Riddarna kring Dannys bord

HEJ!

John Steinbecks roman Tortilla Flat (1935) kan man läsa av många anledningar. Bland dem finns humorn, värmen, de smått bisarra figurerna som fylkas kring Dannys bord; eller snarare i de två hus som Danny ärvt av sin farfar.

 (John Steinbeck, 1902-1968)

   Danny är - liksom sina vänner Sjörövaren, Pablo, Pilon - paisano, dvs. "en blandning av spanskt, indianskt, mexikanskt och diverse kaukasiskt blod." De talar engelska med brytning, spanska likaså, och hör således egentligen inte hemma någonstans.
   Och överallt.
   De bor allesammans i Tortilla Flat, ett område i bergen ovanför den lilla sömniga kuststaden Monterey i Kalifornien. Det är förvisso en plats i marginalen: utan vare sig elektricitet eller mer än några strimmor av det man brukar kalla civilisation. 
   Människorna där är för det mesta dagdrivare, i omvärldens ögon värdelösa utanförstående. De är ständigt på jakt efter någon att skörta upp. De tycks ha ett omättligt sug efter vin. Kvinnorna är parodiskt koketta och "lättfärdiga" på ett sätt som liknar en pubertal dröm. Männen är smutsiga, fattiga, inte sällan bostadslösa.
   Vi befinner oss alltså så långt ifrån den amerikanska drömmen som tänkas kan.
   Men när Danny efter kriget ärver ett par hus skönjs en ljusning. Dock dröjer det inte länge förrän hans vänner också tar plats i hans nya hem. Och skaran växer. För även om man gärna drar varandra vid näsan, så håller man också hårt på sin hederskodex, sina "ridderliga" regler. Bland dem ingår att öppna sitt hem (om man har något) eller sin vintunna (om man har lyckats komma över någon) för sina vänner.
    Och det gör i sanning Danny - med tämligen katastrofala följder.

John Steinbeck är känd som en författare som betraktar världen från vänster. I hans mest omtalade verk, The Grapes of Wrath (Vredens druvor) från 1939 är detta ytterst tydligt. Det är en ganska överlastad roman; men den realistiska huvudfåran i den ångar av harm över förtryck och orättvisor i depressionens USA.
   Annat då i Tortilla Flat. Den liknar ju snarast ett slags drönartillvarons lovsång. Följaktligen mötte Steinbeck också protester från vänsterhåll. Man saknade en uttalad politisk tendens.

 (Bildkälla)
 
   Och det är helt riktigt att romanen inte hämtar sin kraft från något glödande politiskt ställningstagande, framställt på en vardaglig prosa och åskådliggjort i verklighetstrogna scener. Språket är tvärtom starkt arkaiserande, fullt av ålderdomliga ord och uttryck. Karaktärerna utvecklas inte i ordinär, psykologisk mening. Romanen har heller ingen riktig intrig, utan består av en uppsjö episoder, den ena dråpligare än den andra.
   Ändå går det naturligtvis att se Danny och hans riddares "vid-sidan-om-tillvaro" som ett alternativt levnadssätt - om än grovt tillyxat och brutalt karikerat. Att vägra inrätta sig i den västerländska huvudfåran, med karriär, konsumtion och ett socialt välordnat liv - det är väl ingen dröm som per automatik kan skällas för kommunism.
   Men likväl är det i slutändan en vision om ett annorlunda livsval, en väg vid sidan om den som stod till buds i USA och Europa vid den här tiden; och som väl gör så än idag.
    Just genom att inte fastna i ett färdigt svar, att inte erbjuda ett program som förefaller välplanerat, inläst och framgrubblat - genom allt detta uppnår Steinbeck en säregen effekt: han får sina karaktärer att leva, trots deras oskarpa, för att inte säga groteska drag.
   Vi vet inte exakt vad Steinbeck ville åstadkomma med sin roman. Men vi vet vad Danny och hans vänner vill: ha tag på ännu en gallon surt vin. Det är knappast en livsfilosofi som särskilt många av oss på allvar försöker leva efter. Men vi läser gärna om den, och gläds. 
   Fjärran manifesten.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0