Patrik Godin

HEJ!

Idag är det den Stora segerdagen I Ryssland. Den firas traditionsenligt med parader, tal, fullt medaljerade krigsveteraner i lagom oordnade processioner. Flaggor och pukor och trumpeter. Ett skålande, dansande, festande. Folket ska vara stolt, och minnas.
   Den här dagen, 9 maj, var nämligen kriget slut i Europa. Hitler hade begått självmord i sin bunker, Tyskland kapitulerade. Röda armén hade, med viss hjälp av bl a USA och Storbritannien, hindrat nazismen från att ta över världen. Ryssarna hade säkrat framtiden åt mänskligheten.  
   Visserligen hade vägen fram till denna jublets dag varit kantad av närmast oändliga umbäranden: St Petersburg (Leningrad) belägrat i nästan tre år, med svält, sjukdomar och allmän nöd som följd. Miljontals människor döda, stympade, krigsskadade, försvunna.  En materiell förstörelse som inte går att beräkna, bara uppskatta.
   Och ändå ska man minnas allt detta - just idag. Eller är det kanske därför man ska minnas det? Är det därför som konflikten om bronsstatyn i Tallinn, som de estniska myndigheterna nu har flyttat, har fyllt den ryska nationen med en sådan vrede? 
    För om man inte får ha sina krigsminnen och statyer ifred, om man inte firar tillräckligt hårt och mycket den 9 maj varje år, ja då har kriget och Stalintiden - och därmed historien - förlorat hela sitt moraliska värde. Då var andra världskriget för ryssarna bara en enda, monstruöst utdragen masslakt av det egna folket. Då var åren under Stalin inget annat än en katastrof. Och vem vill ha en sådan historia? 
    Inte vi i Sverige i alla fall. Tänker man - och nedlägger en krans vid Astrid Lindgren-stayn i Kungsträdgården i Stockholm.