler. Bland dem ingår att öppna sitt hem (om man har något) eller sin vintunna (om man har lyckats komma över någon) för sina vänner. Och det gör i sanning Danny - med tämligen katastrofala följder.
John Steinbeck är känd som en författare som betraktar världen från vänster. I hans mest omtalade verk, The Grapes of Wrath (Vredens druvor) från 1939 är detta ytterst tydligt. Det är en ganska överlastad roman; men den realistiska huvudfåran i den ångar av harm över förtryck och orättvisor i depressionens USA. Annat då i TortillaFlat. Den liknar ju snarast ett slags drönartillvarons lovsång. Följaktligen mötte Steinbeck också protester från vänsterhåll. Man saknade en uttalad politisk tendens.
Och det är helt riktigt att romanen inte hämtar sin kraft från något glödande politiskt ställningstagande, framställt på en vardaglig prosa och åskådliggjort i verklighetstrogna scener. Språket är tvärtom starkt arkaiserande, fullt av ålderdomliga ord och uttryck. Karaktärerna utvecklas inte i ordinär, psykologisk mening. Romanen har heller ingen riktig intrig, utan består av en uppsjö episoder, den ena dråpligare än den andra. Ändå går det naturligtvis att se Danny och hans riddares "vid-sidan-om-tillvaro" som ett alternativt levnadssätt - om än grovt tillyxat och brutalt karikerat. Att vägra inrätta sig i den västerländska huvudfåran, med karriär, konsumtion och ett socialt välordnat liv - det är väl ingen dröm som per automatik kan skällas för kommunism. Men likväl är det i slutändan en vision om ett annorlunda livsval, en väg vid sidan om den som stod till buds i USA och Europa vid den här tiden; och som väl gör så än idag. Just genom att inte fastna i ett färdigt svar, att inte erbjuda ett program som förefaller välplanerat, inläst och framgrubblat - genom allt detta uppnår Steinbeck en säregen effekt: han får sina karaktärer att leva, trots deras oskarpa, för att inte säga groteska drag. Vi vet inte exakt vad Steinbeck ville åstadkomma med sin roman. Men vi vet vad Danny och hans vänner vill: ha tag på ännu en gallon surt vin. Det är knappast en livsfilosofi som särskilt många av oss på allvar försöker leva efter. Men vi läser gärna om den, och gläds. Fjärran manifesten.
Isaac Grünewald (f. 1889) är en konstnär som det är lätt att omedelbart tycka om. Färgerna i hans målningar är lyriskt lysande, nästan grälla. Blått och gult, grönt och rött förs samman på ett sätt som - åtminstone i vår färgälskande tid - kan uppfattas som ytterst dekorativt. Hans motiv spänner ofta mellan det uttalat dramatiska och det erotiskt kittlande. Rytmiskt arrangerade, nakna kroppar, mytologiska väsen, människor i färd med att utforska sina egna öden - allt finns med. Inte sällan på en och samma gång. Och samtidigt - mitt i detta myller av figurer och händelser, av medvetet utmanande, explosiv kolorit och anatomiskt omöjliga poser - så pulserar målningarna av en flyhänthet, av en skissartad, lite rundnätt stil som kan tyckas nonchalant och oprecis.
Så att Grünewald gjorde skandal 1909 när han ställde ut med De unga på Hallins Konsthandel i Stockholm, är inget att förvåna sig över. Allt det som idag gör honom så tilltalande var detsamma som retade gallfeber på den dåtida kritiken och publiken. Numera har vi lärt oss modernismens formspråk, det utgör vår estetiska grundklang, är den fond mot vilken vi prövar det okända och nya. Men när Grünewald studerade för Henri Matisse i Paris åren 1908-11 (tillsammans med blivande hustrun Sigrid Hjertén) kom han i kontakt med de omvälvande krafter som satts i rullning nere på kontinenten: inom litteraturen, musiken och måleriet. Han mötte modernismen, som då var någonting suspekt och främmande. Vad Grünewald sedan gjorde var helt enkelt att åka hem till denna vår avkrok i Europas utmarker och säga: - Se här vad jag har lärt mig. Det är för övrigt detsamma som alla andra pysslar med. Håll till godo! Detta hjälpte nu föga; men han var å andra sidan i gott sällskap. För samma motstånd som 1909 mötte Grünewald och några av hans målarkamrater, hade tidigare Matisse, Picasso och andra likasinnade fått känna på. En kritiker hade efter en utställning 1905 gett den nya stilens konstnärer beteckningen les fauves (vilddjuren). Senare i sin karriär närmade sig Grünewald ett mer realistiskt sätt att måla. Färgerna och dramatiken tonades ned, kropparna stillnade, ansiktena fick stänk av tydlighet. Nu hade han för länge sedan blivit accepterad, för att inte säga hyllad, av kulturetablissemanget. 1932 blev han professor vid Konst-högskolan, en post som han satt på i tio år. När Isaac Grünewald dog i en flygolycka 1946, hade modernismen redan påbörjat sin bana in i de svenska hemmen.
P.S. På Skissernas museum i Lund finns den största samlingen av Isaac Grünewald i Sverige. Det är väl värt ett besök.
Peter Englund - historikern och akademiledamoten - länkar till min blogg på sin egen bloggsida. Jag vill gärna återgälda tjänsten (även om han knappast är i behov av det).
Så: gå gärna in här om du vill ta del av några andra sidor av Peter Englund än de kanske mest kända.
Lars Forssell är död. Under sin levnad - han föddes 1928 - hann han med att skriva ett antal tämligen obegripliga, modernistiska dikter; ännu fler dikter som är både begripliga och läsvärda. Samt några av de vackraste kärleksdikterna som finns på det svenska språket. De senaste dagarna (åtminstone fram till beskedet om Ingmar Bergmans bortgång) har dagspressen varit fylld av hyllningar till Forssell. Man har talat om hans många visor. Om hans viktiga insatser för Svenska Akademien. Hur han i sitt författarskap blandade "högt och lågt" (och skrev texter till Lill-Babs vid sidan av poesin). Man har beklagat att hans dramatik förefaller närmast bortglömd. För egen del läser jag gärna Forssells prosa. I samlingsvolymerna Dagbrott (1988) och Vänner (1991) kan man hitta åtskilliga av alla de artiklar Forssell skrev genom åren; inte minst för tidningen Expressen. Här finns recensioner, essäer, betraktelser, resereportage och minnesbilder av bl.a. Erik Lindegren, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson och Evert Taube. För att nämna blott ett fåtal. Till detta kommer i Vänner dessutom en längre, självbiografisk text, kallad "Ur min levnad". Den är uppriktig och självutlämnande, och underbart friskt skriven. Från det personligas horisont ringar den i skissens form in ett stycke svenskt 1900-tal. Lars Forssell kom från en högborgerlig miljö. Men på det Kungsholmen i Stockholm där han växte upp, grasserade fattigdomen på ett sätt som idag - 70 år senare - kan förefalla näst intill obegripligt. Att vistas i en skyddad, borgerlig oas mitt i denna misär lade grunden till en konflikt hos Forssell. Och den konflikten blev, vid sidan av kärleken, en viktig drivkraft i hans författarskap. Ibland koketterar han med den, oftare är den fruktbar och litterärt givande. Så här kan det låta:
Jag föraktade min egen klass därför att den var självupptagen, egenkär, livsfrånvänd och feg. Och mest av allt: för att den såg sin egen takvåning i samhällsbyggnaden som självklar. För att ockupera den behövs det ett kallt hjärta och en spekulativ hjärna. Det finns ofta en beräkning i den godmodiga vänlighet som borgerligheten strör som allmosor omkring sig. Skulle jag med åren blivit försonligare mot min egen klass? Kanske. I takt med att jag hos mig själv avslöjat så mycket socialt nedärvd strategi och hänsynslöshet att jag knappast är den som skall kasta första stenen. Eller ens den tionde.
Själv har jag ett möte med Lars Forssell i någorlunda färskt minne. Det var i mitten av 90-talet, i baren på Hotell Uplandia i Uppsala. Han skulle läsa några dikter och innan framträdandet blev jag presenterad för honom av en gemensam vän. Vi kom att tala någon halvtimme: om människans behov av skvaller - och om Stig Dagermans behov av tröst. Dvs. om "högt och lågt". Det var, som torde ha framgått, ett ämne som han behärskade bättre än de flesta.
(Christopher Polhem, 1661-1751)
(
(
(
(Universum enligt 
(
(