Patrik Godin

HEJ!

Att vi människor en gång slängts ut ur Edens lustgård, gläder så klart inte alla. Ovetande och oskuldsfulla gick vi där, bland träd "som var ljuvliga att se på och goda att äta av".
   En flod rann upp och bevattnade trädgården. Inget arbete krävdes av oss. Och det var gott.
   Beskrivningen av paradiset upptar ett kapitel i Första Mosebok. Fördrivningen därifrån - efter att ormen tubbat Adam och Eva till att äta av kunskapens frukt - ytterligare ett.
   Sedan kan berättelsen om människan börja på riktigt allvar.
   För det är ju så, att skulle det inte varit för ormen, och det därpå följande syndafallet, - ja då hade inget mer hänt. Adam och Eva hade i all evighet klampat omkring där bland Edens guld och honung, bekymmerslösa, okunniga, utanför tiden.
   Och den typen av berättelser finns det tyvärr alltför många av.
   De berättelser som lyckas, däremot, innehåller alla en orm. Det vill säga de har ett inslag som utlöser en konflikt, något som får handlingen att drivas framåt. Ibland kallas det för trigger, denna storyns energipaket: ett mord, en oförlöst relation, ett farväl eller ett välkomnande.
   Alfred Hitchcocks så kallade MacGuffin är en släkting till triggern. Skillnaden är väl att en MacGuffin ofta är trivialare och av en mer tillfällig natur. Den gör att spänningen stiger någon grad, att vi som publik får en föraning om att något möjligen är på gång. Men själva den utlösande faktorn kan sedan vara något betydligt mer dramatiskt och genomgripande.
   Om MacGuffin är en viskning, så är triggern ett bösskott. Eller åtminstone ett tåg som stannar vid en perrong. När huvudpersonen sedan kliver av, och råkar glömma sin tidning, då är herr MacGuffin återigen framme.
   Och paradisets flodbankar har förpassats till reseguiden.